Niklas Orrenius: Lär av tiden då SD-lärare fick sparken för

För femton år sedan satt jag i köket hemma hos Sverigedemokraten Richard Jomshof, i hans lägenhet i Karlskrona. Det var en annan tid. SD hade fått strax över en procent av rösterna i senaste valet. Richard Jomshof var chefredaktör för partitidningen SD-Kuriren och försökte försörja sig som lärare.

Det går att säga mycket om SD-Kuriren, de grova artiklarna och hetsen mot minoriteter. Jag har skrivit många kolumner om rasismen i SD:s led, och kommer säkert att skriva fler. Den här gången är mitt ärende ett annat.

Som utbildad gymnasielärare hade Richard Jomshof hyfsat lätt att få vikariat. Problemet var att han fick sparken hela tiden. Så fort rektorer och skolchefer upptäckte hans partitillhörighet fick Jomshof sluta.

Längst lyckades han hänga kvar i Växjö, på Procivitas gymnasium. Efter han jobbat där i drygt två år publicerade Smålandsposten en artikel: ”Ledande Sverigedemokrat lärare på Växjöskola”. En månad senare bestämde skolans vd att Jomshofs tidsbestämda kontrakt som lärare i geografi, psykologi och filosofi inte skulle förlängas.

Procivitas ledning erkände att det skulle bli svårt att hitta en lika bra lärare som Richard Jomshof. Han var mångas favoritlärare: närvarande, respektfull, lyssnande. Den hets mot minoriteter som fanns i SD-Kuriren märktes inte i klassrummet. Men andra elever – som inte hade Jomshof – klagade. Procivitas gjorde sig av med den misshaglige läraren.

I Jomshofs kök fick jag lyssna på ett inspelat telefonsamtal från hans senaste försök att få jobb. Rektorn för Komvux i Lessebo blev först glad att en behörig, erfaren lärare ville ha jobbet som SO-lärare. Men så ringde hon tillbaka, med ett nytt tonfall:

”Vi har fått reda på vem du är och du behöver inte komma”, sa hon och la på luren (det här utspelade sig på den tiden då folk fortfarande ”la på luren”). När Jomshof ringde för att vädja om en chans, förklarade skolans syokonsulent läget:

”Vi är inte intresserade längre, för vi var inne på internet. Du vet nog vad det gäller”.

”Mina åsikter har inte med mitt jobb att göra. Ingen har någonsin kritiserat mig för min undervisning”.

”Det tror vi inte heller men våra värdegrunder stämmer inte överens med dina åsikter. Även om du skulle sköta dig så känner vi att... vi vill inte det.”

Syokonsulenten påminde Jomshof om ”skriverierna i Smålandsposten”. Varför hade Procivitas gjort sig av med honom?

”De blev väl rädda”, svarade Jomshof. ”De var väl fega helt enkelt.”

Syokonsulenten:

”Vi kan väl säga att vi är det också då.”

Skolfolket som stoppade Richard Jomshof hade tidsandan med sig. 2002 uppmanade dåvarande SSU-ordföranden Mikael Damberg rektorer i Karlshamn, där Jomshof sökt jobb, att inte släppa in honom i skolorna. Damberg, i dag Sveriges inrikesminister, sade i Sydöstran att han ”aldrig accepterat att min dotter hade Richard Jomshof som lärare i samhällskunskap”.

Jomshof blev inte kallad till intervju.

SD har inte ändrat sina åsikter nämnvärt. De som styr partiet i dag är till stor del samma nationalistgäng som styrde 2005, de som utmålar muslimer som en djupt annorlunda, samhällsskadlig grupp. Jomshof, i dag SD:s partisekreterare, är en av dem.

Men tidsandan är en annan. SD är landets populäraste parti enligt flera mätningar, och är med och formar politiken i flera kommuner. De lärare som känner sina jobb hotade är inte längre Sverigedemokrater – de är muslimer. Åtminstone om de bär slöja.

”Det här är Sverige, och här har vi inte huvudduk i skolan helt enkelt. Om man tycker att de här kläderna är väldigt viktiga så kan man bosätta sig i Iran eller Saudiarabien”, sa SD-politikern Lars Nyström nyligen apropå det förbud mot slöja på barn och skolpersonal som Skurups kommunfullmäktige röstade igenom i december.

En del makthavare som vill stoppa kvinnor med slöja från att arbeta anser nog att de gör sin demokratiska plikt. De vill skydda elever från det kvinnoförtryck som de anser att den muslimska slöjan står för.

För femton år sedan ansåg nog en del makthavare som stoppade Richard Jomshof från att arbeta att de gjorde sin demokratiska plikt. De ville skydda elever från att den rasism som de ansåg att Richard Jomshof stod för.

Andra följde nog mest med tidsandan. Då som nu.

Det är svårt med jämförelser. Ingenting är precis som något annat. Att vara muslim och bära slöja är inte detsamma som att vara Sverigedemokrat. Eller som att vara kommunist år 1979, då snickaren Torsten Leander fick sparken från sin tjänst vid Marinmuseum i Karlskrona på grund av samröre med vänsterrörelser. I Säpos rullor stod att Leander sålt Vietnambulletinen på 1960-talet, samt lämnat in medlemsansökan till kommunistiska partiet KFML 1973.

Men utstötningsmekanismer kan påminna om varandra. År 2020 är det inte svårt att tänka sig en framtid där en muslimsk lärare med slöja som fått sitt vikariat uppsagt ringer runt till skolor och och vädjar om att få en chans. Och att denna lärare, när hon säger att rektorn på den förra skolan sparkade henne för att han var feg, kommer att få svaret:

”Vi kan väl säga att vi är det också då.”