Självbilden

Att möta livet är att vara som vatten, alltså att vara transparent. Vad innebär då detta? Jo, det innebär att inget man upplever lämnar några spår. Ingen karma byggs på, alltså inget bagage. Ens karma är inget annat än minnen. Det är samlingen av alla tidigare upplevelser som man inte har mött direkt, och därmed separerat sig ifrån. Minnesbagaget är materialet som ens personliga självbild bygger på. Mitt syfte med denna text är att bevisa för er att man aldrig kan vara riktigt lycklig, så länge som man håller fast vid en självbild. Så länge som man identifierar sig med det tanke-konstruerade jaget så är man fast i ett spel av motsatser och polariteter. Man kommer svinga fram och tillbaka mellan svart och vitt, ja och nej, bra och dåligt, gott och ont, vänner och fiender osv. Man kommer att tro att om man inte är bra så betyder det att man är dålig, och att om man inte är tillräcklig så är man otillräcklig.

Polaritet (dualitet) är en fiktion, en slags snedvridning av verkligheten som uppstår i samband med tänkande. Det som är fördolt så länge som man tror på självbilden är ”det uteslutna tredje”. Detta tredje alternativ är osynligt för de flesta just för att de är så fästa vid självbilden. Det uteslutna tredje innebär medelvägen som är en konsekvens av att de två sidorna möts, och kombineras i en symbios. Medelvägen är resultatet av att de två görs till ett. Kombinationen av polariteter är att inte delta i spelet, vilket är det enda sättet att verkligen vinna. Det innebär att ge upp självbilden, utan att fylla ut tomrummet.

Nästan alla människor lever med ett mindervärdeskomplex, som är helt och hållet en konsekvens av självbilden. De har minnen av tidigare erfarenheter där de har visat sig otillräckliga, och eftersom de inte kunde acceptera och möta detta så fastnade det. Om de har tillräckligt många minnen av att vara otillräckliga på en viss punkt, så förvandlas detta till en upplevd personlig brist, med betoning på upplevd. Vi människor, precis som allt annat i vår upplevelse, har inga egentliga egenskaper. Allt är neutralt, därför att allt uppstår ur och består av en inneboende tomhet som genomsyrar och omsluter livet.

Eftersom utgångspunkten är ett mindervärdeskomplex, så känner vi behovet av att kompensera för detta på något sätt. Det kan ske genom personlig peppning, att man berömmer sig själv för sina positiva sidor eller helt enkelt konstaterar hur bra man är. Vi lever i en kultur som är beroende av självhjälpslitteratur och positivt tänkande av denna anledning. För de som har ett starkare mindervärdeskomplex så kan det räcka med att de säger att ”de duger som de är”. För många människor så sker kompensationen genom att visa för andra hur bra man är, och även om man inte själv tror på det så ger det en ego-boost att de andra tror på det. Den falska bilden som många målar upp av sig själva på sociala medier (t.ex. Facebook) är ett utmärkt exempel på denna utbredda narcissism. Eftersom mindervärdeskomplexet får det att se ut som att man aldrig kan vara bra på riktigt, så nöjer man sig med att se bra ut inför andra.

Självbilden leder till kognitiv dissonans, där man flyger fram och tillbaka mellan hybris och överdriven ödmjukhet. Den leder till att man växlar mellan att känna sig stor som en kung, och att känna sig liten som en myra. Man känner sig riktigt värdefull när man får komplimanger av andra, och samtidigt känner man sig värdelös när man får kritik. T.o.m. ödmjukhet kan göras till en del av självbilden, då den tolkas som att man är stor om man förminskar sig själv så mycket som möjligt.

Självbilden leder även till en konstant konflikt med andra människor, då man känner sig tvungen att försvara sig varje gång man upplever att självbilden blir attackerad. Man upplever hot överallt, och särskilt där det inte finns några. Så länge som man är identifierad med självbilden så kommer man gå runt med en ständig rädsla, och se hot vart man än vänder sig. Det bästa försvaret tolkas som att gå till attack mot andra, innan de kan attackera först. Ju större och mer definierad självbilden blir, desto större träffyta är den för alla upplevda attacker.

Vad är då min poäng med allt detta? Jo, det är att man aldrig känna sig hel genom att utgå från en upplevd brist. Hur bra självbilden än blir, så kommer den aldrig bli tillräckligt bra just för att den utgår från ett ursprungligt mindervärdeskomplex. Självbilden bygger på en kognitiv dissonans där man håller två motsatser aktiva samtidigt, både mindervärdeskomplexet och övertron på sig själv. Den enda lösningen på detta är att sluta slipa på självbilden, och helt enkelt ge upp den. Det är detta vi är mest rädda för. Vi tror att vi försvinner om vi inte säger något om oss själva, och om vi slutar att berätta en historia. Testa och se, är min uppmaning till er. Testa om det verkligen är så hemskt att inte tänka något om sig själv.

Utan självbilden så finns bara livet kvar, och det blir mer av själva upplevelsen istället för berättelsen om den.