Att vara konsekvent

Genom att vara konsekvent så anstränger jag mig nästan ingenting. Genom att erkänna när jag slarvar så kan jag göra allt ordentligt, men om jag skyller på att ”ha gjort mitt bästa” då kommer jag alltid undra varför det går dåligt. Det går dåligt för att jag har gjort något halvhjärtat, och inte gått hela vägen.

Hårt arbete leder ingenstans, utan är snarare ett tecken på att jag gör fel. Använd pincett istället för hammare, och silkesvantar istället för hårdhandskar.

Innan jag kände till koncept som närvaro, meditation, mindfulness, medvetenhet och upplysning - då var mitt liv omständigt. Nu när jag känner till alla dessa koncept, och tror mig besitta rätt kunskap, så är mitt liv fortfarande omständigt. Varför är det så? Jag mäter mitt eget värde i hur hårt jag arbetar, och jag använder prestation som ett mått på vad jag förtjänar. Om jag inte arbetar hårt, så tror jag att jag inte har gjort mig förtjänt av ett bra liv. Med ”ett bra liv” menas helt enkelt ett liv jag trivs med - varken mer eller mindre. Jag bryr mig inte om omständigheterna (detaljerna) i detta sammanhang, utan enbart hur mitt liv känns för mig och hur jag förhåller mig till det.

Eftersom allt har varit ett arbete för mig, och jag sedan barnsben fått för mig att hårt arbete leder till stora resultat, så kommer jag göra även närvaro till ett arbete. Det är där jag sätter krokben för mig själv. Närvaro är den mest intima och självklara aspekten i mitt liv. Det är det ursprungliga varifrån allt annat kommer som en konsekvens. Min närvaro har jag alltid haft, och jag kommer aldrig bli av med den. Därför är mitt problem inte att skaffa mig närvaro, utan att upptäcka att jag redan har den och därmed låta den bubbla upp till ytan och genomsyra hela min upplevelse.

Om jag slutar att söka efter det nya, efter närvaron, då återgår jag till det gamla - alltså det som är mest bekant för mig och det jag är van vid. Jag är van vid hårt arbete, och att ständigt prestera. Därför gör jag närvaro till en prestation, något jag måste förtjäna att uppleva. Men närvaro är det ursprungliga och det självklara - det som jag alltid haft med mig. Därför kan jag inte förtjäna närvaron genom arbete, och jag kan inte röra mig mot den. Jag kan alltid bara röra mig bort från närvaron, och det är detta jag gör genom mitt hårda arbete.

Hur kan jag sluta arbeta så hårt, och låta närvaron genomsyra min upplevelse? Bara genom att slappna av på alla områden i mitt liv, att sluta tro att livet går ut på att prestera. Livet är till för att levas, och närvaro är ett tillstånd av lättja. Närvaro är när jag tar del av mitt liv precis så som det är, och tillåter mig att bara finnas här i denna sekund utan en agenda. Jag kan inte hitta närvaron genom att leta efter den, utan bara genom att sluta söka efter den och allt annat. Jag har redan allt jag behöver, och jag har redan min närvaro, meditation, mindfulness, medvetenhet och upplysning. Jag är redan fri, men jag undanhåller friheten från mig själv.

Min agenda och mina strategier är en ansträngning (spändhet) som leder mig allt längre bort från mig själv, och från det jag söker. Hur kan jag sluta söka, så att jag istället kan finna det jag söker? Mitt liv är det jag söker, och mitt liv pågår här och nu. Så har det alltid varit.

Min upplevelse är svaret, och så länge som jag upplever mitt liv sekund för sekund, så har jag svaret. Bara när jag tror att svaret måste förtjänas genom prestation eller sökande, bara då kan jag undanhålla det från mig själv.

När det gäller närvaro så leder hårt arbete ingenstans, men samtidigt behöver jag vara konsekvent i att ha kontakt med min nuvarande upplevelse. Klarar jag av att ha kontakt sekund för sekund, utan en agenda?