Guds omsorg i en svår tid. Junia nr 1   2010.		1010 ord

Efter  en skallröntgen fick min goda vän June, 53 år gammal, beskedet att hon hade en hjärntumör som var 4x5 cm. Hon fick åka hem och vänta på kallelse till operation på Sahlgrenska i Göteborg.
När June nu ett halvt år senare berättar om hela det märkliga förloppet, börjar hon med att säga: ”Jag vet inte varför detta drabbade mig, men en sak vet jag, att detta som var tänkt som något ont mot mig vändes till något gott.”
Efter beskedet om en hjärntumör tänkte hon:”Detta kan inte hända mig, jag vill inte vara med, vill bara försvinna.” Hon kände sig så utlämnad och övergiven. När hon sedan blev inlagd på Sahlgrenska hade hon kvällen innan operationen ett samtal med kirurgen som berättade att det var ett stort ingrepp eftersom tumören satt så djupt. Han berättade också  att stora blödningar och olika former av förlamningar kunde bli följden av ett sådant ingrepp. Hon kunde inte komma ihåg allt han hade räknat upp. Hon frågadeläkaren vad som skulle bli följden om hon inte opererades. ”Då dör du”, blev svaret. I den stunden tog rädslan paniktag i June och hon kände att hon måste gå ut för sig själv och  be till sin Far i himlen. Hon satte sig på en bänk utomhus coh tänkte på operationen. Hon tog på sig solglasögonen för att dölja tårarna som rann.  Hon undrade vem som skulle ta hand om hennes dotter om hon inte skulle klara sig. Det fanns så många obesvarade frågor.  Hon ville se sin 10åriga dotter och barnbarnen växa upp.  I sitt inre ropade hon till Gud om hjälp.
Efter en stund på bänken kom hon på att man på avdelningen kanske undrade  vart  hon tagit vägen. Väl  inne i entrén fick hon se pastorn från sin församling i Uddevalla stå där. ”Nej, jag orkar inte prata med någon nu”, var första tanken, men när hon skulle gå förbi, sa något inom henne – så kan man inte göra. Hon ropade hans namn och de började prata. Nästa minut kom ytterligare en pastor från England som hon också kände. De hade just besök Håkan Gniste, den brännskadade pastorn som det berättas om i denna tidning. En ½ minut tidigare eller senare så hade vi missat varandra, konstaterade de. Det här var ingen slump utan Guds stora omsorg. De hade bett för June i församlingen,  men visste inte när hon skulle opereras. Hon bor 12 mil från Uddevalla. De satte sig och bad  tillsammans . De bad särskilt att inget av de följder som läkaren talat om skulle bli verklighet för June. De lade operationen och allt i Guds händer. June berättar att hon efteråt kände en sådan lättnad och frid inom sig, ja, nästan en glädje.
När hon vaknade upp efter den 8 timmar långa operationen kom läkaren för att kolla om hon kunde prata – och det kunde hon - och kände inga besvär alls, inte ens huvudvärk. Visserligen var hon medicinerad, men efter att medicinerna tagits bort kändes fortfarande ingen smärta eller något konstigt, vilket personalen frågade om gång på gång. Läkaren sa att han inte hade sett någon vara uppe  och gå så tidigt efter en sådan stor operation. June bara visste vem som låg bakom det. Inget av det som sagts av läkaren kvällen innan operationen skedde!
En ung kvinna som tidigare haft cancer och nu fått en hjärntumör lades in på samma rum. Hon försökte vara positiv, men oron lyste i hennes ögon – hon hade ju små barn där hemma. Hon undrade hur June kunde må så bra, bara några dagar efter operationen. June var inte van att tala om sin Gudstro, men berättade nu om förbönen och om Guds kärlek till människorna. Hon kände sig också manad att fråga sin rumskamrat om hon ville ta emot Jesus. Denne svarade omedelbart ja och de skyndade sig att be en enkel bön tillsammans innan personalen skulle komma. Tårarna kom och kvinnan var så tacksam över att ha mött June. Hon skulle aldrig tagit till sig detta från någon annan och trodde att det var meningen att de skulle träffas. ”Gud visste”, sa hon. Strax därefter kom läkaren in och skickade tillfälligt hem den unga kvinnan eftersom de inte hann röntga henne den dagen.
Junes efterkontroller visade att allt var borta. Hon är så tacksam för Guds trofasthet och citerar bibelordet:”Jesus Kristus är densamme igår, idag  så och i evighet”. Hebr.13:8
Hon upplever en stor tacksamhet till Gud som gav henne livet tillbaka. Hon säger att även om det inte alltid känns som att Gud är närvarande, så är Han det ändå.Hon säger att den frid och hopp som hon känner på insidan har hon sannerligen inte åstadkommit själv. Hon har sett vem Gud är och vem hon själv är, vad Han klarar av och vad hon klarar av. Hon har sett Hans storhet. Hon har sett att Han håller tiden i sin hand, att Han vet när rätt tid är inne. Hon vet  hur tryggt det är att lägga allt i Hans händer, att Han känner till allt om oss.
 Vi som känt June i bortåt 15 år ser en markant förändring i henne. Kommentarer från omgivningen är: ”Mer glad och positiv, mer frimodig och utåtriktad. Hon är som en annan människa, har fått ett nytt liv – en helt annan ”go”, större initiativförmåga.”
Junes inledning på sin berättelse var att detta som var ont har blivit något gott. Det instämmer omgivningen i.
Orden i Jes 61:1-2 som handlar om Jesus beskriver det så här:”Herrens, Herrens Ande är över mig, ty Herren har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna.”
Jesus själv säger i Luk 4:18-19 ”Herrens Ande är över mig, ty Han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nåden år från Herren.”