En existentiell paradox

En existentiell paradox


Vem är jag och vem är du? Är vi båda verkliga levande människor, eller är det bara jag, eller bara du? Om jag tror att jag är den enda som är verklig, vad baserar jag det antagandet på? Baserar jag det på en teori som jag har lärt mig, eller på det jag upplever? Kan jag säga något om min upplevelse som är sant, eller är allt jag tänker bara teorier? Om jag inte kan säga något som är sant om min upplevelse, varför bryr jag mig då om hypoteser? Kanske borde det viktigaste för mig vara att uppleva istället för att filosofera?

Om allt jag upplever är en reflektion av mitt inre, då innebär det att det enda jag någonsin upplever är mig själv. Kan jag säga med säkerhet att andra människor i min upplevelse har sina egna upplevelser? Tänk om de bara är tomma hägringar, och att allt som de är bara är reflektioner av vad jag bär inom mig själv? Tänk om jag är en tom hägring, och att de andra är mer verkliga än mig? Tänk om allt som jag är bara är en reflektion av dem, och vad de bär inom sig själva?

Är vi en, eller är vi flera? Om vi alla är verkliga, och vi har olika upplevelser, betyder det då att vi är flera? Om ingen av oss är verklig, och vi har olika upplevelser, betyder det då att vi är en? Om jag är verklig, så utgår jag ifrån att alla andra är mindre verkliga. Om du är verklig, så utgår du ifrån att jag är mindre verklig än dig. Vem har rätt?

Om allt är en reflektion av det inre, vems inre är det då som bestämmer? Har mitt inre mer att säga till om än ditt, eller har ditt inre mer att säga till om? Är vårt inre vårt eget, eller tillhör det någon annan, eller något annat?

Är allt verkligen en reflektion av det inre, eller är det inre en reflektion av det yttre? När något händer utanför mig, så blir mitt inre påverkat. När något händer i mitt inre, så blir mitt yttre påverkat.

Vi är både en och flera, därför att allt bygger på paradoxer. Att slå samman motsatserna får sanningen att uppenbara sig. Det är aldrig antingen eller, utan alltid båda två. Men hur kan något både vara en och flera, och kan det vara så att en av polariteterna är mer sann? Om vi är flera, då kan vi inte vara en. Om vi är en, så kan vi välja att uppleva oss som både en och flera.

Hur vi väljer att förhålla oss till livet påverkar inte vad som är sant. Det vi kallar för sanningar är våra egna teorier, och även om de är sanna för oss, så är de inte absoluta sanningar. Jag kan ha min sanning, och du kan ha din sanning, men inget av det är sant.