Eddie
Vad har ett cykelbud i Göteborg? En fjortonårig naturfilosof från Nordirland, en tysk språkvetare och Sylvia Plath gemensamt. Det ska vi ta reda på idag.

Eddie
Hej och välkommen till 1 nytt avsnitt av blekingeborna babblar. Jag heter Eddie och jobbar på Olofströms bibliotek. Idag sitter jag här med min kollega Gunhild. Ja vad säger du om vårt cykelbud och de andra? Vad har de gemensamt?

Gunhild
De gemensamt det kan man verkligen undra, men säkert en hel del. Men jag tänker ju att de har skrivit dagböcker.

Eddie
Jajamän. De har alla skrivit dagböcker och fått sina dagböcker utgivna. En del är ju så kallat postuma att de ges ut efter de har dött. Och en del skriver med meningen att de ska publiceras ganska direkt.

Gunhild
Just det ja. Spännande!

Eddie
Har vi några exempel?

Gunhild
Ja, jag tänkte ju när du så ska vi prata om dagböcker så tänkte jag ”nej, men jag läser inte dagböcker så då kan inte jag vara med”. Jag tänker ju sällan att ”Oj, nu ska jag läsa en dagbok utan det blir ju alltid utifrån någonting, så den som jag först tänkte på det var ju Dara McAnulty som bor i Nordirland och har skrivit En ung naturälskare dagbok.
En väldigt ung kille som bara var 14 när han skrev den eller åtminstone när han började skriva en fantastiskt spännande och fin bok om naturupplevelser och att leva med diagnos i en familj. Så det är väldigt mycket handlar om hur man hanterar det och hur man kan leva och var man kan leva. De måste ju ha det ganska lugnt omkring sig.

Eddie
I Sverige har vi Ulf Lundell, också. Känd dagbokskrivare.

Gunhild
Just. Som har nu skrivit eller har skrivit fler, men det är nummer 7 i Vardagar som är den kom senast som jag har här.

Eddie
Dom har blivit väldigt populära.

Gunhild
De har blivit populära, och jag och jag förstår det därför att jag har ju läst Ulf Lundell tidigt på åttiotalet. Nej 80 är det nog inte, tidigt nittiotal läste jag allt och lyssnade på hans musik och sen tappade jag lite intresset. Och har väl inte uppmärksammat honom jättemycket, men sen blev jag ju nyfiken när vardagar börjar trilla in så tänkte ”Jag ska titta lite vad det är för någonting” och jag drogs in väldigt mycket. Man kan nästan slå upp dem vad som helst och börja läsa och så sugs man in och de är ju verkligen ett tidsdokument.

Eddie
Det är ju intressant det där med dagböcker för de kan ju fylla så många olika funktioner.

Gunhild
Ja precis! Dom säger ju någonting om när dom skrevs och det det tycker jag är jättespännande! Men dina är skrivna lite tidigare.

Eddie
Jag har med mig 2 riktiga tegelstenar. Som är strax ska gå in på lite mer. En sak som gör att jag är så förtjust i dagböcker, för att jag tycker dagböcker är en av mina favoritgenrer om man kan säga så och en stor anledning till det är för att man kommer liksom man kommer in i huvudet på folk och man kommer in direkt in i en tid och direkt in på en plats och det blir den här subjektiva upplevelsen som är svår att få om man bara läser historia eller fakta eller romaner, då är det ju ofta påhittat, liksom nog därför som jag dras till det.
Sen tänker jag att det finns ju andra värden också som liksom som du var inne på att det är ett tidsdokument. Det gavs ut en bok förra året som hette En florentinsk apotekares dagbok av Luca Landucci som är en av de tidigaste dagböckerna som skrevs på fjortonhundratalet tror jag. Och skildrar staden Florens och den är ju ett sånt där...den är ju ett riktigt värdefullt tidsdokument den här liksom den har gett oss insyn som vi inte hade haft annars för han är så noggrann och liksom dokumenterar allting.

Gunhild
Dokumenterar han vardagslivet eller vad är det han dokumenterar?

Eddie
Han dokumenterar alltså det som händer runt i staden, folk som begick brott och fick straff. Ändringar i skatter, politiska livet och väldigt lite om hans egna liv.

Gunhild
Så det var inte så att han skrev ”Nu har jag gått till marknaden och köpt saker idag”.

Eddie
Nej, inte mycket. Han skrev till exempel när han gifte sig och då skrev han ett längre inlägg. Men där var det mest, det var såklart namnet på hustrun och sånt där. Men så var det en lång lista över vad han gav till henne och vad det var värt. Så man har kunnat säga saker om liksom valutan var värd tack vare detta.

Gunhild
Spännande. Låter lite torrt, men säkert jätteintressant.

Eddie
Är man intresserad av Italien så är det fantastiskt för att han nämner ju liksom. Ja, men Michelangelo lever ju i staden på den tiden. Savonarola levde också där den tiden. Väldigt häftigt. Med det vill jag säga då, att det kan fylla väldigt olika funktioner. Ska jag ta tag i en av mina tegelstenar här?

Gunhild
Gör så om du orkar lyfta den. Den var ju hehe…hur många sidor är den på?

Eddie
Med noter och så vidare så är den över åttahundra sidor. Jag tänkte börja med Silvia Plaths dagböcker och den är utgiven på svenska under namnet Dagböcker och Anteckningar 1950-1962. Jag tänkte bara fråga dig om du har någon relation, vet du vem Sylvia Plath är?

Gunhild
Nej, jag har ingen relation till henne. Jag känner igen namnet, men jag vet inte riktigt och jag tänker nog författare. Men jag har inte läst någonting. Så att… lite suddig i konturerna.

Eddie
Innan de här dagböckerna så hade jag ungefär samma relation som du, alltså hon, hon är mer ett namn. Men hon är mycket riktigt författare eller författare och poet. Hon levde i USA, Boston. Tror jag hon kom från. Hon är mest känd för sin roman Glaskupan som jag tror att jag läste någon gång när jag var typ i 20 årsåldern.

Gunhild
Ja undrar om inte det är en sån man kanske läser lite i gymnasiet, alltså att det är lite vanligt att man läser henne då. Tycker också att det låter bekant.

Eddie
Jag upplever att det hon egentligen är mest känd för om man ska liksom prata om varför folk känner till henne, så är det ju för hur hon var som person. Hon är mer liksom ett fenomen och jag läste någon som beskrev henne som hon beskrev det som att hon är känd för att hon var olycklig. Jag tror det är så många tänker på henne också. Hon kämpade ju med psykisk ohälsa och väldigt svåra depressioner. Under ja från tonåren, och sen resten av sitt liv.

Gunhild
Hon blir inte så gammal.

Eddie
Hon blev inte gammal. Hon tog livet av sig i 30 årsåldern efter en väldigt svår episod. Det finns spekulationer om att de kanske led av bipolär sjukdom eller någonting ditåt. Så att…hennes dagböcker speglar ju mycket den sidan av hennes liv, såklart. Hon är överhuvudtaget en människa som tänker väldigt mycket och känner väldigt mycket och väldigt intensivt hela tiden. Jag får ju känslan av att hon skrev dagbok helt enkelt för att hon var tvungen för att annars skulle hon bli helt liksom knäpp av att bara sitta och tänka. Det kan jag själv känna igen mig lite.

Gunhild
Så hon skriver hon varje dag. Alltså är det daterat eller är det mer som en flödande text?

Eddie
Det verkar vara en blandning. Ja, för att det finns den här boken består till stor del av bilagor och då är liksom skrivit på strida pappersbitar här och där så tror ni någon som hon skrev bara på något hade någonting framför sig. Ofta är det daterat.

Gunhild
Hon sparade alltid något i en låda eller vet man vet står det någonting om hur det togs om hand liksom? För det är ändå…

Eddie
Det jag vet är att hennes make, hon var gift med Ted Hughes som också var författare, att det var han som ärvde hennes, det som hon hade skrivit när hon dog och sen var det han som såg till att det publicerades. Och det intressanta där är att...hon började skriva dagbok när hon var 17 och sen höll hon på hela som nästan fram tills hon dog.
Men det sista halvåret, de dagboksinläggen ingår inte här och det finns spekulationer om vad det beror på. Jag försökte hitta något svar, men det verkar vara lite oklart. Det finns spekulationer om att Ted Hughes undanhöll dom sista dagböckerna för att det var någonting han ville dölja eller för att han på något ställe stod att han kanske ville skydda deras gemensamma barn så där vet jag faktiskt inte. Men det är i stort obearbetat. Det är liksom rena Stream of Consciousness.

Gunhild
Ja för hon har ju inte skrivit med tanke på att det ska ges sig ut kan jag tänka mig.

Eddie
Nej, jag får inte känslan av det, men jag vet faktiskt inte, men hon vill ju bli författare så att någonstans kanske hon hade någon tanke någonstans så där. Men det känns som att hon är en sån som skrev för att hon var tvungen. Hon liksom bearbetar saker genom att skriva. Jag ska vara ärlig och säga att jag hoppar över ganska många stycken för att hon börjar ju som sagt skriva när hon är 17. Det märks att hon är 17. Hon skriver om en pojke hon skriver om skolan. Hon skriver om sina kompisar. Är man 17 själv så kanske man uppskattar det mer.

Gunhild
Ja, så kan det ju vara.

Eddie
Men det är ju också tjusningen med dagböcker, att man kan hoppa över. Man förlorar ingenting.

Men det som jag kan fastna i och sugas in i ordentligt…det är när hon blir äldre och hon börjar med att fundera över de stora frågorna i livet och sådana saker som relationen till hennes mamma som verkar vara väldigt komplicerad. Hon förlorade sin pappa när hon var barn. Det verkar finnas en hel del bitterhet mellan henne och modern och hon bearbetade det med en psykolog och så berättar hon, liksom om vad de har pratat om i sektionerna och hur hennes förståelse börjar utvecklas liksom.. varför mamman är som hon är och så där, så det är man intresserad av psykologi så är det ju intressant att följa den…hennes mognad och också hennes sjukdomsförlopp tänker jag.
Det blir liksom extremt hudlöst på något sätt, alltså om det nu är så då att hon skriver utan tanke på att någon ska läsa det så är hon ju ärlig på ett sätt som ingen människa någonsin skulle vara med en annan människa. Så hon är ju… Hon försöker inte försköna saker. Hon är liksom….på vissa ställen säger hon rent hemska saker liksom, och det gör man ju när man tänker att ingen någonsin kommer få reda på det. Och sen, när allting är så himla intensivt och hon dåligt så är det extremt dåligt. Men mår hon bra så mår hon extremt bra.
Hon levde ju som sagt på 50-60-talet där i USA som var höjden av den patriarkala, liksom kapitalistiska, om man nu ska kalla det… och hon i kontrast till det så var hon ju en extremt extrovert kvinna. Hon hade ambition och hon ville bli författare, hon ville jobba, hon ville först ville hon inte ens gifta sig och skaffa barn. Så att hon kämpar hela tiden mot samhället som hon faktiskt är en del av och lever i.
En stor anledning till att jag liksom kände till henne innan jag, innan jag kände till henne så att säga är för att hon citeras ganska ofta också…och då är det ofta dagböckerna som citeras. Ett citat som jag kände igen direkt när jag läste det i boken, för jag hade hört det liksom innan. Det låter så här ”Det som skrämmer mig mest är tanken på att vara onyttig, välutbildad, ytterst lovande och så bleknar man bort in i ett likgiltig medelålder”.
Den har jag läst på alltså på sociala medier. Den kommer upp i olika sammanhang. Jag tror att det är många unga människor som kan känna igen sig där.

Gunhild
Så sorgligt att hon inte blev äldre och fick bli hamna i den här grå medelåldern.

Eddie
Ja precis.

Gunhild
Som kanske inte alls hade varit så grå då tänker jag? Sylvia Plath. Hon skrev ju för sin egen del kan man säga. Liksom att hon var tvungen att skriva, jag har läst en bok som heter cykelbudet. Den kom 2021.
Anders Teglund heter författaren och han har ju skrivit av en helt annan anledning. Han har skrivit den här dagboken för att skildra en tid och det är pandemin som precis tagit slut, ja den är väl inte riktigt slut än, och det är en ganska tjock sak faktiskt. Han börjar, han är musiker och kulturarbetare, kan man säga. Han har ett eget förlag som ger ut böcker, Teg Publishing heter det, och den här boken är utgiven på eget förlag då. Och dom ger ut ett fåtal böcker, men ganska kända böcker per år. Det är han och hans bror. Sen är han då pianist och skriver sin egen musik, gör konserter. Och innan pandemin började så… gjorde han små konserter till och med hemma hos folk, att man kunde boka in honom och så bjuda in folk och så hade han något som hette ”Ibland somnar alla helt”.
Nu kan jag ha kommit ihåg titeln lite fel, men det är även en skiva som heter så där. Alla skulle fick ligga på golvet eller sitta i sköna och så spelar han och så kunde de bara slappna av. Det lät jättehärligt ja, men så kom ju pandemin och då han ju skildrar så detaljerat från det där.
Ja, det var bara ja, ”Oj, det har kommit till Italien.” Och sen blev det. ”Oj, nu får vi inte vara mer än 50” Och sen helt plötsligt kan vi inte vara mer än 8 och han drabbas ju. Hela hans verksamhet rasar. Alla bokningar bara tas bort.

Eddie
Vilket rätt så många kulturarbetare känner av.

Gunhild
Ja och speciellt för en sån. Jag menar han jobbar jättemycket hela tiden, men han är ju en väldigt liten kulturperson, alltså. Han har ju inte några storslagna konserter, utan det är ganska litet. Men han har ju kunnat leva på det. Och så då börjar han ju fundera rätt så direkt. Nu har han nästan inga inkomster. Hur ska jag göra då? Och så pratar han alldeles i början så pratar han med en vän då. Och så säger han ”Jag har en idé om vad jag skulle kunna göra” Och så förklarar han då ”Jag skulle kunna cykla för Foodora” Och kompisen är ju skeptisk. ”Ja jo, du gillar ju att cykla. Men jag tror verkligen det är svintungt och dåligt betalt”
Och så diskuterar de fram och tillbaka. Men Anders Teglund, han älskar att cykla och han är ganska frustrerad för att allting är ju inställt och hur mycket han än känner att ”Ja, men jag kan ju skriva fortsätta att skriva musik och öva” så har han ju alltid haft en konsert att öva inför eller ett uppträdande eller någonting annat att öva inför. Nu har han ingenting sådant. Då tappar han ju motivation och så ska man vara så kreativ som de musiker och konstnärer som alla var tvungna att bli helt plötsligt. Och han ska livestreamas och grejas. Men de tjänade ju väldigt lite på det, han gör ju det också. Så han börjar cykla för Foodora med den rosa kuben på ryggen.
Det är väldigt alltså... Det är så kul när jag läste den så jag fick en sån där… ”Oj, så här var det” och det är så nyligen och ändå har jag redan börjat glömma att det var så och det är lite obehagligt. Jag kommer ihåg när vi var mitt i det att så sa det flesta att ”Det här är väl det nya normala”. Och nu är det ju nästan så att man har glömt det redan. Det är verkligen ett tidsdokument. Han skriver så detaljerat både om de här presskonferenserna kl. 14 varje eftermiddag så man måste lyssna på för att få reda på. Det går ju i vågor, liksom rätt vad det är så kan de ju framträda igen och han kan ha någon liten konsert. Och sen går det inte längre, så det är väldigt mycket fram och tillbaka, men hela tiden så handlar det ju om hans jobb som cykelbud.

Eddie
Ja, jag tänker dig också en väldigt tidstypisk sak. Just det här med gig-ekonomin,

Gunhild
Gig-ekonomin, det är ju verkligen. Han är ju mitt i det och han jobbar jättehårt och cyklar som en dåre och ändå alltså...han tjänar ju väldigt lite.

Eddie
Inga bra villkor på sådana.

Gunhild
Inga bra. Det är egna cyklar och gör cykeln sönder så får de ju ingen ersättning. De är ju deras egen telefon de måste använda. De måste ju använda appar. Så de har ju bara egna kläder och egna allting. På slutet får de vinterjackor. Han blev fackligt aktiv för att dom är ju inte fackanslutna alltså, men sen får de kontakt med Transport och får ett avtal som visserligen är väldigt dåligt, men det är ändå ett avtal. Så det är där också att han… för att han… det är många som säger redan i början till honom att ”Du borde bli facklig. Du är ju svensk”. För det är ju en annan grej att det är inte så många som är svenska och kanske inte så många som pratar svenska. Det är väldigt mycket att allting sker på engelska.

Eddie
Och man kanske inte vet vilka rättigheter man faktiskt har i Sverige.

Gunhild
Nej och många är ju ganska nyanlända kanske och rädda för och ja, bli av med sitt jobb och rädda för att bli av med det lilla dom har så att han är ju den som ändå har ett stabilt liv, så han gör ju det. Han går in och blir fackligt aktiv så mycket han orkar och jag är väldigt imponerad när jag läser att han…han drar i så mycket. Och det är ju för att han känner att han kan göra det, att han har ett stabilt liv vid sidan om, han har en familj.
Han är musiker och han har ett förlag. Han har ju ett kontor. Det är väl ingen av de andra som har ett kontor liksom att cykla till för att värma upp sin mat på lunchen och så. En sak till måste ju säga att han har ju. Han skriver ju väldigt härlig musik och jag kan rekommendera om man läser… Det finns ju som ljudbok och då läser han ju själv och jag har inte lyssnat på den. Men jag har förstått att han har pianomusik i bakgrunden till viss del.

Jag letar ju upp honom på Spotify så jag lyssnar ju lite på musiken medan jag läste den och det kan jag rekommendera för att han skriver mycket om sin musik också nämligen, och han skriver mycket om hur de gör streamade konserter. De är i Botaniska trädgården i Göteborg och har konkat dit ett piano och så känner han ”Åh nej bara inte det blir regn” och någon skulle de skulle spela in i solnedgången. Precis rätt ska det vara tajmat och så är det jättemolnigt och hoppas de på sol. Ja, det är ju jättemycket sådant. Så det är kul att höra hans musik också.

Även fick jag lära mig jättemycket om musikers villkor på Spotify. Väldigt intressant alltså. Det är jättemycket som jag inte visste mycket om som jag fick upp ögonen för så den är verkligen värd… Det roliga är… han älskar ju att cykla som sagt så att han tycker ju om.,,, han berättar ju liksom…. Det är inte bara negativt utan han berättar hur de har…liksom dagarna har kanske haft cyklat till 4 timmar och. Upp och ner för det är ju jättebackar i Göteborg. Jag har bott där och det är ju liksom det. Hade det varit Malmö hade varit med ja, okej. Motvind, men det är platt, men Göteborg… Det är ju verkligen backar och han har cyklat upp och ner för dessa backar i 4 timmar och är så nöjd och liksom så läser de av appen då när passet är slut då får man reda på hur många lämningar och hur snabbt du…. alltså allting är ju statistik. Statistik på sekunden liksom, vilket måste vara oerhört stressande, men för honom är det nu även peppande faktiskt.
Det är ju kul för på slutet så säger han….ja han får svårt att få sitt kontrakt förnyat, de får ju förnyat var tredje månad. Ja, så det är ju ingen fast. Och då får man ju bara förnyat om man har bra statistik men då sen när han blev fackligt aktiv så är han ju inte så poppis så han får lite svårt att fortsätta, men han han har ändå så pass bra statistik så att de har ju ändå kvar honom. Och så på slutet, säger han ”Nej, nu får jag nog inte mer” Men då då lättar ju restriktionerna också. Har ju till och med gett ut en skiva som heter restriktioner. Och då spelar han bara med ena handen och sen är han en skiva som kommer efter den som heter rekommendationer och det spelar både 2 händer så han är verkligen han använder ju hela situationen hela tiden, alltså oerhört kreativ. Men då säger han att ”nej, nu ska jag ju sluta ändå”. Han har liksom gjort sitt, men sen får han ändå ett erbjudande för ett nytt uppdrag liksom, 3 månader till och då säger han ja till det. ”Jag kan inte låta bli”. Det slutar alltså så att han ändå är kvar.

Eddie
Undrar om han gör det fortfarande?

Gunhild
Vet inte. Men det är kul för han skriver om en kille som cyklar på en enhjuling.

Eddie
Det går ju det också.

Gunhild
Och ha en enormt bra statistik och jag har sett. Vi bodde i Göteborg innan och vi har ju varit där…. inte jättemycket sista åren, men jag. Jag har ju sett den där på enhjuling med den där rosa kudden på ryggen och det går undan.

Eddie
Jag tänker han får nog bra betyg bara för att han är liksom rolig att se på gatorna.

Gunhild
Ja precis.

Eddie
Om man ska ha sin nisch.

Gunhild
Ja, det har han verkligen. Så det är ett tidsdokument. Och du pratade också om ett tidsdokument, tror jag.

Eddie
Ja mina andra tegelsten som jag har med mig är ett tidsdokument. Fast vi ska gå bak i tiden den här gången till åren 1933-1945. Boken heter Intill slutet vill jag vittna och den består av dagböcker skrivna av en tysk som heter Viktor Klemperer. Han var professor, språkvetare, lärare på universitetet och senare i livet blev han även författare och politiker. Han är egentligen mest känd, tror jag för de här dagböckerna, men han har också gett ut en bok som brukar förkortas LTI och står för lingua tertii imperii. Det är latin för tredje rikets språk. För han var som sagt språkvetare och han levde ju under perioden då nazisterna i Tyskland var som mest aktiva. Och redan från start så börjar han för sig själv göra noteringar om hur de hur de formulerar sig i förkunnanden, i sin propaganda, i när Hitler håller tal och så vidare så han är väldigt noggrann med att notera liksom förskjutningar i språk och överhuvudtaget liksom deras sätt att manipulera genom språk och det är någonting som är genomgående i hela den här liksom dagboken.

Gunhild
Det låter skrämmande och lite aktuellt kanske?

Eddie
Är fruktansvärt skrämmande och spännande skulle jag säga. Och han, jag upplever det som att hans dagböcker fyllde en dubbel funktion. Vi har ju varit inne lite på det här med att skriva för sig själv eller skriva för omvärlden. Jag upplever att han gör båda delar. På något ställe så säger han, uttalat att det här är…. alltså ”Jag skriver för att minnas. Jag skriver för att eftervärlden ska kunna se” och titeln är ju Intill slutet vill jag vittna. Så att han var ju väldigt medveten om att det här kunde ha ett värde för eftervärlden, men det blir ju också fruktansvärt personligt eftersom.. det han går igenom. Det kanske inte så förresten, men han var ju tysk jude. Ja, han var sekulär jude, men han var jude och han var gift med en vit kvinna. Han blev ju utsatt ändå alltså alla restriktioner som liksom restriktioner och lagar som infördes efter hand påverkar ju honom också så att det blir ju personligt på det sättet. Hans lidande syns ju väldigt tydligt.
Jag blev väldigt berörd av denna för att han och hans hustru Eva… de man märker att de så himla tydligt försöker hålla sig fast vid någon form av glädje i vardagen. De har liksom de har sina katter och de tycker om att göra utflykter med bilen och sysslar med huset och sånt där liksom. Det skriver han om en hel del. De högläser för varandra på kvällarna och sådant, men sen liksom efterhand som deras rätt eller hans rättigheter framför allt börjar inskränkas, liksom en efter en tas de här sakerna ifrån dem.
Jag gör en liten lista och liksom bara sånt som jag noterade när jag läste och då liksom började det 1935 på hans sparken från universitetet där han var professor. 1937 så får judar inte vara på biblioteket längre. Och biblioteket var ju ett ställe han hängde på mycket eftersom han forskade. Han tyckte om att vara där och blev glad av att vara där. 1938 så får dom inte längre låna hem böcker ens och judar får inte lov att köra bil. 1939 får de inte äga hus. 1940 får de inte använda telefoner. 1941 får de inte äga skrivmaskin och får inte röka. Alltså liksom steg för steg och sen 1942 så får de inte längre köpa tidningar, blommor och glass och de får inte spela grammofon och de får inte lyssna på radio. Varje sån här liten inskränkning som gör jätteont i honom. Det syns i de här liksom.

Gunhild
Ja, han lyckades ju ändå bli kvar tillsammans med sin fru?

Eddie
De håller sig kvar väldigt länge, men så småningom så blir de faktiskt tvingade att flytta till ett getto. Ett litet ljus i den här berättelsen är att bägge två överlevde andra världskriget och fick flytta tillbaka till sitt hus 1945. Ja, så det är liksom ljuspunkten.

Gunhild
Det var ju skönt, för det var ju väldigt många som. Dels att de inte överlever, men även bland de som överlevde fick väl aldrig tillbaka sina hus.

Eddie
Hus plundrade och liksom förstörda. Eller att någon annan hade flyttat in. Så att det är liksom en blandning av hans liksom mer forskningsmässiga objektiva observationer och notationer med då alla de här personliga sorgerna och han skriver väldigt mycket om sin forskning också som någonstans är hans ankare liksom. Det är frun som är väldigt sjuk som man måste ta hand om och sen är det forskningen.

Gunhild
Och då noterar han klart alla förändringar i sättet att uttrycka sig.

Eddie
Precis. Bara en sådan sak, som liksom ordet jude. Det var ju inget skällsord från början och sen liksom efterhand som det börjar användas på andra sätt. Så blir det…det blir något smutsigt till slut och det noterar han väldigt liksom tydligt. Alltså det man blir ju väldigt berörd stundvis så jag var tvungen att liksom ta en lång paus för att det blir så jobbigt att läsa det. Ja, men som tur var då så kan man ju trösta sig med att de här överlever och han liksom blev författare och han skrev och föreläste om dom här sakerna efteråt, sen så att…. Han har ju gjort en väldigt stor gärning för det som man kallar vittneslitteratur.

Gunhild

Just det. Han levde länge efter, eller?

Eddie
Föddes 1881 och dog 1960 så att han blev gammal. 1941 så införde de ju den gula armbindeln som judar i Tyskland hade. Och det skriver han om 8 september. Så skriver han att ”Det står i Riksförordningsbladet att den gula armbanden för judar ska införas. Det betyder omvälvning och katastrof för oss. Eva hoppas fortfarande att åtgärden kommer stoppas och därför tänker jag inte skriva mer om saken ännu. 10 dagar senare så skriver han om hur de är ute och promenerar i dagsljus för sista gången. Och dagen efter det är den 19 september. Så står det bara ”Idag, judestjärnan”. Så att det är liksom…ja, man ryser. Man vet ju om detta. Det har man ju fått lära sig i skolan, att de hade bindlar och stjärnor men…när det beskrivs så här då blir det verkligt på ett helt annat sätt man läser det är nu

Gunhild
Man läser det i present.

Eddie
Ja, tänk om jag skulle liksom tvingas bära en? Ja, jag kan inte nog understryka hur viktig den boken är.

Gunhild
Ja, den är ju tung att läsa såklart, men hur språket. är den lättläst i språket eller är den lite tung i språket?

Eddie
Jag tycker att den….han har ett väldigt liksom enkelt språk, men ändå väldigt intelligent. Han är ju akademiker, men han använder inget akademiskt språk. Så när jag började läsa den så hade jag väldigt svårt att släppa den just för att det är den här blandningen av personligt och samhällsskildring som gör att man sugs in. Så att jag tyckte det var väldigt lättläst och det är språkligt sett liksom.

Gunhild
Ja just det…hur knyter man ihop till detta. Men dagböcker är ju en resa in i någon annan…..man blir ju fast oavsett om det är någon ganska positiv naturskildringare ändå, eller om det är någon som skildrar krig och förföljelse så…man får verkligen komma in i personer.

Eddie
Ja precis. Och det blir så det kan man ju säga om roman också. Men för mig har det alltid varit….”Jag vet att det här är sant” åtminstone. Det kan visst vara subjektivt, men ganska stor grad så är det sant liksom.

Gunhild

För den personen när den skriver den är det väl sant?

Eddie
Precis. Det gör att det liksom blir mer drabbande. Så tänker jag också…bara för att på något vis knyta ihop lite. Det känns som tittar man på historia….så känns det som att numera så finns det en vilja att skildra den vanliga människans liv också och där tänker jag att dagböcker har en väldigt stor roll, även om går man tillräckligt långt bak så finns det inte dagböcker i den meningen. Men där det finns, så är det ju en väldigt viktig historisk källa.

Gunhild
Ja, och alltid intressanta, en kung. Alltså, för oss som inte är kungar och kungliga är det ju lite intressantare att läsa om. Andra, vanliga människors liv

Eddie
Det brukar finnas mer att känna igen sig i.

Gunhild
Ja precis! Så…ja…. Spännande med dagböcker. Jag tror jag ska läsa lite fler.

Eddie
Jag tycker jag.

Gunhild
Mmm, kanske vi nöjer oss för idag? Då så! Tack och hej!

Eddie
Tack för att ni har lyssnat. Hej.

Gunhild
Hej då.