Kristendomens uppkomst

7
Kristna religionen är en typisk civilisationsföreteelse. Liksom filosofien är den okunnighetens
fantasiprodukt. Man har kallat den en judisk sekt. Det var den icke från början. Det har den blivit,
emedan man sammanfört judarnas kanoniska skrifter, under beteckningen “gamla testamentet”,
med “nya testamentet” till en bibel (böckernas bok). Denna bibel har förklarats vara “guds rena,
oförfalskade ord”. Att gamla testamentet, som motsäger det nya, också är guds ord, betyder, att
det gamla är lika ofelbart som det nya och motsägelserna också guds verk. Man är lika gudlig, om
man mördar sina fiender som om man förlåter dem. Gamla testamentet har i allt väsentligt direkt
motverkat Jeshu förkunnelse. De förstående dra också i olikhet mot de kristna kyrkorna och
sekterna skarp gräns mellan Jeshu lära (“Bergspredikan”) och kristendomen.
8
Först några ord om “gamla testamentets” tillkomst. Judarna voro ett ociviliserat herdefolk,
som i viss utsträckning levde på röveri. De hade en stamgud, Jahve, som fordrade blodsoffer och
avundsjukt vaktade på att inga andra gudar också fingo offer. Babyloniska fångenskapen var
judarnas första kontakt med förnuftigare världsåskådning och med kultur. Vid återkomsten till sitt
land hopdiktade de sina kanoniska böcker. De hade lärt sig, att urkunder voro nödvändiga för
religiösa auktoriteten. Jahve fick andra egenskaper med kosmisk anstrykning. Med hjälp av
förvärvade historiska data och delvis egna muntliga traditioner konstruerades en judarnas historia.
Profeternas skrifter utgjorde egna bearbetningar av vad som från olika håll uppsnappats i
fångenskapen. En icke ringa del var av betydande ålder, utdrag ur atlantidiska arkivalier.
9
Nya testamentet har liknande eklektiskt ursprung. I hela bibeln finnas många esoteriska axiom
och talesätt, pärlor i mycket bristfällig infattning. Det får bli framtida forskningens sak att plocka
fram dessa och ge dem värdigare inramning.
10
Gnostiker kallades medlemmar av ett esoteriskt kunskapssamfund. De kallade sig så, emedan
de ägde gnosis (kunskapen om verkligheten). Detta samfund hade loger bl.a. i Egypten, Arabien,
Persien, Mindre Asien. Dess egentliga blomstringstid inföll omkring tre århundraden “före
Kristus”. De invigda tillhörde sin samtids elit. De voro litterärt mycket produktiva och utarbetade
omsorgsfullt valda, djupsinniga symboler, ofta personifierade, ofta skildrade såsom historiska
företeelser. Till de gnostiska symbolerna höra bl.a. treenigheten: fadern (även kallad den store
timmermannen), sonen Christos (timmermannens son), den helige ande. De tre beteckningarna
gjordes ytterligare obegripliga genom att i olika sammanhang få olika betydelser, såsom dels de
redan angivna, dels de tre aspekterna, de tre triaderna, andratriadens tre väsen.
11
Ur denna äktgnostiska litteratur uppstod en kvasignostisk. En judisk gnostiker vid namn
Matteus var närvarande, när ståthållaren över Palestina, Pontius Pilatus, lät avrätta ledaren för en
socialrevolutionär rörelse. Händelsen gav honom ett litterärt uppslag. Han beslöt skriva en
religiös roman med verklighetsprägel. I denna arbetade han samman dels gnostiska symboler, dels
vad muntliga traditionen bevarat av Jeshu (född år 105 f.Kr.) liknelser, dels en gammalegyptisk
berättelse om den på återfödelsens hjul korsfästa människan, dels några data om kommunistiske
uppviglaren. Icke nöjd med sitt opus skickade han detta till en god vän, som var prior i ett
gnostiskt kloster i Alexandria, och bad denne låta klosterbröderna försöka sig på att förbättra
romanen. De intresserade munkarna, litterärt bildade som de voro, grepo sig verket an, och ett
femtiotal olika bearbetningar tillkommo. Munkarnas romaner gjorde en glänsande litterär succés.
Talrika avskrifter spredos åt alla håll och gåvo upphov till en religiös massrörelse, som snabbt
grep omkring sig och fick sin beteckning efter gnostiska symbolen, gudasonen Christos.
Förkunnelsen slog särskilt an hos de socialt missnöjda, fattiga och förslavade. Sent omsider, efter
c:a 300 år, sammanställdes i det s.k. nya testamentet de fyra mest realistiska och inbördes mest
överensstämmande såsom sanna berättelser om Jeshu liv med en likaledes hopdiktad historia om
de första kristna i Jerusalem samt med till oigenkännlighet förvanskade utdrag ur en i brevform
avfattad kabbalistisk skrift.
12
De gnostiska doktorerna insågo med förfäran vådan av urartningen. De försökte så gott de
kunde ge de förvrängda symbolerna förnuftigare tolkning. Men den okunniga massan hade fått
vad den behövde, en åskådning som den trodde sig begripa. Doktorerna betraktades av
okunnigheten såsom minst sagt överflödiga och utvoterades ur församlingarna enligt kända
principen, att majoriteten vet allting bättre. Därmed var läran befäst och fortsatte sitt segertåg.
Gnostikerna förföljdes, de äktgnostiska skrifterna förstördes systematiskt och gnostiken försvann.
Den hade förblivit hemlig. Det som utges för historisk gnostik är kyrkofädernas förvillande
framställningar. Med gnostiken förlorade kristendomen sina “mysterier”, sin kunskapsgrund. De
gnostiska termerna hade blivit beteckningar på fiktioner. Resultatet blev den kända, ohjälpliga
begreppsförvirringen.


* Utdrag ur boken "De vises sten", av Henry T. Laurency