Flugornas herre, roman av William Golding
20:2260:28
KAPITEL ETT Snäckan ljuder





Flugornas herre
William Golding
Information om upphovsrättslagen och om talboken
Denna bok är framställd för användare av anpassade medier enligt 17§ Upphovsrättslagen. Olaga spridning eller överföring beivras.

Talboken har 197 sidor och rubriker på en nivå.

Boken är inläst för Myndigheten för tillgängliga medier, MTM år 2015.

Inläsare är Ove Ström vid Inläsningstjänst AB.

Denna talbok innehåller även elektronisk text som är tillgänglig via läsprogram i dator.

Slut på informationen.

Baksidestext
illustration
illustration
FOTO: BONNIERS ARKIV
William Golding (1911-1993) räknas som en av den engelskspråkiga litteraturens mest väsentliga 1900-talsförfattare. Flugornas herre från 1954 är hans mest lästa roman. I pojkäventyrets form har nobelpristagaren William Golding skapat ett drama över den mänskliga civilisationens utveckling.

Efter ett flyghaveri kastas en grupp pojkar mellan sex och tolv år iland på en liten ö i Söderhavet. De stiftar lagar, fördelar sysslorna och väljer anförare. Deras tillvaro kan bli paradisisk med rik tillgång på god mat, sol och fullständig frihet från de vuxnas tvång. Men snart tar leken en annan vändning: skräcken kryper över pojkarna, rivaliteten växer mellan ledarna. Det som kunde varit ett spännande sommarlovsäventyr blir en furiös hetsjakt där fruktan och grymhet slår fram och vägen mot undergång ligger utstakad.

Med förord av Gabriella Håkansson

Slut på baksidestext.

Flugornas herre
William Golding

Översättning Sonja Bergvall

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

vii
Förord Grymheten strax under ytan
Den 14 september 1953 gjorde den brittiske krigsveteranen och skolläraren William Golding ett sista försök att få sin roman Strangers From Within publicerad. Han hade skickat manuset till alla större förlag i landet. Nu var turen kommen till Faber and Faber. Golding lade den tummade pappershögen på lådan, och sedan var det bara att vänta på svar. Också denna gång gick det dåligt. Den kvinnliga lektören på förlaget hyste inget annat än förakt för hans aparta historia. Hennes omdöme rymdes på några ynka rader uppe i försättsbladets vänstra hörn och har gått till historien som en av litteraturens mest berömda felbedömningar: »Absurd & ointressant fantasi om en atombombsexplosion i kolonierna. En grupp med barn landar i djungelstat nära Nya Guinea. Trist och dålig. Meningslös.«

Med rödpenna avrundade hon sedan sågningen med ett stort rött R. Refus. I vanliga fall innebar detta slutet för en roman. Men ödet ville annorlunda. En ung, nyanställd förläggare plockade upp manuset ur refuseringshögen och kunde sedan inte få historien ur huvudet. Han övertalade de äldre kollegerna om manuskriptets potentiella kvalitet och skickade författaren en lång rad ändringsförslag – inklusive titelbyte. Så gavs den mångfalt refuserade Flugornas herre äntligen ut, och blev en av de mest lästa, älskade och sålda böckerna under hela nittonhundratalet.

viii
Goldings roman handlar om en grupp brittiska skolpojkar som blir strandsatta utan vuxna på en öde ö. Uppslaget var långt ifrån nytt; hyllmetrar av äventyrsböcker hade liknande tema. Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön låg på varenda europeisk skolpojkes nattygsbord vid den tiden. Och inte nog med det. Flugornas herre knyter an till en annan av nittonhundratalets mest omtalade böcker: Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Conrads berättelse kretsar kring sökandet efter mr Kurtz, en tjänsteman inom den brittiska kolonialförvaltningen. Han har försvunnit i Afrikas djungler och börjat umgås med de infödda. Inledningsvis sägs i romanen att det som räddar britterna från undergång är "vår dyrkan av effektiviteten". Kurtz nära samröre med vildarna har föranlett en total moralisk kollaps. Effektiviteten har gått förlorad, civilisationens dygder försvunnit och mänsklighetens yttersta tabun överskridits.

I Flugornas herre berättar Golding en snarlik historia – men han för slutsatsen betydligt längre. »Vi är inga vildar«, säger Jack i början av boken. »Vi är engelsmän och engelsmännen är bäst i allting.« Ändå går skolpojkarna samma öde till mötes som Conrads mr Kurtz. I stället för att slå sina kloka små huvuden ihop och tillsammans lösa problemen vänder de sig emot varandra. Trots att de är så väluppfostrade förmår de inte samarbeta utan hemfaller åt usel disciplin och okontrollerbar lättja. Det är som om den frihet ön och frånvaron av vuxna erbjuder blir för mycket för pojkarna. All fostran och bildning de fått sig till livs är som bortblåst. Förnuftet bryter samman. Sadism, pennalism och rått barbari intar dess plats. Och det mest chockerande med Flugornas herre är inte att barnen, som i kulturella sammanhang annars alltid brukar få representera renheten och oskulden, visar sig vara ett så lätt rov för brutaliteten. Det mest chockerande är att det går så fort.

ix
Inom några timmar har interna stridigheter utbrutit mellan pojkarna. När det inte går att förhandla om ledarskapet tar man till våld. Förnuftet utplånas av rädslan – och rädslan förvandlas till vidskepelse. Golding målar upp en inre, latent grymhet som plötsligt vaknar till liv. Pojkarna hetsar sig själva till bisarra riter. Det en av dem kallar för »den oförklarliga driften att vålla smärta och utplåna« skenar i väg fullständigt.

Inom ett dygn har barnen börjat mörda varandra.

Aldrig förr hade någon författare vågat skriva så fruktansvärt om barn. Aldrig förr hade någon vågat antyda att den civilisation vi kämpat så hårt för bara är en tunn fernissa under vilken det ohyggliga när som helst kan springa fram.

x
Efter andra världskrigets fasor var det förstås bara en tidsfråga innan ett antal författare började ställa riktigt obekväma frågor om människans inneboende ondska och civilisationens bräcklighet. Men varför blev det just William Golding som skrev Flugornas herre? Kanske kan man söka efter svaret i hans liv och erfarenheter. Golding verkade redan från början ha hatat sitt jobb som lärare. Han drömde om att bli författare och verkar ha tyckt att lärarjobbet var ett förnedrande substitut. Följaktligen kom han inte överens med barnen – och de gillade heller inte honom. Självförakt var en stark ingrediens i hans komplicerade personlighet. Han tyckte inte om att umgås med andra människor och var helt besatt av segling. I den ena hemmabyggda skorven efter den andra gav han sig under semestrarna ut på en rad hejdlösa seglatser i engelska kanalen. Hans drift att besegra naturen och bevisa sin duglighet överskuggade allt annat. Familjen utsattes åtskilliga gånger för livsfara och ovanpå detta odlade han en svårartad alkoholism.

»Jag har alltid förstått mig på nazisterna«, skrev han en gång i ett brev, »för jag är själv av naturen likadan.« Uttalandet får man ta med en nypa salt. Golding, som när han väl hamnade i olika sociala miljöer kunde slå över och blir både obstinat och frispråkig, hade knappast trivts i ett totalitärt samhälle. Men självkaraktäristiken säger ändå något om honom. Här har vi inte bara med självförakt att göra, utan med ett förtvivlat hat mot allt mänskligt. Åtminstone allt manligt. Jag säger förtvivlat, för i Goldings böcker återkommer en ständig skräck för att de egenskaper Golding uppfattade som manliga ska spåra ur och bli sadistiskt destruktiva. Kanske tänkte han att det behövdes en gud, ett samhälle och en uppsättning lagar för att hålla dem i schack? Golding, som själv kunde ta till våld när han druckit, litade varken på sig själv eller på någon annan. Vi är alla likadana, tycks han vilja säga: Vi är alla barnen på ön i Flugornas herre.

xi
Liksom hos så många män i Goldings generation hade kriget satt djupa spår. Förutom att delta i jakten på det tyska örlogsfartyget Bismarck var Golding även med vid landstigningen i Normandie på D-dagen. Från sitt skepp utanför »Gold«-stranden den 6 juni 1944 såg han de egna mejas ner av tyskarnas kulsprutor och den franska kusten trasas sönder av artillerield och flygbombningar. Om inte förr måste Golding då ha förstått att människan var kapabel till precis vad som helst. När havet färgades rött av blod måste han ha insett att gränserna, om de någonsin hade funnits, nu var utsuddade för alltid.

Flugornas herreär skriven med starka krigserfarenheter i bagaget. Det får man inte glömma. Avgrunden som öppnar sig vid läsningen, suget i det hemska och det vidriga, skruvarna som dras åt: allt bidrar till vissheten om att barnen kommer att utplåna varandra om ingen stoppar dem. Och kanske är det just för att det är en så tröstlös och djupt obehaglig bok som den lever så starkt än i dag. Den ställer frågor om människans ondska som fortfarande är lika aktuella som när boken kom ut för femtio år sedan. xii Så länge krig och massmord tillåts fortsätta runt om i världen, kommer Goldings bok också att läsas och älskas som en klassiker.

Gabriella Håkansson

5
KAPITEL ETT Snäckan ljuder
Den ljushåriga pojken hasade sig ner sista metern utför klippan och började försiktigt ta sig fram i riktning mot lagunen. Fastän han hade tagit av sig skolsweatern och gick och drog den efter sig satt den gråa skjortan klistrad på honom och håret smetade fast i pannan. I den långa revan som hade slitits upp i djungeln var det hett som i en bastu. Han stretade och klängde mellan slingerväxter och avbrutna trädstammar, och plötsligt, som en vision i rött och gult, flög en fågel upp med ett rop som en häxas, och som ett eko kom ett annat rop.

"Ho-o!" lät det. "Vänta ett tag!"

Undervegetationen längs revans kant skakades och ett regn av droppar föll smattrande ner.

"Vänta ett tag", sade rösten. "Jag sitter fast."

Den ljushåriga pojken stannade och drog upp strumporna med en automatisk gest som kom djungeln att ett ögonblick verka engelska landsbygden.

Rösten hördes åter.

"Jag kan knappt röra mig bland alla dom här slingerväxterna."

Röstens ägare kom baklänges ut ur undervegetationen, och kvistarna skrapade mot hans smutsiga vindtygsjacka. Hans nakna knäskålar var knubbiga och repade och rivna av taggar. Han lutade sig ner, tog omsorgsfullt bort taggarna och vände sig om. Han var kortare än den ljushårige pojken och mycket tjock. Han såg noga efter var han satte ner fötterna medan han tog några steg framåt och såg sedan upp genom tjocka glasögon.

"Var är den där karln med megafonen?"

Den ljushårige pojken skakade på huvudet.

"Det här är en ö. Det tror jag åtminstone. Det där är ett rev ute i sjön. Det kanske inte finns några vuxna här alls."

6
Den tjocka pojken såg bestört ut.

"Den där piloten då. Men han var inte i passageraravdelningen, han var i kabinen där framme."

Den ljusa pojken kisade bort mot revet.

"Alla dom andra grabbarna", fortsatte den tjocka pojken. "Några av dom måste ha kommit ur. Det måste dom väl?"

Den ljusa pojken började så nonchalant som möjligt leta sig ner mot vattnet. Han försökte verka obesvärad och inte alltför tydligt ointresserad, men den tjocka pojken skyndade efter honom.

"Finns det inga vuxna alls?"

"Jag tror inte det."

Den ljusa pojken sade detta i högtidlig ton, men så vaknade förtjusningen hos honom, den uppfyllda drömmens förtjusning. Mitt i revan ställde han sig på huvudet och skrattade mot den upp-och-nedvända tjocka pojken.

"Inga vuxna!"

Den tjocka pojken tänkte efter ett tag.

"Den där piloten."

Den ljusa pojken lät fötterna sjunka och satte sig på den ångande marken.

"Han måtte ha flugit igen sen han hade släppt ner oss. Han kunde inte landa här. Inte med ett flygplan med hjul."

"Vi blev anfallna!"

"Han kommer säkert tillbaka."

Den tjocka pojken skakade på huvudet.

"När vi gick ner tittade jag ut genom ett fönster. Jag såg andra ändan av planet. Det slog ut lågor från det."

Han tittade längs revan.

"Och det här har flygkroppen gjort."

Den ljusa pojken sträckte ut handen och rörde vid en ojämnt avbruten trädstam. Han såg ett ögonblick intresserad ut.

"Hur gick det med planet?" undrade han. "Vart tog det vägen?"

"Stormen vräkte ut det i havet. Det var ruskigt farligt när alla dom där trädstammarna föll. Det måste ha varit några grabbar kvar i planet."

Han tvekade ett ögonblick, sedan sade han:

"Vad heter du?"

"Ralph."

7
Den tjocka pojken väntade sig att i sin tur få samma fråga, men någon sådan invit till bekantskap kom inte. Den ljusa pojken som hette Ralph log ett obestämt leende, reste sig och började än en gång försöka ta sig ner till lagunen. Den tjocka pojken följde trofast efter.

"Det är säkert fler av oss utspridda här och var. Har du sett några andra nånstans?"

Ralph skakade på huvudet och ökade takten. I nästa ögonblick snavade han över en gren och föll omkull med en duns.

Den tjocka pojken stod bredvid honom. Han andades tungt.

"Min faster har sagt att jag inte får springa", förklarade han, "för jag har astma."

"Ass-ma?"

"Javisst. Jag har svårt att andas. Jag var den enda i hela skolan som hade astma", sade han med en anstrykning av stolthet. "Och jag har haft glasögon sen jag var tre år."

Han tog av sig glasögonen och sträckte fram dem mot Ralph, blinkade och log och började sedan torka av dem på sin smutsiga vindtygsjacka. Ett uttryck av smärta och inre koncentration kom ansiktets vaga konturer att förändras. Han strök svetten av kinderna och satte hastigt glasögonen till rätta på näsan.

"All den här frukten."

Han såg sig omkring, "All den här frukten", sade han. "Det är väl –"

Han satte på sig glasögonen, vadade iväg från Ralph och hukade sig ner bland de hopflätade lövmassorna.

"Jag kommer tillbaks om ett ögonblick –"

Ralph gjorde sig försiktigt fri och smög sig iväg genom lövverket. Några sekunder senare hade han den tjocka pojkens stånkanden långt bakom sig och var skyndsamt på väg mot den ridå som fortfarande skilde honom från lagunen. Han klättrade över en avbruten trädstam och var ute ur djungeln.

Palmerna kom stranden att verka fjäderprydd. Träden stod eller lutade eller vilade mot ljuset, och deras gröna plymer var trettio meter upp i luften. Marken under dem var en strandbank täckt med strävt gräs, här och där uppriven av kullfallna träds rötter och överströdd av ruttnande kokosnötter och palmskott. Bakom alltsammans syntes den egentliga skogens mörka massa och revans öppna gata. 8 Med ena handen stödd, mot en grå trädstam kisade Ralph ut över den glittrande vattenytan. Långt därute, kanske en kilometer bort, fräste en vit bränning mot ett korallrev, och bortom revet var det öppna havet mörkblått. Inom sin oregelbundna korallbåge låg lagunen lugn som en bergssjö, blå i alla nyanser, skuggigt grön och lila. Sandstranden mellan palmterrassen och vattnet var en smal remsa, tydligen ändlös; till vänster om Ralph sträckte sig perspektivet av palmer och sand och vatten ut i oändligheten. Överallt, nästan synlig, fanns hettan.

Han hoppade ner från terrassen. Hans svarta skor sjönk ner i sanden och hettan föll över honom som ett slag. Han blev medveten om klädernas tyngd, sparkade häftigt av sig skorna och slet med en enda rörelse av sig först den ena strumpan med dess elastiska resår och sedan den andra. Sedan hoppade han upp på terrassen igen, tog av sig skjortan och stod ett tag bland kokosnötterna som liknade skallar, och gröna skuggor från palmerna och skogen gled över hans hud. Han häktade upp bältets ormspänne, flängde av sig shorts och kalsonger och blev stående naken och såg ut över glittret på stranden och i vattnet.

Han var tillräckligt gammal – tolv år och några månader – för att ha blivit av med barndomens putande mage men inte gammal nog för att ha fått den halvvuxnes tafatta rörelser. Det syntes att han vad axlarnas bredd och tyngd beträffade mycket väl skulle kunna bli boxare, men det var någonting milt över munnen och ögonen hos honom, som inte varslade om någonting ont. Han strök mjukt över trädstammen, och när han nu till slut måste tro att ön var verklig gav han till ett lyckligt skratt och ställde sig på huvudet. Han gick vigt ner på fötter igen, hoppade ner på sandstranden, föll på knä och föste med båda armarna upp sand i en hög mot bröstet. Så sjönk han tillbaka på hälarna och betraktade vattnet med klar, upphetsad blick.

"Ralph –"

Den tjocka pojken makade sig ner från terrassen och satte sig försiktigt på dess kant.

"Förlåt att jag dröjde så länge. All den där frukten –"

Han torkade av sina glasögon och satte dem tillrätta på sin lilla knapp till näsa. Bågarna hade gjort ett djupt, skärt "V" över näsryggen. Han kastade en kritisk blick på Ralphs gyllenbruna kropp och sedan på sina egna kläder. 9 Han förde handen till ett blixtlås mitt fram på jackan.

"Min faster –"

Men så drog han beslutsamt upp blixtlåset och krängde hela vindjackan över huvudet.

"Sådärja!"

Ralph sneglade på honom från sidan men sade ingenting.

"Vi måste väl ta reda på vad alla heter och göra upp en lista", sade den tjocka pojken. "Vi borde ha ett möte."

Ralph brydde sig inte om vinken, utan den tjocka pojken måste fortsätta.

"Vad dom kallar mig för struntar jag i", sade han i förtrolig ton, "bara dom inte kallar mej detsamma som dom gjorde i skolan."

Ralph blev en aning intresserad.

"Vad kallade dom dej där?"

Den tjocka pojken såg sig om över axeln och lutade sig sedan mot Ralph.

Sedan viskade han:

"Dom kallade mej Nasse."

Ralph tjöt av skratt. Han flög upp.

"Nasse! Nasse!"

"Men Ralph – snälla Ralph –"

Nasse knäppte händerna av förfäran.

"Jag sa ju att jag inte ville att –"

"Nasse! Nasse!"

Ralph dansade ut i hettan på sanden och kom tillbaka som ett jaktplan med bakåtsvepta vingar och beströk Nasse med maskingevärseld.

"Tj-tj-tj-a-a-oo-!"

Han dök ner i sanden vid Nasses fötter och blev liggande där och skrattade.

"Nasse!"

Nasse flinade till litet motvilligt, mot sin vilja belåten över att det togs så pass mycket notis om honom.

"Bara du inte talar om det för dom andra –"

Ralph fnittrade med ansiktet nere i sanden. Nasses ansikte fick åter ett uttryck av smärta och koncentration.

"Vänta ett tag."

10
Han skyndade in i skogen igen. Ralph steg upp och traskade iväg åt höger.

Här avbröts sandstranden av landskapets fyrkantiga motiv, en stor plattform i ljusröd granit som orubbligen steg upp genom skog och terrass och sand och lagun och bildade en fyra fot hög platå täckt av ett tunt lager jord och strävt gräs och skuggad av unga palmer. Det var inte tillräckligt mycket jord för att de skulle kunna växa sig höga, utan när de hade blivit kanske sex, sju meter höga föll de omkull, torkade och kom att bilda ett oredigt mönster av stammar på marken som var mycket bekväma att sitta på. De palmer som fortfarande stod upprätt bildade ett grönt tak på undersidan täckt av ett dallrande virrvarr av reflexer från lagunen. Ralph hävde sig upp på denna plattform, märkte att det var svalt och skuggigt däruppe, blundade med ena ögat och kom underfund med att skuggorna på hans kropp verkligen var gröna. Han gick fram till den sida av plattformen som vette mot havet och tittade ner i vattnet. Det var klart ända ner till bottnen, och det tropiska sjögräsets och korallernas blommor kom det att lysa av färger. Ett stim glänsande småfisk snodde hit och dit. Ralph talade för sig själv, lät hänförelsens bassträngar ljuda.

"Ou-i-i-ij!"

Bortom plattformen gjorde han ännu en underbar upptäckt.

Någon naturkraft – kanske en tyfon, eller den storm som hade beledsagat hans egen ankomst till ön hade vräkt upp en sandbank inuti lagunen så att det hade bildats en långsträckt, djup bassäng med en hög hylla av ljusröd granit i bortre änden. Ralph hade blivit lurad förr av strandbassänger som hade givit ett falskt intryck av djup, och närmade sig därför denna fullt beredd på att bli besviken. Men ön höll stilen, och den otroliga bassängen, som tydligen bara fylldes av havet vid högvatten, var så djup i ena änden att vattnet verkade mörkgrönt. Ralph synade noga hela den trettio meter långa dammen och hoppade sedan i. Vattnet var varmare än hans eget blod, det var som om han hade simmat i ett väldigt badkar.

Nasse dök upp igen, satte sig på klippkanten och betraktade avundsjukt Ralphs, gröna och vita kropp.

"Du är väldigt styv att simma."

"Nasse!"

11
Nasse tog av sig skor och strumpor, placerade dem i en prydlig rad på kanten och stack prövande ner en tå vattnet.

"Det är varmt!"

"Ja vad trodde du annars? "

"Jag trodde ingenting. Min faster –"

"Jag struntar i din gamla faster!"

Ralph dök och simmade ett tag under vattnet med öppna ögon; bassängens sandsida steg upp som en backsluttning. Han vände sig på rygg och höll för näsan, och strax ovanför hans ansikte dansade och bröts ett gyllene ljus. Med beslutsam min började Nasse ta av sig sina shorts, och i nästa ögonblick stod han där i blekfet nakenhet. Han gick tvärs över sandremsan på tå, satte sig upp till hakan i vattnet och log stolt mot Ralph.

"Tänker du inte simma?"

Nasse skakade på huvudet.

"Jag kan inte simma. Jag fick inte. Min astma –"

"Jag struntar i din gamla ass-ma!"

Nasse tog emot det med ett slags ödmjukt tålamod.

"Du är ruskigt styv att simma."

Ralph paddlade baklänges ut från stranden, lät huvudet sjunka ner under vattnet och blåste upp en vattenstråle i luften. Så lyfte han hakan och sade:

"Jag kunde simma när jag var fem år. Pappa lärde mig. Han är kommendörkapten i flottan. När han får permission kommer han och räddar oss. Vad är din farsa för någonting?"

Nasse rodnade hastigt.

"Min pappa är död", sade han, "och mamma –"

Han tog av sig glasögonen och såg sig förgäves omkring efter någonting att torka dem med.

"Förut bodde jag hos min faster. Hon hade karamellbutik. Jag fick hemskt mycket karameller. Så mycket jag ville ha. När kommer din pappa och räddar oss?"

"Så fort han kan."

Nasse steg drypande upp ur vattnet och blev stående naken medan han torkade glasögonen med en strumpa. Det enda ljud som nådde dem i morgonhettan var bränningarnas långdragna, molande dån mot revet.

"Hur vet han att vi är här?"

12
Ralph låg och dåsade i vattnet. Sömnen lindade sig kring honom likt de höljande töcken som brottades med lagunens glitter.

"Hur vet han att vi är här?"

Därför att, tänkte Ralph, därför att, därför att. Dånet från revet blev mycket avlägset.

"Det talar dom om på flygplatsen."

Nasse skakade på huvudet, satte på sig sina blänkande glasögon och såg ner på Ralph.

"Nej det gör dom inte. Hörde du inte vad piloten sa? Om atombomben? Dom är döda allihop."

Ralph klev upp ur vattnet, ställde sig mittemot Nasse och tänkte över detta ovanliga problem.

Nasse gav sig inte.

"Det är väl en ö det här, eller hur?"

"Jag var uppe på en klippa", sade Ralph långsamt, "och jag tror att det är en ö."

"Dom är döda allihop och det här är en ö", sade Nasse. "Din pappa vet inte att vi är här, ingen vet det –"

Hans läppar skälvde och glasögonen blev dimmiga.

"Vi kanske får stanna här tills vi dör."

Vid detta ord tycktes hettan öka tills den blev en hotande tyngd, och lagunen överföll dem med en bländande glans.

"Jag ska hämta mina kläder", mumlade Ralph. "Där borta."

Han larvade iväg genom sanden, trotsade den fientliga solen, gick bort till plattformens andra sida och fick tag i sina kringspridda klädesplagg. Att återigen sätta på sig en grå skjorta var egendomligt angenämt. Så klättrade han upp på plattformen och satte sig på en lämplig trädstam i den gröna skuggan. Nasse hävde sig upp med det mesta av sina kläder under armen. Han satte sig försiktigt på en kullfallen trädstam nära det lilla stup som vette mot lagunen, och myllret av reflexer dallrade över honom.

Efter en liten stund tog han till orda.

"Vi måste ta reda på dom andra. Vi måste göra nånting."

Ralph sade ingenting. Detta var en korallö. Han satt skyddad mot solen, tog ingen notis om Nasses olycksbådande tal utan hängav sig åt behagliga drömmar.

Nasse envisades.

"Hur många är vi här?"

13
Ralph kom och ställde sig bredvid Nasse.

"Det vet jag inte."

Här och där kilade lätta brisar över den glänsande vattenytan under soldiset. När dessa brisar nådde plattformen viskade det i palmbladen så att suddiga solfläckar gled över deras kroppar eller rörde sig som ljusa bevingade väsen i skuggorna.

Nasse såg upp på Ralph. Alla skuggorna i hans ansikte var omvända, gröna upptill och nedtill ljusa av reflexerna från lagunen. En matt solfläck kröp tvärs över håret på honom.

"Vi måste göra nånting."

Ralph såg rakt igenom honom. En plats sådan som fantasin hade lekt med men aldrig klart kunnat föreställa sig sprang plötsligt fram i verkliga livet. Ralphs läppar skildes i ett hänfört leende, och Nasse som tog det som ett erkännande åt honom själv skrattade av förtjusning.

"Om det verkligen är en det här –"

"Vad är det där?"

Ralph log inte längre utan pekade ut i lagunen. I det ormbunksliknande sjögräset låg ett crémefärgat föremål.

"En sten."

"Nej, en snäcka."

Nasse bubblade plötsligt över av vederbörlig förtjusning.

"Javisst! Det är en snäcka! Jag har sett en sån förut. Det var en grabb som hade den på sin trädgårdsmur. Trumpetsnäcka kallade han den. Han brukade blåsa i den, och då kom hans mamma. Den är hemskt dyrbar –"

Strax intill Ralph lutade sig en palmtelning ut över lagunen. Dess vikt hade redan slitit upp en torva ur den usla jorden och snart skulle den falla. Han ryckte upp den och började peta med den i vattnet medan glänsande småfisk for iväg åt alla håll. Nasse lutade sig farligt långt ut.

"Akta dig, du har sönder den!"

"Håll mun."

Ralph talade förstrött. Snäckan var intressant och vacker och en värdig leksak, men hans vakendröms livliga bilder stod fortfarande emellan honom och Nasse som i detta sammanhang var oväsentlig. Med den böjda palmstammen sköt han snäckan genom sjögräset. 14 Så satte han ena handen under stammen som stöd och tryckte ner änden med den andra tills snäckan drypande höjde sig ur vattnet och Nasse kunde hugga tag i den.

Nu när snäckan inte längre var en sak att se men inte röra blev även Ralph ivrig. Nasse pratade på.

"– en trumpetsnäcka, hemskt dyrbar. Om man skulle vilja köpa en skulle den kosta massor med pengar må du tro – han hade den på trädgårdsmuren, och min faster –"

Ralph tog snäckan ur handen på Nasse. Litet vatten rann utför armen på honom. Snäckan hade en mättat crèmegul färgton som här och där övergick i bleknande rosa. Mellan spetsen, som hade nötts av till ett litet hål, och mynningens skära läppar mätte snäckan fyrtiofem centimeter, var lätt spiralvriden och täckt av ett fint, upphöjt mönster. Ralph skakade ut sand ur den djupa håligheten.

"– råmade som en ko", sade Nasse. "Han hade några vita stenar också, och en fågelbur med en grön papegoja i. Dom vita stenarna blåste han inte i, förstås, och han sa –"

Nasse gjorde ett uppehåll för att hämta andan och smekte den glänsande tingesten i Ralphs händer.

"Ralph! "

Ralph såg upp.

"Vi kan använda snäckan till att kalla på dom andra med. Så vi kan ha ett möte. När dom hör oss så kommer dom –"

Han log förtjust mot Ralph.

"Det var det du menade, eller hur? Det var väl för det du drog upp snäckan ur vattnet?"

Ralph strök undan sitt ljusa hår.

"Hur bar den där grabben sig åt när han blåste i snäckan?"

"Nästan som om han spottade", sade Nasse. "Jag fick inte blåsa i den för faster, bara för att jag har astma. Han sa att man skulle blåsa här nerifrån!" Nasse lade handen på sin putande mage; "Försök du, Ralph. Du kan kalla på dom andra."

Tveksamt förde Ralph snäckans smala ände till munnen och blåste. Från mynningen kom ett susande ljud men ingenting mer. Ralph torkade saltvattnet av läpparna och försökte igen, men snäckan förblev tyst.

"Det var som om han spottade."

Ralph trutade med munnen och pustade in luft i snäckan som gav ifrån sig ett svagt pruttande ljud. 15 Detta roade båda pojkarna till den grad att Ralph fortsatte att i flera minuter omväxlande pusta och skratta.

"Han blåste här nerifrån."

Ralph förstod och attackerade snäckan med luft från mellangärdet. Genast blev det ljud i skällan. En djup, sträv ton skallade under palmerna, trängde in i skogens skrymslen och återkastades från bergets ljusröda granit. Moln av fåglar lyfte ur trädtopparna, och någonting skrek till och kilade in bland buskarna.

Ralph tog snäckan från läpparna.

"Det var som katten!"

Hans vanliga röst lät som en viskning efter trumpetsnäckans sträva ljud. Han lyfte upp den, tog ett djupt andetag och blåste en gång till. Tonen skallade åter, och när han plötsligt tog i hårdare gick den upp en oktav och blev till en gäll trumpetstöt som lät ännu mera genomträngande. Nasse skrek någonting, strålande av förtjusning, och det blänkte i hans glasögon. Fåglar skrek, smådjur skuttade undan. Andedräkten tog slut för Ralph, tonen sjönk en oktav, blev ett lågmält brummande, en susning.

Snäckan var tyst, en glänsande huggtand. Ralph var mörk i ansiktet av ansträngningen och luften över ön full av fågelskrin och dånande ekon.

"Det där hörs säkert flera kilometer."

Ralph hämtade andan igen och blåste en rad korta stötar.

"Där kommer en!" ropade Nasse.

En pojke hade dykt upp bland palmerna, ungefär hundra meter bortåt stranden. Han var kanske sex år, ljushårig och stadig; kläderna var sönderrivna på honom och ansiktet smetigt av söndermosad frukt. Han hade knäppt ner byxorna av en anledning som inte var att ta fel på men bara fått upp dem halvvägs igen. När han hoppade ner från palmterrassen föll de ner kring fotknölarna på honom och han klev ur dem och traskade fram till plattformen. Nasse hjälpte honom upp. Under tiden fortsatte Ralph att blåsa ända tills det hördes rop i skogen. Den nykomne satte sig på huk framför Ralph och såg ivrigt upp på honom. När han hade fått klart för sig att det var någonting nyttigt som pågick började han se belåten ut och hans enda rena finger, en skär tumme, åkte in i munnen på honom.

Nasse lutade sig ner mot honom.

16
"Vad heter du?"

"Johnny. "

Nasse mumlade namnet för sig själv och ropade sedan till Ralph som inte var intresserad eftersom han fortfarande höll på och blåste. Han var röd i ansiktet av förtjusning över att åstadkomma ett så ofantligt ljud, och hans hjärta kom den spända skjortan att röra sig. Ropen i skogen kom närmare.

På stranden började det märkas tecken till liv. De många kilometerna sand som vibrerade i soldiset rymde en mängd små figurer, pojkar som strävade fram mot plattformen över den heta, stumma sanden. Tre småpojkar, inte äldre än Johnny, dök på oväntat nära håll fram ur skogen där de hade proppat sig fulla med frukt. En liten mörk pojke, inte mycket yngre än Nasse, trängde sig ut genom den hoptrasslade undervegetationen och gick fram på plattformen muntert leende åt alla håll. Fler och fler anlände, tog exempel av den oskuldsfulle Johnny och satte sig på de kullfallna palmstammarna och väntade. Ralph blåste fortfarande korta, genomträngande stötar. Nasse gick omkring i flocken, frågade vad alla hette och försökte med rynkad panna lägga namnen på minnet. Pojkarna lydde honom lika självfallet som de hade lytt männen med megafonerna. Somliga var nakna och bar sina kläder i händerna, andra var halvnakna eller mer eller mindre klädda i sina skoluniformer, gråa, blåa, gulbruna jackor eller tröjor. Det fanns emblem och till och med motton på dem och ränder i färg på strumpor och pullovers. Huvudena klungade ihop sig i den gröna skuggan, bruna, ljusa, svarta, kastanjebruna, sandfärgade, råttfärgade huvuden, huvuden som mumlade, viskade, huvuden fulla av ögon som fundersamt fästes på Ralph. Någonting var i görningen.

De pojkar som kom gående längs stranden, ensamma eller två och två, blev synliga med en enda gång när de ur soldiset trädde ut på den närmare liggande sandstranden. Det första man såg var någonting svart fladdermusaktigt som dansade på sanden; först senare upptäckte man kroppen ovanför. Fladdermusen var pojkens skugga som under de vertikala solstrålarna hade krympt till en fläck mellan de travande fötterna. Fastän Ralph fortfarande blåste lade han märke till det sista paret kroppar som nådde fram till plattformen med en fladdrande svart fläck under sig. De båda pojkarna, som hade runda huvuden och hår som blånor, kastade sig ner på marken framför Ralph, glada och flämtande som hundar. 17 De var tvillingar; blicken studsade och hade svårt att tro på så mycken munterhet i dubbel upplaga. De andades på en gång, de log på en gång, de var kraftiga och vitala. Deras fuktiga läppar lyftes mot Ralph, för det var som om de hade fått för lite hud så att profilerna slätades ut och munnarna stod halvöppna. Nasse sänkte sina blänkande glasögon ner mot dem, och mellan trumpetstötarna hörde man honom upprepa deras namn.

"Sam, Eric, Sam, Eric."

Men så rörde han ihop det, tvillingarna skakade på huvudet och pekade på varandra medan alla de andra skrattade.

Till slut upphörde Ralph att blåsa och satte sig med snäckan hängande ned från ena handen och huvudet lutat mot knäna. Allteftersom ekona dog bort gjorde skratten detsamma och det blev tyst.

Inne i diamantdiset över stranden famlade någonting mörkt sig fram emot dem. Ralph fick först se det och betraktade det så länge att hans spända uppmärksamhet drog allas blickar ditåt. När företeelsen steg fram ur diset och ut på öppna sanden kunde de se att det mörka inte var bara skuggor utan mest kläder. Företeelsen var en skara pojkar som kom gående så gott som i takt på två led och var ovanligt besynnerligt klädda. Sina shorts, skjortor och diverse andra plagg bar de i händerna, men alla hade fyrkantiga, svarta mössor med silvermärken. Från halsen till fotknölarna var de svepta i svarta mantlar med ett långt silverkors på vänstra sidan av bröstet och krås kring halsen. Den tropiska hettan, nedstigningen, letandet efter föda och nu senast den svettiga marschen längs den solheta stranden hade gjort att de såg ut som nysköljda plommon i ansiktet. Den pojke som anförde dem var klädd på samma sätt men hans mössmärke var i guld. När skaran var ungefär tio meter från plattformen ropade han ett kommandoord och de gjorde halt, flämtande, svettiga, vacklande, i det obarmhärtiga ljuset. Själv fortsatte han framåt, tog med flygande mantel ett språng upp på plattformen och stirrade in i vad som för honom var nästan totalt mörker.

"Var är mannen med trumpeten?"

Ralph förstod att han var solblind och svarade:

"Det var ingen man med trumpet. Det var bara jag."

Pojken kom närmare och kikade ner på Ralph, intensivt kisande med ögonen. 18 Det han såg av den ljushårige pojken med den crèmefärgade snäckan i knät tycktes inte tillfredsställa honom. Han vände sig hastigt om så att den svarta manteln flög omkring honom.

"Finns det ingen båt då?"

Innanför den fladdrande manteln var han lång, mager och knotig, och håret var rött under den svarta mössan. Han var skrovlig och fräknig i ansiktet som var fult utan att se dumt ut. I detta ansikte stirrade två ljusblå ögon vilkas blick just nu uttryckte besvikelse och höll på att, eller skulle till att, förbytas i vrede.

"Finns det ingen karl alls här?"

Ralph talade till hans ryggtavla.

"Nej. Vi har ett möte nu. Kom och var med."

Den mantelklädda skaran började falla ur sina slutna led. Den långa pojken ropade åt dem:

"Kören står still!"

I trött lydnad makade sig kören in i leden igen och blev stående och vacklade i solen. Från ett par håll hördes emellertid svaga protester.

"Men Merridew … snälla Merridew … kan vi inte –?"

I detsamma föll en av pojkarna framstupa i sanden och leden upplöstes. De lyfte upp den kullfallna pojken på plattformen och lät honom ligga. Merridew blängde argt men fogade sig i situationen.

"Nå sitt ner då. Låt honom ligga där han ligger."

"Men Merridew –"

"Han ska jämt svimma", sade Merridew; "Han gjorde det i Gibraltar och han gjorde det i Addis och i ottesången rakt på kantorn."

Dessa interna anspelningar framkallade fnissningar från korgossarna som satt uppflugna på palmstammarna som svarta fåglar och intresserat granskade Ralph. Nasse frågade inte vad de hette. Han blev försagd inför denna uniformerade överlägsenhet och den obesvärade auktoriteten i Merridews tonfall. Han backade undan, till Ralphs andra sida och fick någonting att göra med sina glasögon.

Merridew vände sig till Ralph.

"Finns det inga vuxna här?"

"Nej."

Merridew satte sig på en stam och såg sig om i kretsen.

"Då blir vi tvungna att klara oss själva."

19
I säkerhet bakom Ralph tog Nasse blygt till orda.

"Det var därför Ralph ordnade ett möte. Så att vi kan bestämma vad vi ska göra. Vi har tagit reda på vad dom heter. Det där är Johnny. Dom där två – dom är tvillingar – Sam och Eric. Vilken av er är Eric –? Du? Nej – det är du som är Sam –"

"Det är jag, som är Sam –"

"– och jag som är Eric."

"Det är bäst vi talar om våra namn allihop", sade Ralph. "Jag heter Ralph."

"Vi har namnen på dom flesta", sade Nasse. "Vi har just fått reda på dom."

"Namn för barnungar", sade Merridew. "Varför skulle jag kallas Jack? Jag heter Merridew."

Ralph vände sig hastigt mot honom. Så talade en som visste vad han ville.

"Och sen", fortsatte Nasse, "den där pojken – jag minns inte riktigt –"

"Du pratar för mycket", sade Jack Merridew. "Håll klaffen, Tjockis."

Skrattet brast lös.

"Han heter inte Tjockis", ropade Ralph. "Hans riktiga namn är Nasse!"

"Nasse!"

"Nasse!"

"Oj, Nasse!"

Det blev ett väldigt skratt, och till och med de minsta stämde in. Just då utgjorde alla pojkarna en sluten krets av samförstånd med Nasse utanför. Han blev mycket röd i ansiktet, sänkte blicken och putsade sina glasögon än en gång.

Så småningom dog skrattet bort och man fortsatte att ta reda på namnen. Där var Maurice, den korgosse som kom näst efter Jack i storlek men var godmodig till sättet och log hela tiden. Där var en spenslig, skygg pojke som ingen kände och som höll sig för sig själv på ett undvikande och hemlighetsfullt sätt, i sluten intensitet. Han mumlade fram att han hette Roger och återgick sedan till sin tystnad. Bill, Robert, Harold, Henry; korgossen som hade svimmat satt stödd mot en palmstam, log blekt mot Ralph och sade att han hette Simon.

Jack talade.

20
"Vi måste bestämma vad vi ska göra för att bli räddade."

Det blev ett sorl av röster. En av småpojkarna, Henry, sade att han ville fara hem.

"Tyst med dig", sade Ralph förstrött. Han lyfte upp snäckan. "Jag tycker vi ska ha en hövding som bestämmer saker och ting."

"En hövding! En hövding!"

"Hövding borde jag bli", sade Jack högdraget, "för jag är försångare och ordningsman. Jag kan sjunga ciss."

Nytt sorl.

"Nå", sade Jack. "Jag –"

Han tvekade. Roger, den mörka pojken, rörde äntligen på sig och tog till orda.

"Jag tycker vi röstar."

"Javisst!"

"Vi röstar på hövding!"

"Vi röstar –!"

Röstningen blev en nästan lika rolig leksak som snäckan. Jack började protestera, men ropen övergick från att i största allmänhet begära en hövding till att med acklamation välja Ralph själv till posten. Ingen av pojkarna skulle ha kunnat motivera detta val; den smula intelligens som hade förekommit kunde spåras till Nasse, medan Jack var den mest utpräglade ledarnaturen. Men det var en stillhet kring Ralph där han satt som skilde honom från de övriga, vidare var det hans storlek och hans sympatiska utseende, och slutligen – det dunklaste men starkaste skälet av alla – snäckan. Den som hade blåst i den, hade suttit och väntat på dem på plattformen med detta utsökta föremål i knät, han intog en plats för sig.

"Han med snäckan."

"Ralph! Ralph!"

"Han med den där trumpeten får bli hövding. "

Ralph lyfte handen för att begära tystnad.

"All right. Vilka vill ha Jack till hövding?"

I trumpen lydnad räckte kören upp händerna. "Vilka vill ha mig?"

Alla händer som inte tillhörde kören utom Nasses räcktes genast upp. Efter ett ögonblick räckte även han motvilligt upp handen.

Ralph räknade.

"Då blir jag hövding."

21
Alla pojkarna började applådera. Till och med kören gjorde det, och fräknarna i Jacks ansikte försvann under en förödmjukelsens rodnad. Han for upp men åtrade sig och satte sig igen medan applåderna dånade. Ralph såg på honom och ville gärna erbjuda den besegrade någonting.

"Kören är förstås din."

"Dom skulle kunna bli armé –"

"Eller jägare –"

"Dom skulle kunna bli –"

Rodnaden sjönk undan från Jacks ansikte. Ralph lyfte återigen handen för att äska ljud.

"Jack har befälet över kören. Dom kan bli – vad vill ni att dom ska bli?"

"Jägare."

Jack och Ralph log mot varandra i blyg sympati. De övriga började prata ivrigt.

Jack reste sig.

"Nå då så. Kören kan ta av sig kostymerna."

Som om det vore slutet på en lektion i skolan reste korgossarna på sig, började prata och lade sina svarta mantlar i högar på marken. Jack lade sin på stammen bredvid Ralph. Svetten klibbade fast hans gråa shorts vid benen på honom. Ralph gav dem en beundrande blick, och när Jack såg blicken fortsatte han:

"Jag försökte komma över den där kullen för att se efter om det var vatten på alla sidor, men så kallade din snäcka hit oss."

Ralph log och lyfte upp snäckan för att få tystnad.

"Hör på ett tag allihop. Jag måste ha lite tid på mig för att tänka ut saker. Jag kan inte på rak arm bestämma vad vi ska göra. Om det inte är en ö det här kanske vi blir räddade med detsamma. Så vi måste ta reda på om det är en ö. Alla måste stanna här i närheten och vänta och inte gå sin väg. Tre av oss – om vi går fler blir det bara rörigt och vi kommer ifrån varann – tre av oss går ut på en expedition och ser efter. Jag går, och Jack, och … och …"

Han såg sig om i kretsen av ivriga ansikten. Det var ingen brist på pojkar att välja bland.

"Och så Simon."

Pojkarna omkring Simon fnittrade, och själv reste han sig och skrattade till. 22 Nu när svimningens blekhet hade försvunnit visade det sig att han var en liten mager, livlig pojke som kikade upp under en buske av spikrakt hår som svart och strävt hängde ner i ögonen på honom.

Han nickade åt Ralph.

"Jag följer med."

"Och jag –"

Jack ryckte fram en ganska stor slidkniv som han hade där bak och körde in den i en trädstam. Sorlet steg och dog bort.

Nasse gjorde en rörelse.

"Jag följer med."

Ralph vände sig mot honom.

"Du är inte till nån nytta på sånt här jobb."

"Men i alla fall –"

"Vi vill inte ha dej med", sade Jack bestämt. "Tre räcker."

Nasses glasögon blixtrade till.

"Jag var med honom när han hittade snäckan. Jag var ihop med honom före någon annan."

Jack och de övriga tog ingen notis om honom. Det blev allmänt uppbrott. Ralph, Jack och Simon hoppade ner från plattformen och gick bortåt stranden förbi simbassängen. Tätt efter dem larvade Nasse.

"Om Simon går i mitten kan vi prata över huvudet på honom", sade Ralph.

Alla tre föll in i samma takt, vilket betydde att Simon då och då fick ta ett dubbelsteg för att komma i jämnbredd med de båda andra. Efter en liten stund stannade Ralph och vände sig om mot Nasse.

"Titta där."

De andra låtsades ingenting märka. De gick vidare.

"Du får inte gå med."

Nasses glasögon var återigen dimmiga, denna gång av förödmjukelse.

"Du talade om det. Fastän jag –"

Han rodnade, och läpparna skälvde på honom.

"Fastän jag hade sagt att jag inte ville –"

"Vad i hela friden pratar du om?"

"Om att jag kallas Nasse. Jag sa att det gjorde detsamma bara dom inte kallade mig Nasse, och jag sa att du inte skulle tala om det för dom andra men ändå gick du och gjorde det mesamma –"

23
Tystnaden sänkte sig över dem. Ralph såg med mera sympati på Nasse och märkte att han var sårad och förkrossad. Han visste inte riktigt om han skulle be om ursäkt eller om han skulle framhärda i förolämpningen.

"Nasse är bättre än Tjockis", avgjorde han slutligen med den borne ledarens saklighet, "och hur som helst tycker jag det är synd att du tar det på det sättet. Men gå tillbaka nu, Nasse, och fortsätt att ta upp namnen på dom. Det är ditt jobb. Hej så länge."

Han vände sig om och skyndade efter de båda andra. Nasse stannade kvar, och förtrytelsens rosor bleknade långsamt på hans kinder. Han gick tillbaka till plattformen.

De tre pojkarna vandrade raskt iväg över sanden. Det var lågvatten, och själva strandremsan, som var strödd med sjögräs, var nästan lika hård som en landsväg. Det stod ett slags romantiskt skimmer kring dem själva och kring scenen, och de var medvetna om skimret och lyckliga över det. De skrattade uppsluppet mot varandra, pratade men lyssnade inte. Det var ljust i luften. Inför uppgiften att överflytta allt detta i ord ställde Ralph sig på huvudet och gick ner igen. När de hade skrattat färdigt strök Simon blygt Ralph över armen, och då blev de tvungna att skratta än en gång.

"Nej kom nu", sade Jack efter en stund, "Vi är upptäcktsresande."

"Vi går till slutet av ön och kikar runt hörnet", sade Ralph.

"Om det är en ö –"

Det var ganska sent på eftermiddagen, och diset började lägga sig en smula. De hittade slutet på ön, ett tydligt slut som inga trollkonster hade berövat form eller mening. Där fanns ett virrvarr stenfyrkanter av den vanliga sorten, och ute i lagunen låg ett stort block. Där hade sjöfåglar byggt sina bon.

"Som glasyren på en skär tårta", sade Ralph.

"Vi kan inte kika runt hörnet", sade, Jack, "för det finns inget hörn. Bara en svag kurva, och titta får du se, klipporna blir värre –"

Ralph skuggade ögonen och följde med blicken klippornas taggiga kontur upp mot berget. Denna del av stranden låg närmare berget än någon de tidigare hade sett.

"Vi försöker klättra upp på berget härifrån", sade han. "Det här är säkert lättaste stället. Det är mindre sån där djungel och mera skär sten."

De tre pojkarna började arbeta sig uppför. Någon okänd kraft hade vräkt och vridit de kubformiga blocken så att de låg på snedden, ofta staplade på varann, mindre block ovanpå större undan för undan. 24 Den vanligaste klippformationen bestod av en skär klippa med ett snedställt block ovanpå och därovan ännu ett och ännu ett igen, tills allt det skära blev en stapel av vilande klippblock som sköt fram ur lianernas girlanger och draperier. Intill de skära blockens bas slingrade sig ofta smala gångstigar uppför sluttningen. Med ansiktena mot klippan kunde de jämka sig fram längs dessa stigar djupt inne i växternas värld.

"Vem har trampat upp den här gångstigen?" Jack stannade och torkade svetten ur ansiktet. Ralph stod andfådd intill honom.

"Människor?"

Jack skakade på huvudet.

"Nej, djur. "

Ralph spanade in i mörkret under träden. Där märktes en oändligt lätt skälvning.

"Kom så går vi igen."

Det var inte den branta uppstigningen runt klipputsprången som var det värsta, utan att då och då dyka in i undervegetationen för att komma till nästa stycke stig. Här var klängväxternas rötter och stammar så sammanflätade att pojkarna måste leta sig igenom som böjliga synålar. Det enda de hade till vägledning, bortsett från den bruna marken och en och annan ljusglimt som syntes genom lövverket, var tecken som tydde på stigning – huruvida den här springan med sitt nätverk av revor låg högre än den där.

På ena eller andra sättet kom de i alla fall högre och högre.

Insnodd i dessa härvor vände sig Ralph i deras kanske allra besvärligaste stund till de andra med strålande ögon.

"Vackert."

"Jätte."

"Fantastiskt."

Anledningen till deras förtjusning låg knappast i öppen dag. Alla tre var varma, smutsiga och utmattade. Ralph hade rivit sig överallt. Klängväxterna var lika grova som deras lår och växte så tätt att det bara blev smala tunnlar för dem att tränga sig fram genom. Ralph gav till ett rop på försök och de lyssnade till det dämpade ekot.

"Det här är verkligen en upptäcktsfärd", sade Jack. "Jag kan slå vad om att ingen människa har varit här förut."

25
"Vi borde rita en karta", sade Ralph, "men vi har ju inget papper."

"Vi skulle kunna rista på bark och sen gnida in nånting svart", sade Simon.

Återigen möttes glänsande blickar i dunklet i en högtidlig känsla av samhörighet.

"Vackert."

"Jätte."

Det fanns ingen plats att stå på huvudet. I stället uttryckte Ralph sin känslas intensitet genom att låtsas slå omkull Simon, och i nästa ögonblick låg de i en saligt vältrande hög i halvmörkret.

När de hade släppt varandra var det Ralph som först tog till orda.

"Vi måste fortsätta."

Nästa ljusröda granitvägg löpte så pass långt från klängväxterna och träden att de kunde småspringa uppför stigen. Den förde upp till glesare skog, och de fick se en skymt av det vida havet. Här kunde solstrålarna tränga igenom och torka deras kläder som hade blivit genomvåta av svett nere i den mörka fuktiga hettan. Sista biten upp till toppen såg ut att bli en klättring över ljusröd sten utan några djupdykningar in i mörkret. De letade sig fram genom klyftor och över sluttningar täckta av vassa stenar.

"Titta! Titta!"

De kringslängda blocken höjde sina staplar och skorstenar högt mot öns himmel. Ett av dem, som Jack stod lutad emot, rörde sig med ett knarrande ljud när de puffade på det.

"Hugg i –"

Den slutliga erövringen av toppen fick vänta medan de tre pojkarna antog denna utmaning. Blocket var stort som en mindre bil.

"Å – hej!"

Gunga framåt, gunga bakåt, fånga rytmen. "Å – hej!"

Öka pendelns svängning, öka, öka, pressa på, ut över sista fästet – öka – öka –

"Å – hej!"

Det stora blocket tvekade, vilade på ena tån, bestämde sig för att inte återvända, rörde sig, föll genom luften, törnade mot, välte runt, rullade dundrande genom luften och gjorde ett djupt hål i skogens baldakin. Ekon och fåglar flög upp, vitt och skärt stoft svävade i luften, skogen längre ner rörde sig häftigt liksom under ett ursinnigt odjurs framfart. 26 Sedan blev ön stilla.

"Vackert!"

"Som en bomb!"

"Ooo-a-ooo-a-ooo-a!"

De blev kvar i fem minuter utan att kunna slita sig iväg från sin triumf. Men till slut gick de.

Vägen till toppen var lätt efter detta. När de redan kunde se den stannade Ralph plötsligt.

"Har ni sett!"

De stod på kanten av en rund eller halvrund hylla i bergssidan. Den var övervuxen av blåa blommor som hängde ner över kanten och föll ner över skogens baldakin i ymniga stänk. Luften var full av fjärilar som lyfte, fladdrade, satte sig.

Ovanför hyllan låg bergets fyrkantiga topp, och snart stod de däruppe.

De hade redan anat att det var på en ö de befann sig. Medan de klängde bland de skära klippblocken med hav på två sidor och omätlig, kristallklar luft över sig hade de instinktivt förstått att havet bredde ut sig på alla sidor om dem. Men det var liksom mera passande att vänta med det slutliga ordet tills de stod uppe på toppen och såg vatten horisonten runt.

Ralph vände sig mot de andra.

"Den här ön är vår."

Den var i stort sett formad som en båt med en puckel nära den ände där de stod med den klippströdda sluttningen ned mot stranden bakom sig. Åt båda sidor var det stenblock, klippor, trädtoppar och brant sluttning; rakt framåt, i båtens längdriktning, var sluttningen svagare, trädbevuxen och med skära glimtar här och där, och sedan kom öns djungelklädda slättland, intensivt grönt men längst bort utdraget i en skär spets. Där ön förlorade sig i vattnet låg det ännu en ö, en nästan fristående klippa som låg som ett fort och höjde sin djärva, skära bastion emot dem, tvärsöver allt det gröna.

Pojkarna tog en överblick över alltsammans och såg sedan ut över havet. De var högt uppe, och eftersom det var sent på eftermiddagen fanns det inte något dis som försämrade sikten.

"Det där är ett rev. Ett korallrev. Jag har sett bilder som har sett ut så där."

27
Revet följde öns kontur längs en av dess sidor och litet längre ändå, en dryg kilometer ut till havs och parallellt med vad de nu betraktade som "sin" strand. Korallen var tecknad i vattnet som om en jätte hade lutat sig ner för att återge öns form med ett elegant kritstreck men tröttnat innan han var färdig. Innanför revet var vattnet påfågelsblått och klippor och sjögräs syntes som i ett akvarium; utanför hade det havets mörkblå färg. Tidvattnet rörde sig så att långa skumstrimmor bildades i revets förlängning, och ett ögonblick verkade det som om båten backade.

Jack pekade nedåt.

"Det var där vi landade."

Bortom klippor och branter syntes en väldig skåra i trädmassorna; de kunde se de splittrade stammarna och sedan revan i skogen, skild från stranden endast genom en tunn bård av palmer. Och där sköt plattformen ut i lagunen; i dess närhet rörde sig små insektslika figurer.

Ralph tecknade en slingrande linje som från den kala fläck där de stod löpte nedför en sluttning, genom en klyfta, över mattor av blommor, ända ner till klippan där revan började.

"Det där är snabbaste vägen tillbaka."

Med glänsande ögon och öppen mun avsmakade de i triumf känslan av att vara härskare. De lyftes, de var vänner.

"Det syns ingen rök från någon by, och inga båtar", sade Ralph förståndigt. "Vi ska ta närmare reda på den saken sedan, men jag tror att ön är obebodd."

"Vi ska skaffa oss mat", ropade Jack. "Jaga, och fånga vad vi behöver … ända tills dom kommer och hämtar oss."

Simon betraktade dem båda, sade ingenting men nickade så att hans svarta hår slängde fram och tillbaka. Hans ansikte glödde.

Ralph tittade åt andra hållet där det inte fanns något rev.

"Det är brantare där", sade Jack.

Ralph gjorde en gest som om han höll någonting i sin hand.

"Den där biten skog där nere … det är berget som bär upp den."

Vartenda utsprång på berget bar upp träd – blommor och träd. Nu hävde sig skogen, röt och dundrade. Det böljade i de blomstermattor som låg närmast, och en halv minut kände de den svala brisen mot ansiktet.

28
Ralph slog ut med armarna.

"Alltihop är vårt."

De skrattade och hoppade och skrek på berget.

"Jag är hungrig."

När Simon nämnde ordet blev de andra medvetna om att de också var hungriga.

"Kom så går vi", sade Ralph. "Vi har fått reda på vad vi ville veta."

De stormade iväg nedför en klippströdd sluttning, saktade av bland blommorna och gav sig in under träden. Här stannade de ett tag och betraktade nyfiket buskarna runt omkring.

Simon yttrade sig först.

"Dom liknar ljus. Ljusbuskar. Ljusknoppar."

Det var mörka, eviggröna buskar med aromatisk doft, och de många knopparna var vaxaktigt gröna och slutna till skydd mot ljuset. Jack högg i en av dem med kniven, och doften spred sig över dem.

"Ljusknoppar."

"Dom går inte att tända", sade Ralph. "Dom bara ser ut som ljus."

"Gröna ljus", sade Jack föraktfullt. "Dom kan vi inte äta. Kom så går vi."

De hade just kommit in i den täta skogen och traskade med trötta fötter på en gångstig när de plötsligt fick höra ett ljud – ett gällt skrik – och det hårda smattret av fötter mot en gångstig. Allteftersom de trängde fram tilltog skriket i styrka och blev vilt och ursinnigt. Plötsligt fick de se en griskulting som hade fastnat i en ridå av klängväxter och slet i de elastiska slingorna i vanvettig skräck. Skriket var gällt, vasst som en kniv och ihållande. De tre pojkarna rusade fram, och än en gång drog Jack sin kniv med en svepande gest. Han lyfte den högt i luften. Så blev det en paus, ett avbrott; grisen fortsatte att skrika och klängväxterna att häftigt ryckas, kniven blixtrade fortfarande lyft av en mager arm. Pausen var inte längre än att de hann inse vilken gruvlighet det skulle vara att låta den fullborda hugget. I nästa ögonblick gjorde griskultingen sig fri från klängväxterna och for iväg bland buskarna. De stod kvar och betraktade varandra och fasans plats. Jack var vit i ansiktet under fräknarna. Han blev varse att han fortfarande höll kniven höjd, sänkte den och stack den i slidan. 29 Alla tre skrattade skamset och började leta sig tillbaka till gångstigen.

"Jag försökte hitta ett bra ställe", sade Jack. "Jag bara väntade ett tag för att komma underfund med var jag skulle hugga honom. "

"Man ska sticka grisar", sade Ralph upphetsat. "Folk talar alltid om stuckna grisar."

"Man skär halsen av grisar för att blodet ska rinna av", sade Jack. "Annars kan man inte äta fläsket."

"Varför stack du inte –?"

De förstod mycket väl anledningen varför han inte gjorde det – det oerhörda i att låta kniven hugga in i levande kött; det outhärdliga blodet.

"Jag tänkte göra det", sade Jack. Han gick före dem och de kunde inte se hans ansikte. "Jag försökte bara hitta rätta stället. Men nästa gång –!"

Han ryckte kniven ur slidan och drev in den i en trädstam. Nästa gång skulle det inte ges någon pardon. Han såg sig vilt omkring, trotsade de andra att säga emot. Så kom de ut i solskenet och blev en god stund upptagna med att söka sig föda och äta upp den medan de avancerade nedåt revan i riktning mot plattformen och mötet.

30
KAPITEL TVÅ Eld på berget
När Ralph, upphörde att blåsa i snäckan var plattformen full av pojkar. Det fanns vissa olikheter mellan detta möte och morgonens. Eftermiddagssolen sände in sneda strålar från motsatt sida av plattformen, och de flesta av pojkarna hade tagit på sig kläderna – för sent hade de märkt att de blev uppbrända av solen. Kören var inte alls en lika sluten grupp som tidigare och hade lagt av sig sina mantlar.

Ralph satt på en kullfallen trädstam med vänstra sidan mot solen. Till höger om honom satt de flesta pojkarna ur kören, till vänster de äldre pojkar som inte hade känt varandra före evakueringen och mitt framför honom satt de små på huk i gräset.

Nu var det tyst. Ralph lade den benfärgade snäckan i knät, och en plötslig vindfläkt lät ljus falla in över plattformen. Han visste inte riktigt om han skulle resa sig eller förbli sittande. Han sneglade åt vänster, mot badbassängen. Nasse satt strax intill men gav honom ingen hjälp.

Ralph harklade sig.

"Då börjar vi då."

Plötsligt märkte han att han kunde tala obehindrat och lägga fram vad han hade på hjärtat. Han körde fingrarna genom sitt ljusa hår och började.

"Vi befinner oss på en ö. Vi har varit uppe på toppen av berget och sett vatten runt om. Vi såg inga hus, ingen rök, inga fotspår, inga båtar, inga människor. Vi befinner oss på en obebodd ö, och det finns inga andra här än vi."

Jack gjorde ett inpass.

"Men i vilket fall som helst behöver man en armé – att jaga med. Jaga grisar –"

"Ja. Det finns vilda grisar på ön."

31
Alla tre försökte förmedla ett intryck av den skära levande varelsen som sprattlade bland klängväxterna.

"Vi såg –"

"Den skrek –"

"Den kom undan –"

"Innan jag hann döda den – men nästa gång!"

Jack körde in kniven i en palmstam och såg sig utmanande omkring.

Mötet lugnade sig igen.

"Så ni förstår att vi behöver jägare som kan skaffa oss kött", sade Ralph. "Och en sak till."

Han lyfte upp snäckan som han hade i knät och lät blicken glida över de solsargade ansiktena.

"Det finns inga vuxna här. Vi blir tvungna att klara oss själva."

Mötet sorlade och tystnade igen.

"Och en sak till. Alla kan inte få prata på en gång. Vi måste räcka upp hand som i skolan."

Han höll upp snäckan framför ansiktet och kikade fram vid ena sidan.

"Och då ger jag honom snäckan. Jag lämnar över den till den som ska tala. Han kan hålla den medan han talar."

"Men du –"

"Hördudu –"

"Och då får ingen avbryta honom. Annat än jag."

Jack rusade upp.

"Vi ska ha, regler!" skrek han ivrigt. "Massor av regler! Och om någon bryter mot dom –"

"Ooo-iii!"

"Vackert!"

"Tjo!"

"Pang pang bom!"

Ralph märkte att någon lyfte snäckan från hans knä.

I nästa ögonblick stod Nasse med den stora crèmefärgade tingesten i famnen och tjuten upphörde. Jack som fortfarande stod upprätt såg osäkert på Ralph, som svarade med ett leende och en gest mot stammen han satt på. Jack slog sig ner. Nasse tog av sig glasögonen och blinkade mot de församlade medan han torkade av dem på skjortan.

32
"Ni hindrar Ralph. Ni låter honom inte komma fram till det viktigaste."

Han gjorde en konstpaus.

"Vilka vet att vi är här? Kan ni säga det?"

"På flygplatsen visste dom –"

"Den där karln med trumpeten eller vad det var –"

"Min pappa."

Nasse satte på sig glasögonen.

"Ingen vet var vi är", sade Nasse. Han var blekare än förut och en smula andfådd. "Kanske visste dom vart vi skulle flyga, kanske inte. Men dom vet inte var vi är för vi kom ju aldrig dit." Han stirrade stint på dem ett ögonblick, vinglade till och satte sig. Ralph tog snäckan ur händerna på honom.

"Det var det jag skulle säga när ni, ni allihop …" Han betraktade deras uppmärksamma ansikten. "Planet blev beskjutet och fattade eld och störtade. Ingen vet var vi är. Vi kanske får vara här länge."

Tystnaden var så djup att de kunde höra Nasses ojämna andhämtning. De sneda solstrålarna låg som guld över halva plattformen. Vindfläktarna som hade jagat varandras svansar som kattungar ute över lagunen letade sig tvärs över plattformen och in i skogen. Ralph strök undan det ljusa rufset som hängde ner i pannan på honom.

"Så vi kanske får vara här länge."

Ingen sade någonting. Plötsligt skrattade han till.

"Men det är en bra ö det här. Jack och Simon och jag har varit uppe på berget. Det är en fantastisk ö. Det finns mat och dryck och –"

"Klippor –"

"Blåa blommor –"

Nasse som hade hunnit hämta sig en smula vid det här laget gjorde en gest mot snäckan som Ralph höll i händerna och Jack och Simon tystnade. Ralph fortsatte.

"Medan vi väntar på att bli räddade kan vi ha kul här på ön."

Han gjorde stora gester.

"Det är som i en bok."

På nytt hördes stoj och rop.

"Skattkammarön –"

"Svalor och amasoner –"

"Korallön –"

33
Ralph vinkade med snäckan.

"Det här är vår ö. Det är en bra ö. Tills dom vuxna kommer och hämtar oss ska vi ha skoj."

Jack sträckte ut handen efter snäckan.

"Det finns vilda grisar", sade han. "Det finns föda och en badplats i den där lilla bäcken där borta – och allting. Är det ingen som har hittat nånting mer?"

Han lämnade tillbaka snäckan till Ralph och satte sig. Tydligen var det ingen, som hade hittat någonting mer.

De äldre pojkarna upptäckte den lille när han spjärnade emot. Några andra småpojkar envisades att han skulle stiga fram, men han ville inte. Det var en liten knatte på ungefär sex år, och ena ansiktshalvan på honom suddades ut av ett mörkrött födelsemärke. Han vred och vände sig förläget i offentlighetens skarpa ljus och borrade i det sträva gräset med ena stortån. Han mumlade någonting för sig själv och var nära att ta till lipen.

De andra småpojkarna viskade allvarligt sinsemellan och puffade fram honom i riktning mot Ralph.

"Men kom då", sade Ralph.

Den lille såg sig omkring i panik.

"Säg vad du skulle säga!"

Den lille sträckte ut händerna efter snäckan. Församlingen tjöt av skratt, och han drog åt sig händerna igen och började gråta.

"Låt honom få snäckan!" ropade Nasse. "Låt honom få den!"

Till slut fick Ralph honom att ta emot snäckan, men vid det laget hade det drabbande skrattet tagit rösten från den lille. Nasse föll på knä bredvid honom, lade ena handen på den stora snäckan, lyssnade och tolkade för de övriga.

"Han vill veta vad vi tänker göra med det där som såg ut som en orm."

Ralph skrattade, och de andra pojkarna skrattade med honom. Den lille vred sig längre in i sig själv. "Berätta om det där som såg ut som en orm."

"Nu säger han att det var ett odjur."

"Ett odjur?"

"Som var som en orm. Hemskt stort. Han såg det."

"Var då? "

"I skogen."

34
De ilande vindfläktarna eller måhända solens begynnande nedgång lät en smula svalka dröja kvar under träden. Pojkarna kände den och började oroligt röra på sig.

"Det finns inga odjur, ingenting som ser ut som en orm på en ö som är så här liten", förklarade Ralph vänligt. "Dom finns bara i stora länder i Afrika eller Indien till exempel."

Det hördes mummel runt om, och man nickade allvarligt.

"Han säger att odjuret kom i mörkret."

"Då kunde han väl inte se det."

Skratt och bravorop.

"Hörde ni vad han sa? Han sa att han såg djuret i mörkret –"

"Han säger fortfarande att han såg odjuret. Det kom, och så gick det sin väg, och så kom det tillbaka igen och ville äta upp honom –"

"Han drömde."

Skrattande sökte Ralph bekräftelse i ansiktena runt omkring. De äldre pojkarna instämde, men här och där bland de små märktes tecken på en oro som inte stillades enbart av förnuftsskäl.

"Han måste ha drömt mardrömmar. Medan han tumlade omkring bland alla dom där klängväxterna."

Man nickade allvarligt än en gång; mardrömmar kände man till.

"Han säger att han såg odjuret, det där som var som en orm, och han undrar om det kommer i natt också?"

"Men det finns ju inget odjur!"

"Han säger att på morgonen, förvandlade det sig till såna där som liknar rep i träna och sen hängde det i grenarna. Han undrar om det kommer tillbaka i natt."

"Men det finns ju inget odjur!"

Ingen skrattade nu, många såg allvarliga ut. Ralph körde båda händerna genom håret och betraktade den lille road och ursinnig på en gång.

Jack tog snäckan.

"Ralph har förstås rätt. Det finns ingenting som ser ut som en orm. Och om det fanns en orm skulle vi gå på jakt och döda den. Vi ska jaga svin så vi får mat åt oss allihop. Och vi ska titta efter ormen också –"

"Men det finns ju ingen orm!"

"Vi ska förvissa oss om det när vi går på jakt."

35
Ralph var förargad och för ögonblicket besegrad. Han tyckte sig stå inför någonting obegripligt. Blickarna som så uppmärksamt var fästa på honom saknade humor.

"Men det finns ju inget odjur!"

Någonting inom honom som han förut hade varit omedveten om reste sig och tvang honom att förfäkta sin mening, högljutt och på nytt.

"Men jag säger ju att det inte finns något odjur!"

Ingen sade någonting.

Ralph lyfte snäckan än en gång, och hans goda humör återkom när han tänkte på vad han mera hade att säga.

"Nu kommer vi till det viktigaste av allt. Jag har funderat. Jag funderade medan vi klättrade upp på berget." Han log ett snabbt samförståndsleende mot de andra två. "Och nere på stranden alldeles nyss också. Och det här är vad jag kom fram till. Vi vill ha skoj. Och vi vill bli räddade."

Församlingens häftiga och högljudda instämmande slog emot honom som en våg och kom honom att tappa tråden. Han funderade på nytt.

"Vi vill bli räddade, och det är klart vi blir räddade. "

Alla pratade i mun på varandra. Detta enkla påstående, som inte stöddes av något som helst bevis, bara av Ralphs nyvunna auktoritet, gjorde alla lyckliga och glada. Han måste vinka med snäckan innan han kunde göra sig hörd.

"Min pappa är vid flottan. Han säger att det inte finns några oupptäckta öar. Han säger att drottningen har ett stort rum fullt med kartor med alla öar i världen utritade. Så drottningen har en ritning av den här ön."

Åter hördes ett sorl fyllt av glädje och ny tillförsikt. "Och förr eller senare går ett fartyg in hit. Kanske rent av pappas fartyg. Så ni ser att förr eller senare blir vi räddade."

Hans syfte var nått, och han tystnade. Han hade lyft de församlade upp mot trygghetens sfär med sina ord. De tyckte om honom och respekterade honom. Några började spontant klappa händerna, och i nästa stund genljöd hela plattformen av applåder. Ralph rodnade, såg från sidan Nasses öppna beundran och vände. Sedan blicken mot Jack som flinade inställsamt och visade att även han kunde konsten att applådera.

36
Ralph vinkade med snäckan.

"Tyst ett tag! Stopp! Hör på!"

Det blev tyst och han fortsatte, buren av sin triumf.

"Det var en sak till. Vi kan hjälpa dom att hitta oss. Om ett fartyg kommer i närheten av ön kanske dom inte märker oss. Så vi måste laga att det stiger upp rök från toppen på berget. Vi måste göra upp en eld."

"En eld! Vi ska göra upp en eld!"

Hälften av pojkarna var genast på fötter. Jack skrek i hopen, ingen kom ihåg snäckan.

"Kom med bara! Följ efter mig!"

Platsen under palmerna var fylld av rörelse och oväsen. Ralph hade också kommit på fötter och ropade åt dem att de skulle vara tysta; men ingen hörde honom. Plötsligt kom hela skaran i rörelse mot skogen och var på ett ögonblick försvunnen – med Jack i spetsen. Till och med de små följde efter och kavade på så gott de kunde bland lövmassor och avbrutna grenar. Ralph blev kvar med snäckan i handen och Nasse som enda sällskap.

Nasses andhämtning var åter fullt normal.

"Som småungar!" sade han föraktfullt. "Dom bär sig åt som en massa småungar!"

Ralph gav honom en osäker blick och lade ifrån sig snäckan på trädstammen.

"Klockan är säkert över fyra", sade Nasse. "Vad har dom uppe på berget att göra nu?"

Han strök snäckan vördnadsfullt med handen, hejdade sig plötsligt och såg upp.

"Ralph! Hallå där! Vart går du?"

Ralph höll redan på att ta sig över de första nedmejade stammarna i revan. Långt framför honom knakade det och skrattades.

Nasse betraktade honom med avsmak.

"Som en massa småungar –"

Han suckade, lutade sig ner och snörde igen skorna. Ljuden från den vilseförda församlingen förtonade uppåt berget. Med martyrminen hos en fader som måste hålla jämna steg med barnens vettlösa påhitt tog han upp snäckan, vände sig mot skogen och började arbeta sig fram längs den oländiga revan.

På andra sidan toppen fanns det en hylla i bergssidan där det växte skog. 37 Ralph gjorde en famnande rörelse.

"Där nere kan vi få så mycket ved vi behöver."

Jack nickade och drog sig i underläppen. Platsen ifråga, som låg ungefär trettio meter längre ner på den brantare sidan av berget, var som om den hade anlagts enkom med tanke på bränsle. Träden som drevs fram av den fuktiga hettan fann alltför litet jord för att kunna nå sin fulla växt, föll tidigt och multnade; klängväxter blev en bädd åt dem och nya skott letade sig upp.

Jack vände sig till kören som stod beredd. Deras svarta, fyrkantiga mössor var neddragna över ena örat som baskermössor.

"Vi ska bygga ett bål. Följ med här."

De hittade en lämplig väg ner och började dra i de torra träden. De av småpojkarna som hade orkat ända upp till toppen gick också ner så att slutligen alla utom Nasse var sysselsatta. De flesta av träden var så förmultnade att de sprack sönder till en sky av smulor och gråsuggor och förruttnelse när de drog i dem, men några stammar kom fram hela. Tvillingarna, Sam och Eric, var de första som hittade en bra stam, men de kunde inte göra någonting åt den förrän Ralph, Jack, Simon, Roger och Maurice också kom åt att hugga i. Tum för tum fick de det groteska döda föremålet uppför berget och vräkte omkull det uppe på toppen. Varje grupp pojkar kom med sitt större eller mindre bidrag, och bålet växte. Nästa gång blev Ralph och Jack ensamma om en stor trädgren; de skrattade mot varann medan de delade bördan. Över alltsammans, över brisen, ropen, de sneda solstrålarna över det höga berget, föll än en gång ett romantiskt skimmer, vänskapens, äventyrets, tillfredsställelsens sällsamma, osynliga glans.

"Det är nästan för tungt."

Jack skrattade tillbaka.

"Inte för oss två. "

Förenade i samma ansträngning knegade de tillsammans sista biten uppför berget. Tillsammans halvsjöng de: "Å – ett! Å – två! Å – tre!" och slängde upp grenen på den väldiga stapeln. Triumferande och lyckliga tog de några steg tillbaka, och Ralph blev tvungen att ställa sig på huvudet ett tag. Nedanför dem arbetade pojkarna fortfarande, fast några av de små hade tappat intresset och övergått till att leta frukt i den här nya skogen. Tvillingarna kom oväntat förnuftigt knogande med hela famnen full av torra löv som de lade intill stapeln. 38 Allteftersom pojkarna förstod att bålet var färdigt slutade de att gå efter mera ved och stannade kvar uppe på bergets skära, söndersprängda topp. De andades jämnt nu och svetten torkade.

Ralph och Jack såg på varandra medan menigheten väntade runt omkring dem. Den skamliga vetskapen blev allt större inom dem och de visste inte hur de skulle gripa sig an med bekännelsen.

Ralph yttrade sig först, röd i ansiktet.

"Vill du? "

Han harklade sig och fortsatte.

"Vill du tända elden?"

Nu när det absurda i situationen var uppenbart rodnade även Jack. Han började mumla någonting lågt och obestämt.

"Man ska gnida två grenar mot varandra. Man ska gnida –"

Han sneglade på Ralph. Det blev Ralph som slungade ut den yttersta inkompetensförklaringen.

"Är det någon som har några tändstickor?"

"Man gör en båge och så snurrar man pilen", sade Roger. Han gned händerna mot varandra för att visa. "Psss, psss."

En lätt vindfläkt drog över berget och med den kom Nasse. Klädd i skjorta och shorts arbetade han sig försiktigt fram ur skogen, och i hans glasögon blixtrade aftonsolen. Under armen höll han snäckan.

Ralph ropade åt honom.

"Nasse! Har du några tändstickor?"

De andra pojkarna upprepade ropet så att det rungade i berget. Nasse skakade på huvudet och gick fram till bålet.

"Ni har släpat ihop ett stort bål vill jag lova!"

Jack pekade plötsligt med handen.

"Hans glasögon! Dom kan vi använda som brännglas!"

Nasse blev omringad innan han hann backa undan. "Släpp – släpp mig!" Rösten steg till ett fasans skri när Jack ryckte av honom glasögonen. "Akta dom! Får jag dom tillbaka! Jag kan knappast se! Ni har sönder snäckan!"

Ralph sköt honom åt sidan och knäböjde intill bålet.

"Gå ur solen."

Det blev ett puffande och knuffande och beskäftiga utrop. Ralph flyttade linserna fram och tillbaka, rörde dem åt ena hållet och åt det andra ända tills en vitglänsande avbild av den nedgående solen avtecknade sig mot ett stycke murket trä. 39 Nästan genast steg en tunn rökstrimma upp och tvang honom att hosta. Jack föll också på knä och blåste försiktigt så att den allt tätare röken drev undan och en liten låga blev synlig. Lågan, som till en början var nästan osynlig i det klara solskenet, smög sig omkring en liten kvist, växte, fick djupare färg och nådde upp till en gren som sprakade till med en skarp knall. Lågan slickade högre och högre och pojkarna brast ut i jubelrop.

"Mina glasögon!" tjöt Nasse. "Får jag mina glasögon!"

Ralph gick undan från bålet och stack glasögonen i Nasses trevande händer. Nasses röst sjönk till ett mummel.

"Bara suddigt alltihop. Jag ser knappast handen framför mig –"

Pojkarna dansade kring bålet. Veden var så murken och så fnösktorr att hela grenar lidelsefullt gav sig hän åt de gula lågorna som ilade uppåt och skakade ett väldigt eldskägg sex meter upp i luften. Ännu på flera meters håll var hettan som ett slag, och vinden var en flod av gnistor. Trädstammar sjönk ihop till vitt stoft.

Ralph ropade.

"Mera ved! Allesammans går efter mera ved!"

Livet blev en kapplöpning med elden och pojkarna spred sig i den högst upp växande skogen. Att hålla eldens fana flygande på berget var deras närmaste mål och längre än så blickade ingen. När inte frukten drog dem åt annat håll kom till och med de minsta pojkarna med små vedstycken och kastade dem på elden. Luften rördes litet hastigare och blev en lätt vind så att man lätt kunde skilja på lä- och vindsida. På ena sidan var luften sval, men på den andra gjorde elden ett vilt, hett utfall som kom håret att krulla sig på ett ögonblick. Pojkar som kände aftonvinden mot sina fuktiga ansikten hejdade sig för att njuta av dess svalka och märkte då att de var utmattade. De kastade sig ner bland skuggorna som föll mellan de kringslängda klippblocken. Eldskägget krympte snabbt, och snart föll bålet ihop med ett mjukt, askliknande ljud och skickade upp ett träd av gnistor som böjde undan och drev bort med vinden. Pojkarna låg och flämtade som hundar.

Ralph lyfte huvudet ur händerna.

"Det där tjänade ingenting till."

Roger spottade energiskt i den heta askan.

40
"Vad menar du med det?"

"Det blev ingen rök. Bara eld."

Nasse hade slagit sig ner i en vrå mellan två klippblock och satt med snäckan i knät.

"Den där elden är till ingen nytta", sade han. "Och vi skulle inte kunna hålla ett sådant bål brinnande ens om vi försökte."

"Du försökte väl inte", sade Jack föraktfullt. "Du bara satt."

"Vi använde hans glasögon", sade Simon och drog underarmen över sitt sotiga ansikte. "Han hjälpte till på det sättet."

"Det är jag som har snäckan", sade Nasse förnärmat. "Ni måste låta mig tala!"

"Snäckan gillas inte uppe på berget, så håll du mun", sade Jack.

"Jag håller snäckan –"

"Lägg på gröna grenar", sade Maurice. "Det är bästa sättet att få rök."

"Jag håller snäckan –"

Jack vände sig ursinnigt om.

"Håll mun på dig!"

Nasse slokade. Ralph tog snäckan och såg sig omkring i kretsen av pojkar.

"Vi måste ha folk som ser efter elden. När som helst kan det komma ett fartyg där borta" – han vinkade bort mot horisontens spända tråd – "och om vår signal fungerar kommer dom hit och hämtar oss. Och så var det en annan sak. Vi måste ha fler regler. Där snäckan finns, där är det möte. Sak samma om det är här uppe eller där nere."

De andra instämde. Nasse öppnade munnen för att säga någonting men uppfångade en blick från Jack och stängde den igen. Jack sträckte ut handen efter snäckan och ställde sig upp med den eleganta tingesten i sina sotiga händer.

"Jag håller med Ralph. Vi måste ha regler som vi måste lyda. Vi är ju inga vildar i alla fall. Vi är engelsmän, och engelsmännen är bäst i allting. Så vi måste göra det som är riktigt."

Han vände sig mot Ralph.

"Ralph – jag ska dela upp kören – mina jägare, menar jag – i grupper, och sen svarar vi för att elden hålls brinnande –"

Detta ädelmodiga erbjudande lockade fram spridda applåder bland pojkarna. Jack log glatt åt dem och lyfte sedan snäckan för att äska ljud.

41
"Vi låter elden brinna ut nu. När det blir natt syns röken inte i alla fall. Och vi kan tända igen när vi har lust. Altarna kan passa elden den här veckan och sopranerna nästa vecka –"

Församlingen instämde allvarsamt.

"Och vi ska svara för utkiken också. Om vi får se ett fartyg därute" – alla flyttade blicken åt det håll dit han pekade med sin beniga arm – "så lägger vi på gröna grenar så det blir mera rök."

De stirrade intensivt mot horisontens kompakta blå, som om en liten silhuett när som helst skulle kunna dyka upp där ute.

Västersolen var en droppe brinnande guld som gled närmare och närmare världens tröskel. De märkte plötsligt att kvällen betydde slutet på ljuset och värmen.

Roger tog snäckan och såg dystert på kamraterna.

"Jag har spanat ut över havet. Det har inte synts skymten av någon båt. Vi kanske aldrig blir räddade."

Det blev ett plötsligt sorl som lika plötsligt lade sig igen. Ralph tog snäckan på nytt.

"Som jag sa förut kommer vi att bli räddade så småningom. Det gäller bara för oss att vänta."

Nasse tog snäckan, djärv i sin förtrytelse.

"Det var det jag sa! Jag talade om våra möten och sånt, men då sa du att jag skulle hålla mun –"

Rösten steg till den dygdiga motbeskyllningens pip.

De andra började ropa för att överrösta honom.

"Ni sa att ni skulle ha en liten eld och så har ni byggt upp ett bål så stort som en halmstack. Och om jag säger ett ord", utropade Nasse i bitter klarsyn, "så säger ni att jag ska hålla mun, men om Jack eller Maurice eller Simon –"

Han hejdade sig mitt i oväsendet och blev stående och stirrade förbi de andra nedåt bergets ogästvänliga sida i riktning mot den plats där de hade hittat den torra veden. Plötsligt gav han till ett så underligt skratt att de tystnade och betraktade blänket i hans glasögon med häpnad. De följde hans blick för att finna orsaken till hans bistra munterhet.

"Ni fick minsann er lilla eld."

Rök steg upp här och där bland klängväxterna som hängde som girlanger kring de döda eller döende träden. Medan de stod och såg slog det upp en låga intill roten på ett buskage, och röken tätnade. 42 Små lågor rörde sig invid en trädstam och krälade iväg genom lövmassor och ris, delade sig och växte. En eldplätt träffade en trädstam och kilade uppför den som en lysande ekorre. Röken blev större, slog ner, böljade ut. Ekorren löpte på vindens vingar, klamrade sig fast i ett annat upprättstående träd och började äta sig nedåt. Under den mörka baldakinen av lövverk och rök fick elden grepp om skogen och började förtära den. Väldiga massor av svart och gul rök vällde ner mot havet. Vid åsynen av lågornas och eldens oemotståndliga framfart satte pojkarna igång ett gällt, upphetsat hurrande. Som jaguaren kryper på magen kröp lågorna, som om även de vore en sorts skogens vilda djur, i riktning mot en rad björkliknande telningar som klädde en utlöpare av den skära klippan. De nafsade efter det närmaste av träden, och grenarna blev en snabbt uppflammande skrud av eld. Eldslågan hoppade behändigt över till nästa träd och for sedan dansande och fladdrande längs hela raden. Nedanför de vilt fäktande pojkarna stod hundra hektar skog i rök och lågor. Brandens olika ljud smälte samman till en väldig trumvirvel som tycktes skaka hela berget.

"Ni fick er lilla eld minsann."

Till sin häpnad märkte Ralph att pojkarna hade blivit tysta och stilla i en begynnande känsla av skräck inför den kraft som hade släppts lös där nere. Upptäckten och skräcken gjorde honom ursinnig.

"Äh, håll mun!"

"Det är jag som har snäckan", sade Nasse i förnärmad ton, "så jag har rätt att tala."

De såg på honom med blickar som var totalt ointresserade av vad de såg och skärpte hörseln för att uppfatta eldens trumvirvel. Nasse sneglade nervöst ner i helvetet och tryckte snäckan intill sig.

"Vi måste låta det brinna ut nu. Och det var det vi skulle ha haft till ved."

Han fuktade läpparna.

"Vi kan inte göra någonting åt det. Vi måste vara försiktigare. Jag är rädd –"

Jack flyttade blicken från branden.

"Du är alltid rädd. Just det – Tjockis!"

"Det är jag som har snäckan", sade Nasse dystert. Han vände sig till Ralph. "Det är jag som har snäckan, eller hur Ralph? "

43
Ralph vände sig motvilligt från den ståtliga, kusliga synen.

"Vad är det du säger?"

"Snäckan. Jag har rätt att tala."

Tvillingarna fnittrade tillsammans.

"Vi ville ha rök –"

"Och titta nu –!"

En rökslöja sträckte sig flera kilometer ut från ön.

Alla pojkarna utom Nasse började fnittra och snart tjöt de av skratt.

Nasse blev utom sig.

"Det är jag som har snäckan! Nu ska ni höra på! Det första vi skulle ha gjort var att bygga någon sorts skydd nere på stranden. Det var ruskigt kallt där nere i natt. Men så fort Ralph säger ordet eld så rusar ni upp på det här berget och gastar och skriker! Som en massa småungar!"

Nu lyssnade de till hans harang.

"Hur tror ni att vi ska bli räddade om vi inte tar det viktigaste först och uppför oss förnuftigt?"

Han tog av sig glasögonen och gjorde en rörelse som om han tänkte lägga ifrån sig snäckan, men när han såg att de flesta av de äldre pojkarna genast sträckte sig efter den ändrade han sig. Han stoppade snäckan under armen och kröp ihop och satte sig med ryggen mot en sten.

"När ni sen kommer hit gör ni upp en eld som inte tjänar någonting till. Och nu har ni satt eld på hela ön. Om alltihopa brinner upp, då kan vi allt hålla oss för skratt. Kokt frukt och stekt fläsk, det blir vad vi får äta. Det här är minsann ingenting att skratta åt! Ni sa att Ralph skulle vara hövding, men ni ger honom inte tid att tänka. När han sen säger någonting rusar ni iväg som – som –"

Han hejdade sig för att hämta andan. Elden morrade mot dem.

"Och det är mer ändå. Dom där småungarna. Dom minsta. Är det nån som har brytt sig om dom? Är det nån som vet hur många vi hade?"

Ralph tog plötsligt ett steg framåt.

"Det sa jag åt dig att hålla räkning på. Jag sa att du skulle ta reda på alla namn!"

"Hur skulle jag kunna göra det alldeles ensam?" utbrast Nasse harmset. "Dom stod still i två minuter, sen hoppade dom i sjön eller gick in i skogen, spred sig hur som helst. 44 Hur skulle jag kunna veta vem som var vem?"

Ralph fuktade sina bleka läppar.

"Då vet du inte hur många vi ska vara?"

"Hur skulle jag kunna veta det när alla småungarna rände runt som yra höns? När sen ni tre kom tillbaka och bara nämnde ordet eld så for dom iväg allihop, jag hade aldrig en chans att –"

"Stopp nu räcker det! sade Ralph skarpt och nappade till sig snäckan. "Har du inte räknat dom så har du inte."

"– och sen kommer ni och knycker mina glasögon –"

Jack vände sig häftigt mot honom.

"Nu håller du mun!"

"– och dom där små gick och klev där nere där det brinner. Hur vet vi att dom inte är där fortfarande?"

Nasse reste sig och pekade mot röken och lågorna. Det blev ett sorl som strax lade sig igen. Det var någonting konstigt med Nasse – han kippade häftigt efter andan.

"Den där lille –", flämtade Nasse, "han med födelsemärket, honom ser jag inte. Var är han nu?"

Det var tyst som i graven.

"Han som pratade om ormar. Han var där nere –"

Ett träd exploderade i elden som en bomb. Långa slingor av klängväxter blev ett ögonblick synliga, vilt förvridna, och sjönk sedan till marken igen. De små skrek när de såg dem.

"Ormar! Ormar! Titta på ormarna!"

I väster låg solen obeaktad och bara en tum eller två ovanför havsytan. Deras ansikten belystes underifrån av ett rött sken. Nasse föll mot en sten och högg tag i den med båda händerna.

"Den där lille som hade ett födelsemärke – var är han –? Jag kan inte se honom."

Pojkarna såg ängsligt på varandra och vågade ingenting tro.

"– var är han nu?"

Ralph mumlade när han svarade, som om han skämdes.

"Han kanske gick tillbaka till – till –"

Nedanför dem på bergets ogästvänliga sida dånade trumvirveln fortfarande.

45
KAPITEL TRE Hyddor på stranden
Jack gick dubbelvikt. Framåtlutad som en sprinter gick han med näsan bara några tum över den fuktiga marken. Trädstammarna och klängväxterna som hängde omkring dem förlorade sig i en grön skymning tio meter ovanför hans huvud, och runt omkring honom frodades undervegetationen. Här fanns bara de svagaste antydningar om någon djurstig – en avbruten kvist och något som kunde vara avtrycket av sidan på en klöv. Han sänkte huvudet och stirrade på spåren som om han ville tvinga dem att tala. Så smög han sig fram fem meter på alla fyra som en hund; det var obekvämt men det brydde han sig inte om. Här var en ögla av klängväxter med en nedhängande slinga. Slingan var glättad på undersidan – svinen nötte den med sin borstiga hud när de passerade genom öglan. Jack hukade sig ner med ansiktet några få tum från denna ledtråd och satte sig att stirra in i undervegetationens halvdunkel. Hans ljusbruna hår, betydligt längre nu än när de landade på ön, hade blivit ännu ljusare, och hans nakna rygg bestod av idel mörka fräknar och fjällande solbränna. I handen höll han en käpp på ungefär en och en halv meter, vässad i ena änden, och bortsett från ett par sönderrivna shorts var han naken. Han slöt ögonen, lyfte på huvudet och drog långsamt efter andan med vidgade näsborrar i ett försök att avvinna den varma luftströmmen dess eventuella upplysningar. Både han själv och skogen omkring honom var mycket stilla.

Till slut andades han ut i en lång suck och öppnade ögonen. De var ljust blå, och missräkningen gjorde att de verkade skrämda, nästan galna. Han fuktade sina torra läppar och såg ut över denna skog som ingenting ville berätta. Så började han åter smyga sig framåt, spanande åt alla håll.

Tystnaden i skogen var mera tryckande än hettan, och vid denna tid på dagen hördes inte ens insekternas surr. 46 Bara när han själv skrämde upp någon färggrann fågel ur ett primitivt bo av kvistar spräcktes tystnaden och ekon väcktes upp av ett strävt skri som lät som om det kom ur urtidens djup. Jack ryggade själv tillbaka vid skriet och drog hörbart efter andan; ett ögonblick var han knappast jägare längre utan snarare någonting skyggt och apliknande i den igenvuxna skogen. Men så drogs han åter till spåret, till missräkningen, och började girigt undersöka marken. Intill ett väldigt träd som bar ljusa blommor på en grå stam hejdade han sig, slöt ögonen och snusade åter in den varma luften. Den här gången blev andetagen korta och ansiktet överdrogs av en tillfällig blekhet, men så steg blodvågen upp igen. Som en skugga gled han fram i dunklet under trädet, hukade sig ner och betraktade den tilltrampade marken vid sina fötter.

Spillningen var varm. Den låg i en hög omgiven av uppriven jord. Den var olivgrön till färgen, glänste och ångade en smula. Jack lyfte på huvudet och stirrade på det outrannsakliga virrvarr av klängväxter som låg tvärs över spåret. Så höjde han sitt spjut och smög några steg framåt. På andra sidan klängväxterna förenade sig spåret med en stig som var så pass bred och upptrampad att den kunde kallas en väg. Marken hade hårdnat under ständiga steg, och när Jack reste sig i sin fulla längd hörde han någonting röra sig där borta. Han förde högra armen bakåt och slungade spjutet med all sin kraft. Från stigen hördes det snabba, hårda smattret av klövar, ett ljud som från kastanjetter, förföriskt, vilt eggande – ett löfte om kött. Han rusade fram ur buskarna och nappade åt sig spjutet. Smattret av svinklövar dog bort på avstånd.

Jack stod kvar, våt av svett och strimmig av den bruna jorden, nedsmord av en hel dags jägarstrapatser. Han svor till, vek av från spåret och fortsatte tills skogen glesnade en smula och de kala stammarna som uppbar ett mörkt tak avlöstes av ljusgråa stammar och plymliknande palmkronor. Bortom palmerna glittrade havet, och röster hördes. Ralph stod intill en anordning av palmstammar och blad, ett primitivt skjul som var vänt mot lagunen och såg ut som om det kunde falla ihop när som helst. Han hörde inte när Jack talade till honom.

"Har du nåt vatten?"

Med rynkade ögonbryn tittade Ralph upp från de trassliga lövmassorna. Han märkte inte Jack ens när han såg honom.

47
"Jag frågade om du har nåt vatten. Jag är törstig." Ralph vände sin uppmärksamhet ifrån skjulet och ryckte till när han upptäckte Jack.

"Jaså hej. Vatten sa du? Där borta vid trädet. Det finns nog lite kvar."

Jack tog ett kokosnötskal bräddfullt med färskvatten ur ett litet förråd som stod uppställt i skuggan. Vattnet rann ner över halsen och hakan och bröstet på honom när han drack. Han pustade ut ordentligt när han hade slutat.

"Det där behövde jag."

Simon sade någonting inne i skjulet.

"Lite högre."

Ralph återgick till skjulet och lyfte upp en trädgren täckt med blad lagda som taktegel.

Bladen lossnade och föll till marken. Simons ångerfulla ansikte dök upp i hålet.

"Förlåt."

Ralph betraktade spillrorna med olust.

"Det här får vi aldrig färdigt!"

Han kastade sig ner på marken intill fötterna på Jack. Simon blev kvar där han var och stod och tittade genom hålet i skjulet. När Ralph hade slagit sig ner började han förklara.

"Vi har jobbat i flera dar, och titta så det ser ut!"

Två skjul stod upprätt men osäkert. Det närmaste var en ruin.

"Och dom bara springer sin väg. Du minns väl vad vi sa på mötet? Att alla skulle arbeta energiskt ända tills skjulen var färdiga?"

"Utom jag och mina jägare –"

"Utom jägarna. Men småungarna, dom är –"

Han gestikulerade, letade efter ett ord.

"Dom är hopplösa. Och dom stora är inte mycket bättre. Hela dan har Simon och jag hållit på och jobbat. Bara vi. Dom andra är och badar, eller också äter dom eller leker."

Simon stack försiktigt ut huvudet.

"Du är hövding. Du får säga åt dom på skarpen!"

Ralph låg på rygg och tittade upp på palmerna och himlen.

"Möten ja. Vi är allt bra förtjusta i möten. Varenda dag, två gånger om dan har vi möten. Och så pratar vi." Han reste sig på armbågen. "Jag försäkrar att om jag blåste i snäckan just nu så skulle dom komma springande. 48 Och sen skulle vi bli förfärligt högtidliga och nån skulle säga att vi borde bygga ett jetplan eller en undervattensbåt eller en TV-apparat. Och när mötet var slut skulle dom jobba i fem minuter och sen försvinna eller gå på jakt."

Jack rodnade.

"Vi behöver kött."

"Visst, men än har vi inte fått nåt. Och vi behöver hyddor. Förresten kom dina jägare tillbaka för flera timmar sen. Dom har hållit på och badat."

"Jag fortsatte ensam", sade Jack. "Jag lät dem gå hem. Jag var tvungen att fortsätta. Jag –"

Han försökte ge en föreställning om det tvång att spåra upp och döda som hade bemäktigat sig honom.

"Jag fortsatte. Jag tänkte att om jag var ensam –"

Vanvettet kom fram i ögonen på honom igen.

"Jag trodde att jag skulle kunna döda en."

"Men det gjorde du inte."

"Jag trodde jag skulle kunna det."

Någon dold upphetsning kom Ralphs röst att skälva. "Men du har inte gjort det än."

Om inte hans röst hade haft den där undertonen kunde förslaget ha verkat framkastat som i förbigående.

"Du har väl inte lust att hjälpa till med skjulen kan jag tro."

"Vi behöver kött –"

"Men vi får inget."

Nu hördes antagonismen tydligt.

"Men jag ska få! Vänta till nästa gång! Jag måste ha en hulling på spjutet! Vi träffade ju en gris men spjutet lossnade. Om vi bara kunde göra hullingar –"

"Vi behöver hyddor."

I nästa ögonblick skrek Jack av ilska.

"Anklagar du mig –"

"Jag säger bara att vi har arbetat som slavar. Det är det enda jag säger."

De var röda i ansiktet båda två och hade svårt för att titta på varandra. Ralph vände sig på magen och började leka med några grässtrån.

"Om det blir sånt där regn som när vi landade här kommer vi minsann att behöva hyddor. 49 Och en sak till. Vi behöver hyddor därför att –"

Han hejdade sig ett ögonblick och båda sköt sin vrede åt sidan. Så fortsatte han med det nya, ofarliga samtalsämnet.

"Du har väl också lagt märke till det, eller hur?"

Jack lade ifrån sig spjutet och satte sig på marken.

"Till vad då?"

"Att dom är rädda."

Han rullade över på rygg och såg upp i Jacks vilda, smutsiga ansikte.

"Det är kanske inte underligt som det ligger till. Dom drömmer. Det kan man höra. Har du varit vaken nån natt?"

Jack skakade på huvudet.

"Dom pratar och skriker i sömnen. Småungarna. Några av dom stora också. Som om –"

"Som om det inte vore en bra ö."

Förbluffade över avbrottet såg de upp och mötte Simons allvarliga blick.

"Som om det där odjuret, eller det där som var som en orm, vore verkligt. Minns ni det där?"

De två äldre pojkarna ryckte till när de hörde den skändliga stavelsen. Ormar nämndes inte numera, gick inte att nämna.

"Som om det inte vore en god ö", sade Ralph långsamt. "Ja, så är det."

Jack satte sig upp och sträckte ut benen.

"Dom är prilliga."

"Rena hispan. Kommer ni ihåg när vi var på upptäcktsfärd?"

De log mot varandra vid minnet av första dagens romantiska skimmer. Ralph fortsatte.

"Så vi behöver hyddor som ett slags –"

"Hem."

"Just det."

Jack drog upp benen, lade armarna om knäna och rynkade pannan i ett försök att komma till klarhet.

"Men faktum är – i skogen. När man är på jakt, menar jag – inte när man letar efter frukt, förstås, utan när man är ensam –"

Han gjorde ett litet uppehåll, osäker huruvida Ralph skulle ta honom på allvar.

50
"Fortsätt hör du."

"När man är ute och jagar händer det ibland att man har en känsla av att –" Han rodnade plötsligt.

"Fast det är ju ingenting förstås. Bara en känsla. Men man kan få en känsla av att man inte jagar själv utan i stället är jagad – som om man hade nånting bakom sig i djungeln hela tiden."

De satt åter tysta ett tag, Simon tankfull, Ralph klentrogen och en smula uppbragt. Han satte sig upp och gned ena axeln med sin smutsiga hand.

"Ja inte vet jag."

Jack for upp och fortsatte mycket hastigt:

"Så kan man känna sig i skogen. Fast det har ju ingenting att betyda. Men – men –"

Han tog några snabba steg mot stranden men kom genast tillbaka igen.

"Men jag förstår hur dom känner sig. Förstår ni det?

"Ja, det var bara det."

"Det bästa vi kan göra är att se till att vi blir räddade."

Jack måste tänka ett tag innan han kom ihåg vad det innebar.

"Räddade? Ja det är klart! Men i vilket fall som helst skulle jag gärna vilja ha tag i en gris först –" Han ryckte till sig spjutet och körde ner det i marken. Det flacka, vanvettiga uttrycket återkom i hans blick. Ralph betraktade honom kritiskt genom sitt ljusa hårrufs.

"Ja bara du och dina jägare kommer ihåg elden –"

"Du och dina eldar!"

De båda pojkarna gick ner mot sjön, vände i vattenbrynet och såg sig om upp mot det skära berget. Den tunna rökslingan tecknade ett kritstreck mot himmelens kompakta blå, vajade litet högst uppe och tunnades ut. Ralph rynkade pannan.

"Jag undrar hur långt den där syns?"

"Många kilometer."

"Vi får inte tillräckligt mycket rök."

Som om den vore medveten om deras blickar bredde nedre delen av slingan ut sig till ett blekgult moln som kröp uppför den tunna pelaren.

"Nu la dom på gröna grenar", mumlade Ralph. "Jag undrar just!" Han kisade med ögonen och vred på sig så att han kunde spana längs horisonten.

51
"Nu har jag det!"

Jack ropade så högt att Ralph hoppade till.

"Vad då? Var då nånstans? Är det ett fartyg?" Men Jack pekade på de branta sluttningar som från berget förde ner till den plattare delen av ön.

"Det är ju klart! Dom ligger där uppe – det måste dom göra när det är alltför hett i solen –"

Ralph betraktade förbryllat hans hänförda ansiktsuttryck.

"– dom går högt upp och i skuggan och lägger sig och vilar när det är hett, precis som korna hemma –"

"Jag trodde du såg en båt!"

"Vi skulle kunna smyga oss på en – och måla oss i ansiktet så dom inte såg oss – och kanske omringa dom – och sen –"

Förtrytelsen kom Ralph att förlora självbehärskningen.

"Jag talade om röken! Vill du inte bli räddad kanske? Det enda du kan tala om är svin, svin, svin!"

"Men vi behöver ju kött!"

"Och jag arbetar hela dan med bara Simon till hjälp och du kommer tillbaka och lägger inte ens märke till hyddorna!"

"Jag arbetade också –"

"Men du tycker det är roligt!" skrek Ralph. "Du vill jaga! Men jag –"

De stod mitt emot varandra i det starka ljuset på stranden, förvånade över denna känslokonflikt. Ralph var den som först vek undan med blicken, låtsades intressera sig för några småungar på stranden. Från andra sidan plattformen hördes jägarnas skrik i simbassängen. Ytterst på plattformen låg Nasse på magen och tittade ner i det klara vattnet.

"Folk är inte till så mycket hjälp."

Han ville förklara att människor aldrig är riktigt som man trodde de skulle vara.

"Simon hjälper till." Han pekade på hyddorna. "Alla dom andra rusade iväg. Han har gjort lika mycket som jag. Men –"

"Simon är alltid till hands."

Ralph gick tillbaka till hyddorna med Jack bredvid sig.

"Jag kan hjälpa dig ett tag innan jag går och badar", mumlade Jack.

"Äsch, bry dig inte om det."

52
Men när de kom fram till hyddorna syntes Simon inte till. Ralph stack ner huvudet i hålet, drog tillbaka det igen och vände sig mot Jack.

"Han har dunstat."

"Han har väl tröttnat och gått och badat", sade Jack. Ralph rynkade pannan.

"Han är underlig. Konstig."

Jack nickade, mest för att hålla med och som genom en tyst överenskommelse lämnade de hyddan och gick bort mot simbassängen."

"Och sen när jag har badat och fått nånting att äta", sade Jack, "så går jag bara över till andra sidan berget och ser om jag hittar några spår. Går du med?"

"Men solen har ju nästan gått ner!"

"Jag kanske skulle hinna –"

De gick vidare, två kontinenter av upplevelser och känslor, ur stånd att kommunicera med varandra.

"Om jag bara kunde få tag i ett svin!"

"Jag går tillbaka och fortsätter med hyddan."

Besvikna såg de på varandra i kärlek och hat. Det var nätt och jämnt att simbassängens varma, salta vatten, skriken och plasken och skratten, räckte till att föra dem samman igen.

Simon som de hade väntat sig att träffa på i simbassängen var inte där.

När de andra två gick ner till vattenbrynet för att titta upp mot berget följde han efter dem några meter men stannade igen. Han blev stående och tittade fundersamt på en sandhög på stranden där någon hade försökt bygga ett litet hus eller skjul. Så vände han sig om och gick med målmedveten min in i skogen. Han var liten och mager och hade spetsig haka och så klara ögon att Ralph hade narrats tro att han var härligt gladlynt och odygdig. Hans sträva svarta kalufs var lång och hängde ner så att den nästan dolde hans låga, breda panna. Han var klädd i resterna av ett par shorts och var barfota liksom Jack. Simon var alltid mörk i hyn, och solen på ön hade givit honom en djupt mahognyfärgad hy som glänste av svett.

Han letade sig fram längs revan, passerade den höga klippa där Ralph hade klättrat upp första morgonen och vek sedan av åt höger in bland träden. 53 Med förtrogna steg gick han genom lundarna av fruktträd där till och med den minst energiske skulle kunna skaffa sig en lättvindig om än otillfredsställande måltid. Frukt och blomma växte på samma träd, och över alltsammans svävade mognadens doft och surret av millioner bin på bete. Där blev han upphunnen av några småpojkar som hade sprungit efter honom. De pratade ivrigt och obegripligt och drog iväg med honom i riktning mot träden. Och bland brummande bin, i eftermiddagens sol hämtade Simon ner frukter som de inte nådde upp till, plockade fram de finaste ur lövverket och lämnade dem vidare till omättliga, utsträckta händer. När han hade försett dem alla gjorde han ett uppehåll och såg sig omkring. De små betraktade honom outgrundligt med båda händerna fulla av mogen frukt.

Simon drog sig ifrån dem och gick åt det håll dit den nätt och jämnt synliga stigen ledde. Snart slöt sig den riktiga djungeln omkring honom. Höga stammar bar oväntade bleka blommor hela vägen upp till den mörka baldakinen där ett högljutt liv försiggick. Det var mörkt i luften också, och klängväxternas rep hängde som riggen på strandade skepp. Det blev spår efter hans fötter i den mjuka myllan och klängväxterna rördes i hela sin längd när han stötte emot dem.

Till slut kom han till ett ställe där mera solsken silade ner. Eftersom klängväxterna inte behövde sträcka sig så långt för att nå ljuset hade de flätat ihop sig till ett väldigt snår som stod intill en öppen plats i djungeln; berggrunden gick nästan i dagen så att bara mindre växter och ormbunkar kunde växa där. Hela gläntan var omgiven av mörka aromatiska buskar och utgjorde en skål fylld med hetta och ljus. Ett stort träd som hade fallit tvärs över ena hörnet stödde sig mot träd som fortfarande stod upprätt, och en klängväxt prålade med röda och gula blomklasar ända upp i dess topp.

Simon stannade. Liksom tidigare Jack kastade han en blick över axeln på de trånga passagerna bakom sig och såg sig hastigt omkring för att övertyga sig om att han var absolut ensam. Hans rörelser var ett tag nästan förstulna. Så hukade han sig ner och ormade sig in i snårets mitt. Klängväxterna och buskarna växte så tätt att hans svett ströks av emot dem, och de slöt sig åter efter honom. När han lyckligt och väl hade hunnit in till mitten stod han i en liten hydda som skärmades av från den öppna platsen genom en lätt lövridå. Han satte sig på marken, förde isär grenarna och tittade ut i gläntan. 54 Ingenting rörde sig utom ett par färggranna fjärilar som dansade kring varandra i den heta luften. Han höll andan och spetsade öronen för att uppfånga öns ljud. Aftonen kom allt närmare ön, de färgrika, fantastiska fåglarnas skrik, bisurret, ja till och med måsarnas rop när de återvände till sina sovplatser bland de fyrkantiga klippblocken ljöd svagare. Det djupa havet som bröts mot revet långt ute gav en underton som var mindre märkbar än blodets viskningar.

Simon lät lövridån falla tillbaka på sin plats igen. De honungsfärgade solsträngarnas infallsvinkel blev mindre, de gled uppför buskarna, for över de gröna knopparna som liknade ljus, flyttade sig upp mot baldakinen, och mörkret tätnade under träden. När ljuset avtog slocknade de våldsamma färgerna och hettan och hetsen släppte. Ljusknopparna rörde sig. Deras gröna foderblad öppnade sig en aning och blommornas vita huvuden reste sig behagfullt för att möta den fria luften.

Nu hade solskenet helt lämnat den öppna platsen och dragit sig undan från himmelen. Mörkret göts över djungeln, dränkte passagerna mellan träden tills de blev skumma och sällsamma som havets botten. Ljusknopparna öppnade sina stora vita blommor, och de lyste i ljuset som silade ner från de första stjärnorna. Deras doft spilldes ut i luften och tog ön i besittning.

55
KAPITEL FYRA Målade ansikten och långt hår
Den första rytm de vande sig vid var den långsamma pendlingen från gryning till snabb skymning. Morgonen med dess behag, det klara solskenet, det svallande havet och den rena luften var en tid då det var härligt att leka och livet så rikt att hoppet inte behövdes och därför glömdes bort. Fram emot middagstiden, när ljuset strömmade mera lodrätt ner, jämnades färgerna ut av diset som skimrade i pärlemor och opal, och hettan blev som om solens höga ställning på himmelen gåve den större slagkraft – en chock som de vek undan för genom att springa in i skuggan och lägga sig, kanske rent av sova.

Vid middagstid hände det underliga ting. Det glittrande havet höjde sig, delade upp sig i plan på ett sätt som var rent himmelsskriande omöjligt. Korallrevet och de förkrympta palmer som klamrade sig fast vid dess högre delar kunde glida upp mot himmelen, skälva däruppe, dela sig, glida fram som regndroppar på en telefontråd eller upprepas som i en serie av besynnerliga speglar. Ibland höjde sig land där det inte fanns något land och förintades som en bubbla inför barnens blickar. Nasse gav den lärda förklaringen att allt detta var "hägringar", och eftersom ingen av pojkarna kunde ta sig fram ens till revet, tvärs över det vatten där nafsande hajar väntade, vande de sig vid dessa mysterier och tog lika liten notis om dem som om de fantastiska, blinkande stjärnorna. Vid middagstiden smälte villorna ihop med himlen, och däruppifrån blickade solen ner som ett vredgat öga. Sent på eftermiddagen skingrades diset och horisonten blev jämn och tunn allteftersom solen sjönk. Detta var också en jämförelsevis sval stund, men den stod under det annalkande mörkrets hot. 56 När solen sjönk föll mörkret över ön som en filt, och det dröjde inte länge förrän hyddorna var fyllda av oro och rörelse under de avlägsna stjärnorna.

Men den traditionella nordeuropeiska uppdelningen av dagen i arbete, lek och måltider gjorde det omöjligt för dem att helt och hållet anpassa sig till denna nya rytm. Lille Percival hade på ett tidigt stadium krupit in i en hydda och stannat kvar där i två dagar pratande, sjungande och gråtande tills de trodde han var vrickad, vilket de tyckte var rätt lustigt. Ända sedan dess hade han sett tunn och rödögd och olycklig ut, en liten en som sällan lekte och ofta grät.

De mindre pojkarna omtalades numera som "småungar". Från Ralph och neråt avtog storleken gradvis, och även om det fanns en obestämd region där Simon, Robert och Maurice höll till var det ingen svårighet för någon att identifiera "stora" i ena änden och "småungar" i den andra. De som utan tvekan var småungar, det vill säga omkring sex år gamla, levde ett helt särpräglat och samtidigt intensivt liv för sig själva. De åt nästan hela dagen, plockade frukt där de nådde upp och var inte särskilt noga med dess mognad eller kvalitet. De var numera ganska vana att ha ont i magen och ett slags kronisk diarré. De upplevde outsägliga fasor i mörkret och kröp tätt ihop för att det skulle kännas tryggare. När de inte åt eller sov hann de med att leka planlösa, banala lekar på den vita sanden invid det klara vattnet. De ropade på mamma mycket mera sällan än man kunde ha trott, och de var mycket brunbrända och otroligt smutsiga. De hörsammade snäckans kallelse, delvis därför att den blåstes av Ralph som var stor nog att vara en föreningslänk med de vuxnas auktoritativa värld, och delvis därför att de tyckte om den förströelse mötena gav. Men i övrigt brydde de sig sällan om de stora och deras lidelsefullt känslobetonade och kollektiva liv var helt deras eget.

De hade byggt sig slott på sandbanken längs den lilla floden. Dessa slott var ungefär tre decimeter höga och dekorerade med snäckor, vissna blommor och märkvärdiga stenar. Runt om slotten var det ett sammelsurium av märken, spår, murar, järnvägslinjer som det blev någon mening i endast om man betraktade det med ögat i nivå med stranden. Här lekte småungarna om inte glada i hågen så i varje fall intensivt upptagna, och ofta sysslade ända upp till tre stycken med samma lek.

Just nu lekte tre av dem tillsammans. 57 Den största av dem var Henry, som också var avlägsen släkting till den där pojken vars ansikte med det blåröda födelsemärket inte hade varit synligt sedan den kvällen skogen brann, men det var Henry inte gammal nog att förstå, och om någon hade sagt att den andre pojken hade farit hem med ett flygplan skulle han varken ha bråkat eller tvivlat på uppgiften.

Henry var i någon mån ledare den här gången, för de båda andra var Percival och Johnny, de allra minsta pojkarna på ön. Percival var råttfärgad och inte särskilt vacker ens för sin mor, medan Johnny var välbyggd, ljushårig och stridslysten av naturen. Just nu var han snäll därför att han var intresserad, och sämja rådde mellan de tre barnen som knäböjde i sanden.

Roger och Maurice kom ut ur skogen. De hade blivit avlösta från eldvakten och kom ner till stranden för att bada. Roger gick före rakt över sandslotten, sparkade ikull dem, begravde blommorna i sanden och sprätte iväg de fina stenarna åt alla håll. Maurice kom skrattande efter och fortsatte förstörelsen. De tre småungarna hejdade sig i sin lek och såg upp. De anläggningar som de satte särskilt värde på hade av en händelse inte blivit skadade och de brydde sig därför inte om att protestera. Endast Percival började gnälla med ögat fullt av sand, och Maurice skyndade vidare. Maurice hade en gång i tiden fått stryk för att han hade haft sand i ögat på en yngre pojke, och fastän ingen vuxens straffande hand fanns i närheten kände han missdådarens obehag. Längst ner i hans medvetande skisserades en obestämd ursäkt. Han mumlade någonting om att han skulle bada och började springa.

Roger stannade kvar och såg på småungarna. Han var inte märkbart mörkare än när han hade landat på ön, men den svarta hårbusken som gick långt ner i nacken och hängde fram över pannan tycktes passa hans dystra ansikte och gav hans yttre, som förut hade verkat osällskapligt och överlägset, ett direkt frånstötande drag. Percival slutade att gnälla och fortsatte att leka – tårarna hade spolat bort sanden. Johnny betraktade honom med porslinsblå ögon och började sedan slänga sand så den stod som en sky, och i nästa stund grät Percival på nytt.

När Henry tröttnade på leken och spankulerade iväg bortåt stranden följde Roger som på måfå efter i ungefär samma riktning. Han höll sig under palmerna, men Henry gick en bit ifrån palmerna och skuggan, han var för liten för att förstå att undvika solen. 58 Han gick tvärs över sandstranden och började syssla med någonting i vattenbrynet. Stilla oceanens väldiga tidvatten var i stigande och med bara några sekunders mellanrum svallade lagunens tämligen lugna vatten någon tum längre inåt. Det fanns levande varelser i denna havets yttersta utlöpare, små genomskinliga väsen som sökande fördes in av vattnet över den heta, torra sanden. Med mer eller mindre omärkliga sinnesorgan undersökte de detta nya fält. Kanske hade föda dykt upp där det vid det senaste plundringståget ingen hade funnits, fågelspillning, kanske insekter, strödda avfallsprodukter från livet på land.

Som myriader små sågtänder gick de genomskinliga varelserna likt renhållningshjon över stranden.

Detta fascinerade Henry. Han gick och petade med en käpp som även den var nött av vågor, vitnad och på drift, och försökte dirigera renhållningshjonens rörelser. Han gjorde små rännor som fylldes av tidvattnet och försökte fösa dit så många smådjur som möjligt. Han gick upp i sin syssla som blev mera än en rolig lek för honom när han upptäckte att han övade kontroll över levande väsen. Han pratade med dem, trugade dem, befallde dem. Allteftersom han av tidvattnet drevs längre inåt land blev hans fotspår bassänger där de blev instängda och gav honom en känsla av makt. Han satte sig på stjärten intill vattenbrynet, framåtlutad så att kalufsen föll ner över pannan och ögonen på honom, och eftermiddagssolen vräkte ner sina osynliga pilar.

Roger väntade också. Först hade han stått gömd bak en tjock palmstam, men Henry var så otvetydigt försjunken i betraktandet av de genomskinliga varelserna att han till slut steg fram så att han blev fullt synlig. Han tittade bortåt stranden. Percival hade gråtande gått därifrån och lämnat Johnny i triumferande besittning av slotten. Han satt och gnolade för sig själv och kastade sand på en inbillad Percival. Längre bort kunde Roger se plattformen och glittret av stånkande vatten när Ralph och Simon och Nasse och Maurice dök i bassängen. Han skärpte hörseln, men det var nätt och jämnt att ljuden nådde fram till honom.

En plötslig bris skakade palmerna så att bladen slets och vajade. Tjugo meter ovanför Roger lossnade en klase nötter, fiberklädda klumpar så stora som rugbybollar. De föll omkring honom med hårda dunsar, men ingen träffade honom. 59 Roger betänkte inte sin goda tur utan flyttade blicken från nötterna till Henry och tillbaka igen.

Det undre jordlagret under palmerna var en strand som hade höjt sig, och generationer av palmer hade lösgjort de stenar som hade legat på en tidigare strand. Roger lutade sig ner, tog en sten, siktade och kastade den mot Henry – kastade den med flit så att den skulle missa sitt mål. Stenen, detta tecken från orimligt avlägsna tider, studsade fem meter till höger om Henry och hamnade i vattnet. Roger samlade ihop en handfull stenar och började kasta dem, men runt omkring Henry var det ett område, kanske sex meter i diameter, dit han inte vågade kasta. Osynligt men starkt härskade där det gamla livets tabu. Runt den sittande pojken stod föräldrar och skola och poliser och lagbok som en skyddande mur. Rogers arm var betingad av en civilisation som inte visste om honom och som låg i ruiner.

De pluppande ljuden i vattnet gjorde Henry förvånad. Han struntade i de moltysta genomskinliga varelserna och riktade in sig mot vattenringarnas medelpunkt som en setter. Stenarna föll än här och än där och Henry vände sig lydigt efter ljuden men kom alltid för sent för att hinna se stenarna i luften. Till slut fick han se en och skrattade och vände sig om för att upptäcka den kamrat som skojade med honom. Men Roger hade dykt in bakom palmstammen igen och stod lutad emot den med flämtande lungor och skälvande ögonlock. Vid det här laget hade Henry tappat intresset för stenarna och gick sin väg.

"Roger."

Jack stod under ett träd ungefär tio meter längre bort. När Roger öppnade ögonen och såg på honom gick det en mörkare skiftning över hans svartmuskiga hy, men Jack märkte ingenting. Han var ivrig och tecknade otåligt och Roger gick därför bort till honom.

Intill flodmynningen fanns det en damm, en liten vattensamling invallad av sand och full av vita näckrosor och nålfin vass. Här väntade Sam, Eric och Bill. Jack föll på knä vid dammen och vecklade upp ett par stora blad som han hade med sig. Det ena innehöll vit lera och det andra röd. Tillsammans med bladen låg en förkolnad pinne som han hade tagit med sig från bålet.

60
Jack förklarade för Ralph.

"Dom känner inte lukten av mej. Men jag tror dom ser mej som nånting skärt under träden."

Han smetade på sig lera.

"Om jag bara hade nånting grönt!"

Han vände sitt halvspacklade ansikte mot Roger och besvarade den fråga som syntes i hans oförstående blick.

"När vi går på jakt. Precis som i krig. Kamouflagemålning, du vet, så saker ser ut som nånting annat –"

Han var så ivrig att han knappt fick fram vad han ville säga.

"– som fjärilar mot en trädstam."

Roger förstod, och nickade allvarligt. Tvillingarna närmade sig Jack och började göra blyga invändningar. Jack viftade bort dem.

"Håll mun."

Han drog svarta streck mellan de vita och röda fläckarna i ansiktet."

Nej. Ni två följer med mig."

Han tittade på sin spegelbild men gillade den inte utan lutade sig ner, tog båda händerna fulla med ljumt vatten och gned bort smeten ur ansiktet. Hans fräknar och ljusa ögonbryn blev åter synliga.

Roger log ett motvilligt leende.

"Du ser för läskig ut."

Jack komponerade ett nytt ansikte. Han gjorde ena kinden och ena ögonhålan vit, sedan gned han in andra ansiktshalvan med rött och drog ett tjockt svart streck från högra örat till vänstra käken. Han såg ner i dammen för att spegla sig, men hans andedräkt gjorde spegeln grumlig.

"Sam och Eric. Ge mig en kokosnöt. En tom en."

Han stod på knä och höll det vattenfyllda skalet. En rund solfläck föll över hans ansikte och något ljust blev synligt nere i vattnet. Han stirrade häpet, men nu var det inte på sig själv han stirrade utan på en skräckinjagande främling. Han slog ut vattnet och kom hastigt på fötter. Han skrattade upphetsat. Hans seniga kropp uppbar en mask som drog de andras blickar till sig och fyllde dem med fasa. Han började dansa på stranden, och hans skratt blev ett blodtörstigt morrande. Han tog ett skutt mot Bill, och masken var någonting för sig själv som Jack gömde sig bakom, befriad från blygsel och förlägenhet. Det röd-svart-vita ansiktet for fram och åter i luften, tog ett språng mot Bill. 61 Bill började skratta men tystnade plötsligt och lommade in bland buskarna.

Jack rusade i riktning mot tvillingarna.

"Dom andra bildar kedja. Kom bara!"

"Men –"

"– vi –"

"Kom bara! Jag tänker smyga mig fram och hugga –"

Masken betvang dem.

Ralph klev upp ur simbassängen, gick tvärs över sandstranden och slog sig ner i skuggan under palmerna. Han strök undan det ljusa håret som hade lagt sig ner över ögonbrynen på honom. Simon låg och flöt i vattnet och sparkade med fötterna, och Maurice höll på att öva sig i dykning. Nasse gick omkring och drömde, tog upp saker på måfå och slängde dem igen. Klippdammarna som han var så intresserad av var översvämmade av tidvattnet och han hade därför ingenting särskilt att intressera sig för förrän tidvattnet drog sig tillbaka igen. Så fick han se Ralph där han satt under palmerna och gick bort och satte sig hos honom.

Nasse var klädd i resterna av ett par shorts, hans feta kropp var gyllenbrun och glasögonen blixtrade fortfarande när han tittade på någonting. Han var den ende av pojkarna som inte blev långhårig. Alla de andra hade väldiga kalufser, men Nasses hår låg fortfarande i testar över huvudet på honom som om skallighet vore hans naturliga tillstånd och denna otillräckliga beklädnad snart skulle försvinna, liksom det sammetsmjuka överdraget på en ung kronhjorts horn.

"Jag har funderat på en klocka", sade han. "Vi skulle kunna göra oss en solvisare. Vi kunde köra ner en käpp i sanden, och sen –"

Att förklara de matematiska operationer detta skulle medföra var alltför besvärligt. Han gjorde några gester i stället.

"Och ett flygplan, och en TV-apparat", sade Ralph surmulet. "Och en ångmaskin."

Nasse skakade på huvudet.

"Det måste man ha en massa metallgrejor till", sade han, "och vi har ingen metall. Men en käpp har vi. "

Ralph vände sig mot honom och kunde inte låta bli att le. 62 Nasse var urtråkig, hans fetma, hans assma och hans snusförnuftiga idéer var trista, men man kunde alltid få ut lite skoj av att driva med honom, även om man gjorde det av misstag.

Nasse såg hans leende och tolkade det felaktigt som en vänlighet. Bland de stora hade i tysthet vuxit fram den uppfattningen att Nasse stod utanför, inte bara på grund av sitt sätt att tala, vilket inte utgjorde något hinder, utan på grund av sin fetma, sin assma, sina glasögon och sin motvilja mot manuellt arbete. När han nu märkte att någonting som han hade sagt hade lockat fram ett leende hos Ralph blev han glad och ville passa på att utnyttja den fördelaktiga situationen.

"Vi har massor av käppar. Vi kunde ha varsin solvisare. Så visste vi vad klockan var."

"Och tänk vilken nytta vi skulle ha av det."

"Du sa att du ville att vi skulle göra saker. Så att vi kunde bli räddade."

"Äh tyst med dig."

Han klev upp och gick tillbaka till bassängen, just som Maurice gjorde en ganska usel dykning. Ralph var glad att få ett tillfälle att byta samtalsämne. När Maurice kom upp till ytan ropade han:

"Magplask! Magplask!"

Maurice log ett hastigt leende mot Ralph som elegant gled ner i vattnet. Han var den av pojkarna som var mest hemmastadd där, men idag var han så irriterad av talet om räddning, det meningslösa, fåniga talet om räddning, att inte ens vattnets gröna djup och fläckarna av gyllene sol skänkte honom någon lisa. Istället för att vara kvar och leka sam han med jämna simtag under Simon och gick upp på andra sidan av bassängen, där han lade sig, blank och drypande som en säl. Nasse som alltid var klumpig kom och ställde sig bredvid honom men Ralph rullade över på mage och låtsades inte se honom. Diset hade skingrats, och han lät dystert blicken glida längs horisontens blåa, spända linje.

I nästa ögonblick for han upp och skrek.

"Rök! Rök!"

Simon försökte sätta sig upp i vattnet och fick en kallsup. Maurice som stod beredd att dyka rätade upp sig igen och satte av som en pil mot plattformen men vek tillbaka till gräset under palmerna. Där började han dra på sig sina trasiga shorts för att vara beredd på allt.

63
Med ena handen höll Ralph håret tillbakastruket, den andra höll han knuten. Simon var på väg upp ur vattnet.

Nasse torkade av glasögonen på sina shorts och skelade utåt havet. Maurice hade fått båda benen i samma byxben – av alla pojkarna var det bara Ralph som förhöll sig stilla.

"Jag ser ingen rök", sade Nasse klentroget. "Jag ser ingen rök, Ralph – var är den?"

Ralph sade ingenting. Nu höll han båda händerna knutna över pannan så att det ljusa håret inte kunde falla ner i ögonen på honom. Han stod framåtlutad, och saltet började redan göra hans kropp vit.

"Ralph – var är båten?"

Simon stod intill honom och lät blicken vandra från Ralph till horisonten. Maurices byxor sprack med en suck, han gav dem till spillo och rusade iväg mot skogen men kom strax tillbaka igen.

Röken var en liten boll vid horisonten som långsamt vecklade ut sig. Under röken syntes en punkt som kanske var en skorsten. Ralph var blek, och han mumlade för sig själv.

"Dom kommer att se vår rök."

Nasse tittade åt rätt håll nu.

"Den ser inte mycket ut."

Han vände sig om och spanade uppåt berget. Ralph betraktade fortfarande fartyget, med giriga blickar. Färgen återvände i hans ansikte. Simon stod tyst bredvid honom.

"Jag vet att jag inte ser så bra", sade Nasse, "men har vi verkligen nån rök?"

Ralph gjorde en otålig rörelse. Han stod fortfarande och såg ut mot fartyget.

"Nån rök på berget?"

Maurice kom springande och började stirra ut över havet. Både Simon och Nasse tittade upp mot berget. Nasse kisade med ögonen, men Simon skrek till som om han hade gjort sig illa.

"Ralph! Ralph!"

Hans ton kom Ralph att hastigt vända sig om.

"Tala om för mig", sade Nasse ängsligt, "tala om för mig om vi har nån signal!"

Ralph såg sig om på röken som förtunnades vid horisonten och vände sig sedan mot berget igen.

64
"Ralph – snälla Ralph– har vi nån signal?"

Simon sträckte blygt ut handen för att röra vid Ralph, men Ralph började springa, plaskade rakt igenom simbassängens grunda ände och fortsatte tvärs över den heta vita sanden och in under palmerna. I nästa ögonblick kämpade han sig fram genom den hopvuxna undervegetationen som redan höll på att uppsluka revan. Simon sprang efter honom, och strax därpå Maurice. Nasse ropade.

"Ralph – snälla Ralph!"

Så började han också springa och snavade över Maurices kasserade shorts innan han hade hunnit över palmterrassen. Bakom de fyra pojkarna rörde sig röken sakta längs horisonten, och på stranden kastade Henry och Johnny sand på Percival som grät för sig själv igen, och alla tre var totalt omedvetna om uppståndelsen.

När Ralph hade hunnit fram till revans inre ände hade han börjat sätta till dyrbar andedräkt på att svära. Obarmhärtigt pressade han fram sin nakna kropp genom rivande klängväxter så att blodet rann om honom. Precis där den branta stigningen upp mot berget började stannade han. Maurice var bara några meter bakom honom.

"Nasses glasögon!" skrek Ralph. "Om elden har slocknat alldeles så behöver vi dom –"

Han slutade skrika. Han stod lite ostadigt på fötterna. Nasse var nätt och jämnt synlig på sin mödosamma väg upp från stranden. Ralph såg ut mot horisonten och sedan upp mot berget. Var det bäst att hämta Nasses glasögon, eller skulle fartyget hinna försvinna under tiden? Men om de fortsatte och det visade sig att elden var alldeles slocknad och de måste stå och se Nasse knega sig närmare medan fartyget försvann bortom horisonten? Där han stod och vägde i den yttersta nöd, marterad av obeslutsamhet, ropade han plötsligt:

"O Gud, o Gud!"

Simon som strävade bland buskarna drog häftigt in andan. Hans ansikte var förvridet. Allt grymmare drev Ralph på sig själv medan rökstrimman gled vidare.

Elden hade slocknat. De kunde se det med detsamma, kunde se vad de i själva verket hade vetat nere på stranden, när hemmets rök hade signalerat. Elden var alldeles slocknad, inte en rökstrimma, inte en gnista, och eldvaktarna var borta. En trave oanvänd ved låg färdig och klar.

65
Ralph vände sig mot havet. Horisonten drog sin återigen opersonliga linje där ett det tunnaste spår av rök ännu var synligt. Ralph sprang snavande bland stenblocken, hejdade sig vid randen av den skära klippbranten och började skrika ut mot fartyget.

"Kom tillbaka! Kom tillbaka!"

Han sprang fram och tillbaka längs klippkanten, hela tiden med ansiktet vänt ut mot havet, och rösten steg till vanvett:

"Kom tillbaka! Kom tillbaka!"

Simon och Maurice anlände. Ralph såg på dem med stel blick. Simon vände sig bort och torkade svetten ur ansiktet. Ralph sökte inom sig efter de värsta ord han visste.

"Dom djävla skitarna har låtit elden slockna."

Han såg nedåt bergets ogästvänliga sida. Nasse dök upp andfådd och gnällande som en småunge. Ralph knöt näven och blev mörkröd i ansiktet. Hans intensiva blick och bittra tonfall pekade i stället för honom själv.

"Där är dom."

Långt nere på de stenströdda sluttningarna nära vattnet hade en procession dykt upp. Somliga av pojkarna hade svarta mössor, men i övrigt var de så gott som nakna. Var gång de kom till ett lätt ställe lyfte alla sina käppar upp i luften. De halvsjöng eller mässade någonting som gällde den börda som de båda avvikna tvillingarna så försiktigt släpade på. Till och med på detta avstånd kände Ralph utan svårighet igen Jack, lång, rödhårig och givetvis i spetsen för processionen.

Liksom Simon hade flyttat sin blick från Ralph till horisonten såg han nu från Ralph till Jack, och det han såg gjorde honom tydligen rädd. Ralph sade ingenting mer men väntade tills processionen kom närmare. Sången var hörbar men på detta avstånd ännu så länge ordlös. Bakom Jack gick tvillingarna med en grov stång över axlarna. Den urtagna kroppen av en gris hängde ner från stången och svängde häftigt allteftersom tvillingarna arbetade sig fram över den ojämna marken. Grishuvudet hängde ner med uppskuren strupe och såg ut som om det sökte någonting på marken. Till slut steg sångens ord ända upp till dem, tvärs över det avbrända området med svartnat trä och, aska.

"Döda grisen – skär av halsen – så han blöder."

Men just som orden hade blivit möjliga att urskilja nådde processionen bergets brantaste parti och en eller ett par minuter senare hade mässandet dött bort. 66 Nasse snörvlade och Simon hyssjade genast åt honom, som om han hade pratat för högt i kyrkan.

Jack som hade ansiktet fullsmetat med lera hann först upp till toppen och hejade entusiastiskt på Ralph med spjutet höjt.

"Titta här! Vi har dödat en gris – vi smög oss alldeles inpå dom – vi kom i cirkel –"

Jägarnas röster föll in.

"Vi kom fram i cirkel –"

"Vi smög oss inpå dom –"

"Grisen skrek –"

Tvillingarna stod med grisen gungande mellan sig och svarta droppar föll ner på klippan. Det var som om de hade ett brett, extatiskt leende gemensamt. Jack hade alldeles för mycket att berätta för Ralph för att kunna göra det genast. Istället tog han ett danssteg eller ett par men kom sedan att tänka på sin värdighet och blev stående stilla med ett flin. Med en grimas av obehag fick han se att han hade blod på händerna, såg sig om efter någonting att torka dem på och strök sedan av dem mot sina shorts och skrattade.

Nu talade Ralph.

"Ni lät elden slockna."

Jack slutade att skratta, lätt irriterad över en sådan struntsak men alltför lycklig för att ta illa vid sig.

"Vi kan tända den igen. Du skulle ha varit med oss, Ralph. Vi har haft jättekul. Tvillingarna stod på huvudet –"

"Vi träffade grisen –"

"Jag föll ovanpå –"

"Jag skar halsen av grisen", sade Jack stolt, men skalv ändå till när han sade det. "Får jag låna din kniv, Ralph, så jag kan göra ett märke i skaftet på min?"

Pojkarna skrattade och skuttade. Tvillingarna log fortfarande.

"Det var massor av blod", sade Jack, skrattade och ryste. "Du skulle bara ha sett!"

"Vi ska gå på jakt varenda dag –"

Ralph tog åter till orda, hes i rösten. Han hade inte rört sig.

"Ni lät elden slockna."

Upprepningen gjorde Jack illa till mods. Han såg på tvillingarna och därefter på Ralph.

67
"Vi måste ha dom med på jakten", sade han, "annars hade det inte räckt till en kedja."

Han rodnade i medvetande om att ha begått ett fel.

"Elden har bara varit slocknad en eller ett par timmar. Vi kan tända den igen –"

Han lade märke till skråmorna på Ralphs nakna kropp och de fyra pojkarnas tryckta tystnad. Full av välvilja i sin lycka ville han innesluta dem i det som hade hänt. Minnena trängdes inom honom, minnen av den vetskap som hade blivit deras när de ringade in den flyende grisen, vetskapen om att de hade överlistat någonting levande, påtvingat det sin vilja, tagit dess liv som man tar en lång vederkvickande dryck.

Han slog ut med armarna.

"Du skulle ha sett blodet!"

Jägarna hade tystnat ett tag, men vid dessa ord började de sorla igen. Ralph slängde håret bakåt. Med ena handen pekade han mot den tomma horisonten. Hans ton var häftig och högljudd och tvang dem alla till tystnad.

"Det kom en båt."

Den ödesdigra innebörden i hans ord blev för mycket för Jack; han vek undan för den. Han lade handen på grisen och drog sin kniv. Ralph lät armen sjunka, med handen knuten, och hans röst skälvde.

"Det kom en båt. Där ute. Ni sa att ni skulle hålla elden brinnande och så lät ni den slockna!" Han tog ett steg mot Jack som vände sig om så att de kom ansikte mot ansikte.

"Dom hade kanske sett oss. Vi hade kanske fått komma hem –"

Detta blev alltför bittert för Nasse. I förlustens smärta glömde han sin blyghet och började skrika gällt:

"Du och ditt blod, Jack Merridew! Du och din jakt! Vi hade kanske fått komma hem –"

Ralph sköt undan Nasse.

"Jag var hövding, och ni skulle göra som jag sa. Du bara pratar. Men ni kan inte ens bygga hyddor – och sen går ni ut och jagar och låter elden slockna –"

Han vände sig bort och stod ett ögonblick tyst. Så återkom han igen med ett maximum av känsla.

"Det kom en båt –"

68
En av de yngre jägarna började gråta. Den sorgliga sanningen gick så småningom upp för dem alla. Jack som stod och skar och slet i grisen blev mycket röd i ansiktet.

"Det var ett för stort jobb. Vi behövde allihop."

Ralph vände sig om.

"Du kunde ha fått allihop när hyddorna var färdiga. Men du skulle nödvändigt jaga –"

"Vi behövde kött."

Jack reste sig när han sade detta, och den blodiga kniven höll han i handen. De båda pojkarna stod mitt emot varandra. På ena sidan jaktens lysande värld, taktikens, den vilda upphetsningens, skicklighetens värld, och på den andra längtans, det gäckande förnuftets värld. Jack flyttade över kniven i sin vänstra hand, och när han strök ner sitt klibbiga hår fick han blod i pannan.

Nasse började om på nytt.

"Ni skulle inte ha låtit elden slockna. Ni sa att ni skulle se till att det steg upp rök –"

Nasses ord jämte en del instämmande jämmer från några av jägarna gjorde Jack ursinnig. Det kom åter en skengalen blick i hans blåa ögon. Han tog ett steg framåt – äntligen kunde han slå till någon – och körde sin knutna näve i magen på Nasse. Nasse satte sig med ett pip. Jack stod lutad över honom. Förödmjukelsen gjorde honom hätsk i rösten.

"Säger du va – Tjockis!"

Ralph tog ett steg framåt och Jack dängde till Nasse i huvudet. Nasses glasögon for av och klirrade mot stenarna. Nasse skrek i förskräckelse:

"Mina glasögon!"

Han började trevande krypa fram över stenarna, men Simon hann före och hittade dem åt honom. Lidelserna piskade luften kring Simon där uppe på berget med förfärliga vingar.

"Ena halvan är sönder."

Nasse nappade åt sig glasögonen och satte dem på sig. Han såg ursinnigt på Jack.

"Jag är tvungen att ha mina glasögon. Nu har jag bara ett öga. Vänta du bara –"

Jack gjorde en rörelse i riktning mot Nasse som sprang undan tills de fick en stor sten emellan sig. 69 Han stack upp huvudet över kanten, och blängde på Jack genom sitt enda, blänkande glas.

"Nu har jag bara ett öga. Vänta du bara –"

Jack härmade jämmern och språngmarschen.

"Vänta du bara – haha!"

Både Nasse och parodin var så komiska att jägarna började skratta. Jack tog det som en uppmuntran, och fortsatte att springa på Nasses vis och skrattet växte till hysteri. Ralph kände hur det mot hans vilja började rycka i läpparna på honom och blev ond på sig själv för att han veknade.

"Det var nedrigt gjort", mumlade han.

Jack slutade att fara omkring och blev stående mitt framför Ralph. Hans ord kom som ett skrik.

"Kör för det då! Kör för det!"

Han såg på Nasse, på jägarna, på Ralph.

"Förlåt mig. För att jag lät elden slockna, menar jag. Jag –"

Han rätade på sig.

"Jag ber om ursäkt."

Jägarna sorlade av beundran över detta storsinta uppträdande. Det var tydligt att de tyckte att Jack hade uppfyllt all rättfärdighet, att han genom sin frimodiga ursäkt hade fått rätten på sin sida medan Ralph på något mystiskt vis hade fått orätten på sin. De väntade på ett lika storsinnat svar.

Men Ralphs läppar vägrade att släppa fram något sådant svar. Han ogillade detta verbala konstgrepp som i hans tycke förvärrade Jacks felsteg. Elden var slocknad, fartyget borta. Begrep de inte det? Vreda i stället för storsinta ord kom över hans läppar.

"Det var nedrigt gjort."

Alla stod tysta på bergets topp medan det oförstående uttrycket dök upp i Jacks blick och försvann igen. Ralphs sista ord var ett motsträvigt mummel.

"All right. Tänd elden igen."

När det nu fanns någonting positivt att göra lättade spänningen en smula. Ralph sade ingenting mer, gjorde ingenting utan stod bara och såg ner på askan vid sina fötter. Jack var högljudd och aktiv. Han gav order, sjöng, visslade, yttrade ett eller annat till den alltjämt tigande Ralph – yttranden som inte krävde något svar och följaktligen inte kunde ge anledning till någon snäsa, men Ralph teg fortfarande. Ingen, inte ens Jack ville be honom flytta på sig och till slut måste de placera bålet tre meter åt sidan och på en plats som faktiskt inte var lika lämplig. 70 På så sätt hävdade Ralph sitt hövdingaskap, och något bättre sätt kunde han inte ha valt om han så hade funderat i flera dar. Mot detta vapen, så odefinierbart och så effektivt, var Jack maktlös och rasade för sig själv utan att veta varför.

När bålet var färdigt befann de sig på var sin sida om en hög barriär. När de hade byggt upp bålet kom det en annan svårighet. Jack hade ingen möjlighet att tända det. Men till hans förvåning gick Ralph fram till Nasse och tog glasögonen ifrån honom. Inte ens Ralph förstod att ett band mellan honom och Jack hade lossnat och fått fäste på ett annat ställe.

"Jag kommer tillbaka med dom."

"Jag går med dig."

Nasse stod bakom Ralph, som en ö i ett hav av meningslösa färger, medan han föll på knä och riktade in den lysande fläcken. Så fort elden var tänd sträckte Nasse ut handen, och nappade åt sig glasögonen.

Inför dessa fantastiskt tjusande blommor i violett och rött och gult smälte missämjan bort. De blev en skara pojkar kring en lägereld, och till och med Nasse och Ralph blev halvvägs indragna. Det dröjde inte länge förrän några av pojkarna rusade nedför sluttningen för att skaffa mera ved medan Jack styckade grisen. De försökte hålla hela kroppen på en stång över elden, men stången brann upp fortare än grisen blev stekt. Till slut trädde de upp bitar av fläsket på grenar som de höll över elden, men till och med på så sätt blev pojkarna nästan lika stekta som fläsket.

Det vattnades i munnen på Ralph. Han hade tänkt vägra äta av fläsket, men hans långvariga diet av frukt och nötter och någon enstaka krabba eller fisk trubbade av hans motståndskraft. Han tog emot ett stycke halvrått fläsk och slet i det med tänderna som en varg.

Också på Nasse vattnades det i munnen. Han sade: "Ska inte jag få något?"

Jack hade tänkt visa sin makt genom att låta honom sväva i ovisshet, men när nu Nasse påpekade hans underlåtenhet måste han ta till större grymhet.

"Du var inte med och jagade."

71
"Det var inte Ralph heller", sade Nasse, "och inte Simon." Han utvecklade saken vidare. "Man kan väl inte göra allting heller."

Ralph vred sig besvärat där han satt. Simon som satt mellan tvillingarna och Nasse torkade sig om munnen och hyvade iväg sitt fläskstycke till Nasse, som fångade upp det. Tvillingarna fnissade och Simon sänkte huvudet i blygsel.

I nästa ögonblick for Jack upp, skar av ett stort stycke fläsk och slängde det framför fötterna på Simon.

"Ät för fan!"

Han blängde på Simon.

"Ta det!"

Han vände sig tvärt om, medelpunkten i en förbryllad skara pojkar.

"Det var jag som skaffade er kött!"

Otaliga och outsägliga besvikelser samverkade till att göra hans raseri primitivt och skräckinjagande.

"Jag målade mig i ansiktet – jag smög mig på dom. Och nu äter ni – allihop – och jag –"

Långsamt djupnade tystnaden på bergets topp ända tills eldens sprakande och det svaga fräsandet av fläsk som stektes blev tydligt hörbara. Jack såg sig omkring i hopp att finna förståelse men fann endast respekt. Ralph stod mitt i askan efter signalelden med händerna fulla av fläsk men sade ingenting.

Till slut bröts tystnaden av Maurice. Han drog upp det enda samtalsämne som kunde ena de flesta av dem.

"Var fick ni tag i grisen?"

Roger pekade nedåt den ogästvänliga sidan.

"Dom var där nere – nere vid sjön."

Jack som hade lugnat sig en smula nu kunde inte låta någon annan berätta hans historia. Han föll hastigt in i samtalet.

"Vi spred oss i cirkel. Jag kröp på alla fyra. Spjuten lossnade för vi hade inga hullingar på dem. Grisen sprang undan och skrek alldeles förfärligt –"

"Och så kom den tillbaka och sprang in i cirkeln, och den blödde –"

Alla pojkarna pratade på en gång, lättade och upplivade.

"Vi drog ihop cirkeln –"

Det första slaget hade förlamat grisens bakdel, och sedan kunde kedjan sluta sig och slå och slå –

72
"Jag skar halsen av grisen –"

Tvillingarna som fortfarande hade sitt leende gemensamt rusade upp, och började springa runt varandra. Så föll alla de andra in, skrek som döende grisar och hojtade.

"Ge'n på skallen!"

"En riktigt ordentlig sop!"

Sedan låtsades Maurice vara grisen och sprang skrikande in mitt ibland dem, och jägarna som fortfarande sprang i cirkel låtsades slå honom. Och medan de dansade sjöng de.

"Döda grisen – skär av halsen – så han blöder."

Ralph såg på, avundsjuk och harmsen. Först när de började tröttna och sjungandet dog bort tog han till orda.

"Jag kallar till möte."

En efter en slutade de och ställde sig och såg på honom.

"Med snäckan. Jag kallar till möte även om vi kanske måste fortsätta tills det blir mörkt. Nere på plattformen. När jag blåser i snäckan. Nu."

Han vände sig om och gick sin väg nedför berget.

73
KAPITEL FEM Odjur från vattnet
Tidvattnet var i stigande och det var bara en smal remsa fast sand mellan vattnet och palmterrassen. Ralph valde denna fasta remsa till väg, för han behövde tänka, och endast här kunde han låta fötterna gå utan att se efter hur han gick. Plötsligt, medan han gick där längs vattnet, var det en sak som slog honom med häpnad. Han fann att han hade kommit till insikt om hur besvärligt livet är, detta liv där varje väg är en improvisation och en god del av ens vakna liv går åt till att se efter hur man går. Han stannade med ansiktet vänt mot sandremsan, och när deras första entusiastiska upptäcktsfärd plötsligt framstod för honom som ett minne från en lyckligare barndom log han ett bittert leende. Han vände om och gick tillbaka mot plattformen, med solen i ansiktet. Tiden för mötet var inne, och medan han steg in i solskenets döljande strålglans gick han noga igenom de olika punkterna i sitt tal. Det här mötet fick inte schabblas bort, inte förspillas på flyende fantasier …

Han tappade bort sig i en labyrint av tankar som blev oklara därför att han saknade ord för att uttrycka dem. Med rynkad panna gjorde han ett nytt försök.

Det här mötet fick inte bli skoj, det måste bli allvar.

Vid denna tanke började han gå fortare, med ens medveten om brådskan och den sjunkande solen och det lilla luftdrag som uppstod när han gick och kom som en fläkt mot hans ansikte. Detta luftdrag pressade den gråa skjortan mot bröstet på honom så att han – i sin nya medvetenhet – märkte att dess veck var styva och obehagliga, och han märkte också att de fransiga kanterna på hans shorts skavde mot lårens framsidor så att de blev röda och sved. Det riste till inom honom vid upptäckten av smuts och förfall, och han insåg att han avskydde att ständigt behöva slänga det toviga håret ur ögonen och till sist, när solen hade gått ner, rulla ihop sig och somna på en bädd av torra löv. 74 Han började springa.

På stranden i närheten av simbassängen väntade grupper av pojkar på att mötet skulle börja. De beredde väg för honom under tystnad – de kände att han var bister till sinnes och visste med sig att de hade försummat sin plikt vid bålet.

Platsen för mötet var i stort sett en triangel men oregelbunden och oavslutad som allt de gjorde. Först kom den stock han själv satt på, ett kullfallet träd som måste vara ovanligt stort för att ha vuxit på plattformen. Kanske hade någon av Stilla oceanens legendariska stormar flyttat dit den. Denna palmstam låg parallell med stranden, så när Ralph satt på den hade han ansiktet vänt in mot ön och var för pojkarna en mörk gestalt som avtecknade sig mot lagunens ljusa yta. Sidorna i den triangel där stocken utgjorde basen var mindre tydligt markerade. Till höger låg en stock som var blanknött på översidan av oroliga byxbakar, men den var inte lika stor som hövdingens och inte lika bekväm. Till vänster låg fyra små stockar, varav den ena – den bortersta var beklagligt ostadig. Många möten hade upplösts i skratt när någon pojke hade lutat sig för långt bakåt så att stocken vippade till och kastade ett halvt dussin pojkar baklänges i gräset. Men, tänkte han nu, ändå hade ingen – vare sig han själv, Jack eller Nasse – haft förstånd att skaffa en sten och kila fast den. Så de skulle fortsätta att ha besvär med den förargliga vippstocken därför att … därför att … Återigen kom han ut på djupt vatten och tappade bort sig.

Gräset hade nötts bort framför trädstammarna men växte högt och otrampat i triangelns mitt. Vid spetsen var gräset också tjockt för där satt ingen. Runt omkring samlingsplatsen höjde sig de gråa stammarna, raka eller lutande, och uppbar det låga lövvalvet. På båda sidor hade de stranden, i bakgrunden lagunen och rakt fram dunklet över ön.

Ralph vände sig mot hövdingens plats. De hade aldrig förr haft något så sent möte. Det var därför platsen var sig så olik. I vanliga fall lystes det gröna valvets undersida upp av ett vimmel av gyllene solkatter och deras ansikten belystes underifrån, som när man håller en ficklampa i handen, tänkte Ralph. Men nu kom solstrålarna in snett från ena sidan och följaktligen föll skuggorna som de borde falla.

75
Återigen försjönk han i den egendomliga reflekterande sinnesstämning som var så främmande för honom. Om ansikten blev olika om de belystes ovanifrån eller underifrån – vad var då ett ansikte? Vad var någonting?

Ralph flyttade otåligt på sig. Det förargliga var att om man var hövding måste man tänka, måste man vara förståndig. Men så slank tillfället förbi så att man måste fatta sitt beslut i farten. Det gjorde att man började tänka, för tankeverksamheten var någonting värdefullt, någonting som gav resultat …

Det är bara det, insåg Ralph medan han betraktade hövdingens plats, att jag inte kan tänka. Inte som Nasse.

Ännu en gång denna kväll måste Ralph ändra sina värderingar. Nasse kunde tänka. Han kunde avancera steg för steg inuti sin tjocka skalle, men han var ingen hövding. Han hade en löjlig kroppshydda, men det hindrade inte att han hade gott huvud. Ralph var specialist på tankeverksamhet vid det här laget och kunde identifiera tankeförmåga hos andra.

Solen som sken honom i ögonen påminde om tidens flykt, och han tog därför ner snäckan ur trädet och granskade dess yta. På grund av luftens inverkan hade det gula och skära bleknat och blivit nästan vitt och genomskinligt. Ralph kände ett slags tillgiven vördnad för snäckan fastän han hade fiskat upp den ur lagunen själv. Han vände sig mot samlingsplatsen och förde snäckan till läpparna.

De övriga hade väntat på signalen och kom genast. De som visste om att ett fartyg hade passerat ön medan elden var slocknad var en smula dämpade vid tanken på Ralphs vrede, medan de som inte visste det, däribland småungarna, var imponerade av den högtidliga stämningen. Samlingsplatsen fylldes snabbt. Jack, Simon, Maurice och de flesta av jägarna satte sig till höger om Ralph och de övriga till vänster, i solen. Nasse kom och ställde sig utanför triangeln. Detta tydde på att han ville lyssna men inte tänkte tala, vilket han avsåg som en ogillande gest.

"Saken är den att vi behöver ha ett möte."

Ingen sade någonting, men ansiktena som vändes mot Ralph var spänt uppmärksamma. Han höll upp snäckan. Han hade rent praktiskt kommit underfund med att grundläggande påståenden av detta slag måste upprepas åtminstone två gånger för att alla skulle förstå dem. Man måste sitta och koncentrera allas blickar på snäckan och låta orden falla som tunga runda stenar bland de hopkrupna eller sittande grupperna. 76 Han försökte hitta enkla ord så att till och med småungarna skulle förstå vad mötet gällde. Senare skulle kanske tränade debattörer som Jack, Maurice eller Nasse ta hela sin talang till hjälp för att vrida mötet på sned, men nu i början måste ämnet för debatten tydligt och klart läggas fram.

"Vi behöver ha ett möte. Inte för skojs skull. Inte för att skratta och trilla av stammen" – de små på vippstocken fnissade och tittade på varandra – "inte för att komma med kvickheter" – han lyfte snäckan i ett försök att finna det rätta, betvingande ordet – "eller visa oss klyftiga. Inte för nånting sånt. Utan för att lägga saker och ting till rätta."

Han gjorde ett ögonblicks uppehåll.

"Jag har varit ensam. Jag har gått för mig själv och tänkt på hur allting ligger till. Jag vet vad vi behöver. Vi behöver ett möte för att lägga saker och ting till rätta."

Han gjorde ett ögonblicks paus och strök automatiskt håret ur pannan. Nasse smög sig in i triangeln, efter att ha gjort sin ineffektiva protest, och slog sig ner bland de andra.

Ralph fortsatte.

"Vi har massor av möten. Alla tycker om att prata och vara tillsammans. Vi bestämmer saker. Men dom blir inte gjorda. Vi skulle hämta vatten från bäcken och förvara det i dom där kokosnötskalen och täcka dom med friska löv. Det gjordes också några dar. Men nu finns det inget vatten. Nötskalen är tomma. Alla dricker ur bäcken."

Det hördes ett instämmande mummel.

"Inte för att det är fel att dricka ur bäcken. Jag dricker faktiskt hellre vatten från det där stället ni vet – dammen, där det är ett vattenfall – än ur ett gammalt kokosnötskal. Men vi sa att vatten skulle hämtas. Och det görs inte nu. Det var bara två fulla skal där nu på eftermiddagen."

Han fuktade läpparna.

"Och så var det hyddorna."

Mumlet tilltog i styrka och dog sedan bort igen.

"För det mesta sover ni i hyddorna. I kväll kommer ni att sova i dom allihop, utom Samoeric, som är oppe vid elden. Vilka är det som har byggt hyddorna?"

77
Det blev rop och skrik. Alla hade byggt hyddorna. Ralph måste höja snäckan än en gång;

"Stopp ett tag! Vilka har byggt alla tre, menar jag? Den första byggde vi allihop, fyra av oss byggde den andra och Simon och jag byggde den sista, den där borta. Det är därför den är så ostadig. Nej, skratta inte. Den där hyddan kan mycket väl falla ihop om det blir regn igen. Då kommer vi att behöva hyddor."

Han tystnade och harklade sig.

"Och en sak till. Vi bestämde att dom där klipporna där borta på andra sidan simbassängen skulle vara dass. Det var förresten förnuftigt. Tidvattnet spolar rent där. Det vet ni småungar."

Det hördes fnissningar här och där och snabba ögonkast växlades.

"Nu sätter alla sig var som helst, till och med i närheten av hyddorna och plattformen. Hör ni småungar, om ni blir nödiga medan ni plockar frukt –"

Mötet tjöt av skratt.

"Jag sa, att om ni blir nödiga får ni gå därifrån. Det är snuskigt annars."

Skrattet tog fart igen.

"Det är snuskigt, säger jag!"

Han drog i sin styva, gråa skjorta.

"Det är verkligt snuskigt. Om ni blir nödiga går ni till klipporna där borta på stranden. Hör, ni det?"

Nasse sträckte ut handen efter snäckan men Ralph skakade på huvudet. Hans anförande var planerat, punkt för punkt.

"Alla måste använda klipporna. Det börjar bli smutsigt överallt här." Han gjorde ett uppehåll. Mötet väntade spänt i en känsla av att det drog ihop sig till en kris. "Och så var det elden."

Ralph andades ut med en liten suck och åhörarna svarade på samma sätt. Jack började tälja flisor av ett stycke trä med kniven och viskade någonting till Robert, som såg bort.

"Elden är det viktigaste av allt här på ön. Hur ska vi nånsin kunna bli räddade, annat än genom en ren slump, om vi inte håller elden brinnande? Är en eld för mycket för oss att klara?"

Han slog ut med armen.

"Titta på oss! Hur många är vi? Och ändå kan vi inte hålla en eld brinnande så att vi får rök. Begriper ni ingenting? Begriper ni inte att hellre borde vi dö än låta elden slockna?"

78
Jägarna fnittrade besvärat sinsemellan. Ralph vände sig mot dem med hetta.

"Ni jägare! Skratta kan ni! Men jag kan tala om för er att röken är viktigare än grisarna, hur ofta ni än har ihjäl nån. Förstår ni det allihop?" Han bredde ut båda armarna och vände sig till hela triangeln.

"Vi måste se till att det ryker där uppe – eller också måste vi dö." Han gjorde ett uppehåll och letade i minnet efter nästa punkt.

"Och en sak till."

"Det är alldeles för många saker", ropade någon.

Det hördes ett instämmande mummel. Ralph ignorerade det.

"Och en sak till. Det var nära att vi satte eld på hela ön. Och vi sätter bort tid på att rulla ihop stenar och göra upp små kokeldar. Nu ska jag säga en sak och den ska bli lag, för jag är hövding. Vi ska inte elda nån annanstans än på berget. Aldrig nånsin."

Det blev genast ett förfärligt oväsen. Några av pojkarna reste sig upp och skrek, och Ralph skrek tillbaka.

"Om ni behöver eld för att koka fisk eller krabba kan ni mycket väl gå upp på berget. På det viset kan vi vara säkra."

Händer sträcktes ut efter snäckan i den nedgående solens sken. Ralph höll kvar den och hoppade upp på stammen.

"Det här var vad jag tänkte säga. Nu har jag sagt det. Ni har valt mig till hövding. Nu gör ni som jag säger."

De lugnade sig så småningom, och till slut satt alla på sina platser igen. Ralph slog sig också ner och sade med sitt vanliga tonfall:

"Så kom ihåg det. Dass på klipporna. Elden ska hållas brinnande och rök stiga upp som signal. Och bär inte ner eld från berget utan bär upp maten i stället."

Jack reste sig ilsket blängande i halvdunklet och sträckte fram handen.

"Jag är inte färdig än."

"Men du har ju pratat och pratat!"

"Det är jag som har snäckan."

Jack satte sig knorrande.

"Nu kommer jag till det allra sista. Och det kan ni fortsätta att tala om."

Han väntade tills det var alldeles tyst på plattformen.

"Allting börjar falla sönder. Jag kan inte förstå varför. Vi började bra, och vi hade det fint. 79 Men sen –"

Han flyttade försiktigt snäckan i händerna, såg förbi de andra ut i tomma intet, mindes odjuret, ormen, elden, skräckens språk.

"Sen började somliga bli rädda."

Ett mummel, nästan en jämmer, steg och sjönk undan.

Jack hade slutat att tälja. Ralph fortsatte hackigt.

"Men sånt är bara småungars prat. Det ska vi göra klart för oss. Så det sista, det som vi kan vara med om allihop, det är att resonera igenom skräcken så att säga!"

Håret började falla ner i ögonen på honom igen.

"Vi måste tala om den här skräcken och komma fram till att det inte finns nån grund för den. Jag är rädd själv ibland, men det är bara fånigt! Precis som spöken. Och när vi har kommit fram till det kan vi börja om på nytt och vara försiktiga med sånt som elden till exempel." Bilden av tre pojkar som vandrade fram på den solbelysta stranden flög förbi hans inre syn. "Och ha det fint."

Ralph placerade ceremoniöst snäckan bredvid sig på palmstammen till tecken att talet var avslutat. De solstrålar som nådde dem föll horisontalt.

Jack reste sig och tog snäckan.

"Det här är alltså ett möte för att ta reda på hur allting ligger till. Jag ska tala om hur det ligger till. Det var ni småungar som satte igång det här pratet om skräck. Odjur! Varifrån skulle dom komma? Klart vi är rädda ibland, men vi står ut med att vara rädda. Men Ralph säger att ni skriker i sömnen. Vad är det annat än mardrömmar? Och ni varken jagar eller bygger eller hjälper till förresten – ni är en massa lipsillar och ynkryggar. Så ligger det till. Och vad rädslan beträffar så får ni stå ut med den, precis som vi andra."

Ralph såg på Jack med gapande mun men Jack tog ingen notis om honom.

"För faktum är att rädslan inte skadar er mer än i mardrömmarna. Det finns inga djur att vara rädd för på den här ön." Han tittade på raden av viskande småpojkar. "Fast det vore ju rätt åt er om det verkligen kom nånting och tog er, era små odugliga lipsillar! Men det finns inget djur – "

Ralph avbröt honom retligt.

"Vad är det du pratar om? Vem har talat om nåt djur –"

"Det gjorde du själv häromdan. Du sa att dom drömmer och skriker. 80 Nu pratar dom – inte bara småungarna utan mina jägare också ibland – pratar om nånting stort och mörkt, ett odjur, nån sorts djur. Jag har själv hört det. Det trodde du inte, eller hur? Men hör på nu allihop. Det finns inte stora djur på små öar. Bara vilda grisar. Lejon och tigrar finns bara i stora länder som Afrika och Indien –"

"Och i Zoo –"

"Det är jag som har snäckan. Jag talar inte om skräcken. Jag talar om odjuret. Var rädda om ni vill. Men vad odjuret beträffar –"

Jack gjorde ett uppehåll med snäckan i båda händerna och vände sig till sina jägare med deras smutsiga svarta mössor.

"Är jag jägare eller är jag det inte?"

De nickade beskedligt. Visst var han jägare. Det var det ingen som betvivlade.

"Nåväl – jag har varit omkring på hela ön. Ensam. Hade det funnits nåt odjur skulle jag ha sett det. För all del – var rädda eftersom ni är såna, men i skogen finns det inget odjur."

Jack lämnade tillbaka snäckan och satte sig. Hela mötet applåderade lättat. Så sträckte Nasse fram handen.

"Jag håller inte med om allt vad Jack sa, men en del. Klart att det inte finns nåt odjur i skogen. Hur skulle det kunna finnas det? Vad skulle ett odjur äta för nånting?"

"Svin."

"Det äter vi."

"Nasse!"

"Det är jag som har snäckan!" sade Nasse förnärmat. "Ralph – dom ska tiga nu, eller hur? Tyst med er småungar! Vad jag vill säga det är att jag inte känner av den där rädslan. Klart att det inte finns nånting att vara rädd för i skogen. Jag har ju varit där själv! Nästa gång kommer ni väl och pratar om spöken och sånt. Vi vet hur saker och ting ligger till och om nånting är på tok finns det dom som kan rätta till det."

Han tog av sig glasögonen och blinkade mot dem. Solen hade försvunnit som om någon kopplat av ljuset.

Han övergick till att förklara.

"Om man får ont i magen, antingen det är lite eller mycket –"

"I ditt fall är det mycket."

"När ni har skrattat färdigt kan vi kanske fortsätta med mötet. 81 Och om småungarna sätter sig på vippstocken igen ramlar dom bara ner mesamma. Så dom kan lika gärna sitta på marken och höra på. Vad jag vill säga, det är att det finns doktorer för allting, till och med för själen inuti oss. Det kan väl inte vara ert allvar att vi måste gå och vara rädda hela tiden för ingenting? Livet", sade Nasse, tog till de stora vyerna, "livet är bara vetenskap, det är precis vad det är. Om några år, när kriget är slut, kommer dom att flyga till Mars och tillbaka igen. Jag vet att det inte finns nåt odjur – med klor och sånt där, menar jag – och jag vet också att det inte finns nåt att vara rädd för."

Nasse gjorde en paus.

"Såvida vi inte –"

Ralph flyttade oroligt på sig.

"Såvida vi inte?"

"Går och blir rädda för människor."

Ett ljud, till hälften skratt, till hälften hånflin, steg upp från den sittande pojkhopen. Nasse hukade sig en smula och fortsatte hastigt.

"Så låt oss höra på den där småungen som pratade om ett odjur så kan vi kanske visa honom hur dum han är."

De små började pladdra sinsemellan, och en av dem klev fram.

"Vad heter du?"

"Phil. "

Han var säker av sig för att vara småunge, sträckte fram händerna och grep snäckan på samma sätt som Ralph och såg sig omkring för att fånga in allas uppmärksamhet innan han började tala.

"Jag drömde i natt, en hemsk dröm om att jag slogs med otäcka saker. Jag var utanför hyddan alldeles ensam och slogs med såna där slingrande saker som finns i träna."

Han gjorde ett uppehåll, och förfäran och medkänsla kom de andra småungarna att skratta högt.

"Sen så blev jag rädd och vaknade. Och då var jag utanför hyddan alldeles ensam i mörkret, och dom där slingrande sakerna var borta."

Det fasansfulla i hans berättelse, så trolig och så naket skrämmande, tystade dem alla. Den lilles gälla röst fortsatte bakom den vita snäckan.

"Och jag blev rädd och tänkte ropa på Ralph, men då fick jag se nånting som rörde sig bland träden, nånting stort och hemskt."

82
Han tystnade, en smula skrämd vid minnet men samtidigt stolt över att göra sådan sensation.

"Det var en mardröm, och han gick i sömnen", sade Ralph.

Mötet instämde med ett dämpat mummel.

Den lille skakade envist på huvudet.

"Jag sov när dom där slingrande sakerna slogs men när dom försvann var jag vaken, och jag såg nånting stort och hemskt som rörde sig bland träden."

Ralph sträckte ut handen efter snäckan och den lille satte sig.

"Du sov. Det fanns ingen i skogen. Vem i allsindar skulle gå omkring i skogen om natten? Var det nån som gjorde det? Var nån ute i natt?"

Det blev en lång paus, och mötet log vid tanken att någon skulle gå ut i skogen i mörkret. Så reste sig Simon. Ralph betraktade honom häpet.

"Du! Vad larvade du omkring i mörkret för?"

Simon tog ett krampaktigt tag om snäckan.

"Jag ville – gå till ett ställe – som jag känner till."

"Vad då för ställe?"

"Bara ett ställe som jag känner till. Ett ställe i djungeln."

Han tvekade.

Jack klippte av resonemanget med det föraktfulla tonfall som kunde låta så komiskt och så slutgiltigt.

"Han blev förstås nödig."

Ralph kände sig generad å Simons vägnar. Han såg allvarligt på honom när han tog tillbaka snäckan.

"Gör inte om det en annan gång. Förstår du det? Inte om natten. Det pratas tillräckligt mycket dumheter om odjur utan att småungarna ska behöva se dig smyga omkring som en –"

Det låg både ogillande och förskräckelse i det skratt som följde. Simon öppnade munnen för att säga någonting, men eftersom Ralph hade snäckan gick Simon tillbaka till sin plats igen.

När det hade blivit tyst i församlingen vände sig Ralph till Nasse.

"Nå, Nasse?"

"Det var en till. Han där borta."

Småungarna puffade fram Percival men lät honom sedan stå där ensam. Han stod i det höga gräset till knäna, såg ner mot sina dolda fötter och försökte låtsas att han befann sig i ett tält. 83 Ralph mindes en annan liten pojke som hade stått så där och vek undan för minnet. Han hade trängt ner och trängt bort den där tanken så långt att endast en direkt påminnelse som den här kunde dra fram den till ytan. Ingen hade räknat småungarna sedan dess, delvis därför att det inte fanns någon möjlighet att avgöra huruvida alla var redovisade och delvis därför att Ralph visste svaret på åtminstone en fråga som Nasse hade ställt uppe på berget. Det fanns ljushåriga småungar, mörka, fräkniga och allesammans smutsiga, men allas ansikten var tyvärr ohyggligt fria från allvarligare skavanker. Ingen hade sett det blåröda födelsemärket sedan första dagen. Men den gången hade Nasse käxat och tjatat. Ralph nickade åt Nasse; det var som ett tyst erkännande av att han mindes det onämnbara.

"Fortsätt. Fråga honom."

Nasse föll på knä med snäckan.

"Du – vad heter du?"

Den lille snodde undan in i sitt tält. Nasse vände sig rådlöst till Ralph som tog till ett skarpt tonfall när han frågade:

"Vad heter du?"

Irriterade av tystnaden och pojkens vägran började församlingen halvsjunga:

"Vad heter du – vad heter du?"

"Tyst!"

Ralph spände ögonen i den lille i skymningen. "Tala om det nu. Vad heter du?"

"Percival Wemys Madison, Prästgården, Harcourt St. Anthony, Hampshire, telefon – telefon – tele –"

Som om dessa uppgifter vore rotade djupt nere i sorgens källor började den lille gråta. Hans ansikte förvreds, tårarna strömmade och munnen öppnades tills det liknade ett fyrkantigt svart hål. Först var han en stum bild av sorg, men så bröt hans klagan lös, högljudd och ihållande som snäckan.

"Tyst med dig! Tyst!"

Percival Wemys Madison ville inte vara tyst. Ett källsprång hade öppnats, ett källsprång som låg långt utom räckhåll för alla auktoriteter, till och med för fysiskt hot. Skrikandet fortfor, i ansats efter ansats, och tycktes hålla honom upprätt som om han vore spikad vid det.

84
"Tyst med er! Tyst med er allihop!"

De små var inte längre tysta. De blev påminda om sina personliga sorger, kanske kände de sig också delaktiga i en universell sorg. De började sympatiskrika, två av dem nästan lika högljutt som Percival.

Maurice räddade situationen.

"Titta på mig!"

Han låtsades ramla omkull. Så gned han sig i baken och satte sig på vippstocken så att han ramlade ner i gräset. Han var inte någon skicklig pajas, men Percival och de andra småungarna fångades av honom, kippade efter andan och skrattade. Snart skrattade allesammans så våldsamt att de stora föll in.

Jack var den som först lyckades göra sig hörd. Han hade inte snäckan och talade sålunda mot reglerna, men det brydde ingen sig om.

"Nå hur var det nu med odjuret?"

Då hände något besynnerligt med Percival. Han gäspade och vacklade till så att Jack måste hugga tag i honom och ruska honom.

"Var bor odjuret?"

Percival sjönk ihop i Jacks grepp.

"Det är allt ett duktigt odjur om det kan gömma sig på den här ön", sade Nasse ironiskt.

"Jack har varit överallt –"

"Var skulle ett odjur kunna bo?"

"Äsch, inte finns det nåt odjur!"

Percival mumlade någonting och mötet brast åter i skratt. Ralph lutade sig ner.

"Vad säger han?"

Jack hörde efter vad han hade att säga och sedan släppte han honom. Med människor i lugnande närhet kastade sig den frisläppte Percival ner i det höga gräset och somnade.

Jack harklade sig och rapporterade i likgiltig ton.

"Han säger att odjuret kom från sjön."

Det sista skrattet dog bort. Ralph som avtecknade sig som en mörk hopkrupen gestalt mot lagunen vände sig ofrivilligt om. 85 De församlade följde hans blick, betraktade lagunens lugna yta och det väldiga havet där bortom, oändliga möjligheters okända indigo; hörde under tystnad viskningarna och bruset ute från revet.

Maurice yttrade sig – så högt att alla hoppade till.

"Pappa säger att dom inte har upptäckt alla djur i havet än."

Återigen började alla prata i mun på varandra. Ralph räckte fram den glänsande snäckan och Maurice tog lydigt emot den. Församlingen lugnade sig.

"Jo när Jack säger att vi kan fortsätta att vara rädda eftersom vi är såna så är det okay. Men när han säger att det bara finns grisar på den här ön så har han kanske rätt, men det kan han inte veta, inte säkert menar jag" – Maurice hämtade andan – "Pappa säger att det finns såna där, vad heter dom nu, med armar – bläckfiskar – som är hundra meter långa och slukar valar hela." Han gjorde åter ett uppehåll och skrattade muntert. "Det är klart jag inte tror på odjuret. Som Nasse säger – livet är rena vetenskapen, men inte vet vi det inte? Inte säkert åtminstone –"

Någon ropade:

"En bläckfisk kan inte komma upp ur vattnet!"

"Joho!"

"Nehej!"

I nästa ögonblick var plattformen full av disputerande, gestikulerande skuggor. För Ralph, som satt kvar på sin plats, verkade detta förnuftets sammanbrott. Fruktan, odjur, ingen gemensam förklaring om att elden var viktigare än allt annat – och när man försökte rätta till saken tog resonemanget en annan riktning och drog fram nya obehagliga ämnen.

Han skymtade någonting vitt i halvmörkret intill sig, ryckte till sig snäckan från Maurice och blåste så hårt han kunde. Församlingen tystnade som i skrämsel.

Simon kom fram till honom och rörde vid snäckan. Han kände ett farligt behov av att tala, men att tala på ett möte var för honom någonting fruktansvärt.

"Det – det kanske, finns ett odjur i alla fall", sade han tvekande. Församlingen gav till ett ursinnigt skrik och Ralph reste sig bestört.

"Du Simon – tror du på det där?"

"Jag vet inte", sade Simon. Hjärtat slog så att han kunde kvävas. "Men …"

En storm bröt lös.

86
"Sätt dig!"

"Håll mun!"

"Ta snäckan!"

"Dumskalle!"

"Håll mun!"

Ralph skrek.

"Hör på vad han säger! Han har snäckan!"

"Jo jag menar det att … det kanske bara är vi själva."

"Dumbom!"

Det var Nasse, så skakad att han glömde etiketten. "Vi kanske är nån sorts …"

Simon tappade målföret i sitt försök att uttrycka människosläktets inneboende ondska. Så fick han en ingivelse.

"Vilket är det allra fulaste ord som finns?"

I den oförstående tystnad som följde uttalade Jack det grova, uttrycksfulla ordet. Reaktionen kom som en orgasm. De småungar som hade satt sig på vippstocken igen föll av men brydde sig inte om det. Jägarna skrek av förtjusning.

Simons försök föll i spillror omkring honom. Skrattet slog grymt ner på honom, och utan att kunna försvara sig slank han tyst tillbaka till sin plats.

Till slut blev församlingen tyst igen. Någon tog till orda fast det inte var hans tur.

Ralph lyfte snäckan och stirrade in i dunklet. Det ljusaste som syntes var den ljusa sandstranden. Nog var väl småungarna närmare? Ja, det var inget tvivel om den saken, de satt som en hopslingrad massa av kroppar i det höga gräset i mitten. En vindstöt kom palmerna att sorla och ljudet verkade mycket starkt nu när mörkret och tystnaden kom det att framträda så tydligt. Två gråa stammar skrapade mot varandra med ett otäckt gnissel som ingen hade lagt märke till om dagen.

Nasse tog snäckan ifrån Ralph. Han talade med harmset tonfall.

"Jag tror inte på spöken – aldrig i livet!"

Jack for också upp oförklarligt ursinnig.

"Vem bryr sig om vad du tror eller inte tror – Tjockis där!"

"Det är jag som har snäckan!"

Man hörde ljuden av en kort brottning och snäckan rörde sig fram och åter.

87
"Ge mig snäckan!"

Ralph trängde sig emellan dem och fick en stöt i bröstet. Han ryckte snäckan ur handen på en av dem och satte sig andfådd.

"Det pratas alldeles för mycket om spöken. Vi borde ha sparat det till ljusa dan."

En dämpad, anonym röst yttrade sig.

"Det är kanske det odjuret är – ett spöke."

Församlingen skälvde till som av en vindfläkt.

"Det är för många som pratar fast det inte är deras tur", sade Ralph. "Vi kan ju inte hålla några ordentliga möten om ni inte håller er till reglerna."

Han tystnade igen. Han noggranna plan för mötet hade gått om intet.

"Vad vill ni att jag ska säga då? Det var fel av mig att sammankalla det här mötet så sent. Vi röstar om dom, om spökena menar jag, och sen går vi till hyddorna för vi är trötta allihop. Nej – är det Jack där borta? – stopp ett tag. Jag vill säga nu med detsamma att jag inte tror på spöken. Det tror jag i varje fall inte att jag gör. Men jag tycker inte det är trevligt att tänka på dom. Inte nu vill säga, nu när det är mörkt. Men vi skulle ju besluta oss för hur det ligger till."

Han lyfte snäckan ett ögonblick.

"Alltså. Jag förmodar att det saken gäller är huruvida det finns spöken eller inte –"

Han tänkte ett ögonblick medan han formulerade frågan.

"Vilka tror att det kanske finns spöken?"

En lång stund var det alldeles tyst och ingen rörelse kunde märkas. Ralph spanade in i mörkret och räknade händerna. Så sade han uttryckslöst:

"Jaså. På det sättet."

Världen, den obegripliga och lagbundna världen, höll på att glida undan. En gång i tiden förhöll sig saker si eller så, men nu – och båten hade försvunnit.

Snäckan rycktes ur hans hand, och Nasse skrek med gäll röst:

"Jag röstade inte för att det finns spöken!"

Han vände sig häftigt åt alla håll.

"Kom ihåg det allihop!"

De hörde att han stampade i marken.

88
"Vad är vi för nånting? Mänskliga varelser? Eller djur? Eller vildar? Vad ska dom stora tänka om oss? Ge sig iväg – och jaga grisar – och låta elden slockna och så det här!"

En skugga stormade fram till honom.

"Håll käften din feta snigel!"

Det blev ett ögonblicks brottning, och den glänsande snäckan dansade upp och ner. Ralph for upp.

"Jack! Jack! Det är inte du som har snäckan! Låt honom tala!"

Jacks ansikte dök upp inpå honom.

"Håll käften du med! Vad är du för en förresten? Sitter där och befaller. Du kan inte jaga, du kan inte sjunga –"

"Jag är hövding. Jag har blivit vald."

"Vad har det att betyda att du har blivit vald? Bara hålls och ger order som det inte är nån mening med –"

"Det är Nasse som har snäckan."

"Just det ja – håll med Nasse som du alltid gör –"

"Jack!"

Jack härmade hånfullt.

"Jack! Jack!"

"Reglerna!" skrek Ralph. "Du bryter mot reglerna!"

"Vad bryr vi oss om reglerna!"

Ralph uppbjöd all sin kraft och allt sitt förstånd.

"Reglerna är ju det enda vi har!"

Men Jack gastade emot honom.

"Vi ger fan i reglerna! Vi är starka – vi jagar! Om det finns nåt odjur ska vi spåra upp det! Vi ska ringa in det och slå och slå och slå –!"

Han gav till ett vilt tjut och hoppade ner på den ljusa sandstranden. I nästa ögonblick var plattformen full av upphetsning och oväsen, rörelse, skrik och skratt. Mötet upplöstes och deltagarna började planlöst ränna från palmerna ner till vattnet och vidare bortåt stranden, längre bort än man kunde se i mörkret. Ralph kände att snäckan stötte emot hans kind och tog den ifrån Nasse.

"Vad ska dom stora säga?" sade Nasse än en gång. "Titta bara på dom!"

Från stranden hördes ljuden av låtsad förföljelse, hysteriska skratt och verklig skräck.

"Blås i snäckan, Ralph."

89
Nasse stod så nära att Ralph kunde se blänket från hans enda glasöga.

"Vi har ju elden att tänka på. Begriper dom inte det? "

"Du måste ta i med hårdhandskarna. Tvinga dom att göra som du säger."

Ralph svarade med det försiktiga tonfallet hos en som håller på att plugga in ett teorem.

"Om jag blåser i snäckan och dom inte kommer, då är det slut med oss. Då kan vi inte hålla elden brinnande. Vi blir som djur. Och vi blir aldrig räddade."

"Om du inte blåser blir vi snart djur i alla fall. Jag kan inte se vad dom gör, men jag hör."

De kringspridda figurerna hade samlats igen på sandstranden och utgjorde en tät, mörk massa som rörde sig runt. De halvsjöng någonting, och de småungar som hade tröttnat vacklade tjutande därifrån. Ralph förde snäckan till läpparna men sänkte den igen.

"Frågan är, Nasse – finns det spöken? Eller odjur?

"Det är klart det inte finns."

"Varför då?"

"För då skulle det inte vara rim och reson med nånting. Hus och gator – och TV – dom skulle inte fungera."

De dansande, sjungande pojkarna hade så småningom avlägsnat sig så långt bort att de bara hördes som en ordlös rytm.

"Men tänk om det inte är rim och reson med nånting? Här på den här ön? Tänk om det finns nånting som ger akt på oss och väntar –?"

Ralph ryste till och flyttade sig närmare Nasse så att de plötsligt stötte ihop.

"Låt bli att prata på det där sättet! Vi har nog med bekymmer ändå, Ralph, och jag orkar inte med mer. Om det finns spöken –"

"Jag borde avgå som hövding. Hör på dom."

"Nej för Guds skull! O nej!"

Nasse tog Ralphs arm.

"Om Jack blev hövding skulle det bli bara jakt och ingen eld. Då skulle vi få stanna här tills vi dog."

Hans röst åkte upp i falsett.

"Vem är det som sitter där borta? "

"Det är jag. Simon."

90
"Vi är just ett snyggt sällskap", sade Ralph. "Tre blinda möss. Jag ger upp."

"Om du ger upp", viskade Nasse förfärat, "vad händer det då med mig?"

"Ingenting."

"Han hatar mig. Jag vet inte varför. Om han kunde göra som han ville – men dig är det inget fel på, dig har han respekt för. Förresten skulle du klippa till honom."

"Du var i slagsmål med honom alldeles nyss."

"Jag hade snäckan", sade Nasse enkelt. "Jag hade rätt att tala."

Simon stirrade in i mörkret.

"Fortsätt att vara hövding."

"Du kan vara tyst, Simon! Varför kunde du inte säga att det inte finns nåt odjur?"

"Jag är rädd för honom", sade Nasse, "och det är därför jag känner honom. Om man är rädd för någon hatar man honom, men man kan inte låta bli att tänka på honom. Man försöker inbilla sig att det inte är nåt fel på honom egentligen, men när man får se honom igen är det som astma och man kan inte andas. Och jag kan tala om en sak för dig. Han hatar dig också, Ralph –"

"Mig? Varför det?"

"Det vet jag inte. Du retade honom när det var fråga om elden, och du är hövding och det är inte han."

"Men han är – han är Jack Merridew!"

"Jag har legat så mycket sjuk att jag har tänkt en hel massa. Jag förstår mig på människor. Jag förstår mig på mig själv. Och honom. Han kan inte skada dig, men om du stiger åt sidan skadar han den som står näst intill. Och det är jag."

"Nasse har rätt, Ralph. Det är du eller Jack. Fortsätt att vara hövding."

"Vi är på drift allihop och det går uselt för oss. Hemma fanns det alltid nån vuxen att fråga, fröken eller magistern, och så fick man ett svar. O vad jag önskar –!"

"Jag önskar min faster var här."

"Jag önskar att pappa … Men vad tjänar det till?"

"Vi måste hålla elden brinnande."

Dansen var slut och jägarna gick tillbaka till hyddorna.

"Vuxna vet saker", sade Nasse. "Dom är inte rädda för mörkret. 91 Dom träffas och dricker te och diskuterar. På det sättet skulle allt bli bra –"

"Dom skulle inte sätta eld på ön. Eller förlora –"

"Dom skulle bygga en båt –"

De tre pojkarna stod där i mörkret och försökte utan framgång mana fram det vuxna livet i allt dess majestät.

"Dom skulle inte bli osams –"

"Eller ha sönder mina glasögon –"

"Eller prata om nåt odjur –"

"Om dom bara kunde skicka nåt bud till oss", utbrast Ralph förtvivlat. "Om dom bara kunde skicka oss nånting som var vuxet … ett tecken eller nånting."

Ett gällt tjut ur mörkret jagade kalla kårar utefter ryggen på dem och fick dem att hugga tag i varandra. Tjutet blev starkare, blev någonting avlägset och ojordiskt och övergick till ett oartikulerat babbel. Percival Wemys Madison, Prästgården, Harcourt St. Anthony, Hampshire som låg i det höga gräset upplevde en situation där hans namn och adress var maktlösa som besvärjelser.

92
KAPITEL SEX Odjur från luften
Det fanns inget ljus kvar annat än det som kom från stjärnorna. När pojkarna hade kommit underfund med vad det hemska oljudet var för någonting och Percival hade tystnat igen lyfte Ralph och Simon tafatt upp honom och bar honom till en av hyddorna. Nasse höll sig i närheten av dem trots alla sina morska ord, och de tre större pojkarna gick tillsammans till hyddan intill. De vred oroligt på sig där de låg på sina läger av prasslande löv och betraktade den stjärnströdda plätt som utgjorde hyddans öppning ut mot lagunen. Någon av de små skrek till ibland, och en gång sade en av de stora någonting i mörkret. Sedan somnade de också.

En månskära steg upp över horisonten, knappt så stor att det blev ljusgata från den ens när den hängde ända nere vid vattnet. Men det fanns andra ljus i skyn, ljus som rörde sig snabbt, blinkande eller slocknande, fast från den strid som utkämpades på femtontusen meters höjd hördes nere på jorden inte ens ett svagt knallande. Men det kom ett tecken från de vuxnas värld, fastän just då var intet av barnen vaket och kunde tyda det. Plötsligt syntes det en flammande explosion och ett spiralspår tvärs över himlen; sedan blev det mörker igen och stjärnor. En liten prick blev synlig ovanför ön, en gestalt som snabbt föll nedåt under en fallskärm, en gestalt med dinglande lemmar. Växlande vindar på olika höjder förde gestalten vart de ville. På femtusen meters höjd stadgade sig vinden och förde den i en sjunkande kurva himlavalvet runt och svepte den i brant stupande linje tvärs över revet och lagunen in mot berget. Gestalten landade och sjönk ihop bland de blåa blommorna på bergssidan, men nu gick det en lätt bris även på denna höjd och fallskärmen flaxade och smällde och drog. Med fötterna släpande efter sig gled gestalten uppför berget. Meter efter meter, med fläkt efter fläkt släpade brisen den hängande gestalten över den blåa blomstermattan, över röda block och stenar, ända tills den låg som en hög bland de söndervittrade klippblocken på bergets topp. 93 Här kom brisen i stötar så att fallskärmens linor slaknade och trasslade ihop sig, och gestalten blev sittande med sitt hjälmklädda huvud mellan knäna, uppehållen av ett virrvarr av linor. När brisen fläktade stramades linorna åt, och genom dragningen lyftes huvudet och bröstet upp så att det verkade som om gestalten kikade över krönet på berget. Och var gång vinden mojnade slaknade linorna och gestalten bugade sig framåt igen och huvudet nickade ner mellan knäna. Så medan stjärnorna vandrade över himmelen satt gestalten på bergets topp och bugade och nickade och bugade igen.

I mörkret på morgonsidan hördes det ljud intill en klippa en bit nedåt bergssidan. Två pojkar rullade fram ur en hög ris och torra löv, två otydliga skuggor som pratade sömnigt med varandra. Det var tvillingarna som hade eldvakt. I princip skulle en av dem ha sovit och en vaktat. Men de kunde aldrig göra någonting ordentligt om de måste göra det var för sig, och eftersom de omöjligen kunde hålla sig vakna hela natten hade båda lagt sig att sova. Nu gick de fram mot den mörkare fläck som visade var det en gång hade funnits en eld, gäspade, gned sig i ögonen. När de kom fram slutade de att gäspa, och en av dem sprang fort tillbaka efter ris och löv.

Den andre föll på knä.

"Jag tror den har slocknat."

Han petade med kvistar som brodern stack i handen på honom.

"Nej."

Han lade sig, ner med munnen tätt intill den mörka fläcken och blåste försiktigt. Hans ansikte blev synligt, upplyst i rött. Han upphörde ett ögonblick att blåsa.

"Sam – ge oss –!"

"– torrved."

Eric lutade sig ner och blåste återigen försiktigt, ända tills det hade blivit en glödande plätt. Sam lade en bit torrved på det glödande stället och därefter en gren. Glöden blev starkare och grenen fattade eld. Sam staplade på flera grenar.

"Bränn inte upp alltihop", sade Eric. "Du lägger på för mycket."

"Vi måste värma oss."

"Vi blir tvungna att hämta mera ved."

94
"Jag fryser."

"Det gör jag också."

"Förresten är det –"

"– mörkt. Kör till då."

Eric lutade sig bakåt och såg på medan Sam gjorde i ordning elden. Han byggde ett litet tält av torra grenar, och nu tog sig elden ordentligt.

"Det var nära ögat."

"Han skulle ha blivit –"

"Tvärarg."

"Mm."

En liten stund betraktade de elden under tystnad. Så fnittrade Eric till.

"Jisses vad han var ilsken."

"För vad då –?"

"För elden och grisen."

"Tur han började skälla på Jack och inte på oss."

"Mm. Kommer du ihåg gubben Tvärarg i skolan?"

" 'Pojke – du-driver-mig-långsamt-till-vansinnets-rand!' "

Tvillingarna skrattade sitt gemensamma skratt men mindes plötsligt mörkret, och annat också, och såg sig oroligt omkring. Lågorna som ivrigt flammade runt tältet drog åter deras blickar till sig. Eric betraktade de kilande gråsuggorna, som var så hysteriskt ur stånd att undvika lågorna, och tänkte på deras första eld – alldeles där nere, på den brantare sidan av berget där det nu var alldeles mörkt. Han tyckte inte om att minnas den och såg bort i riktning mot toppen på berget.

Elden värmde nu och värmen kändes behaglig. Sam roade sig med att lägga kvistar på elden på så nära håll som möjligt. Med framsträckta händer kände Eric efter på vilket avstånd hettan blev uthärdlig. På andra sidan elden kunde han se hur de kringströdda klippblocken från att ha varit platta skuggor återtog sina dagsljusformer. Just där låg det där stora blocket, och där borta de tre stenarna och den splittrade klippan, och sedan var det en lucka – alldeles där –

"Sam."

"Ja?"

"Det var inget."

95
Lågorna övermannade grenarna, barken rullade ihop sig och föll av, veden brast sönder. Tältet föll ihop inåt och kastade ljus i en vid cirkel över bergstoppen.

"Sam!"

"Ja?"

"Sam! Sam!"

Sam tittade irriterat på brodern. Han skrämdes av intensiteten i Erics blick, för den var riktad åt det håll dit han själv vände ryggen. Han sprang runt elden, hukade sig ner bredvid Eric och försökte se vad brodern såg. Ingen av dem rörde sig där de satt med armarna om varandra, fyra ögon stirrade utan att blinka, två munnar gapade.

Långt nedanför dem gick en suck genom skogens träd och sedan ett dån. Håret i pannan på dem fladdrade till och lågor slog ut i sidled från elden. Femton meter ifrån dem hördes ett smattrande ljud som när tyg häftigt rivs sönder.

Ingen av pojkarna skrek, men deras grepp om varandra hårdnade och läpparna kneps ihop. I kanske tio sekunder satt de hopkrupna så medan elden skickade upp rök och gnistor och kastade ett ostadigt sken över bergstoppen.

I nästa ögonblick satte de iväg över stenarna, flydde som vore de ett enda skräckjagat väsen.

Ralph drömde. Han hade somnat efter att, som han tyckte, ha vridit och vänt sig i timmar bland de prasslande löven. Inte ens mardrömsropen från de andra hyddorna nådde honom längre, för han var hemma igen och matade ponnyerna med socker över trädgårdsmuren. Så kom någon och drog honom i armen och sade att det var tedags.

"Ralph! Vakna!"

Lövens prassel var som havets dån.

"Ralph, vakna!"

"Vad är det?"

"Vi har sett –"

"– odjuret –"

"– alldeles tydligt!"

"Vilka är det? Tvillingarna?"

"Vi bar sett odjuret –"

"Sch! Nasse!"

96
Löven prasslade fortfarande. Nasse törnade mot honom och en tvilling högg tag i honom när han började röra sig i riktning mot den avlånga plätten bleknande stjärnor.

"Gå inte ut – det är hemskt!"

"Nasse – var är spjuten nånstans?"

"Jag kan höra det där –"

"Tyst då. Ligg stilla."

Först klentroget, sedan med fasa lyssnade de till tvillingarnas framviskade skildring, avbruten av perioder av absolut tystnad. Snart var mörkret fullt av klor, fullt av det hemska och hotande okända. En oändlig gryning plånade ut stjärnorna, och till sist silade ett grått, sorgset ljus in i hyddan. De började röra på sig, trots att världen utanför hyddan fortfarande var ofattbart farlig. Mörkrets orediga massa sorterade upp sig i närbeläget och fjärran, och uppe i zenit fick småmolnen en varmare färgton. En ensam sjöfågel flaxade iväg uppåt med ett hest skrik som genast väckte ekon, och från skogen hördes ett plötsligt läte. Nu började molnstrimmor nära horisonten få ett rosenskimmer, och palmernas yviga toppar blev gröna.

Ralph föll på knä i hyddans öppning och såg sig försiktigt omkring.

"Samoeric. Gå och kalla ihop ett möte. Men tyst. Skynda er."

Ängsligt hopklamrade vågade tvillingarna sig över det korta avståndet till nästa hydda där de talade om den förfärliga nyheten. Ralph reste sig och gick för sin värdighets skull till plattformen, men det kittlade i ryggen på honom. Nasse och Simson följde med och de andra pojkarna kom tassande efter.

Ralph tog snäckan från dess plats på den blanknötta stammen och förde den till läpparna, men blev plötsligt tveksam och blåste inte. I stället höll han upp snäckan och visade den för de andra, och de förstod.

Solstrålarna som solfjäderformigt steg upp från en punkt under horisonten ändrade riktning så att de kom vågrätt. Ralph tittade ett ögonblick på den växande guldskivan som belyste dem från höger och liksom gjorde det möjligt att tala. Pojkskaran framför honom var taggig av spjut.

Han lämnade snäckan till Eric, den av tvillingarna som stod närmast.

"Vi har sett odjuret med våra egna ögon. Nej, vi sov inte –"

97
Sam fortsatte berättelsen. Snäckan gällde numera för båda tvillingarna; man hade accepterat att de i grunden var ett.

"Det var ludet. Det var nånting som rörde sig bakom huvudet på det – vingar. Odjuret rörde sig också –"

"Det var hemskt. Det var som om det satt –"

"Elden lyste klart –"

"Vi hade just fått liv i den –"

"– lagt på mera ved –"

"Tänder –"

"Klor –"

"Vi sprang så fort vi kunde –"

"Törnade emot över allt –"

"Odjuret följde efter oss –"

"Jag såg det tassa bakom träden –"

"Det nästan rörde vid mig –"

Ralph pekade bävande på Erics ansikte som var strimmigt av skråmor där buskarna hade rivit honom.

"Hur har du fått det där?"

Eric förde handen till ansiktet.

"Jag är alldeles sönderriven. Blöder jag?"

Pojkgruppen ryggade tillbaka i förfäran. Johnny som fortfarande gäspade började gråta högljutt och fick en örfil av Bill så att han svalde gråten. Den ljusa morgonen var full av hot, och kretsen kring plattformen ändrade utseende. Den kom att vändas utåt snarare än inåt, och de vässade träspjuten liknade en palissad. Jack kallade in dem mot mitten igen.

"Det här blir en riktig jakt! Vilka följer med?" Ralph rörde sig otåligt.

"Äsch, var inte dum. Dom där spjuten är ju av trä."

Jack hånlog.

"Är du rädd?"

"Klart jag är rädd. Vem skulle inte vara det?"

I en sista, omöjlig förhoppning vände han sig till tvillingarna.

"Ni skojar väl inte med oss?"

Svaret var alltför eftertryckligt för att någon skulle tvivla.

Nasse tog snäckan.

"Skulle vi inte – kunna hålla oss här nere? Odjuret kanske inte kommer hit."

98
Om inte Ralph hade haft en känsla av att någonting bevakade dem skulle han ha rutit åt honom.

"Hålla oss här nere? Hopträngda på den här biten av ön, alltid på utkik? Hur skulle vi kunna skaffa oss föda? Och hur skulle det gå med elden?"

"Kom så sätter vi igång", sade Jack oroligt. "Vi bara förlorar tid."

"Det gör vi visst inte. Hur ska det bli med småungarna?"

"Strunt i småungarna!"

"Nån måste ta hand om dom."

"Det har ingen gjort hittills."

"Då behövdes det inte. Men det gör det nu. Nasse får ta hand om dom."

"Just det ja. Nasse ska inte vara med där det är farligt."

"Var inte dum nu. Vad skulle Nasse kunna göra med bara ett öga?"

De övriga pojkarna tittade nyfiket än på Jack och än på Ralph.

"Och en sak till. Ni kan inte jaga på vanligt sätt, för odjuret lämnar inga spår efter sig. I så fall skulle ni ha sett dom. Inte annat än vi vet kanske det svingar sig mellan träden som den där vad han nu heter."

Pojkarna nickade.

"Så vi måste tänka först."

Nasse tog av sig sina trasiga glasögon och torkade av det återstående glaset.

"Hur ska det bli med oss då, Ralph?"

"Det är inte du som har snäckan. Här har du den."

"Ja, hur ska det bli med oss? Tänk om odjuret kommer när ni är borta allihop. Jag ser inte ordentligt, och om jag blir rädd –"

Jack avbröt honom föraktfullt.

"Du är alltid rädd."

"Det är jag som har snäckan –"

"Snäckan! Snäckan!" skrek Jack. "Vi behöver inte snäckan nu längre. Vi vet vilka som ska tala och vilka som inte ska det. Vad tjänade det till att Simon talade, eller Bill, eller Walter? Det är på tiden att vissa personer gör klart för sig att dom ska hålla mun och låta oss andra bestämma –"

Ralph kunde inte längre strunta i hans prat. Det hettade i kinderna på honom.

"Det är inte du som har snäckan", sade han. "Sitt ner."

99
Jack blev så vit i ansiktet att fräknarna syntes som tydliga bruna prickar. Han fuktade läpparna och förblev stående.

"Det här är en sak för jägare."

De andra pojkarna var intensivt uppmärksamma. Nasse som fann sig pinsamt indragen i saken lät snäckan glida över i Ralphs knä och satte sig. Tystnaden blev tryckande och Nasse höll andan.

"Det här är mer än en sak för jägare", sade Ralph till slut, "för ni kan inte spåra odjuret. Och ni vill väl bli räddade?"

Han vände sig till de församlade.

"Ni vill väl bli räddade allihop?"

Hans blick återvände till Jack.

"Som jag sa förut är elden det viktigaste av allt. Nu har den naturligtvis slocknat –"

Den gamla förbittringen räddade honom och gav honom kraft att gå till anfall.

"Är det ingen som har nåt vett i skallen? Vi måste ju få fart på elden igen. Det har du inte tänkt på, Jack, eller hur? Eller är det ingen av er som vill bli räddad?"

Jo, de ville bli räddade allesammans, den saken var det inget tvivel om, och efter en kraftig omsvängning till Ralphs förmån gick krisen över. Nasse andades ut i en flämtning, försökte få luft igen men misslyckades. Han låg mot en trädstam med gapande mun, och kring läpparna skymtade blåa skuggor. Ingen tog notis om honom.

"Tänk efter, Jack. Är det nånstans på ön som du inte har varit?" Jack svarade motvilligt.

"Bara på – men jo visst! Det minns du väl? Den där bortersta ändan, där det ligger en massa block uppstaplade. Jag har varit där i närheten. Klipporna bildar som en sorts bro. Det finns bara en väg dit upp."

"Och där uppe kanske odjuret bor."

Hela församlingen talade på en gång.

"Javisst! Det är klart. Där ska vi leta. Om odjuret inte är där går vi upp på berget och tittar och tänder elden igen."

"Kom så går vi."

"Vi ska äta först. Sen går vi." Ralph gjorde ett uppehåll. "Det är bäst vi tar spjut med oss."

När de hade ätit gav Ralph och de stora pojkarna sig iväg längs stranden. 100 De hade stöttat upp Nasse och lämnat honom sittande på plattformen. Dagen lovade, som alla de föregående, att bli ett solbad under en blå kupol. Sandstranden sträckte ut sig framför dem i en mjuk kurva ända tills perspektivet så småningom förenade den med skogsbrynet, ty ännu var dagen inte tillräckligt långt framskriden för att beslöjas av skiftande dis. Under Ralphs ledning letade de sig försiktigt fram intill palmterrassen i stället för att utsätta sig för hettan i sanden nere vid vattnet. Han lät Jack gå i spetsen, vilket han gjorde under teatraliska försiktighetsmått fastän en fiende skulle ha synts på tjugo meters håll. Ralph gick sist, tacksam över att en stund ha sluppit undan ansvar.

Simon som gick närmast framför Ralph kände en lätt skepsis röra sig i själen. Ett odjur med klor som rev, som satt på en bergstopp, som inte lämnade några spår men ändå inte var snabb nog att hinna ifatt Sam och Eric – hur Simon än tänkte på odjuret var det bilden av en mänsklig varelse, på en gång heroisk och sjuk, som steg fram för hans blick.

Han suckade. Andra kunde resa sig och tala till en församling, tydligen utan denna förfärliga känsla av personligheters tryck, kunde säga vad de ville precis som om de talade till en enda person. Han tog ett steg åt sidan och såg sig om. Ralph kom efter honom med sitt spjut över axeln. Simon saktade blygt in stegen tills han kom i jämnbredd med Ralph och kunde se upp på honom genom den sträva, svarta lugg som nu föll ända ner i ögonen på honom. Ralph sneglade på honom från sidan, tvingade sig till att småle som om han hade glömt att Simon hade gjort sig löjlig och såg sedan bort igen på ingenting. Ett ögonblick eller ett par gladde sig Simon åt att vara accepterad, sedan slutade han att tänka på sig själv. När han törnade mot ett träd gav Ralph honom en otålig blick och Robert fnissade. Simon vacklade till, en vit fläck i pannan på honom blev röd, och blod började sippra fram. Ralph slog Simon ur tankarna och återvände till sitt privata helvete. Förr eller senare skulle de komma fram till Slottet och hövdingen skulle bli tvungen att stiga fram.

Jack kom småspringande tillbaka.

"Nu är vi inom synhåll."

"All right. Vi går så nära vi kan."

Han följde efter Jack i riktning mot Slottet uppför en lätt stigning i marken. 101 Till vänster hade de ett ogenomträngligt virrvarr av klängväxter och träd.

"Kan det inte finnas nånting därinne?"

"Nej det syns väl. Ingenting kan komma in eller ut."

"I Slottet då?"

"Titta."

Ralph gjorde en öppning i gräsridån och tittade ut. Det var bara några meter stenig mark kvar, sedan löpte öns båda sidor nästan samman så att man väntade sig att den skulle sluta med en klippudde. Men i stället fortsattes ön ut i vattnet av ett smalt rev, några få meter brett och kanske femton meter långt, och längst ut låg ännu en av dessa skära fyrkanter som uppbar själva ön. Denna kanske trettio meter höga sida av Slottet var den skära bastion som de hade sett från toppen av berget. Själva stenen hade fallit sönder och toppen var strödd med stora block som såg ut att vackla.

Tysta jägare hade samlats i det höga gräset bakom Ralph. Han såg på Jack.

"Du är jägare."

Jack rodnade.

"Ja, jag vet. Jag ska gå."

Någonting långt inne i Ralph talade i hans ställe.

"Det är jag som är hövding. Jag går. Säg inte emot."

Han vände sig mot de andra.

"Göm er här och vänta på mig."

Han märkte att hans röst antingen ville försvinna eller också blev alltför högljudd. Han såg på Jack.

"Tror du att –?"

Jack mumlade till svar.

"Jag har varit överallt. Det måste vara här."

"Jag förstår."

Simon mumlade förvirrat: "Jag tror inte på odjuret."

Ralph svarade artigt, som om han instämde i hans åsikt om vädret:"

Nej, jag förstår det."

Hans läppar var bleka och hårt slutna. Han strök mycket långsamt håret ur pannan.

"Hej så länge då."

102
Han tvang fötterna att röra sig tills de hade burit honom ut på den smala landtungan.

Tomma luften omgav honom som avgrunder på alla sidor. Det fanns ingenstans att gömma sig även om man inte hade varit tvungen att fortsätta. Han stannade på det smala näset och såg ner. Snart, om några sekler, skulle havet förvandla Slottet till en ö. Till höger låg lagunen, grumlad av öppna havet, och till vänster –

Ralph ryste. Lagunen hade skyddat dem mot Stilla oceanen, och av någon anledning var det bara Jack som hade gått ända ner till vattnet på öns andra sida. Nu såg han på vågsvallet med landkrabbans blick, och det var som en ofantlig varelses andning. Långsamt sjönk vattenmassorna mellan klipporna och blottade platåer av skär granit, märkliga formationer, polyper och sjögräs. Det sjönk, sjönk, sjönk, viskande som vinden bland trädkronorna i skogen. En stor flat sten liknade ett dukat bord, och när vattnet sögs ner längs dess fyra sjögräsklädda sidor blev de till branta stup. Så andades det sovande havsvidundret ut, och vattnet steg, sjögräset böljade ut och vattnet sjöd upp över bordet med ett dån. Man fick ingen känsla av att den ena vågen följde på den andra, utan märkte endast detta minutlånga, stigande, sjunkande, stigande.

Ralph vände sig mot den röda klippan. I gräset bakom honom väntade man för att se vad han skulle göra. Han märkte att svetten i handflatorna hade kallnat och insåg till sin häpnad att han faktiskt inte väntade sig att få se något odjur och inte visste vad han skulle göra åt det om han fick se det.

Han såg att det var möjligt att klättra upp på klippan, men det var inte nödvändigt. Runt dess fyrkant löpte en sockel så att man på högra sidan, lagunsidan, kunde jämka sig fram längs en klipphylla och vika runt ett hörn. Det var lätt att ta sig fram den vägen, och snart kunde han kika runt hörnet.

Ingenting annat än man kunde vänta sig: skära, kringströdda bumlingar med guano ovanpå som glasyr, och en brant sluttning upp mot de sönderfallna klipporna som krönte bastionen.

Ett ljud bakom honom kom honom att vända sig om. Med försiktiga sidsteg närmade sig Jack längs utsprånget.

"Jag kunde inte låta dig gå ensam."

Ralph svarade ingenting. Han gick före över klipporna, undersökte ett slags halvgrotta som inte innehöll något farligare än ett fågelbo med ruttna ägg, och satte sig slutligen ner. 103 Han såg sig omkring och slog mot klippan med spjutets tjockända.

Jack var upphetsad.

"Vilken plats för ett fort."

En skumpelare stänkte upp över dem.

"Här finns inget färskvatten."

"Vad är det där då?"

Det syntes faktiskt en långsmal grön strimma halvvägs uppför klippan. De klättrade upp och smakade på den lilla rännilen.

"Man skulle kunna ställa ett kokosnötsskal här och låta det fyllas hela tiden."

"Inte jag. Det här är ett otäckt ställe."

Sida vid sida klättrade de uppför den sista branten ända till den plats där den smalnande stapeln kröntes av det sista splittrade blocket. Jack slog till det närmaste blocket med knytnäven, och det gnisslade en aning.

"Minns du –?"

Tanken på mellantidens tråkigheter kom för dem båda. Jack talade hastigt.

"Man skulle kunna köra in en palmstam under den, och om det sen kom en fiende – titta här får du se!"

Trettio meter under dem låg den smala landtungan, så kom den steniga marken, sedan gräset prickat med huvuden och där bakom skogen.

"Man häver till", ropade Jack hänfört, "och sen – tjo-o-o!"

Han lät handen susa nedåt som en fallande rovfågel. Ralph såg upp mot berget.

"Vad är det för fel?"

Ralph vände sig om.

"Varför frågar du det?"

"Du såg ut som om – jag vet inte vad."

"Det finns ingen signal nu. Ingen som syns."

"Du är prillig med den där signalen."

Den spända, blåa horisonten ringade in dem, bruten endast av bergets topp.

"Den är det enda vi har."

Han ställde spjutet mot den gungande stenen och strök undan håret med båda händerna.

104
"Vi måste gå tillbaka och klättra upp på berget. Det var där dom såg odjuret."

"Odjuret är inte där."

"Man vad kan vi annars göra?"

När de andra som väntade i gräset fick se att Jack och Ralph var oskadda rusade de ut i solen. I upptäckandets yra glömde de odjuret. De stormade iväg över landtungan och klättrade tjutande uppför klippan. Ralph stod med handen mot ett väldigt rött block, stort som ett kvarnhjul, som hade spaltats av och vilade osäkert på sitt underlag. Han såg dystert bort mot berget, knöt näven och bultade som med en hammare mot den röda väggen intill sig. Hans läppar var hårt sammanpressade, och ögonen under luggen hade ett längtansfullt uttryck.

"Rök."

Han sög på sin skrubbade näve. "Jack! Kom så går vi."

Men Jack var inte där. Under ett väldigt oväsen som han inte hade lagt märke till höll en hop pojkar på och hävde och pressade mot ett klippblock. Just som han vände sig om gav det efter vid basen och den väldiga stenmassan störtade ner i havet så att en dånande skumplym svepte halvvägs uppåt klippan.

"Sluta upp med det där!"

Hans tonfall tystade dem genast.

"Rök."

Det hände någonting besynnerligt i huvudet på honom. Någonting fladdrade till i hans medvetande som en fladdermusvinge och förmörkade hans tanke.

"Rök."

I nästa ögonblick kom tanken tillbaka, och likaså vreden.

"Vi måste ha rök. Och ni bara går och slösar bort tiden. Rullar stenar."

Roger skrek.

"Vi har gott om tid!"

Ralph skakade på huvudet.

"Vi går till berget."

Oväsendet bröt lös. Några av pojkarna ville gå tillbaka till stranden. Några ville rulla flera klippblock. Solen strålade, och faran hade bleknat med mörkret.

"Jack. Odjuret kanske är på andra sidan. Du kan gå i spetsen nu också. 105 Du har varit där."

"Vi skulle kunna gå längs stranden. Där finns det frukt."

Bill kom fram till Ralph.

"Varför kan vi inte stanna här ett tag?"

"Ja, varför inte?"

"Vi bygger ett fort –"

"Det finns ingenting att äta här", sade Ralph, "och inga hyddor. Och inte mycket färskvatten."

"Det här skulle bli alla tiders fort."

"Vi kan rulla klippblock –"

"Rakt ner på näset –"

"Jag säger att vi ska fortsätta!" skrek Ralph ursinnigt. "Vi måste veta säkert. Vi ska gå nu med detsamma."

"Vi kan väl stanna här –"

"– tillbaka till hyddorna –"

"Jag är trött –"

"Nej!"

Ralph slog huden av knogarna. Han kände ingen smärta.

"Det är jag som är hövding. Vi måste veta säkert. Och ser ni inte berget? Det syns ingen signal. Och så går det kanske en båt där ute. Är ni från vettet allihop?"

Pojkarna teg upproriskt eller muttrade sinsemellan.

Jack gick i spetsen nedför klippan och över näset.

106
KAPITEL SJU Skuggor och höga träd
Grisstigen löpte tätt intill den kaotiska anhopningen av klippblock nere vid vattnet på andra sidan och Ralph fann sig gärna i att följa den i Jacks fotspår. Om man kunde stänga ut det långsamma, sugande ljudet när vattnet sjönk och bruset när det kom tillbaka, om man kunde glömma bort hur mörka och outforskade ormbunkssnåren på ömse sidor om stigen var skulle man kunna skjuta odjuret åt sidan och drömma ett tag. Solen hade passerat zenit och eftermiddagshettan började sänka sig över ön. Ralph skickade bud fram till Jack, och när de nästa gång kom till ett ställe där det fanns frukt stannade hela sällskapet och åt.

När Ralph hade satt sig ner blev han för första gången den dagen medveten om hur hett det var. Han drog med avsmak i sin gråa skjorta och undrade om han skulle våga sig på att tvätta den. Sittande i denna till och med här på ön ovanliga hetta började Ralph drömma om sin toalett. Han skulle vilja ha en sax att klippa håret med – han slängde den toviga massan bakåt – klippa ner det till någon centimeters längd. Han skulle vilja ha ett bad och riktigt vältra sig i tvållödder. Han lät tungan prövande löpa över tänderna och fann att en tandborste också skulle komma väl till pass. Och så naglarna –

Ralph vände på handen och granskade sina naglar. De var bitna ända intill skinnet, men han kunde inte komma ihåg när han hade återgått till denna ovana och inte heller något tillfälle då han hade hängivit sig åt den.

"Snart suger jag väl på tummen –"

Han kastade en förstulen blick omkring sig. Tydligen var det ingen som hade hört någonting. Jägarna satt och stoppade i sig den lättfångna födan och försökte intala sig att de fick tillräcklig spänst av bananer och den där andra olivgröna, geléaktiga frukten. 107 Med minnet av sitt en gång rena jag som måttstock tog Ralph en överblick över dem. De var smutsiga, men inte iögonenfallande smutsiga som pojkar som har ramlat ner i en dypöl eller fallit omkull i leran en regnig dag. Ingen av dem var tydligt mogen för en dusch, men ändå – håret var mycket för långt, trassligt här och där, hoptovat kring ett visset löv eller en kvist, ansiktena hade visserligen genom ätning och svettning hållit sig skapligt rena men markerades i mindre åtkomliga vrår av mörka skuggor, kläderna var utnötta och som hans egna styva av svett och bars inte för att det var passande eller behagligt utan av vana, huden var skorvig av saltvattnet –

Han blev modfälld när han upptäckte att han numera betraktade dessa förhållanden som normala och inte fäste sig vid dem. Han suckade och sköt undan den kvist han just hade plockat ren på frukt. Jägarna hade redan börjat smyga sig undan för att uträtta sina behov i skogen eller nere vid vattnet. Han vände sig om och såg ut över havet.

Här på öns andra sida var utsikten en helt annan. Disets lätta trollslöjor uthärdade inte oceanens kalla vatten, utan horisonten var hårt, vasst blå. Ralph gick ner till klipporna. Här nere, nästan i jämnhöjd med havsytan, kunde man med blicken följa oceanvågornas oändliga böljande gång. De var kilometerbreda och utgjorde tydligen inte bränningar eller mjuka böljor i grunt vatten. De rörde sig utefter öns hela längd på ett sätt som om de struntade i den och var upptagna av annat; de var knappast en rörelse framåt utan snarare ett hela oceanens stigande och fall. Ena stunden sögs havet ner så att det vikande vattnet bildade kaskader och fall, sjönk undan från klipporna så att sjögräset hängde ner som glänsande hår – den andra stod det stilla, samlade sig, steg med ett rytande, svämmade oemotståndligt upp över uddar och utlöpare, klättrade uppför det lilla utsprånget och skickade till sist ett litet svall uppåt en skreva för att sluta i fingrar av skum någon meter ifrån honom.

I våg efter våg följde Ralph havets stigande och fall tills något i dess ödslighet dövade hans hjärna. Oemotståndligt blev havets nästan oändliga vidd mer och mer uppenbar för honom. Detta var vad som åtskilde, detta var barriären. 108 På öns andra sida, vid middagstid svept i dis, skyddad av den lugna lagunen, kunde man drömma om räddning; men här, med oceanens själlösa massa, dess oändliga skiljande mil framför sig, här satt man obevekligen fast; man var hjälplös, man var fördömd, man var –

Simon talade nästan i örat på honom. Ralph upptäckte att han klamrade sig fast vid klippan så att händerna värkte, att hans kropp var spänd som en båge, nackmusklerna styva, munnen öppen som ett gap.

"Du kommer hem igen."

Simon nickade medan han talade. Han stod på ena knät och tittade ner från en högre klippa som han hade gripit om med båda händerna, och andra benet hängde ner ända till Ralph.

Ralph förstod ingenting och spanade i Simons ansikte efter en förklaring.

"Den är ju så stor, jag tror –"

Simon nickade.

"Du kommer hem igen i alla fall. Det tror jag åtminstone."

Ralphs kropp var inte längre lika spänd. Han såg utåt havet och log sedan bittert mot Simon.

"Har du kanske en båt i fickan?"

Simon skrattade och skakade på huvudet.

"Hur kan du då veta det?"

När Simon fortfarande ingenting sade fortsatte Ralph i kärv ton: "Du är prillig."

Simon skakade så häftigt på huvudet att hans sträva svarta hår for fram och tillbaka över ansiktet på honom.

"Nej det är jag inte. Jag bara tror att du kommer hem igen."

Ingen sade någonting på ett litet tag. Så log de plötsligt mot varandra.

Roger ropade från ormbunkssnåren.

"Kom hit och titta!"

Marken var uppriven nära grisstigen och de låg spillning på stigen som var så varm att den ångade. Jack lutade sig över den som om han älskade den.

"Ralph – även om vi är på jakt efter det där andra så behöver vi kött."

"Om du bara håller dig till rätta vägen kan vi gott jaga."

De satte igång igen; jägarna klungade ihop sig en smula av fruktan för odjuret medan Jack spårade i täten. De kom långsammare fram än Ralph hade beräknat, men på sätt och vis tyckte han om att gå och driva med spjutet i händerna. 109 Framme i täten hejdade sig Jack av någon viktig jägaranledning och hela processionen stannade. Ralph lutade sig mot ett träd, och genast kom vakendrömmarna farande. För jakten svarade Jack, och tids nog kom de upp på berget –

En gång när han hade följt med sin far från Chatham till Devonport bodde de i ett hus i utkanten av hedlandet. Bland alla de hus Ralph hade känt till avtecknade sig detta särskilt klart, för det var när de lämnade det huset som han blev skickad till internatskola. Mamma var fortfarande hos dem då och pappa kom hem varje dag. Vilda ponnyer kom fram till stenmuren längst bort i trädgården och det hade snöat. Strax bakom huset fanns det ett slags skjul, och där kunde man ligga på taket och se flingorna virvla förbi. Man kunde se den våta fläcken då varje flinga dog, och sedan kunde man ge akt på vilken flinga som först landade utan att smälta och se hur hela marken blev vit. Man kunde gå in när man frös och titta ut genom fönstret förbi den blanka kopparkitteln och tallriken med de små blå gubbarna –

När man gick och lade sig fick man en skål cornflakes med socker och grädde. Och böckerna – de stod i hyllan bredvid sängen, lutade mot varandra och alltid med två eller tre instoppade ovanpå de andra därför att han inte hade gittat ställa tillbaka dem ordentligt. De var repade och hade hundöron. Där fanns den där blanka och skinande om Topsy och Mopsy som han aldrig läste därför att den handlade om två flickor; där fanns en om Trollkarlen som man läste som fastnaglad av skräck och hoppade över sidan tjugosju med den gräsliga bilden av spindeln; där fanns en om folk som grävde upp saker, egyptiska saker, och där fanns Pojkarnas bok om tåg och Pojkarnas bok om båtar. Tydligt och klart kom de för honom, han kunde ha sträckt upp handen och rört vid dem, kunde känna med vilken tyngd Pojkarnas Jättebok kom ut ur hyllan och kasade ner … Allt var som det skulle vara, allt var gladlynt och vänligt.

Det knakade i buskarna framför dem. Pojkar kastade sig förfärat undan från grisstigen och klämde sig skrikande in bland klängväxterna. Ralph såg Jack bli knuffad åt sidan och falla omkull. Så kom någonting rusande mot honom längs stigen, någonting med glänsande betar och skräckinjagande grymtningar. 110 Ralph märkte att han lugnt och kallt kunde beräkna avståndet och ta sikte. När galten inte var mer än fem meter ifrån honom slungade han sitt löjliga träspjut, såg det träffa det stora trynet och bli hängande där ett ögonblick. Galtens läte övergick i ett skrik och han vek åt sidan in i snåren. Stigen fylldes åter av ropande pojkar, Jack kom springande tillbaka och började stöta i undervegetationen med sitt spjut.

"In här –"

"Men han rusar på oss!"

"In här sa jag –"

Galten skumpade iväg från dem. De hittade en grisstig till, parallell med den första, och Jack rusade iväg. Ralph var fylld av stolthet och skräck.

"Jag träffade honom! Spjutet fastnade i –"

Helt oväntat kom de ut på en öppen plats nere vid vattnet. Jack spanade åt olika håll på den nakna klippan och såg orolig ut.

"Han är borta."

"Jag träffade honom", sade Ralph än en gång, "och spjutet fastnade ett tag."

Han kände behov av vittnen.

"Såg ni inte det?"

Maurice nickade.

"Jag såg det. Rakt i trynet på honom – pang!"

Ralph pratade på i upphetsad ton.

"Jo jag träffade honom må ni tro. Spjutet fastnade. Jag sårade honom!"

Han solade sig i den nya aktning de visade honom och tänkte att det kanske inte var så dumt med jakt i alla fall.

"Jag klippte till honom ordentligt. Det var säkert han som var odjuret!" Jack kom tillbaka.

"Det var inte alls odjuret. Det var en vildgalt."

"Jag träffade honom."

"Varför högg du inte tag i honom? Jag försökte –"

Ralphs röst åkte upp i falsett.

"Hugga tag i en vildgalt!"

Jack rodnade plötsligt.

Du sa att han skulle rusa på oss. Vad skulle du kasta för? Varför väntade du inte?"

111
Han höll fram armen.

"Titta här!"

Han vred på armen så att alla kunde se. På utsidan hade han fått en reva; den var inte djup men blödde.

"Det där gjorde han med betarna. Jag fick inte in spjutet i tid."

Uppmärksamheten koncentrerades på Jack.

"Det är ett sår", sade Simon. "Du borde suga ur det. Som Berengaria."

Jack sög.

"Jag träffade honom", sade Ralph förnärmat. "Jag träffade honom med spjutet, jag sårade honom."

Han försökte fånga deras uppmärksamhet.

"Han kom på stigen. Och då slungade jag spjutet, så här –"

Robert grymtade mot honom. Ralph föll in i leken och alla skrattade.

I nästa ögonblick stötte alla med spjuten mot Robert som gjorde låtsade utfall.

"Bilda ring!" ropade Jack.

Ringen rörde sig runt och in mot mitten. Robert skrek i låtsad skräck, efter en stund i verklig smärta.

"Stopp! Sluta! Ni gör mig illa!"

Tjockändan av ett spjut träffade honom i ryggen där han drumlade omkring ibland dem.

"Håll i honom!"

De fick tag i armar och ben på honom. Ralph rycktes med av en plötslig, grumlig upphetsning, fick tag i Erics spjut och stötte det mot Robert.

"Döda honom! Döda honom!"

Robert satte plötsligt igång att skrika och kämpa emot med vanvettets styrka. Jack höll honom i håret och svängde sin kniv. Bakom honom fäktade Roger för att komma intill. Hela tiden hördes ett rituellt mässande, som i sista avsnittet av en dans eller en jakt.

"Döda grisen! Skär halsen av'en! Döda grisen! Slå in skallen på'n!"

Ralph kämpade också för att komma närmare, för att få sätta nävarna i brunt, sårbart hull. Driften att krama sönder och vålla smärta blev överväldigande.

Jack sänkte armen, och den vältrande ringen hurrade och gav ifrån sig läten à la döende gris. Sedan blev de liggande stilla, flämtade, lyssnade på Roberts skrämda snörvlingar. 112 Han torkade sig i ansiktet med en smutsig arm och gjorde sitt bästa för att bli som vanligt igen.

"Aj min ända!"

Han gned sig modstulet i baken. Jack vände på sig där han låg.

"Det här var en kul lek."

"Det var bara skoj", sade Ralph illa till mods. "Jag blev ganska illa tilltygad i rugby en gång."

"Vi skulle ha en trumma", sade Maurice. "Då kunde vi göra det riktigt."

"Hur då riktigt?"

"Det vet jag inte. Man ska ha en eld, tror jag, och så en trumma, och så håller man takten med trumman."

"Och så ska man ha en gris", sade Roger. "Som på en riktig jakt."

"Eller någon som låtsas", sade Jack. "Man kunde få någon att klä ut sig till gris och sen kunde han spela rollen – låtsas vräka ikull mig och så där –"

"Man måste ha en riktig gris", sade Robert som fortfarande gned sig där bak, "för man måste döda den."

"Vi kan ta en småunge", sade Jack, och alla skrattade.

Ralph satte sig upp.

"På det här viset hittar vi inte vad vi är ute efter."

En efter en, reste de sig och drog sina trasor till rätta.

Ralph såg på Jack.

"Och nu till berget."

"Borde vi inte gå tillbaka till Nasse innan det blir mörkt?" sade Maurice.

Tvillingarna nickade som en enda pojke.

"Jo-o det borde vi. Vi kan gå upp på berget i morgon bitti"

Ralph tittade utåt havet.

"Vi måste tända elden igen."

"Du har inte Nasses glasögon med dig", sade Jack, "så det kan du inte."

"Vi kan i alla fall ta reda på om allt är okay på berget."

"Tänk om odjuret är däruppe?"

Jack svängde sitt spjut.

"Då dödar vi det."

113
Solskenet verkade litet svalare. Han högg i luften med spjutet.

"Vad väntar vi på?"

"Om vi fortsätter utefter stranden så här tror jag att vi kommer fram nedanför det avbrända stället, och därifrån kan vi klättra upp på berget", sade Ralph.

Än en gång förde Jack dem vidare längs det sugande, hävande, bländande havet.

Än en gång gav Ralph sig hän åt drömmar och lät sina skickliga fötter klara stigens besvärligheter själva. Här verkade hans fötter dock mindre skickliga än förut, ty största delen av vägen tvangs de ända ner till de nakna klipporna vid vattnet och måste leta sig fram mellan dem och skogens mörka yppighet. Där fanns små klippor som de måste klättra över och andra som tjänade som gångstigar, och långa bryggor där man måste använda både händer och fötter. Här och där fick de klättra över böljespolade block och hoppa över klara vattensamlingar som tidvattnet hade lämnat efter sig. De kom fram till en långsmal skreva som skar den smala strandremsan som en löpgrav. Den verkade bottenlös, och de kikade skräckslagna ner i den otäcka sprickan där det kluckade av vatten. Så kom vågen tillbaka, skrevan kokade framför dem och skum stänkte ända upp till klängväxterna så att pojkarna blev våta och skrek. De försökte gå inne i skogen, men den var tät och hopflätad som ett fågelbo. Till sist måste de vänta tills vattnet sjönk och hoppa en och en, och ändå var det flera som blev genomdränkta än en gång. Litet längre fram verkade klipporna oframkomliga och de satte sig därför en stund, torkade sina trasor och betraktade de klart tecknade konturerna på vågorna som långsamt rörde sig förbi ön. De hittade frukt på ett ställe där det fanns en massa små färggranna fåglar som svävade som insekter. Efter en stund sade Ralph att de kom för långsamt fram. Själv klättrade han upp i ett träd och gjorde ett hål i lövverket så att han kunde se bergets fyrkantiga hjässa, som fortfarande verkade ganska avlägsen. Sedan försökte de springa längs klipporna, men då råkade Robert göra sig ganska illa i knät och de måste erkänna att den här vägen måste de färdas försiktigt om de skulle klara sig. I fortsättningen avancerade de som om de höll på att bestiga ett farligt berg, ända tills klipporna blev en hög, ogästvänlig udde skuggad av oframkomlig djungel och stupande brant ner i havet.

114
Ralph såg forskande på solen.

"Det börjar bli kväll", sade han. "I varje fall är det efter tedags."

"Den här klippudden kommer jag inte ihåg", sade Jack slokörat, "så det här måste vara den bit av stranden som jag missade."

Ralph nickade.

"Låt mig tänka."

Vid det här laget var Ralph inte längre besvärad av att tänka offentligt utan tog itu med dagens beslut som om han spelade schack. Enda haken var att han aldrig skulle bli någon särskilt god schackspelare. Han tänkte på småungarna och Nasse. Han kunde livligt föreställa sig den ensamme Nasse hopkrupen i en hydda där det var alldeles tyst så när som på de smås rop ur sina mardrömmar.

"Vi kan inte lämna småungarna och Nasse ensamma. Inte hela natten."

De andra pojkarna sade ingenting utan stod bara och tittade på honom.

"Att gå samma väg tillbaka skulle ta oss flera timmar."

Jack harklade sig och sade med ett underligt spänt tonfall:

"Vi får inte utsätta Nasse för nånting, eller hur?"

Ralph slog mot tänderna med den smutsiga spetsen på Erics spjut.

"Om vi går tvärs över –"

Han såg sig omkring.

"Någon måste gå tvärs över ön och tala om för Nasse att vi inte kommer tillbaka förrän det har blivit mörkt."

Bill sade, som om han inte trodde sina öron:

"Tvärs igenom skogen ensam? Nu?"

"Vi kan inte vara av med mer än en."

Simon trängde sig fram till Ralph.

"Jag kan gå om du vill. Det gör mig ingenting, det är säkert."

Innan Ralph hann svara log han ett snabbt leende, vände sig om och banade sig väg in i djungeln.

Ralph mötte Jacks blick, såg honom, i ursinne, för första gången."

Jack – den där gången när du gick hela vägen till slottet."

Jack blängde argt.

"Ja vad då?"

115
"Då gick du en bit längs den här stranden – nedanför berget, där bortåt."

"Ja."

"Och sen då?"

"Jag hittade en grisstig. Den löpte kilometer efter kilometer."

Ralph nickade. Han pekade mot skogen.

"Den där stigen finns alltså nånstans där inne."

Alla instämde förnumstigt.

"Då så. Då slår vi oss fram tills vi träffar på svinstigen."

Han tog ett steg men hejdade sig igen.

"Stopp ett tag förresten! Vart leder den där svinstigen?"

"Till berget", sade Jack. "Det sa jag ju." Han hånlog. "Vill du inte gå till berget kanske?"

Ralph suckade. Han kände Jacks växande antagonism och förstod att det var så han kände det så snart han inte längre var den ledande.

"Jag tänkte på dagern. Vi kommer bara att gå och drulla omkull."

"Vi skulle ju leta efter odjuret –"

"Det kommer inte att vara ljust nog."

"Jag har ingenting emot att leta efter odjuret", sade Jack med hetta. "Det tänker jag göra när vi kommer dit. Tänker inte du det? Eller vill du gå tillbaka till hyddorna och säga till Nasse?"

Nu var det Ralphs tur att rodna, men när han talade var det i förtvivlan, på grundval av den nya insikt som Nasse hade givit honom.

"Varför hatar du mig?"

Pojkarna rörde generat på sig, som om någon hade sagt någonting oanständigt. Tystnaden blev allt längre.

Ralph, fortfarande upprörd och sårad, var den som först vände sig bort.

"Kom så går vi."

Han gick själv i täten och började, som om det vore hans rättighet, själv hugga väg genom snåren. Jack bildade eftertruppen, degraderad och trumpen.

Grisstigen var en mörk tunnel, för solen var hastigt på väg ner mot jordens kant och i skogen behövde man inte leta länge efter skuggor. Stigen var bred och upptrampad och de skyndade fram i snabbt trav. 116 Så rämnade lövtaket och de stannade andfådda och tittade på de få stjärnor som stod som prickar kring bergets hjässa.

"Där har vi det."

Pojkarna sneglade tveksamt på varandra. Ralph fattade sitt beslut.

"Vi går rakt över ön till plattformen och klättrar upp på berget i morgon."

De mumlade instämmande, men i nästa ögonblick stod Jack alldeles inpå honom.

"Det förstås – om du är rädd –"

Ralph vände sig häftigt emot honom.

"Vem var det som gick upp på slottsklippan först?"

"Jag gick också med. Och då var det ljust."

"All right. Vilka vill gå upp på berget nu?"

Tystnad var enda svaret.

"Sam och Eric? Vad säger ni?"

"Vi borde gå och säga till Nasse – ifall att –"

"– ja visst, säga till Nasse att –"

"Men Simon har ju gått!"

"Vi borde säga till Nasse – ifall att –"

"Robert? Bill?"

De ville gå raka vägen till plattformen med detsamma. Rädda var de naturligtvis inte, men trötta.

Ralph vände sig åter till Jack.

"Där hör du."

"Jag tänker i alla fall gå upp på berget."

Han uttalade orden på ett ondskefullt sätt, som om de vore en förbannelse. Han såg på Ralph, med den magra kroppen spänd och spjutet lyft som om han hotade honom.

"Jag tänker gå upp på berget och leta efter odjuret – nu."

Och så det mest stingande av allt, de nonchalanta, bittra orden:

"Följer du med?"

Vid dessa ord glömde de andra pojkarna sin önskan att komma därifrån och återvände för att avsmaka denna andarnas sammandrabbning i mörkret. Orden var alltför bra, alltför bittra, alltför lyckade som skrämseltaktik för att upprepas. De träffade Ralph vid lågvatten, när hans moral hade slappnat vid tanken på återfärden till hyddan och lagunens lugna, vänliga vatten.

117
"Gärna det."

Med häpnad hörde han sin egen röst, så sval och nonchalant att Jacks spydighet föll platt till marken.

"Om du inte har nånting emot det, förstås."

"Nej visst inte."

Jack tog ett steg framåt.

"Nå då så –"

Sida vid sida började de gå uppför berget medan de andra tysta såg på.

Ralph stannade.

"Vi är dumma. Varför ska bara två gå? Om vi hittar nånting är två inte tillräckligt –"

Man hörde ljudet av pojkar som ramlade iväg. Till sin förvåning såg de en mörk gestalt röra sig mot strömmen.

"Är det Roger?"

"Ja."

"Då blir vi tre då."

Än en gång gav de sig ut på bergsbestigning. Det kändes som om mörkret svallade omkring dem som ett tidvatten. Jack som hade förhållit sig tyst började storkna och hosta, och en vindstöt kom dem alla tre att frysa. Ralph kunde knappt se för tårar.

"Det är aska. Vi är i närheten av stället där det brann."

Deras steg och de enstaka vindfläktarna rörde upp små askmoln. När de på nytt stannade slog det Ralph, medan han stod och hostade, hur dumma de var. Om det inte fanns något odjur – vilket var så gott som säkert – då var allt gott och väl, men om någonting väntade där uppe på berget – vad skulle de kunna göra, handikappade av mörkret och utan andra vapen än käppar?

"Vad dumma vi är."

Svaret kom ur mörkret.

"Är du rädd?"

Ralph ruskade förargat på sig. Det här var helt och hållet Jacks fel.

"Klart jag är rädd. Men vi är dumma i alla fall."

"Vill du inte fortsätta så går jag ensam", kom svaret sarkastiskt.

Ralph uppfattade hånet och hatade Jack. Askan som sved i ögonen, trötthet och fruktan, gjorde honom ursinnig.

"Nå gå då! Vi väntar här."

118
Det blev alldeles tyst.

"Varför går du inte? Törs du inte?"

En mörkare fläck i mörkret, en fläck som var Jack, lösgjorde sig och började dra sig bort.

"Kör till då. Hej så länge."

Fläcken försvann. En annan fläck intog dess plats.

Ralph kände någonting hårt mot benet och stötte till en förkolnad stam som var sträv att ta på. Han kände den skrovliga askan som hade varit bark skava mot knävecket och förstod att Roger hade satt sig. Han kände sig för med händerna och slog sig ner bredvid Roger, och stammen vickade i den osynliga askan. Roger som var tystlåten av naturen sade ingenting. Han uttalade ingen åsikt beträffande odjuret och berättade inte varför han hade bestämt sig för att följa med på den vanvettiga expeditionen. Han bara satt och gungade sakta på stammen. Ralph lade märke till ett irriterat, knackande ljud och förstod att Roger satt och slog mot någonting med sitt fåniga träspjut.

Så blev de sittande, Roger gungande, knackande, oåtkomlig, Ralph ursinnig. Runt omkring dem var himmelen överfylld med stjärnor, utom där berget skar upp ett svart hål.

Det hördes ett hasande ljud högt ovanför dem, ljudet från någon som tog jättelika, farliga steg över sten eller aska. Så dök Jack upp framför dem, darrande och kraxande med en röst som nätt och jämnt gick att känna igen.

"Jag såg nånting uppe på toppen."

De hörde honom stöta emot stammen som våldsamt vickade till. Efter en stunds tystnad mumlade han:

"Håll utkik ordentligt. Det kanske kommer efter mig."

En skur av aska smattrade till omkring dem. Jack satte sig upp.

"Jag såg nånting som svällde uppe på berget."

"Det var bara inbillning", sade Ralph ostadigt. "Det finns ingenting som sväller. Ingenting levande åtminstone."

Roger tog till orda och kom dem att hoppa till. Honom hade de alldeles glömt bort.

"Grodor."

Jack fnissade och ryste till.

"En hejare till groda i så fall. Och det hördes nånting också. Ett slags smattrande. Och sen svällde det."

119
Ralph blev själv förvånad, inte så mycket över att hans röst var stadig som över de dristiga ord den uttalade.

"Vi går dit och ser efter."

För första gången under sin bekantskap med Jack märkte Ralph att han tvekade.

"Nu –?"

Ralphs röst talade å hans vägnar.

"Det är klart."

Han reste sig från stammen och började kliva iväg genom den prasslande askan upp mot mörkret, och de andra följde efter.

Nu när hans kroppsliga röst teg gjorde förnuftets inre röst sig hörd, och andra röster också. Nasse kallade honom för barnunge. En annan röst sade att han inte skulle vara en idiot, och mörkret och det förtvivlade i företaget skänkte natten något av tandläkarstolens overklighet.

När de kom fram till sista branten kom Jack och Roger så småningom närmare, förvandlade från bläckfläckar till urskiljbara gestalter. Som på ett givet tecken stannade de och hukade sig ner tillsammans. Bakom dem, vid horisonten, syntes en ljusare fläck där månen om ett ögonblick skulle gå upp. Vinden röt i skogen än en gång och pressade trasorna intill deras kroppar.

Ralph rörde på sig.

"Kom."

De smög sig sakta framåt, Roger en aning efter de andra. Jack och Ralph kom sida vid sida upp på krönet. Lagunens glittrande yta låg inunder dem, och bortom den någonting långsträckt och vitt som betecknade revet. Roger kom ifatt dem.

Jack viskade.

"Vi kryper på alla fyra. Det kanske sover."

Roger och Ralph kröp vidare. Den här gången var det Jack som blev efter trots sina morska ord. De nådde upp till den platta hjässan där stenen kändes hård mot händer och knän.

En varelse som svällde.

Ralph fick handen i den kalla, mjuka askan efter elden och lyckades kväva ett skrik. Den oväntade beröringen kom det att rycka i handen och axeln på honom. Illamåendet steg upp som snabba gröna glimtar och förenade sig med mörkret. Roger låg bakom honom, och intill örat kände han Jacks läppar.

120
"Där borta – där det brukat vara en lucka mellan klippblocken. Som en puckel – kan du se det?"

Aska från den slocknade elden blåste i ansiktet på Ralph. Han kunde varken se luckan eller någonting annat, för de gröna glimtarna glimtade igen och blev större, och toppen på berget började lägga sig på sidan.

Än en gång hörde han Jacks röst på avstånd:

"Är du rädd?"

Inte rädd, snarare förlamad hängde han orörlig på toppen av ett berg som krympte och rörde sig. Jack försvann nedåt, Roger törnade emot någonting och tumlade vidare med väsande andhämtning. Han hörde dem viska.

"Ser du nånting?"

"Där –"

Framför dem, på bara tre, fyra meters håll, låg en klippliknande klump på ett ställe där det inte borde ligga något klippblock. Ralph hörde ett lågt, pladdrande ljud som kom någonstans ifrån, kanske från hans egen mun. Han tvang sig samman med sin vilja, smälte ihop sin fruktan och avsky till hat och reste sig. Två steg framåt, tunga som bly.

Bakom dem hade månskäran höjt sig över horisonten. Framför dem satt någonting som liknade en stor apa och sov med huvudet mellan knäna. Så röt vinden till i skogen, det blev oro i mörkret och varelsen lyfte på huvudet, höjde mot dem resterna av ett ansikte.

Innan Ralph visste ordet av var han på väg över askan med jättesteg, hörde andra skrika och springa och vågade det omöjliga på de mörka branterna. Snart var berget tomt, bortsett från tre kvarlämnade käppar och en varelse som bugade sig.

121
KAPITEL ÅTTA Gåva åt mörkret
Nasse tittade ängsligt från den gryningsbleka stranden upp mot det mörka berget.

"Är du säker på det? Riktigt säker, menar jag?"

"Det har jag väl sagt dig tjugo gånger", sade Ralph.

"Vi såg det."

"Tror du vi är i säkerhet här nere?"

"Hur i helsike ska jag kunna veta det?"

Ralph slet sig lös från honom och gick några steg bortåt stranden. Jack låg på knä och ritade ett cirkelformigt mönster i sanden med pekfingret. Nasses röst trängde dämpad fram till dem.

"Är du säker på det? Riktigt säker?"

"Gå opp och se efter så vi blir av med dig", sade Jack föraktfullt.

"Sällan."

"Odjuret hade tänder", sade Ralph, "och stora svarta ögon."

Han ryste häftigt. Nasse tog av sig glasögonen med deras enda glas och putsade det.

"Vad ska vi ta oss till?"

Ralph vände sig mot plattformen. Snäckan glimmade bland träden, en vit fläck framför det ställe där solen skulle gå upp. Han strök tillbaka kalufsen.

"Det vet jag inte."

Han mindes deras panikartade flykt nedför bergssidan.

"Jag tror uppriktigt sagt aldrig vi skulle våga slåss med nånting som är så stort. Vi skulle prata om att ge oss i kast med en tiger, men vi skulle aldrig göra, det. Vi skulle gömma oss. Till och med Jack skulle gömma sig."

Jack såg fortfarande ner i sanden.

"Men mina jägare då?"

122
Simon kom försiktigt framtassande ur dunklet vid hyddorna. Ralph låtsades inte om Jacks fråga. Han pekade på den gula tonen över havet.

"Så länge det är ljust är vi ganska morska. Men sen? Och nu när den där varelsen sitter och hukar vid elden som om den inte ville att vi skulle bli räddade –"

Han visste inte själv att han vred händerna. Han talade högre.

"Så vi kan inte ha nån signaleld … Vi är besegrade."

En tunga av guld blev synlig över havsytan, och genast ljusnade hela himlavalvet.

"Än mina jägare då?"

"Pojkar beväpnade med käppar."

Jack reste sig och marscherade iväg, röd i ansiktet. Nasse satte på sig glasögonen och tittade på Ralph.

"Nu är det klippt. Du hånade hans jägare."

"Ä håll mun!"

De avbröts av trumpetsnäckans ljud, frambragt av en oskicklig blåsare. Som om det gällde att hålla serenad för den uppgående solen fortsatte Jack att blåsa, tills det började röra sig överallt i hyddorna och jägarna kom upp på plattformen och de små började gnälla som de så ofta gjorde nu för tiden. Ralph reste sig lydigt, och Nasse och han gick upp på plattformen.

"Bara prat", sade Ralph bittert, "prat, prat, prat."

Han tog snäckan från Jack.

"Det här mötet –"

Jack avbröt honom.

"Det var jag som sammankallade det."

"Om du inte hade gjort det skulle jag ha gjort det. Du bara blåste i snäckan."

"Ja men är det inte det som –?"

"Äsch, ta den då! Sätt igång och prata bara!"

Ralph körde snäckan i famnen på Jack och satte sig på palmstammen.

"Jag har sammankallat ett möte av en massa olika anledningar", sade Jack. "För det första har vi, som ni vet, sett odjuret. Vi kröp ända upp. Vi var bara några meter ifrån. Odjuret satte sig upp och såg på oss. Jag vet inte vad det gör där uppe. Vi vet inte ens vad det är –"

123
"Odjuret kommer från havet –"

"Ur mörkret –"

"Träden –"

"Tyst!" skrek Jack. "Ni ska höra på. Odjuret, vad det nu kan vara för nånting, sitter däruppe –"

"Det kanske väntar –"

"Jagar –"

"Ja visst, jagar."

"Det jagar", sade Jack. Han mindes sin tidlösa skräck i skogen. "Ja, odjuret är en varelse som jagar. Men – tyst där borta! För det andra skulle vi inte kunna döda det även om vi försökte. Och vidare har Ralph sagt att mina jägare inte duger nånting till"

"Det har jag aldrig sagt!"

"Det är jag som har snäckan. Ralph tror att ni är fega och springer er väg från svinen och odjuret. Och det är ändå inte allt jag har att säga."

Det gick någonting som liknade en suck över plattformen, som om alla visste vad som komma skulle. Jack fortsatte, bävande men beslutsam, ensam mot den passiva tystnaden.

"Han är som Nasse. Han säger precis samma saker som Nasse. Han är ingen riktig hövding."

Jack tryckte snäckan intill sig.

"Han är feg själv."

Han gjorde ett ögonblicks uppehåll, sedan fortsatte han.

"Uppe på berget, när Roger och jag fortsatte, så stannade han kvar."

"Jag gick också upp!"

"Sedan ja."

De båda pojkarna blängde på varandra genom hårbuskarna.

"Jag gick också upp", sade Ralph, "och sen sprang jag min väg. Det gjorde du också."

"Säg att jag är feg då."

Jack vände sig till jägarna.

"Han är ingen jägare. Han skulle aldrig ha skaffat oss nåt kött. Han är inte ordningsman i sin skola, och vi vet inte ett dugg om honom. Han bara ger order och tycker att folk ska lyda utan vidare. Allt detta prat –"

"Allt detta prat!" skrek Ralph. "Prat, prat! Vem var det som ville ha prat? Vem har sammankallat mötet?"

124
Jack vände sig om, röd i ansiktet, och hans huvud sänktes. Han glodde uppåt under lugg.

"Nå då så", sade han med djupt menande och hotfullt tonfall, "då så."

Han höll snäckan tryckt i famnen med ena handen och pekade i luften med den andra handens pekfinger.

"Vilka tycker att Ralph inte ska vara hövding?"

Han såg sig omkring bland de uppradade pojkarna som tycktes ha frusit till is. Det var dödstyst under palmerna.

"Räck upp händerna, dom som inte vill att Ralph ska vara hövding", sade Jack myndigt.

Tystnaden fortfor, andlös och tung och full av blygsel. Rodnaden sjönk långsamt på Jacks kinder och återvände sedan som en brännande störtvåg. Han fuktade läpparna och vred huvudet i en sådan vinkel att han inte behövde riskera det pinsamma mötet med en annans blick.

"Hur många tycker –"

Hans röst dog bort. Händerna som höll snäckan skälvde. Han harklade sig och sade högt:

"Som ni vill då."

Mycket försiktigt lade han ner snäckan i gräset vid sina fötter. Förödmjukelsens tårar rann ur ögonvrårna på honom.

"Jag tänker inte vara med och leka längre. Inte med er."

De flesta av pojkarna höll blicken riktad mot gräset eller mot sina egna fötter. Jack harklade sig igen.

"Jag tänker inte vara med i Ralphs gäng –"

Han kastade en blick mot stockarna till höger, räknade jägarna, de före detta korgossarna.

"Jag tänker gå min egen väg. Han får jaga sina svin själv. Alla som vill jaga ihop med mig får följa med."

Han lufsade ut ur triangeln i riktning mot avsatsen som stupade ned mot den vita sanden.

"Jack!"

Jack vände sig om och såg på Ralph. Ett ögonblick hejdade han sig, sedan skrek han, gällt och ursinnigt:

"Nej!"

Han hoppade ner från plattformen och började springa bortåt stranden utan att bry sig om sina strida tårar, och ända tills han försvann in i skogen följde Ralph honom med blicken.

125
Nasse var förnärmad.

"'Jag har pratat en lång stund, men du bara står där som –"

Ralph såg på Nasse utan att se honom och sade lågt för sig själv:

"Han kommer tillbaka. När solen går ner kommer han." Han såg på snäckan i Nasses hand.

"Vad var det du sa?"

"Ja du är då –"

Nasse gav upp försöket att förebrå Ralph. Han putsade glasögonen än en gång och återgick till ämnet.

"Vi kan klara oss utan Jack Merridew. Det finns fler än han på den här ön. Men nu när vi verkligen har ett odjur – fast jag har förstås svårt att tro det – då måste vi hålla oss i närheten av plattformen och kommer att ha mindre behov av Jack och hans jakt. Så nu kan vi verkligen komma underfund med hur saker och ting ligger till."

"Nej, Nasse. Det finns ingenting vi kan göra."

De satt kvar en stund under tryckt tystnad. Så reste sig Simon och tog snäckan från Nasse, som blev så häpen att han också blev stående. Ralph såg upp på Simon.

"Simon? Vad har du på hjärtat den här gången?"

Ett lätt löje löpte runt kretsen och kom Simon att rygga tillbaka.

"Jag tyckte det var en sak vi borde göra. Nånting som –"

Inför trycket från hela församlingen svek honom rösten än en gång. Han såg sig om efter hjälp och sympati och utvalde Nasse. Han vände sig till hälften mot honom med snäckan tryckt mot sitt bruna bröst.

"Jag tycker vi borde gå upp på berget."

Det gick en skälvning av skräck genom församlingen. Simon avbröt sig och vände sig mot Nasse som hånfullt betraktade honom med en min som om han inte trodde sina öron.

"Vad skulle det tjäna till att klättra upp till det där odjuret när Ralph och dom andra två ingenting kunde göra?"

Simon svarade i en viskning.

"Vad kan vi annars ta oss till?"

När han hade sagt vad han hade att säga lät han Nasse ta snäckan och gick sedan och satte sig så långt ifrån de andra som möjligt.

Nasse talade lugnare nu, och om omständigheterna inte hade varit så allvarliga kunde man ha sagt att han gjorde det med nöje.

126
"Jag sa förut att vi kan klara oss utan en viss person. Nu säger jag att vi måste göra klart för oss vad som kan göras. Och jag tror jag kan tala om för er vad Ralph kommer att säga härnäst. Det allra viktigaste på den här ön är röken, och man får ingen rök utan eld."

Ralph gjorde en otålig rörelse.

"Det går inte, Nasse. Vi har ingen eld. Det där sitter däruppe – vi blir tvungna att stanna här."

Nasse lyfte snäckan som för att ge ökad kraft åt det han skulle säga härnäst.

"Nej, vi har ingen eld på berget. Men varför skulle vi inte kunna ha en eld här nere? Vi kan göra upp en eld på klipporna där borta, ja till och med på sanden. Vi skulle få rök i alla fall."

"Ja det är klart!"

"Rök!"

"Vid simbassängen!"

Pojkarna började prata i mun på varandra. Ingen annan än Nasse kunde ha haft den intellektuella djärvheten att föreslå att elden flyttades från berget till stranden.

"Då gör vi alltså upp en eld här nere", sade Ralph, han såg sig omkring. "Vi kan ha den just här mellan simbassängen och plattformen. Det är klart –"

Han avbröt sig, tänkte igenom saken alltunder det han omedvetet bet på en nagel.

"Det är klart att elden inte kommer att synas lika bra, inte på så långt håll. Men vi behöver inte komma i närheten – av – av –"

De andra nickade gott samförstånd. De skulle inte behöva komma i närheten.

"Vi gör upp eld med detsamma."

De största idéerna är de enklaste. När det nu fanns någonting att göra arbetade alla med stor iver. Nasse var så förtjust, erfor efter Jacks avfärd en så stark känsla av växande frihet och var så stolt över sitt bidrag till det allmänna bästa att han hjälpte till att bära ved. Han hämtade sin ved på nära håll – från ett kullfallet träd på plattformen som de inte använde vid mötena, men för de övriga hade plattformens okränkbarhet kommit att gälla även de rent värdelösa föremål som fanns på den. 127 Så kom tvillingarna på hur trevligt det skulle bli att ha en eld i närheten om natten, vilket kom några av de små att klappa i händerna och dansa.

Veden var inte lika torr som det bränsle de hade haft uppe på berget. Många bitar var fuktiga och murkna och fulla av insekter som kilade undan, och somliga stockar måste lyftas försiktigt för att inte falla sönder till ett kladdigt pulver. Dessutom ville pojkarna undvika att gå djupt in i skogen och tog därför itu med vilka som helst kullfallna träd i närheten, hur övervuxna de än var med friska klängväxter. Skogens och revans utkanter var välbekanta, låg nära snäckan och hyddorna och verkade något så när vänliga i dagsljus. Vad de kanske kunde bli i mörkret ville ingen tänka på. De arbetade därför med stor energi och mycken munterhet, även om det allteftersom tiden gick kom en aning panik i energin och hysteri i munterheten. De byggde upp en pyramid av löv och kvistar, grenar och stockar direkt på sanden nära plattformen. För första gången sedan de kom till ön tog Nasse själv av sig sitt enda ögonglas, föll på knä och riktade in solen mot torrveden. Snart hade man ett tak av rök och en buske av gula lågor.

De små som inte hade sett eld många gånger sedan den ursprungliga katastrofen blev vilt upphetsade. De dansade och sjöng, och det hela fick en anstrykning av utflykt i det gröna.

Så småningom slutade Ralph att arbeta, reste sig och strök svetten ur ansiktet med en smutsig underarm.

"Vi blir tvungna att ha en liten eld. En så här stor kan vi inte hålla brinnande."

Nasse satte sig försiktigt på sanden och började putsa glasögonen.

"Vi skulle kunna pröva oss fram. Vi skulle kunna fundera ut hur vi ska få en liten, het eld, och sen kan vi lägga gröna grenar på så vi får rök. Somliga grenar måste vara bättre för ändamålet än andra."

Allteftersom lågorna sjönk gjorde stämningen detsamma. De små slutade att sjunga och dansa och drev iväg i riktning mot havet eller fruktträden eller hyddorna.

Ralph kastade sig ner i sanden.

"Vi måste göra upp en ny lista över eldvaktare."

"Om du kan få några."

Han såg sig omkring. För första gången märkte han hur få stora det fanns i närheten och förstod varför arbetet hade varit så tungt.

128
"Var är Maurice?"

Nasse putsade glasögonen igen.

"Jag antar att … nej, han skulle aldrig gå in i skogen ensam, tror du det?"

Ralph for upp, sprang runt elden, och stannade intill Nasse. Han svepte upp håret ur ansiktet.

"Men vi måste ha en lista! Vi har ju dig och mig och Samoeric och –"

Han ville inte titta på Nasse utan sade som i förbigående:

"Var är Bill och Roger?"

Nasse lutade sig fram och lade en vedsmula på elden.

"Dom har väl gått. Dom vill väl inte heller vara med och leka."

Ralph satte sig och började göra små hål i sanden. Till sin förvåning märkte han att det kom blod intill ett av dem. Han granskade noga sin avbitna nagel och betraktade den lilla blodpärlan som samlades där han hade bitit ända ner till köttet.

Nasse fortsatte.

"Jag såg att dom smög sig iväg medan vi plockade ihop ved. Dom gick åt det där hållet. Åt samma håll som han gick själv."

Ralph avslutade sin granskning, och såg upp i luften. Liksom i samklang med de stora förändringarna bland dem själva var himmelen sig olik idag och så disig att den heta luften här och där verkade vit. Solskivan var som matt silver, som om den vore närmare än förut och inte så het, men ändå var luften kvävande.

"Dom har då alltid ställt till obehag, inte sant?" Rösten hördes närmare honom och lät orolig.

"Vi kan klara oss utan dom. Vi kommer att få det trevligare i fortsättningen, tror du inte det?"

Ralph satt där han satt. Tvillingarna kom släpande på en väldig stock och skrattade i triumf. De lät stocken falla bland aska och glöd så att gnistorna flög.

"Vi klarar oss fint själva, eller hur?"

En lång stund, medan stocken torkade, tog eld och blev glödande röd, satt Ralph kvar i sanden utan att säga någonting. Han såg inte att Nasse gick bort och viskade med tvillingarna, och inte heller att de alla tre gick in i skogen.

"Varsågod."

129
Han vaknade till med ett ryck. Framför honom stod Nasse och tvillingarna. De var lastade med frukt.

"Jag tänkte att vi kanske skulle ha nåt slags fest", sade Nasse.

De tre pojkarna satte sig. De hade en massa frukt med sig, alltsammans väl moget. De log muntert mot Ralph när han tog för sig och började äta.

"Tack", sade han. I en ton av häpen förtjusning upprepade han i nästa ögonblick: "Tack!"

"Vi klarar oss fint själva", sade Nasse. "Det är såna som inte har nåt vett som ställer till bekymmer på den här ön. Vi gör upp en liten eld –"

Ralph mindes vad det var som hade oroat honom.

"Var är Simon?"

"Det vet jag inte."

"Ni tror väl inte han är på väg uppåt berget?"

Nasse brast ut i ett högljutt skratt och tog sig mera frukt.

"Det är möjligt." Han svalde ner sin tugga. "Han är ju prillig."

Simon hade passerat stället där det växte fruktträd, men idag hade de små varit alltför upptagna av elden på stranden för att följa efter honom dit. Han fortsatte bland klängväxterna ända tills han kom till det stora förhänget som bildats intill den öppna gläntan och kröp in bakom det. På andra sidan om lövdraperiet sprutade solskenet ner och i mitten dansade fjärilarna sin eviga dans. Han föll på knä, och solens pil träffade honom. Förra gången han var där var det som om luften vibrerade av hettan, nu däremot verkade den hotfull. Snart strömmade svetten från hans långa, sträva hår. Han flyttade oroligt på sig, men det fanns ingen möjlighet att undkomma solen. Efter en stund var han törstig, och efter ännu en stund mycket törstig.

Han satt alltjämt kvar.

Långt bortåt stranden stod Jack framför en liten grupp pojkar. Han såg strålande lycklig ut.

"Jaga", sade han. Han såg granskande på dem. Alla hade resterna av en svart mössa på huvudet, och för en tidsålder sedan hade de stått i två sedesamma rader och deras sång hade varit som änglars.

"Vi ska jaga. Jag ska bli hövding."

De nickade, och så var krisen över utan komplikationer.

130
"Och så var det angående odjuret."

De flyttade på sig och tittade inåt skogen.

"Och då vill jag säga en sak. Vi bryr oss inte om odjuret."

Han nickade åt dem.

"Vi glömmer bort odjuret."

"Det är bra!"

"Just det!"

"Vi glömmer bort odjuret!"

Om Jack blev förvånad över deras entusiasm visade han det i varje fall inte.

"Och så var det en sak till. Vi kommer inte att gå och drömma så mycket här borta. Vi är nära yttersta spetsen av ön."

De instämde lidelsefullt ur djupet av sina plågade inre liv.

"Hör på nu. Vi kanske går till Slottsklippan senare, men först ska jag hämta hit fler av dom stora, bort från snäckan och allt det där. Vi ska döda en gris och ställa till fest." Han gjorde ett uppehåll och fortsatte litet långsammare. "Och vad odjuret beträffar så ska vi lämna kvar litet av bytet åt det när vi dödar nånting. Så kanske det inte bryr sig om oss."

Han reste sig tvärt.

"Nu går vi in i skogen och jagar."

Han travade iväg, och efter ett ögonblick följde de lydigt efter.

De spred sig nervöst i skogen. Nästan med detsamma hittade Jack de uppgrävda, kringspridda rötter som skvallrade om vilda grisar, och snart ett alldeles färskt spår. Jack tecknade att de skulle vara tysta och fortsatte ensam. Han var lycklig, och skogens fuktiga mörker kändes som hans gamla kläder. Han smög sig utför en sluttning i riktning mot klipporna och de spridda träden på stranden.

Som tjocka, uppblåsta säckar låg grisarna vällustigt dåsande i skuggan under träden. Det blåste inte och de misstänkte ingenting, och vanan hade gjort Jack lika tyst som skuggorna. Han smög sig undan igen och instruerade sina dolda jägare. Efter en stund började allesammans bit för bit maka sig framåt, svettiga i hettan och tystnaden. Under träden viftade ett öra lättjefullt till. Ett stycke från de andra låg den största suggan i hjorden, försjunken i moderlig sällhet. Hon var svart och skär, och hennes väldiga pösande mage kantades av en rad kultingar som låg och sov, rotade i jorden eller gnällde.

131
Femton meter från hjorden stannade Jack, och med rak, utsträckt arm pekade han på suggan. Han såg sig frågande omkring för att försäkra sig om att alla hade förstått och de andra pojkarna nickade tillbaka. Raden av högerarmar sjönk ner igen.

"Nu!"

Svinhjorden for upp, och på knappa tio meters håll slungade pojkarna sina spjut av trä med eldhärdade spetsar mot den utvalda suggan. Med ett vanvettigt skri rusade en griskulting rakt ut i sjön med Rogers spjut släpande efter sig. Suggan gav till ett flämtande tjut och kom vacklande på fötter med två spjut fastsittande i sin feta sida. Pojkarna skrek och rusade framåt, griskultingarna skingrades åt alla håll och suggan bröt igenom anfallslinjen och brakade iväg inåt skogen.

"Följ efter henne!"

De rusade iväg längs svinstigen, men skogen var för mörk och för svårframkomlig. Jack hejdade dem, svor för sig själv och började spana åt alla håll bland träden. På en stund sade han ingenting, bara flämtade vilt så att de greps av respekt inför honom och såg på varandra i skrämd beundran. Efter en stund pekade han ner på marken med fingret.

"Där –"

Innan de andra hann undersöka den lilla droppen blod tog Jack ett språng åt sidan, granskade ett spår, rörde vid en gren som gav vika. Där trängde han in, ledd av någon hemlighetsfull, säker insikt, och jägarna följde efter.

Han stannade framför ett snår.

"Där inne."

De slog en ring omkring snåret, men suggan kom undan med ännu ett spjutstick i sidan. De släpande skaften hindrade henne, och de vassa, tvärskurna spetsarna var en pina. Hon törnade emot ett träd så att ett av spjuten trängde djupare in, och efter det kunde jägarna utan svårighet följa de färska blodspåren. Eftermiddagen led, disig och förfärlig med sin fuktiga hetta, blödande och vanvettig stapplade suggan undan framför dem och jägarna följde efter, vigda vid henne i begär, upphetsade av jakten och det droppande blodet. De kunde se henne nu, var nästan ifatt henne, men hon spurtade med sina sista krafter och hann undan dem igen. 132 De var strax bakom henne när hon raglade ut på en öppen plats där färggranna blommor växte och fjärilar dansade kring varandra och luften var stillastående och varm.

Här föll suggan omkull, slagen av hettan, och jägarna kastade sig över henne. Denna fruktansvärda eruption från en okänd värld gjorde henne utom sig; hon skrek och kastade sig och luften var full av svett och oväsen och blod och skräck. Roger sprang runt den vältrande högen och stack med sitt spjut överallt där något stycke svin blev synligt. Jack satt ovanpå suggan och högg med sin kniv. Roger hittade ett fritt ställe för sin spjutspets och började pressa och pressa ända tills han lutade sig mot skaftet med hela sin tyngd. Spjutet trängde in tum för tum och det skräckslagna skriket blev ett gällt tjut. Så hittade Jack hennes strupe, och det varma blodet sprutade ut över hans händer. Suggan sjönk ihop under dem, och de blev liggande över henne, tunga och tillfredsställda. Fjärilarna dansade fortfarande mitt i gläntan, upptagna av sitt.

Till sist lade sig dödandets upphetsning. Pojkarna drog sig undan och Jack reste sig och sträckte fram händerna.

"Titta!"

Han flinade och vinkade och pojkarna skrattade åt hans ångande händer. Så fick Jack tag i Maurice och gned blodet över kinderna på honom. Roger började dra ut sitt spjut och pojkarna lade för första gången märke till det. Robert sammanfattade saken i en fras som fick ett högljutt mottagande.

"Rakt opp i arslet på'na!"

"Hörde du det?"

"Hörde du vad han sa?"

"Rakt opp i arslet på'na!"

Robert och Maurice började spela de båda rollerna, och Maurices framställning av svinets försök att undvika det stickande spjutet var så komisk att pojkarna skrek av skratt.

Till slut var inte ens det så roligt längre. Jack började gnida av sina blodiga händer mot stenarna. Så började han stycka suggan, skar upp buken på henne, slet ut de varma, blodiga påsarna till inälvor och vräkte dem i en hög på klippan medan de andra såg på. Medan han arbetade talade han.

"Vi tar med oss fläsket ner på stranden. Jag går tillbaks till plattformen och bjuder dom på fest. Det kommer att bli lattjo."

Roger ville säga någonting.

133
"Hövding!"

"Ja –"

"Hur ska vi bära oss åt för att få eld?"

Jack sjönk tillbaka på hälarna och såg med rynkad panna på svinet.

"Vi gör en räd och stjäl eld från dom andra. Ni måste vara fyra stycken, Henry och du och Bill och Maurice. Vi målar oss och smyger oss på dom, och Roger kan nappa åt sig en gren medan jag säger vad jag vill ha. Ni andra kan bära allt det här dit där vi var. Vi gör upp elden där. Och sen –"

Han hejdade sig, steg upp och spejade inåt träden. När han åter talade var det i lägre ton.

"Men vi ska lämna lite av villebrådet åt …"

Han föll åter på knä och började arbeta med kniven. Pojkarna flockades omkring honom. Över axeln sade han till Roger:

"Vässa en stör i båda ändarna."

Efter en stund reste han sig med det drypande svinhuvudet i händerna.

"Var har du den där stören? "

"Här."

"Kör ner ena änden i marken. Jaså – det är en sten där. Kläm ner den i den där sprickan då. Där."

Jack lyfte upp grishuvudet och tryckte ner den mjuka strupen över änden på stören så att den trängde ut genom gapet. Han tog ett par steg tillbaka, och där hängde huvudet. Litet blod sipprade nedåt stören.

Instinktivt drog pojkarna sig också en bit bakåt. Det var mycket tyst i skogen. De lyssnade, och det starkaste ljudet var flugornas surr över de utslängda inälvorna.

Jack talade i viskande ton.

"Lyft upp svinet."

Maurice och Robert körde en stör genom kroppen, lyfte upp den döda vikten och var klara. I tystnaden, och med det torkade blodet inunder sig på marken, såg de plötsligt dolska ut.

Jack sade högt:

"Det här huvudet är till odjuret. Det är en gåva." Tystnaden tog emot gåvan och kom dem att bäva. Huvudet satt på sin stör med matta ögon och ett svagt grin, och mellan tänderna svartnade blodet. 134 Ett tu tre satte de av i språngmarsch så fort benen bar dem, rakt igenom skogen mot den öppna stranden.

Simon satt kvar där han satt, en liten brun bild dold av lövverket. Till och med om han slöt ögonen fanns suggans huvud kvar bakom ögonlocken. Hennes halvöppna ögon var matta, bar i sig det vuxna livets oändliga cynism. De försäkrade Simon att allting var vidrigt.

"Det vet jag."

Simon märkte att han hade talat högt. Han öppnade hastigt ögonen, och där satt huvudet med sitt roade grin i det egendomliga ljuset, ignorerade flugorna och de utslängda inälvorna, ignorerade till och med det skändliga i att sitta spetsat på en stör.

Han såg bort och fuktade sina torra läppar.

En gåva till odjuret. Då kom väl odjuret och hämtade den? Han tyckte det såg ut som om huvudet höll med om det. Spring din väg, sade huvudet tyst, spring till de andra. Det var bara ett skämt – varför skulle du bekymra dig om det? Du hade fel helt enkelt, det är alltihop. Litet ont i huvudet, nånting du har ätit kanhända. Spring din väg, barn, sade huvudet tyst.

Simon såg upp, kände sitt våta hår tynga och spanade upp mot himmelen. Där uppe var det för en gångs skull moln, stora, svällande torn som växte upp över ön, gråa, ljusgula och kopparfärgade. Molnen låg över marken, de kramade fram, producerade undan för undan denna kvava, plågsamma hetta. Till och med fjärilarna övergav den öppna platsen där det vidriga föremålet grinade och droppade. Simon sänkte huvudet, höll omsorgsfullt ögonen slutna och lade handen över dem till skydd. Det fanns inga skuggor under träden men överallt en pärlskimrande stillhet, så att det som var verkligt föreföll overkligt och utan skärpa. Högen av inälvor var en svart klump av flugor som brummade som en såg. Efter en stund hittade flugorna Simon. Mätta och stinna satte de sig vid hans rännilar av svett och drack. De kittlade honom under näsan och hoppade bock på hans lår. De var svarta och grönskimrande och otaliga, och framför Simon hängde Flugornas Herre på sin stör och grinade. Till slut gav Simon upp och tittade tillbaka, såg de vita tänderna, de matta ögonen, blodet – stirrade oavvänt in i denna uråldriga, ofrånkomliga insikt. I Simons högra tinning började en åder bulta mot hjärnan.

135
Ralph och Nasse låg i sanden, stirrade in i elden och kastade för ro skull småsten in i dess rökfria hjärta.

"Den där grenen har brunnit ut."

"Var är Samoeric?"

"Vi måste skaffa mera bränsle. Det är slut på de gröna grenarna."

Ralph suckade och reste sig. Det fanns inga skuggor under palmerna på plattformen, bara detta underliga ljus som tycktes komma från alla håll på en gång. Högt uppe bland de bukiga molnen knallade åskan till som en kanon.

"Vi får massor med regn."

"Hur går det då med elden?"

Ralph gick in i skogen och kom tillbaka med en stor grön ruska som han kastade på elden. Grenen knastrade, löven rullade ihop sig och den gula röken bredde ut sig.

Nasse ritade ett litet planlöst mönster i sanden med fingrarna.

"Det tråkiga är att vi inte har tillräckligt med folk till att passa elden. Vi måste ju betrakta Samoeric som en vakt. Dom gör ju allting ihop –"

"Ja det är klart."

"Men det är inte rätt. Eller hur? Dom borde göra två vakter."

Ralph tänkte över saken och förstod vad han menade. Det förargade honom att märka i hur ringa grad han tänkte som en vuxen. Han suckade åter. Den här ön blev värre och värre.

Nasse tittade på elden.

"Vi behöver snart en grön gren till."

Ralph vände sig på andra sidan.

"Nasse – vad ska vi göra?"

"Vi får lov att klara oss utan dom."

"Men – elden."

Han såg bekymrat på den svartvita askhögen med ändarna av ännu obrända grenar. Han försökte finna ord.

"Jag är rädd."

Han såg Nasse titta upp och fortsatte tafatt.

"Inte för odjuret. Det vill säga jag är rädd för det också. Men ingen annan förstår vad elden betyder. Om nån kastar åt en ett rep när man håller på att drunkna … Om en doktor säger ta in det här för annars dör du – då skulle du göra det, eller hur?"

136
"Klart jag skulle."

"Kan dom inte begripa det? Fattar dom inte det? Om vi inte har röksignalen kommer vi att dö här! Titta på det där!"

En våg av upphettad luft vibrerade ovanför askan men inte minsta rök syntes till.

"Vi kan inte hålla en enda eld brinnande. Och dom bryr sig inte om det. Och vad som är ännu värre –" Han såg Nasse intensivt in i hans svettglänsande ansikte.

"Och vad som är ännu värre – jag gör det inte själv heller ibland. Tänk om jag blev som dom – så att jag inte brydde mig om nånting. Hur skulle det då gå med oss?"

Nasse tog av sig glasögonen, djupt bekymrad.

"Det vet jag inte, Ralph. Jag vet bara att vi måste fortsätta. Det är vad vuxna skulle göra."

När Ralph nu hade börjat lätta sitt hjärta fortsatte han.

"Nasse, vad är det för fel?"

Nasse såg förvånat på honom.

"Menar du det där –?"

"Nej, inte det … jag menar … hur kommer det sig att saker spricker så här?"

Nasse gned långsamt sina glasögon och funderade. När han förstod i vilken grad Ralph hade accepterat honom blev han skär i ansiktet av stolthet.

"Jag vet inte. Kanske det beror på honom."

"På Jack?"

"Jack." Det började bildas ett tabu kring det ordet också.

Ralph nickade högtidligt.

"Ja", sade han, "det gör nog det."

Ett väldigt rabalder bröt lös i skogen intill dem. Demoniska gestalter med ansikten målade i vitt och rött och grönt kom utrusande och tjöt så att de små flydde under höga skrik. Utan att vända på huvudet såg Ralph att Nasse också sprang. Två gestalter rusade fram till elden och han gjorde sig redo att försvara sig, men de bara ryckte åt sig några halvbrända grenar och störtade iväg bortåt stranden. De tre andra stod stilla och såg på Ralph, och han såg att den längste av dem, som var spritt naken så när som på krigsmålningen och ett bälte, var Jack.

Ralph hade fått målföret tillbaka och sade:

137
"Vad vill du?"

Jack låtsades inte om honom, lyfte sitt spjut och började skrika.

"Hör på allihop. Jag och mina jägare vi bor bortåt stranden intill en flat klippa. Vi jagar och festar och har kul. Om ni vill vara med i min stam så kom och hälsa på oss. Jag kanske låter er bli medlemmar. Kanske inte."

Han gjorde ett uppehåll och såg sig omkring. Han var oåtkomlig för både skamkänsla och förlägenhet bakom sin mask av färg och kunde se på var och en i tur och ordning. Ralph knäböjde vid resterna av elden som en sprinter vid sitt märke och hans ansikte var till hälften dolt under hår och sot. Samoeric kikade tillsammans fram runt stammen på en palm i skogsbrynet. En av de små tjöt, rufsig och röd, borta vid badbassängen, och på plattformen stod Nasse med den vita snäckan i ett hårt grepp.

"I kväll ska vi ha fest. Vi har dödat en gris så vi har massor av kött. Ni får komma och äta med oss om ni har lust."

Uppe i molnens canyons dundrade åskan igen. Jack och de båda anonyma vildarna i hans sällskap skyggade till, såg upp men lugnade sig strax. Den lille fortfor att tjuta. Jack väntade på någonting. Han viskade ivrigt med de andra.

"Nå – fram med det!"

De båda vildarna mumlade någonting. Jack upprepade i skarp ton:

"Fram med det!"

De båda vildarna såg på varandra, höjde samtidigt sina spjut och talade i takt.

"Hövdingen har talat."

Sedan vände alla tre sig om och travade iväg.

Efter en stund reste sig Ralph och tittade åt det håll dit vildarna hade försvunnit. Samoeric kom fram och viskade i uppskrämd ton.

"Jag trodde det var –"

"– och jag blev –"

"– rädd."

Nasse stod ovanför dem på plattformen, fortfarande med snäckan i famnen.

"Det var Jack och Maurice och Robert", sade Ralph. "Jag vill lova att dom roar sig."

138
"Jag trodde jag skulle få astma."

"Jag ger katten i din ass-ma."

"'När jag fick se Jack var jag säker på att han skulle lägga beslag på snäckan. Jag förstår inte varför."

Den lilla gruppen pojkar betraktade den vita snäckan med tillgiven vördnad. Nasse överlämnade den till Ralph, och när de små såg den välbekanta symbolen började de komma tillbaka.

"Inte här."

Han vände sig mot plattformen i ett behov av ritual. Först gick Ralph med den vita snäckan i famnen, sedan Nasse, mycket allvarlig, sedan tvillingarna och slutligen de små och de andra.

"Sitt ner allihop. Dom gjorde en räd för att få eld. Dom roar sig. Men –"

Ralph förundrade sig över den där luckan som smällde igen i hans hjärna. Det var någonting han ville säga, men så föll luckan ner.

"Men –"

De betraktade honom allvarligt, ännu inte oroade av något tvivel på hans förmåga. Ralph strök det fåniga håret ur ögonen och såg på Nasse.

"Men … men … oh … elden! Elden förstås!"

Han började skratta men hejdade sig och blev talför i stället.

"Elden är det viktigaste av allt. Utan elden kan vi aldrig bli räddade. Jag skulle gärna vilja smeta på mig krigsmålning och vara vilde jag med. Men vi måste hålla elden brinnande. Elden är det viktigaste på hela ön, därför att – därför att –"

Han gjorde åter ett uppehåll, och tystnaden blev full av tvivel och förundran.

"Räddning", viskade Nasse ivrigt.

"Javisst ja. Utan elden kan vi inte bli räddade. Så vi måste stanna kvar vid elden och se till att det blir rök."

När han hade slutat sade ingen någonting. Efter de många lysande tal som hade hållits just på denna plats gjorde Ralphs ord ett lamt intryck till och med på de små.

Till slut sträckte Bill fram händerna efter snäckan. "Nu när vi inte kan ha elden däruppe – därför att vi inte kan ha elden där uppe – behöver vi mera folk för att hålla den brinnande. Jag tycker vi går på den där festen och talar om för dom att det är svårt för oss att hålla elden igång ensamma. 139 Och att jaga och sånt där – vara vildar menar jag – det är säkert hemskt kul."

Samoeric tog snäckan.

"Det är säkert kul som Bill säger – och när han nu har bjudit oss –"

"– på fest –"

"– kött –"

"– som knastrat –"

"– skulle vara gott med kött –"

Ralph höll upp handen.

"Varför skulle vi inte kunna skaffa oss kött själva?" Tvillingarna såg på varandra. Bill svarade.

"Vi vill inte gå in i djungeln."

Ralph gjorde en grimas.

"Han – ni vet – gör det."

"Han är jägare. Dom är jägare allihop. Det är skillnad."

Ingen sade någonting på ett tag; sedan mumlade Nasse ner i sanden:

"Kött –"

De små tänkte högtidligt på kött och dreglade. Ovanför deras huvuden knallade kanonen igen och de torra palmbladen rasslade i en plötslig, het vindstöt.

"Du är en liten dum pojke", sade Flugornas Herre, "bara en liten dum och okunnig pojke."

Simon rörde sin svullna tunga i munnen men sade ingenting.

"Håller du inte med om det?" sade Flugornas Herre. "Är du inte en liten dum pojke?"

Simon svarade med samma stumma röst.

"Nå då så", sade Flugornas Herre, "då är det bäst du springer och leker med de andra. De tror att du är tokig. Och du vill väl inte att Ralph ska tro att du är tokig, eller hur? Du tycker allt bra mycket om Ralph, eller hur? Och Nasse, och Jack?"

Simon höll huvudet lätt uppåtvänt. Han kunde inte vända bort blicken, och Flugornas Herre hängde framför honom, i rymden.

"Vad gör du här borta alldeles ensam? Är du inte rädd för mig?" Simon skakade.

"Det finns ingen som kan hjälpa dig. Bara jag. Och jag är odjuret."

140
Simons mun arbetade och fick fram några ord.

"Ett grishuvud på en stör."

"Att inbilla sig att Odjuret var nånting man kunde jaga och döda!" sade huvudet. Ett ögonblick eller ett par ekade skogen och alla de andra vagt uppfattade platserna av en parodi på skratt. "Men du förstod det, inte sant? Att jag är en del av er själva? Så nära, så nära! Att det är på mig det beror att ingenting tjänar nåt till? Att saker och ting är som de är?"

Skrattet skälvde igen.

"Såja", sade Flugornas Herre. "Gå du tillbaka till de andra så glömmer vi bort alltsammans."

Det gick runt i huvudet på Simon. Hans ögon var halvslutna som om han imiterade det avskyvärda föremålet på stören. Han förstod att ett av hans vanliga anfall var på väg. Flugornas Herre svällde som en ballong.

Simons kropp var stel och spänd som en båge. Flugornas Herre talade med en skolmagisters röst.

"Nu har det här gått tillräckligt långt. Arma, missledda barn, tror du att du vet bättre än jag?" Det blev en paus.

"Jag varnar dig. Snart blir jag ond. Förstår du det? Du är inte önskad. Förstår du det? Vi ska ha kul på den här ön. Förstår du det? Vi ska ha kul på den här ön! Så försök inte, arma missledda pojke, för då –"

Simon fann att han såg in i ett väldigt gap. Det var svart därinne, och det svarta spred sig.

"– för då gör vi kål på dig. Uppfattat? Jack och Roger och Maurice och Robert och Bill och Nasse och Ralph. Gör kål på dig. Uppfattat?"

Simon var inuti gapet. Han föll omkull och förlorade medvetandet.

141
KAPITEL NIO Utsikt mot en död
Molnen fortfor att staplas över ön. En jämn ström av het luft steg hela dagen upp från berget och pressades upp tretusen meter, roterande gasmassor ökade trycket tills luften var färdig att explodera. Tidigt på kvällen hade solen försvunnit och en mässingsaktig glans hade kommit i dagsljusets ställe. Till och med luften som kom in från havet var het och friskade inte upp. Färgerna mattades i vattnet och i träden och på de skära klippytorna, och de vita och, bruna molnen ruvade. Ingenting frodades utom flugorna som gjorde sin Herre svart och kom de utslängda inälvorna att likna en hög glänsande kol. Till och med när blodkärlet brast i näsan på Simon, och blodet forsade ut lät de honom vara ifred och föredrog svinets starka odör.

Allteftersom blodet rann övergick Simons anfall i dåsighet och sömn. Han blev liggande bland klängväxterna medan aftonen led och kanonen fortsatte att dundra. Till slut vaknade han och kunde otydligt se den mörka jorden tätt intill sitt ansikte. Men han rörde sig inte utan bara låg där med kinderna mot marken och stirrade slött framför sig. Så vände han på sig, drog upp fötterna under sig och tog tag i klängväxterna för att häva sig upp. När klängväxterna rördes for flugsvärmen upp från inälvorna med ett ilsket surrande men slog ner igen. Simon kom på fötter. Det var en ojordisk dager. Flugornas Herre hängde på sin stör som en svart boll.

Simon talade högt till gläntan.

"Vad kan vi annars ta oss till?"

Ingenting svarade. Simon vände sig bort från gläntan och banade sig väg genom klängväxterna in i skogens skymning, Han vankade trött omkring mellan trädstammarna med uttryckslöst ansikte och intorkat blod kring munnen och hakan. 142 Bara någon gång, när han förde klängväxterna åt sidan för att se åt vilket håll han skulle gå, formade han med läpparna ord som aldrig fick röst.

Efter en stund blev klängväxternas girlanger glesare mellan träden och glimtar av pärlskimrande ljus kom ner genom lövverket. Detta var öns ryggrad, den lätta höjdsträckning som löpte nedanför berget där skogen inte längre utgjordes av tät djungel. Här fanns det stora öppna platser strödda med buskar och höga träd, och markens lutning ledde honom uppåt genom den glesnade skogen. Han strävade vidare, vacklade till ibland av trötthet men stannade inte. Hans blick hade mist sin vanliga glans och han gick i ett slags dyster beslutsamhet, som en gammal man.

En vindstöt kom honom att rygga tillbaka och han såg att han var ute ur skogen, med berg under fötterna och öppen, mässingsfärgad himmel över sig. Han kände att benen knappast bar honom, och tungan smärtade hela tiden. När vinden nådde bergets topp märkte han att det hände någonting, någonting blått fladdrade till mot de bruna molnen. Han fortsatte och vinden kom igen, starkare nu, och kuvade skogens huvuden så att de böjde sig och dånade. Simon fick se någonting hopkrupet plötsligt sätta sig upp på bergstoppen och titta ner på honom. Han dolde sitt ansikte och strävade vidare.

Flugorna hade hittat den där figuren också. Dess rörelser som liknade ett levande väsens, skrämde undan dem något ögonblick då och då, så att de stod som ett svart moln omkring huvudet. När fallskärmens blåa tyg sedan föll ihop bugade sig den korpulenta figuren med en suck och flugorna slog ner igen.

Simon kände sina knän stöta mot berget. Han kröp framåt på alla fyra, och snart förstod han. De tilltrasslade linorna avslöjade mekaniken i denna parodi; han betraktade det vita näsbenet, tänderna, förruttnelsens färger. Han såg hur obarmhärtigt lagren av gummi och segelduk höll samman denna arma kropp som borde vara i färd med att ruttna bort. Så kom det en vindpust igen, och gestalten reste sig, bugade och andades sin hemska andedräkt på honom. Simon hukade sig ner och kräktes tills magen var tom. Sedan tog han itu med linorna, lossade dem från utsprången på klipporna och räddade gestalten undan vindens ovärdiga behandling.

Till sist vände han sig borr och tittade ner över stränderna. Elden vid plattformen såg ut att ha slocknat, åtminstone sände den inte upp någon rök. Till och med på detta avstånd syntes det att de flesta – kanske alla – pojkarna var där. 143 De hade alltså flyttat sitt läger bort från vidundret. När Simon tänkte detta vände han sig mot den arma, förstörda gestalt som satt stinkande vid hans sida, Odjuret var ofarligt och förfärligt; det måste de andra få reda på så fort som möjligt. Han började gå nedför berget, men benen gav vika under honom. Hur han än ansträngde sig kunde han inte annat än ragla.

"Bada är det enda man kan göra", sade Ralph.

Nasse kastade en forskande blick genom sitt enda glasöga upp mot den hotfulla himmelen.

"Jag tycker inte om dom där molnen. Minns du hur det regnade strax vi hade landat?"

"Det blir regn igen."

Ralph dök ner i bassängen. Några av de små lekte invid kanten, försökte finna trygghet i detta våta som var varmare än blod. Nasse tog av sig glasögonen, klev prudentligt ner i vattnet och satte sedan på sig dem igen. Ralph kom upp till ytan och sprutade en stråle vatten över honom.

"Akta mina glasögon", sade Nasse. "Om jag får vatten på glaset måste jag gå opp och torka av det."

Ralph sprutade igen men missade. Han skrattade mot Nasse och väntade sig att han som vanligt fromt skulle dra sig tillbaka under plågad tystnad. I stället började Nasse slå i vattnet med händerna.

"Sluta med det där!" skrek han. "Hör du vad jag säger?"

Han vräkte ursinnigt vatten i ansiktet på Ralph. "Jag ska, jag ska", sade Ralph. "Ta't lugnt bara."

Nasse slutade att slå i vattnet.

"Jag har ont i huvudet. Jag önskar det var lite svalare."

"Jag önskar regnet ville komma."

"Jag önskar vi kunde fara hem."

Nasse lade sig bakåt mot bassängens sluttande sandsida.

Magen putade på honom och vattnet på den torkade. Ralph sprutade vatten upp i luften. Man kunde ana solens gång genom att ge akt på en ljusare fläck som rörde sig bland molnen. Han ställde sig på knä i vattnet och såg sig omkring.

"Var är alla människor?"

Nasse satte sig upp.

144
"Dom kanske har lagt sig inne i hyddan."

"Var är Samoeric?"

"Och Bill?"

Nasse pekade bortom plattformen.

"Det är dit dom har gått. På Jacks fest."

"Låt dom gå", sade Ralph. Han kände sig obehaglig till mods. "Det bryr jag mig inte om."

"Bara för lite kött –"

"Och för att få jaga'" sade Ralph, "och låtsas vara vildar och smeta på sig krigsmålning."

Nasse rörde om i sanden under vattnet och undvek att se på Ralph.

"Vi kanske också skulle gå dit."

Ralph gav honom en hastig blick, och Nasse rodnade.

"Och se till att ingenting händer, menar jag." Ralph sprutade vatten än en gång.

Långt innan Ralph och Nasse hann fram till Jacks gäng kunde de höra festen. På ett ställe där palmerna hade lämnat ett brett stycke fri mark mellan skogen och stranden växte det gräs. Ett steg lägre än gräsremsan utbredde sig den vita sand som inte nåddes av tidvattnet, varm, torr, trampad sand. Ännu lägre ner sträckte sig klippor bort mot lagunen. Bortom dem kom en smal sandremsa och därefter vattenbrynet. På klipporna brann en eld, och flott från grisen som höll på att stekas droppade ner i de osynliga lågorna. Alla pojkarna på ön utom Nasse, Ralph, Simon och de två som passade grisen befann sig uppe på gräset. De skrattade och sjöng, låg, satt eller stod på marken, med mat i händerna. Av de flottiga ansiktena att döma var måltiden så gott som över, och somliga höll kokosnötskal i händerna och drack ur dem. Innan festen började hade man släpat fram en väldig stock mitt på gräset, och på den satt Jack som en avgudabild, målad och bekransad. Intill honom låg högar av kött upplagda på gröna blad, frukter samt kokosnötskal fulla med vatten.

Nasse och Ralph närmade sig utkanten av den gräsbevuxna plattformen, och allteftersom pojkarna fick se dem tystnade de en efter en så att slutligen pojken som satt närmast Jack var den enda som talade. Till sist spred sig tystnaden ända fram till dem och Jack vände sig om där han satt. Han såg på dem ett tag, och det starkaste ljud som hördes genom dånet från revet var eldens knastrande. 145 Ralph såg bort, och Sam som trodde att han gjorde det som en förebråelse mot honom själv lade med ett nervöst fnitter ifrån sig det ben han satt och gnagde på. Ralph tog ett ostadigt steg och viskade någonting ohörbart till Nasse, och båda två fnittrade till på samma sätt som Sam. Med höga kliv i sanden började Ralph gå vidare. Nasse försökte vissla.

Just då tog pojkarna som passade steken och slet av ett stort köttstycke och sprang upp med det mot gräsplatån. De törnade emot Nasse så att han brände sig och började tjuta och hoppa. Det var nog för att Ralph och de andra pojkarna skulle förenas i ett våldsamt, befriande skratt. Än en gång var Nasse medelpunkten för ett samfällt löje och alla kände sig glada och normala.

Jack reste sig och svängde sitt spjut.

"Ge dom lite kött."

Pojkarna vid spettet gav Ralph och Nasse var sitt saftigt stycke. Det vattnades i munnen på dem, och de tog emot gåvan. De blev stående och åt under den hotfulla, mässingsgula himlen som genljöd av det annalkande ovädret.

Jack svängde spjutet på nytt.

"Har alla ätit så mycket dom vill ha?"

Det fanns fortfarande mat kvar; kött fräste på träspetten eller låg uppstaplat på de gröna faten. Förrådd av sin mage kastade Nasse ifrån sig ett avgnagt ben och tog emot mer.

Jack upprepade sin fråga i otålig ton.

"Har alla ätit så mycket dom vill ha?"

I hans tonfall låg det en varning, det stolta ägandets varning, och pojkarna skyndade sig att äta medan det ännu var tid. När Jack märkte att det inte såg ut att bli någon paus än på en stund reste han sig från den trädstam som utgjorde hans tron och spankulerade långsamt fram till randen av gräsplatån. Han tittade på Ralph och Nasse genom krigsmålningen. De flyttade sig undan en smula över sanden, och medan Ralph åt betraktade han elden. Utan att förstå det lade han märke till att lågorna nu var synliga i den matta dagern. Kvällen hade kommit, men inte med lugn skönhet utan med hot om våld.

Jack talade.

"Ge mej nånting att dricka."

146
Henry kom med ett kokosnötskal och Jack drack, alltunder det han gav akt på Ralph och Nasse över skalets ojämna kant. I de svällande bruna underarmarna låg det makt, och myndighet satt på hans axel och pladdrade i hans öra som en apa.

"Alla sitter ner."

Pojkarna radade upp sig i gräset framför honom, men Ralph och Nasse blev stående i den mjuka sanden ett steg lägre. Jack tog för ögonblicket ingen notis om dem utan vände sin mask mot de sittande pojkarna och pekade på dem med spjutet.

"Vilka går med i min stam?"

Ralph gjorde en plötslig rörelse som kom honom att snubbla. Några av pojkarna vände sig mot honom.

"Jag har gett er mat", sade Jack, "och mina jägare kommer att skydda er för odjuret. Vilka vill vara med i min stam?"

"Det är jag som är hövding", sade Ralph, "ni har själva valt mig. Och vi skulle hålla elden brinnande. Och sen springer ni efter mat –"

"Du sprang ju själv!" skrek Jack. "Titta på benet som du håller i händerna!"

Ralph blev blodröd.

"Jag sa att ni skulle vara jägare. Det skulle vara ert jobb."

Jack brydde sig inte om honom.

"Vilka vill vara med i min stam och ha kul?"

"Det är jag som är hövding", sade Ralph med skälvande stämma.

"'Hur ska det förresten bli med elden? Och det är jag som har snäckan –"

"Men du har den inte med dig", sade Jack hånfullt. "Den har du lämnat kvar. Klyftigt, va? Och snäckan gillas inte i den här änden av ön –"

Plötsligt knallade åskan till. I stället för det dova mullret kom det en skarp smäll.

"Snäckan gillas här också, den gillas över hela ön", sa Ralph.

"Vad är det du tänker göra då?"

Ralph såg forskande på raderna av pojkar. Men hos dem fanns ingen hjälp att få och han vände bort blicken igen, svettig och förvirrad. Nasse viskade i örat på honom.

"Elden – räddningen."

"Vilka vill vara med i min stam?"

"Jag."

147
"Och jag."

"Jag också."

"Jag ska blåsa i snäckan och kalla till möte", sade Ralph andlöst.

"Det kommer vi inte att höra."

Nasse tog Ralph i handleden.

"Kom så går vi. Det kommer att bli bråk här. Och vi har fått vår mat."

Det blixtrade till skarpt bortom skogen och åskan skrällde på nytt så att en av de små började gråta. Stora regndroppar började falla, var och en med sitt särskilda ljud när de träffade.

"Det blir åska", sade Ralph, "och likadant regn som när vi landade här. Vem är det nu som är klyftig? Var har ni era hyddor? Vad tänker du göra åt den saken Jack?"

Jägarna tittade ängsligt upp mot himmelen; försökte värja sig för de fallande dropparna. En våg av oro kom hela skaran att bölja och planlöst flytta sig hit och dit. Det glimtande skenet blev starkare och åskknallarna blev nätt och jämnt uthärdliga. De små började skrika och springa omkring.

Jack hoppade ner på sanden.

"Vi ska dansa vår dans! Sätt igång! Dansa!"

Han snubblade iväg över den lösa sanden ut på de flata klipphällarna på andra sidan elden. Mellan blixtarna var det skrämmande mörkt, och pojkarna följde skrikande efter honom. Roger spelade grisen och grymtade och gjorde utfall mot Jack som parerade genom att hoppa åt sidan. Jägarna tog sina spjut, kockarna tog spett och de övriga tog grenar ur vedhögen till klubbor. Så småningom uppstod en rörelse i ring och en mässande sång började höras. Roger agerade grisens skräck, medan de små skuttade och hoppade i ringens utkant. Inför hotet ovanifrån fann Nasse och Ralph att de gärna anslöt sig till detta förryckta men något så när trygga sällskap. Det kändes gott att vidröra de bruna ryggarna i den mur som stängde in skräcken och gjorde den möjlig att komma tillrätta med.

"Döda odjuret! Skär halsen av'et! Så blodet rinner!"

Rörelsen blev rytmisk och mässandet, till en början ett upphetsat hejande, började hamra som jämna pulsslag. Roger struntade i att vara gris och blev jägare i stället så att ringens centrum gapade tomt. Några av de små bildade en egen ring, och de båda kompletterande ringarna gick runt, runt, som om upprepningen i sig själv skulle skänka trygghet. 148 Pulserandet och tempot kom från en enda organism.

Den mörka himmelen splittrades av en blåvit reva. I nästa ögonblick var knallen över dem som rappet från en jättelik piska. Mässandet steg i ångest.

"Döda odjuret! Skär halsen av'et! Så blodet rinner!"

Ur skräcken steg nu ett annat begär, dovt, pockande, blint.

"Döda odjuret! Skär halsen av'et! Så blodet rinner!"

Återigen drog den blåvita revan sin sicksacklinje ovanför dem och den helvetiska knallen skrällde till. De små skrek och kom hals över huvud rusande borta från skogsbrynet, och i sin förfäran bröt en av dem igenom de äldres ring.

"Odjuret! Odjuret!"

Ringen blev en hästsko. Någonting kom utkrypande ur skogen. Det kom som någonting mörkt, obestämt. Det gälla tjut som höjdes inför odjuret var som en smärta. Odjuret tumlade in i hästskon.

"Döda odjuret! Skär halsen av'et! Så blodet rinner!"

Den blåvita revan var konstant, oväsendet outhärdligt. Simon skrek någonting om en död man på ett berg.

"Döda odjuret! Skär halsen av'et! Så blodet rinner! Ha ihjäl'et!"

Käpparna slog och den nya ringens mun skrek och skar tänder. Odjuret låg på knä i mitten med armarna över ansiktet. I det ohyggliga larmet skrek det någonting om ett lik uppe på berget. Odjuret tog några mödosamma steg framåt, bröt igenom ringen och föll över den tvära klippkanten ner på sanden invid vattnet. Hopen svallade genast efter, vällde nedför klippan, kastade sig över odjuret, tjöt och slog, bet och slet. Inga ord hördes, ingen rörelse märktes, endast tänder som bet och klor som slet.

Så öppnade sig molnen och lät regnet störta ner som ett vattenfall. Vattnet studsade från bergets topp, slet löv och grenar från träden, strömmade som en kall dusch ner över den vältrande högen på sandstranden. Efter en stund upplöstes högen och gestalter vacklade därifrån. Endast odjuret låg stilla, några få meter från vattnet. Till och med i regnet syntes det vilket litet odjur det var, och redan fläckades sanden av dess blod.

En hård vind började driva regnet i sidled och skaka vattnet i kaskader från träden i skogen. Uppe på bergstoppen spändes fallskärmen ut och började röra sig, gestalten drogs uppåt, kom på fötter, snodde runt, gungade ned genom en oändlighet av våt luft, klev med otympliga fötter över trädtopparna och sänkte sig alltmer medan den gled ner mot stranden. 149 Skrikande rusade pojkarna in i mörkret. Fallskärmen förde gestalten vidare, lät den plöja iväg över lagunen och dunsa tvärs över revet ut i öppna havet.

Fram emot midnatt upphörde regnet och molnen drev undan så att himmelen än en gång beströddes med stjärnornas otroliga lampor. Så drog brisen också bort och det enda ljus som hördes var droppet och porlandet av vatten som rann ner ur klyftorna och från blad efter blad föll ner på öns bruna jord. Luften var sval, fuktig och klar, och så småningom tystnade till och med vattnets ljud. Odjuret låg som ett bylte på den ljusa sandstranden och fläckarna spred sig tum för tum.

Lagunens rand blev en fosforescerande strimma som oändligt långsamt kom närmare allteftersom tidvattnets väldiga våg kom in. Det klara vattnet speglade den klara himmelen och de uddiga, lysande stjärnbilderna. Den fosforescerande strimman kurvade sig kring sandklumpar och småsten, inneslöt var och en i en rundel av spänning, accepterade dem plötsligt med en ohörbar stavelse och gick vidare.

Längs lagunens strandsida var den framglidande ljusranden full av underliga väsen med kropp av månstrålar och glödande ögon. Här och där höll en större sten fast vid sitt eget element och blev överdragen av ett lager av pärlor. Tidvattnet svallade in över den regnnaggade sanden och glättade ut allt under en silverslöja. Nu snuddade det vid den första av de fläckar som sipprade ut från den sargade kroppen och de små varelserna bildade en rörlig ljusfläck när de samlades vid dess kant. Vattnet steg ytterligare och prydde Simons sträva hår med lysande smycken av ljus. Kindens linje försilvrades och axelns välvning blev skulpterad marmor. De underliga varelserna i vattnet med sina glödande ögon och sitt svävande sken vimlade beskäftigt kring huvudet på honom. Kroppen lyftes bråkdelen av en tum över sanden och en luftbubbla steg upp ur munnen med ett vått plupp. Så vändes den mjukt i vattnet.

Någonstans bortom jordens mörka båglinje verkade solen och månen, och planeten Jordens vattenhölje hölls kvar, blev en lätt utbuktning på ena sidan medan den fasta kärnan vände sig. Tidvattnets väldiga våg gled vidare läggs ön och vattnet höjde sig. 150 Omgiven av en krans av nyfikna, lysande väsen och själv en silverskepnad under de orubbliga stjärnbilderna fördes Simons döda kropp sakta ut mot öppna havet.

151
KAPITEL TIO Snäckan och glasögonen
Nasse såg noga på den gestalt som kom fram emot honom. Nu för tiden fann han ibland att han såg tydligare om han tog av sig glasögonen och höll deras enda glas framför det andra ögat, men även sedd med vad som var hans bästa öga förblev Ralph, efter vad som hade hänt, utan tvekan Ralph. Han kom linkande ur klungan av kokospalmer, smutsig och med vissna löv i sin gula kalufs. Ena ögat var en springa i hans svullna kind, och på högra knät hade det bildats en stor sårskorpa. Han stannade ett ögonblick och kisade på varelsen på plattformen.

"Nasse? Är du den enda som är kvar?"

"Det är några småungar också."

"Dom räknas inte. Inga stora?"

"Jo – Samoeric. Dom samlar ihop ved."

"Inga andra?"

"Inte som jag vet."

Ralph klev försiktigt upp på plattformen. Det sträva gräset var fortfarande avnött där församlingen brukade sitta, och den bräckliga snäckan glänste fortfarande intill den blanknötta sittplatsen. Ralph satte sig i gräset mitt emot hövdingens plats och snäckan. Nasse föll på knä till vänster om honom och en lång minut sade ingen någonting, Till slut harklade sig Ralph och viskade någonting. Nasse viskade tillbaka.

"Va sa du?"

Ralph talade högre.

"Simon."

Nasse nickade allvarsamt utan att säga någonting. De blev sittande och stirrade med sin på olika sätt nedsatta syn på hövdingens plats och den glittrande lagunen. 152 Det gröna ljuset och de blänkande solfläckarna spelade över deras illa tilltygade kroppar.

Till slut reste sig Ralph och gick fram till snäckan. Han tog den ömt i båda händerna och föll på knä, lutad mot trädstammen.

"Nasse."

"Ja?"

"Vad ska vi göra?"

Nasse nickade mot snäckan.

"Du skulle kunna –"

"Sammankalla ett möte?"

Ralph skrattade till när han sade det, och Nasse rynkade pannan.

"Du är fortfarande hövding."

Ralph skrattade på nytt.

"Det är du visst det. Över oss."

"Jag har snäckan."

"Ralph! Sluta opp att skratta på det där viset. Det finns ju inget att skratta åt! Vad ska dom andra tänka?"

Äntligen slutade Ralph. Han darrade.

"Nasse."

"Ja?"

"Det var Simon."

"Det har du redan sagt."

"Nasse."

"Ja?"

"Det var mord."

"Tyst med dig!" sade Nasse gällt. "Vad tjänar det till att prata på det där sättet?"

Han hoppade upp och lutade sig fram över Ralph.

"Det var mörkt. Och så den där – den där blodiga dansen. Det var blixtar och åska och regn. Vi var rädda!"

"Jag var inte rädd", sade Ralph långsamt, "jag var – jag vet inte vad jag var."

"Vi var rädda!" sade Nisse upphetsat. "Vad som helst kunde ha inträffat. Det var inte – det där som du sa."

Han gestikulerade i försök att finna ett lösenord. "O Nasse!"

Ralphs tonfall, lågmält och förtvivlat, hejdade Nasses gester. Han lutade sig ner och väntade. Ralph vaggade fram och tillbaka med snäckan i famnen.

153
"Förstår du inte, Nasse? Det där som vi gjorde –"

"Han kanske fortfarande –"

"Nej."

"Han kanske bara låtsades –"

Nasses röst dog bort när han såg på Ralphs ansikte. "Du var utanför. Utanför ringen. Du var aldrig inne riktigt. Såg du inte vad vi – vad dom gjorde?"

Det låg avsky och samtidigt ett slags feberaktig upphetsning i hans tonfall.

"Såg du inte, Nasse?"

"Inte särskilt bra. Jag har ju bara ett öga nu. Det vet du väl, Ralph."

Ralph vaggade fortfarande fram och tillbaka.

"Det var en olyckshändelse", sade Nasse plötsligt. "Det var vad det var. En olyckshändelse." Hans röst blev åter gäll. "Komma krypande så där i mörkret – han hade väl inte behövt komma krypande så där ur mörkret. Han var vrickad. Det var hans eget fel." Han gestikulerade våldsamt på nytt. "Det var en olyckshändelse."

"Du såg inte vad dom gjorde –"

"Hördu Ralph. Vi måste glömma bort det där. Det tjänar ingenting till att tänka på det, förstår du inte det?"

"Jag är rädd. För oss. Jag vill fara hem. Gode Gud vad jag gärna vill fara hem."

"Det var en olyckshändelse", sade Nasse envist. "Och så var det inte mer med det."

Han rörde vid Ralphs bara axel, och Ralph ryste till vid den mänskliga beröringen.

"Och en sak till, Ralph." Nasse såg sig hastigt omkring och lutade sig sedan tätt intill honom. "Tala inte om att vi var med i den där dansen. Tala inte om det för Samoeric."

"Men det var vi ju! Vi var ju med allihop!"

Nasse skakade på huvudet.

"Vi var inte med ända till slutet. Dom la inte märke till oss i mörkret. Förresten sa du att jag bara var utanför –"

"Det var jag också", mumlade Ralph, "jag var också utanför."

Nasse nickade ivrigt.

"Just det. Vi var utanför. Vi har inte gjort nånting, vi har inte sett nånting."

154
Nasse gjorde en paus, sedan sade han:

"Vi fortsätter för oss själva, vi fyra –"

"Fyra stycken. Det räcker inte för att hålla elden brinnande."

"Vi försöker. Titta där – jag har tänt den."

Samoeric kom ut ur skogen släpande på en stor stock. De släppte den framme vid elden och vände sig mot bassängen. Ralph for upp.

"Hallå där borta!"

Tvillingarna hejdade sig ett ögonblick men fortsatte.

"Dom tänker gå och bada, Ralph."

"Bäst att få det gjort med en gång."

Tvillingarna blev förvånade när de såg Ralph. De rodnade och stirrade förbi honom ut i luften.

"Hej. Tänka sig att vi skulle stöta på dig, Ralph."

"Vi har just varit i skogen –"

"– och hämtat ved till elden –"

"– vi gick vilse i går kväll."

Ralph granskade sina tår.

"Gick ni vilse efter …"

Nasse putsade glasögonen.

"Efter festen", sade Sam med kvävd röst. Eric nickade. "Ja, efter festen."

"Vi gick tidigt", sade Nasse hastigt, "för vi var trötta."

"Det gjorde vi också –"

"– väldigt tidigt –"

"– vi var väldigt trötta."

Sam rörde vid en skråma i pannan men tog hastigt bort handen igen. Eric fingrade på sin spruckna läpp.

"Ja vi var väldigt trötta", upprepade Sam, "så vi gick tidigt. Var det en kul –"

Luften var tung av outtalad vetskap. Sam vred på sig, och det förfärliga ordet slapp ur honom: "– dans?"

Minnet av dansen som ingen av dem hade varit med om kom alla fyra pojkarna att rycka till som i kramp.

"Vi gick tidigt."

Det förvånade inte Roger att han blev anropad när han kom fram till landtungan som förenade Slottsklippan med öns huvuddel. 155 Han hade hela denna fasansfulla natt räknat med att åtminstone några av stammen skulle hålla stånd mot öns fasor på dess säkraste ställe.

Rösten ljöd genomträngande uppe från höjden där stenblock i avtagande storlek låg staplade på varandra.

"Halt! Vem där?"

"Roger."

"Fortsätt. "

Roger fortsatte.

"Du såg välan själv att det var jag."

"Hövdingen sa att vi måste anropa varenda en."

Roger kikade uppåt.

"Du skulle väl inte kunna hindra mig från att komma upp om jag ville."

"Inte det? Kom hit så fåt du se."

Roger klättrade uppför klippan, som var brant som en stege.

"Titta får du se."

En trädstam var inkilad under det översta blocket och en annan stam som en hävstång under den första. När Robert gav hävstången en lätt tryckning knakade det i blocket. Om man tryckte ordentligt skulle blocket dråsa ner på landtungan. Roger uttryckte sin beundran.

"Han är allt en riktig hövding han, eller hur?" Robert nickade.

"Han ska ta oss med ut på jakt."

Han gjorde ett kast med huvudet i riktning mot de avlägsna hyddorna där en tunn vit rök steg upp mot himmelen. Roger som satt ute på själva klippkanten tittade dystert in mot ön allt under det han petade på en tand som var lös. Hans blick stannade vid bergstoppen långt borta, och Robert släppte det outtalade ämnet.

"Han tänker klå Wilfred."

"Varför då?"

Robert skakade osäkert på huvudet.

"Det vet jag inte. Han sa ingenting om det. Han blev arg och hade oss att binda Wilfred. Han har" – han fnittrade upphetsat – "han har legat bunden i flera timmar och bara väntat –"

"Men sa inte hövdingen varför?"

"Inte som jag hörde."

För Roger där han satt på de väldiga klippblocken i den brännande solen ställde denna nyhet tingen i blixtlik belysning. Han slutade att känna på tanden och blev sittande stilla medan det gick upp för honom vad oinskränkt makt gav för möjligheter. 156 Efter en stund klättrade han utan ett ord utför klippornas baksida ner till grottan och resten av stammen.

Där nere satt hövdingen, naken till midjan och med ansiktets drag markerade i vitt och rött. Stammen låg i en halvcirkel framför honom. Wilfred som just hade blivit piskad och löst ur sina bojor snörvlade högljutt någonstans i bakgrunden. Roger satte sig på huk bland de andra.

"I morgon ska vi jaga igen", fortsatte hövdingen.

Han pekade på några av vildarna med sitt spjut.

"Några av er stannar kvar här och bättrar på grottan och försvarar porten. Jag tar med mig några jägare och sen kommer vi hem med kött. Försvararna ser till att dom andra inte smyger sig in genom porten –"

En av vildarna räckte upp handen och hövdingen vände sitt mörka, målade ansikte mot honom.

"Varför skulle dom försöka smyga sig in?" Hövdingen svävade på målet men han menade allvar.

"Det kommer dom att göra. Dom kommer att försöka förstöra vad vi gör. Så vakterna vid porten måste vara uppmärksamma. Och så –"

Hövdingen gjorde en paus. De såg en oväntat skär triangel hoppa fram, fara längs läpparna på honom och försvinna igen.

"– och så kanske odjuret försöker komma in. Ni minns väl hur han kom krypande –"

Halvcirkeln ryste och mumlade instämmande.

"Han kom – i förklädnad. Han kanske kommer igen, fastän vi gav honom huvudet på vårt byte. Så håll utkik, och var försiktiga."

Stanley lyfte underarmen från klippblocket och höll upp ett frågande finger.

"Vad vill du?"

"Men gjorde vi inte – gjorde vi inte –?"

Han skruvade på sig och såg ner i marken.

"Nej!"

Under den tystnad som följde skyggade var och en av vildarna undan för sitt speciella minne.

"Nej! Hur skulle vi kunna – göra slut på det?"

Till hälften lättade, till hälften skrämda inför antydningen om eventuellt kommande fasor började vildarna åter mumla sinsemellan.

157
"Så håll er ifrån berget", sade hövdingen högtidligt, "och ge det huvudet om ni går på jakt."

Stanley vinkade med fingret igen.

"Odjuret kanske förvandlade sig till nåt annat"

"Det är möjligt", sade hövdingen. En teologisk fundering inställde sig. "I vilket fall som helst är det bäst vi håller oss väl med honom. Man vet aldrig vad han kan ta sig till."

Stammen begrundade detta och skakades plötsligt som av en vindstöt. När hövdingen såg verkan av sina ord reste han sig hastigt.

"Men i morgon ska vi jaga, och när vi har skaffat kött ska vi ha fest –"

Bill räckte upp handen.

"Hövding!"

"Ja?"

"Vad ska vi göra upp eld med?"

Hövdingens rodnad doldes av den vita och röda leran. I den osäkra tystnad som följde lät stammen än en gång sitt mummel strömma ut. Så höjde hövdingen sin hand.

"Vi tar av dom andras eld. Vänta så ska ni få höra. I morgon jagar vi och skaffar kött. I kväll går jag dit tillsammans med två jägare – vilka följer med?"

Maurice och Roger räckte upp händerna.

"Maurice –"

"Ja?"

"Var hade dom sin eld?"

"På det gamla stället bredvid eldklippan."

Hövdingen nickade.

"Ni andra kan gå och lägga er så fort solen går ner. Men vi tre, Maurice, Roger och jag, vi har saker att uträtta. Vi ger oss iväg strax före solnedgången –"

Maurice räckte upp handen.

"Men hur går det om vi möter –"

Hövdingen viftade undan invändningen.

"Vi håller oss till sandstranden. Och om han kommer, tar vi och – och uppför vår – dans igen."

158
"Vi tre ensamma?"

Återigen steg mumlet och dog bort igen.

Nasse gav Ralph sina glasögon och stod och väntade tills han skulle få sin syn igen. Veden var sur, och det var tredje gången de tände den. Ralph tog några steg tillbaka och sade för sig själv:

"Vi vill inte vara utan eld en natt till."

Han såg skuldmedvetet på de tre pojkarna som stod intill honom. Det var första gången han hade erkänt eldens dubbla funktion. Dess ena uppgift var givetvis att skicka upp en rökslinga som signal, men numera skulle den också vara en härd och en trygghet tills de somnade. Eric blåste på veden tills den glödde och skickade upp en liten låga. En plym av vit och gul rök vällde upp. Nasse tog tillbaka sina glasögon och betraktade elden med välbehag.

"Om vi bara kunde göra en radio!"

"Eller ett flygplan –"

"– eller en båt."

Ralph skrapade ihop sina bleknande kunskaper om världen.

"Vi kanske blir tillfångatagna av dom röda."

Eric strök undan luggen.

"Dom vore nog bättre än –"

Han ville inte nämna namn, och Sam avslutade meningen åt honom genom att nicka bortåt stranden.

Ralph mindes den otympliga figuren med fallskärm.

"Han sa nånting om en död karl –" Han rodnade besvärat vid detta erkännande av att han hade varit närvarande vid dansen. Han gjorde trugande rörelser mot röken med kroppen. "Slockna inte – stig upp, högre!"

"Röken håller på att bli tunnare."

"Vi behöver mera ved redan, fastän den är sur."

"Min astma –"

Svaret kom mekaniskt.

"Jag ger katten i din assma."

"Om jag går och släpar på ved blir min astma värre. Jag önskar att den inte blev det men så är det."

De tre pojkarna gick in i skogen och hämtade var sin börda murket trä. Än en gång steg röken upp, tjock och gul.

"Kom så går vi och skaffar nånting att äta."

159
Tillsammans gick de bort till fruktträden med spjuten i händerna. De sade inte mycket, åt i hast. När de kom ut ur skogen igen höll solen på att gå ner och det var bara glöd kvar av elden. Ingen rök steg upp.

"Jag orkar inte bära mera ved", sade Eric. "Jag är trött."

Ralph harklade sig.

"Där oppe höll vi elden vid liv."

"Där oppe var den liten. Men här måste det vara en stor eld."

Ralph lade ett stycke ved på elden och betraktade röken som drev bort i skymningen.

"Vi måste hålla den vid liv."

Eric kastade sig ner på marken.

"Jag är alldeles för trött. Och vad tjänar det till?"

"Eric!'' ropade Ralph i upprörd ton. "Du får inte säga så där!"

Sam föll på knä bredvid Eric.

"Men – vad tjänar det egentligen till?"

Ralph försökte förtrytsamt erinra sig svaret. Han visste att det var någonting som var bra med en eld. Alldeles oerhört bra.

"Det har ju Ralph talat om för er så många gånger", sade Nasse retligt. "Hur ska vi annars bli räddade?"

"Ja visst ja! Om vi inte skickar upp rök –"

Ralph satte sig framför dem i den tilltagande skymningen.

"Begriper ni inte det? Vad tjänar det till att önska sig radioapparater och båtar?"

Han höll upp handen och böjde fingrarna till en knytnäve.

"Det är bara en sak vi kan göra för att komma ur det här eländet. Leka jakt kan vem som helst göra, skaffa kött kan vem som helst göra –"

Han såg från det ena ansiktet till det andra. Just då, i det ögonblicket då hans lidelse och övertygelse var som starkast, gick ridån ner i huvudet på honom och han glömde vad det var han ville ha fram. Han blev stående på knä med knuten näve och lät blicken högtidligt vandra från den ena av pojkarna till den andra. Så gled ridån upp igen.

"Jo visst. Därför måste vi laga att vi får rök, mera rök –"

"Men vi kan inte hålla elden vid liv! Titta där!"

Elden höll på att slockna för dem.

"Två som passar elden", sade Ralph halvt för sig själv. "Det blir tolv timmar om dygnet."

160
"Vi kan inte skaffa mera ved, Ralph –"

"– inte i mörkret –"

"– inte om natten –"

"Vi kan tända eld varje morgon", sade Nasse. "'Ingen kan ändå se röken i mörkret."

Sam nickade ivrigt.

"Det var skillnad när elden var –"

"– där oppe."

Ralph steg upp. Han kände sig underligt försvarslös nu när mörkret trängde på alltmer.

"Låt elden slockna då, för i kväll."

Han gick före till den närmaste hyddan som fortfarande stod upprätt fastän den var illa medfaren. Därinne låg bäddarna av torra löv som prasslade när man rörde vid dem. I hyddan intill pratade en av de små i sömnen. De fyra stora kröp in i hyddan och grävde ner sig i lövet. Tvillingarna låg tillsammans och Ralph och Nasse i andra änden. Det knastrade och prasslade en stund i lövet medan de försökte göra det bekvämt för sig.

"Nasse."

"Ja?"

"Är allt väl?"

"Jag förmodar det."

Till slut var det tyst i hyddan, bortsett från litet prassel då och då. Framför dem hängde en svart rektangel här och där prickad av glittrande juveler, och från revet hördes bränningarnas ihåliga ljud. Ralph inrättade sig för sin vanliga kvällslek – Tänk om …

Tänk om de kunde flyga hem med ett jetplan, då skulle de landa på det där stora flygfältet i Wiltshire före morgonen. Sen skulle de åka bil – nej för att allt skulle vara fullkomligt skulle de åka tåg hela vägen till Devon och bo i den där stugan igen. Och längst bort i trädgården skulle de vilda ponnyerna komma och titta över muren …

Ralph vände sig oroligt i lövet. Dartmoor var vilt, och ponnyerna var också vilda. Men det vildas tjuskraft var borta.

I stället kopplade han över tankarna på en civiliserad stad där barbariet aldrig skulle kunna sätta sin fot. Vad kunde kännas tryggare än busscentralen med dess lyktor och hjul?

I nästa ögonblick dansade Ralph kring en lyktstolpe. 161 En buss kröp ut från busstationen, det var en underlig buss …

"Ralph! Ralph!"

"Vad är det?"

"Låt bli att väsnas så där –"

"Förlåt."

Ur mörkret i andra änden av hyddan hördes ett fasansfullt stönande och de ryckte till av förskräckelse så att lövet rök. Slutna i varandras armar låg Sam och Eric och slogs.

"Sam! Sam!"

"Hallå där, Eric!"

Efter en stund var det tyst igen.

Nasse sade lågt till Ralph:

"Vi måste komma ifrån det här."

"Vad menar du?"

"Vi måste bli räddade."

För första gången den dagen, och trots det allt tätare mörkret, började Ralph fnittra.

"Jag menar vad jag säger", viskade Nasse. "Om vi inte kommer hem snart blir vi tokiga."

"Prilliga."

"Vrickade."

"Skvatt galna."

Ralph strök de fuktiga hårslingorna ur ögonen.

"Du får skriva till din faster."

Nasse funderade allvarligt.

"Jag vet inte var hon är just nu. Och jag har inget kuvert och inget frimärke. Och det finns ingen brevlåda. Och ingen brevbärare."

Inför den lyckade effekten av sitt lilla skämt kunde Ralph inte behärska sig. Hans fnitter stod inte att hejda, och det ryckte i hela kroppen på honom.

Nasse tillrättavisade honom med värdighet.

"Nånting så roligt sa jag väl inte –"

Ralph fortsatte att fnittra fastän det gjorde ont i bröstet på honom. Ryckningarna i kroppen tröttade ut honom så att han till sist låg andfådd och uppgiven och bara väntade på nästa anfall. Under en av dessa pauser överraskades han av sömnen.

"– Ralph! Nu väsnas du igen. Du måste vara tyst, Ralph, för –"

162
Ralph vände på sig på sin lövbädd. Han hade all anledning att vara tacksam över att hans dröm blev avbruten, för bussen hade kommit närmare och blivit tydligare.

"Vad måste jag vara tyst för?"

"Håll mun och lyssna."

Ralph lade sig försiktigt ner till ackompanjemang av en lång suck ur lövet. Eric stönade ett tag och tystnade igen. Bortsett från den stjärnströdda rektangeln som gjorde varken till eller ifrån var natten mörk som en säck.

"Jag hör ingenting."

"Det är nånting som rör sig utanför."

Det stack till i huvudsvålen på Ralph. Ljudet av hans eget blod dränkte allt annat men dämpades efter en stund.

"Jag hör fortfarande ingenting."

"Lyssna igen. Lyssna en lång stund."

Tydligt och klart och bara någon meter från hyddans bortre vägg knäcktes en gren. Blodet dånade åter i öronen på Ralph, och förvirrade bilder jagade varandra genom hans medvetande. En kombination av dem alla strök omkring utanför. Han kände Nasses huvud mot sin axel och en hands krampaktiga grepp.

"Ralph! Ralph!"

"Håll mun och lyssna."

I förtvivlan bad Ralph till himlen att odjuret skulle föredra småungar.

Kusliga viskningar hördes utanför.

"Nasse – Nasse –"

"Det är här!" flämtade Nasse. "Det är verkligt!" Han klamrade sig fast vid Ralph och sträckte på sig för att kunna dra andan.

"Nasse, kom ut. Jag vill tala med dig, Nasse."

Ralph viskade i örat på Nasse.

"Säg ingenting."

"Nasse – var är du, Nasse?"

Någonting strök emot hyddans vägg. Nasse låg stilla ett ögonblick, sedan kom astman över honom. Hans rygg spändes till en båge och benen sprätte i det krasande lövet. Ralph rullade undan från honom.

I detsamma hördes ett otäckt grymtande i hyddans öppning och puffar och knuffar av någonting levande som tumlade in. Någon snavade över Ralph och Nasses hörn blev en röra av grymtningar och knakanden och fäktande lemmar. 163 Ralph måttade ett slag, och i nästa ögonblick rullade han och vad som tycktes vara ett dussin andra varelser runt, runt, slog och klöste och bet. Han blev ryckt och ruskad, kände plötsligt fingrar i munnen och bet till. En näve drogs undan och kom tillbaka som en pistong så att hela hyddan exploderade i ljus. Ralph vred sig så att han kom på sidan ovanpå en slingrande kropp och kände en het andedräkt mot kinden. Han började dunka mot munnen inunder sig med sin knutna näve som hammare, slog i allt vildare hysteri allteftersom ansiktet blev klibbigare. Ett knä stötte upp mellan benen på honom och han föll åt sidan maktlös av smärta, och striden rullade vidare ovanpå honom. Så brakade hyddan ihop som en tillintetgörande slutpunkt, och de anonyma skepnaderna slog sig väg genom spillrorna. Mörka gestalter drog sig ut ur ruinerna och försvann och de smås skrik och Nasses flämtningar kunde åter höras.

Ralph ropade med darrande stämma:

"Gå och lägg er, alla småungar. Vi har varit i slagsmål med dom andra. Sov ni bara."

Samoeric kom närmare och såg forskande på Ralph.

"Är ni två okay?"

"Jag tror det –"

"– jag är sönderslagen:"

"Jag med. Hur är det med Nasse?"

De halade ut Nasse ur bråten och satte honom mot ett träd. Natten var sval och rensad från överhängande fasa. Nasse andades litet lättare.

"Blev du skadad, Nasse?"

"Inte så mycket."

"Det var Jack och hans jägare", sade Ralph bittert. "Varför kan dom inte lämna oss i fred?"

"Vi gav dom så dom kände't", sade Sam. Ärligheten tvingade honom att fortsätta. "Åtminstone du. Jag trasslade in mig nånstans i ett hörn."

"En av dom gav jag vad han tålde", sade Ralph. "Honom spöade jag ordentligt. Han kommer inte hit och vill slåss med oss i brådrasket."

"Det gjorde jag också", sade Eric. "Jag vaknade av att en av dom sparkade mig i ansiktet. 164 Jag är bestämt förfärligt blodig i ansiktet, tror jag. Men jag tog kål på honom till slut."

"Hur gjorde du då?"

"Jag stötte upp med knät rakt i skrevet på honom", sade Eric med illa dold stolthet. "Ni skulle ha hört honom vråla! Han kommer inte tillbaks i brådrasket han heller. Så vi klarade oss inte så illa i alla fall."

Ralph gjorde en plötslig rörelse i mörkret, men så hörde han Eric pyssla med någonting i munnen:

"Vad är det?"

"Bara en tand som är lös."

Nasse drog upp benen inunder sig.

"Är du all right, Nasse?"

"Jag trodde dom ville ha snäckan."

Ralph traskade iväg längs den ljusa sandstranden och hoppade upp på plattformen. Snäckan lyste fortfarande bredvid hövdingens plats. Han tittade på den ett par ögonblick och gick sedan tillbaka till Nasse.

"Dom har inte tagit snäckan."

"Jag förstår det. Det var inte snäckan de ville ha. Det var nånting annat. Ralph – vad ska jag ta mig till?"

Långt bortåt strandens båglinje travade tre gestalter i riktning mot Slottsklippan. De höll sig på avstånd från skogen och nära vattnet. Då och då sjöng de dämpat, ibland hjulade de nere vid den rörliga, fosforescerande strimman. Hövdingen gick i spetsen med stadiga steg, uppfylld av triumf över sin prestation. Nu var han hövding i sanning. Han gjorde stötande rörelser med spjutet. I vänstra handen på honom dinglade Nasses trasiga glasögon.

165
KAPITEL ELVA Slottsklippan
I den korta, kyliga gryningen samlades de fyra pojkarna kring den svarta fläcken där elden hade brunnit, och Ralph föll på knä och blåste. Grå, dunig aska for åt alla håll men ingen gnista glödde i smörjan. Tvillingarna såg oroligt på, men Nasse satt med uttryckslöst ansikte bakom sin närsynthets skimrande mur. Ralph blåste tills det susade i öronen av ansträngningen och den första gryningsbrisen övertog uppgiften och blåste ögonen fulla med aska på honom. Han sjönk tillbaka på hälarna, svor och torkade tårarna ur ögonen.

"Det är ingen idé."

Eric såg ner på honom genom en mask av intorkat blod. Nasse tittade på ett ungefär åt Ralphs håll.

"Klart det inte är nån idé. Nu har vi ingen eld." Ralph närmade sig Nasse så att deras ansikten var mindre än en meter ifrån varandra.

"Ser du mig?"

"Lite."

Ralph lät sin svullna kind sluta till ögat igen. "Dom har tagit vår eld."

Ursinnet gjorde rösten gäll på honom.

"Dom har stulit den!"

"Det är likt dom", sade Nasse. "Och dom har gjort mig blind. Det är precis likt Jack Merridew. Du får sammankalla ett möte, Ralph, för vi måste bestämma vad vi ska göra."

"Ett möte med bara oss? "

"Det är det enda vi har kvar. Sam – får jag hålla i dig."

De gick i riktning mot plattformen.

"Blås i snäckan", sade Nasse. "Blås så högt du kan."

Skogen återkastade ekot och fåglar lyfte skriande från trädtopparna, precis som den där första morgonen för en evighet sedan. 166 Stranden var tom åt båda hållen. Några av de små kom ut ur hyddorna. Ralph satte sig på den blanknötta stammen och de tre andra ställde sig framför honom. Han nickade, och Samoeric satte sig till höger. Ralph sköt över snäckan i händerna på Nasse. Han tog försiktigt emot den glänsande tingesten och blinkade mot Ralph.

"Tala då."

"Jag har tagit snäckan bara för att säga så här. Jag ser inte ett dugg, och jag måste ha tillbaka mina glasögon. Det har hänt rysliga saker här på ön. Jag röstade på dig som hövding. Du är den enda som nånsin har fått nånting gjort. Så nu får du tala, Ralph, och tala om för oss vad – annars –"

Nasse avbröt sig med en snörvling. Han satte sig och Ralph tog tillbaka snäckan.

"Bara en vanlig eld. Man tycker vi skulle kunna klara det, eller hur? Bara en röksignal så vi kan bli räddade. Är vi vildar, eller vad är vi för nånting? Men nu har vi ingen signal. Det kanske går båtar förbi. Minns ni när han gick på jakt och elden slocknade och en båt passerade? Och så tycker dom att han är bäst som hövding. Sen var det – sen var det … och det var också hans fel. Om inte han hade varit hade det aldrig hänt. Nu kan Nasse inte se, och dom kom och stal –" Ralphs röst åkte upp i falsett – "dom kom om natten, i mörkret, och stal vår eld. Dom stal den. Vi skulle ha givit dom eld om dom hade bett oss. Men dom stal den och signalen finns inte mer och vi blir aldrig räddade förstår ni inte hur jag menar? Jag –"

Ridån föll ner i hjärnan på honom och han gjorde en tafatt paus. Nasse sträckte trevande fram handen efter snäckan.

"Vad tänker du göra, Ralph? Det här är bara prat utan att nånting blir bestämt. Jag vill ha mina glasögon."

"Jag försöker tänka. Om vi skulle gå dit och se ut som vi gjorde förr i världen, tvättade och borstade i håret – vi är ju inga vildar i alla fall och räddade blir vi inte genom att leka –"

Han drog ner kinden och tittade på tvillingarna.

"Vi skulle kunna snygga upp oss en smula och sen gå –"

"Vi måste ta spjut med oss", sade Sam. "Nasse också."

"– för vi kanske kommer att behöva dom."

"Det är inte du som har snäckan!"

Nasse höll upp snäckan.

167
"Ni kan ta spjut med er om ni vill men det gör inte jag. Vad skulle det tjäna till? Mig måste ni förresten leda som en hund. Ja skratta ni. Skratta på bara. Det finns folk på den här ön som skulle kunna skratta åt vad som helst. Och hur har det gått? Vad ska dom vuxna tycka? Simon har blivit mördad. Och den där andra grabben med märket i ansiktet – är det nån som har sett honom sen första dan?"

"Nasse! Stopp ett tag!"

"Det är jag som har snäckan. Jag tänker gå bort till den där Jack Merridew och säga honom ett ord, det tänker jag."

"Han kommer att göra dig illa."

"Vad kan han göra mig mer än han redan har gjort? Jag ska tala om för honom vad han går för. Låt mig bära snäckan, Ralph. Jag ska visa honom det enda han inte har."

Nasse gjorde ett uppehåll och såg sig omkring på de suddiga skepnaderna. Den gamla församlingens figur, upptrampad i gräset, lyssnade till honom.

"Jag tänker gå till honom med snäckan i händerna. Jag tänker hålla upp den. Hördudu, tänker jag säga, du är starkare än jag och du har inte astma. Du kan se, ska jag säga, och se med båda ögonen. Men jag ber inte att få tillbaka mina glasögon som en nåd. Jag ber inte att du ska vara hygglig, ska jag säga, och det är inte för att du är stark som jag inte gör det, utan för att rätt är rätt. Ge mig mina glasögon, ska jag säga – det är du tvungen att göra."

Nasse tystnade, röd och darrande. Han sköt hastigt över snäckan till Ralph som om han hade brått att bli av med den och torkade tårarna ur ögonen. Den gröna dagern stod mjukt omkring dem, och snäckan låg vit och bräcklig vid Ralphs fötter. En enda droppe som hade glidit mellan fingrarna på Nasse glittrade på dess graciöst kurvade yta som en stjärna.

Efter en stund rätade Ralph upp sig och strök tillbaka håret.

"All right. Gör ett försök. Om du vill, menar jag. Vi följer med."

"Han har krigsmålning", sade Sam blygt. "Ni vet hur han kommer att vara –"

"– han kommer att tycka vi är ynkliga."

"– blir han ilsken blir det synd om oss –"

Ralph blängde på Sam. Han mindes dunkelt någonting som Simon sa till honom en gång när de var borta vid klipporna.

168
"Var inte dum", sade han. "Kom så går vi", tillade han snabbt.

Han räckte fram snäckan mot Nasse som rodnade av stolthet.

"Du måste bära den."

"När vi är klara ska jag bära den –"

Nasse sökte efter ord som skulle kunna uttrycka hur passionerat villig han var att bära snäckan hur svårt det än var.

"– det har jag ingenting emot. Jag vill gärna bära den, men nån måste leda mig."

Ralph lade ner snäckan på den glänsande stammen igen.

"Då är det bäst vi äter och sen gör oss klara."

De gick bort till de härjade fruktträden. De andra gav Nasse att äta, och han hittade själv en del frukt med känseln. Medan de åt tänkte Ralph på eftermiddagens expedition.

"Vi ska vara som vi var förr i världen. Vi ska tvätta oss –"

Sam svalde en tugga och protesterade.

"Men vi badar ju varenda dag!"

Ralph betraktade de smutsiga varelserna framför sig och suckade."

Vi borde kamma oss. Men vi är ju alldeles för långhåriga."

"Jag har båda mina strumpor kvar i hyddan", sade Eric. "Vi kunde sätta dom på huvudet som nån sorts mössor."

"Vi kunde kanske få tag i nånting att knyta undan håret med", sade Nasse.

"Som jäntor!"

"Nej det har du rätt i, det kan vi inte göra."

"Då får vi gå som vi är", sade Ralph. "Dom ser inte bättre ut dom."

Eric gjorde en hejdande rörelse.

"Men dom är målade! Ni vet hur det är –"

De andra nickade. De kände alltför väl till hur krigsmålningen släppte den inneboende vilden lös.

"Men vi ska inte vara målade", sade Ralph, "för vi är inga vildar."

Samoeric tittade på varandra.

"Men i alla fall –"

Ralph skrek åt dem.

"Nej – ingen krigsmålning!"

Han försökte minnas.

169
"Rök", sade han. "Vi måste ha rök."

Han vände sig ursinnigt mot tvillingarna.

"Rök sa jag! Vi måste ha rök."

Det blev tyst, bortsett från binas mångtoniga surrande. Till slut tog Nasse till orda, vänligt.

"Klart vi måste ha rök. För röken är vår signal, och vi kan inte bli räddade om vi inte har rök."

"Det vet väl jag!" skrek Ralph. Han drog undan armen från Nasse. "Menar du att –?"

"Jag säger bara vad du alltid säger", sade Nasse hastigt.

"Jag trodde ett tag att –"

"Det hade jag visst inte", sade Ralph gällt. "Jag hade det klart för mig hela tiden. Jag hade inte glömt det."

Nasse nickade blidkande.

"Du är hövding, Ralph. Du kommer ihåg allting."

"Jag hade inte glömt det."

"Klart du inte hade."

Tvillingarna tittade nyfiket på Ralph, som om de såg honom för första gången.

De gav sig av längs stranden i formering. Ralph gick i spetsen; han haltade litet och bar sitt spjut över ena axeln. Solröken som dallrade över den glittrande sanden, hans långa hår och blessyrerna gjorde att han såg tingen bara till hälften. Bakom honom kom tvillingarna, litet oroliga till en början men fulla av okuvlig vitalitet. De sade inte mycket och gick med spjuten släpande efter sig, för Nasse hade funnit att om han såg ner och på så sätt skyddade sina trötta ögon mot solen kunde han urskilja spjutens rörelse i sanden. Han gick mellan de släpande spjutändarna med snäckan framför sig i båda händerna. Tillsammans utgjorde de en liten kompakt grupp som rörde sig längs stranden med fyra tallriksliknande skuggor dansande om varandra på marken inunder dem. Det syntes inga spår efter ovädret och stranden var renskurad som ett fejat svärd. Himmelen och berget var oändligt långt borta, skimrande i hettan, och revet lyftes av diset och flöt som i en pöl av silver halvvägs upp mot himlen.

De passerade platsen där stammen hade dansat. De förkolnade grenarna låg fortfarande kvar på klipphällarna där regnet hade släckt dem, men sanden nere vid vattnet hade blivit jämn och slät igen. 170 De gick förbi under tystnad. Alla var övertygade om att stammen höll till på Slottsklippan, och så snart den kom inom synhåll stannade de som på överenskommelse. Till vänster om sig hade de den tätaste snårskogen på hela ön, en enda massa av hopsnodda stammar, svart och grön och ogenomtränglig, och rakt framför dem vajade högt gräs. Ralph gick vidare.

Här var gräset tillplattat på ett ställe – det var där de hade legat medan han själv gick och rekognoscerade. Där var den smala landtungan och hyllan utefter klippans sida, och där uppe de röda tinnarna.

Sam rörde vid armen på honom.

"Rök."

En tunn rökslöja vajade i luften bortom klippan.

"Ingen vidare eld, tycker jag."

Ralph vände sig om.

"Vad gömmer vi oss för?"

Genom ridån av gräs steg han ut på den lilla öppna sträckan som ledde fram till landtungan.

"Ni två går sist. Jag går först, och sen Nasse ett steg efter mig. Håll era spjut klara."

Nasse kikade oroligt mot den skimrande slöja som svävade mellan honom och världen.

"Är det inte riskabelt? Är inte klippan brant? Man kan höra havet."

"Håll dig tätt efter mig."

Ralph gick ut på den smala landtungan. Han sparkade till en sten så att den studsade ner i vattnet. I detsamma sögs havet undan och blottade en röd, sjögräsklädd fyrkant tolv meter nedanför Ralphs vänstra arm.

"Törs jag gå här?" sade Nasse med skälvande stämma. "Jag tycker det är hemskt –"

Från tinnarna högt ovanför dem hördes ett plötsligt tjut följt av något som skulle föreställa ett stridsrop och besvarades av röster på andra sidan klippan.

"Ge mig snäckan och stå still."

"Halt! Vem där?"

Ralph böjde huvudet bakåt och uppfångade en skymt av Rogers mörka ansikte högst uppe.

171
"Du ser väl att det är jag!" skrek han. "Var inte fånig!"

Han förde snäckan till läpparna och började blåsa. Vildar dök upp, målade till oigenkännlighet, och började jämka sig ner längs klipphyllan i riktning mot landtungan. De hade spjut med sig och placerade sig så att de skulle kunna spärra vägen. Ralph fortsatte att blåsa utan att ta notis om Nasses förfäran.

Roger skrek åt dem.

"Ge er iväg härifrån – hör ni det!"

Till slut tog Ralph snäckan från munnen och gjorde ett uppehåll för att hämta andan. Hans första ord kom som en flämtning men var fullt hörbara.

"– sammankalla ett möte."

De vildar som bevakade ingången till fortet mumlade sinsemellan men gjorde inte en rörelse. Ralph tog några steg framåt. En röst viskade ivrigt bakom honom.

"Gå inte ifrån mig, Ralph."

"Sätt dig ner", sade Ralph över axeln, "och stanna här tills jag kommer tillbaka."

Han stannade halvvägs ute på landtungan och såg intensivt på vildarna. Eftersom målningen hade befriat dem från alla hämningar hade de knutit undan håret och hade det därför behagligare än han. Ralph beslöt att knyta undan sitt senare. Han hade faktiskt lust att be dem vänta medan han gjorde det på stället, men det var förstås omöjligt. Vildarna fnissade och en av dem gestikulerade mot Ralph med sitt spjut. Högst uppe släppte Roger hävstången och lutade sig ut över kanten för att se vad det var fråga om. Pojkarna på landtungan stod i en pöl av sina egna skuggor som hade krympt till en samling rufsiga huvuden. Nasse satt på huk, formlös över ryggen som en säck.

"Jag sammankallar ett möte."

Tystnad.

Roger tog upp en liten sten och kastade den, mitt emellan tvillingarna med avsikt att missa. De hoppade till och Sam var nära att tappa balansen. En känsla av makt började bulta som en puls i Rogers kropp.

Ralph talade åter med hög röst.

"Jag sammankallar ett möte."

Han for över dem med blicken.

172
"Var är Jack?"

Gruppen rörde på sig och rådgjorde inbördes. Ett målat ansikte tog till orda med Roberts röst.

"Han är på jakt. Och han har sagt att vi inte får släppa in er."

"Jag har kommit för att tala om elden, och om Nasses glasögon", sade Ralph.

Det blev åter rörelse i gruppen framför honom och ett skratt sprack ut från den, ett ljust, upphetsat skratt som gav eko mellan de höga klipporna.

Plötsligt hördes en röst bakom Ralph.

"Vad vill ni?"

Tvillingarna tog ett språng framåt så att de kom emellan Ralph och ingången till fortet. Ralph vände sig hastigt om. På personlighetens utstrålning och på det röda håret kände han igen Jack som var på väg ut ur skogen. Två jägare satt på huk på var sida om honom. Alla tre var målade i svart och grönt. Bakom dem i gräset låg den huvudlösa och uppskurna kroppen av en sugga.

Nasse jämrade sig.

"Ralph! Gå inte ifrån mig!"

Med komiskt försiktiga rörelser klängde han sig fast vid klippan och pressade sig intill den med det sugande havet nedanför. Vildarnas fnissningar blev till ett gällt hånskratt.

Jack överröstade oljudet.

"Gå din väg, Ralph. Du kan hålla dig på din ände av ön. Det här är min ände och min stam. Låt mig vara i fred."

Hånskrattet dog bort.

"Du har tagit Nasses glasögon", sade Ralph andfått. "Dom måste du lämna tillbaka."

"Måste? Vem måste jag det för?"

Ralph blev rasande.

"Hördudu! Ni har valt mig till hövding. Hörde du inte att jag blåste i snäckan? Du har burit dig verkligt tarvligt åt – vi skulle ha gett er eld om ni hade bett oss –"

Hans kinder flammade och det sprängde i hans igensvullna öga.

"Ni kunde ha fått eld när som helst. Men ni sa aldrig till om det. I stället kom ni smygande som tjuvar och stal Nasses glasögon!"

"Säg det där en gång till!"

"Tjuv! Tjuv!"

173
Nasse började skrika.

"Ralph! Tänk på mig!"

Jack tog ett språng och stötte med spjutet i riktning mot Ralphs bröst. Ralph skymtade Jacks arm, lyckades därigenom lokalisera spjutet och avvärjde stöten med grovänden på sitt eget. Så vände han spjutet och sopade till Jack ordentligt över örat. De stod tätt inpå varandra, andades häftigt, buffades och blängde.

"Vem var det som var tjuv?"

"Du!"

Jack slet sig lös och höjde spjutet mot Ralph. Som genom en överenskommelse hade de övergått till att hantera spjuten som sablar, vågade inte längre använda de livsfarliga spetsarna. Slaget träffade Ralphs spjut, fortsatte nedåt och träffade hans fingrar med fruktansvärd kraft. Återigen drog de sig undan varandra och bytte samtidigt plats så att Jack kom närmast Slottsklippan och Ralph in mot ön.

Båda andades tungt.

"Kom an bara –"

"Kom an –"

De intog hotfullt utgångsställning men höll sig precis utom räckhåll för varandras vapen.

"Kom an du så ska du få se!"

"Kom an själv!"

Den fastklamrade Nasse försökte fånga Ralphs uppmärksamhet. Ralph drog sig närmare och lutade sig ner, hela tiden med ett vaksamt öga på Jack.

"Ralph – glöm inte bort vad vi kom hit för. Elden. Mina glasögon."

Ralph nickade. Han lät stridsmusklerna slappna, återtog en naturlig ställning och sänkte spjutets grovände mot marken. Jack följde honom med blicken, outgrundlig under krigsmålningen. Ralph såg upp mot tinnarna och sedan mot gruppen av vildar.

"Hör hit allihop. Vi har kommit hit för att säga så här. Först och främst måste ni lämna tillbaka Nasses glasögon. Utan dom kan han inte se. Ni rättar er inte efter spelreglerna –"

De målade vildarna fnissade och Ralph blev villrådig. Han strök undan håret, stirrade på det svartgrönmålade ansiktet framför sig och försökte dra sig till minnes hur Jack egentligen såg ut.

174
Nasse viskade till honom.

"Och så elden."

"Javisst. Och så var det elden. Jag säger det igen, och jag har sagt det ända sen vi kom hit."

Han lyfte spjutet och pekade mot vildarna.

"Enda möjligheten är att ha en signaleld brinnande så länge det är ljust. Då kanhända ett fartyg ser röken och kommer och räddar oss och tar oss med hem. Men utan rök måste vi vänta tills det kommer nåt fartyg hit av en händelse. Vi kanske får vänta i åratal, ända tills vi är gamla –"

Vildarnas vibrerande, silverklingande, overkliga skratt sprack ut och tonade bort. Ralph kände hur en våg av ursinne sköt upp inom honom.

"Begriper ni ingenting, era målade idioter? Sam, Eric, Nasse och jag – vi räcker inte till. Vi försökte hålla elden brinnande, men vi kunde inte. Och ni, ni leker jägare …"

Han pekade förbi dem mot den tunna rökslingan som spreds i den pärlskimrande luften.

"Titta på den där! Kallar ni det en signaleld? Det är en liten kokeld. Nu tänker ni äta och då blir det ingen rök alls. Begriper ni ingenting? Det kanske går en båt där ute –"

Han tystnade, kuvad av tystnaden och väktarnas målade anonymitet. Hövdingen öppnade ett skärt gap och sade några ord till Samoeric som stod mellan honom och hans stam.

"Ge er iväg härifrån."

Ingen svarade. Tvillingarna tittade förbryllat på varandra, och Nasse, som hade blivit lugnare nu sedan våldsamheterna upphört, reste sig försiktigt upp. Jack sneglade på Ralph och sedan på tvillingarna.

"Ta fast dom!"

Ingen rörde sig. Jack skrek i ursinne.

"Ta fast dom, sa jag!"

Den målade gruppen rörde sig nervöst och tafatt runt omkring tvillingarna. Än en gång brast det silverklingande skrattet ut.

Samoeric protesterade djupt ur civilisationens hjärta.

"Nä hör ni!",

"– vet ni vad!"

Spjuten togs ifrån dem.

175
"Bind dom!"

Ralph skrek förgäves mot den svartgröna masken.

"Jack!"

"Sätt igång! Bind dom!"

Nu kände den målade skaran att Samoeric var annorlunda, och kände sina händers makt. Klumpigt och ivrigt fällde de tvillingarna till marken. Jack som förstod att Ralph skulle försöka undsätta dem svängde sitt spjut i en svepande cirkel bakom sig, och Ralph lyckades nätt och jämnt parera slaget. En bit ifrån dem bildade stammen och tvillingarna en skrikande, vältrande hög. Nasse hukade sig ner igen. Till sist låg tvillingarna stilla och häpna med stammen runt omkring sig. Jack vände sig till Ralph och talade mellan tänderna.

"Ser du det? Dom gör som jag säger."

Det blev åter tyst. Tvillingarna låg oskickligt bundna, och stammen gav akt på Ralph för att se vad han skulle ta sig till. Han räknade dem genom luggen och fick åter syn på den ynkliga röken.

Han greps av raseri och skrek åt Jack:

"Du är ett odjur och ett svin och en djävla förbannad tjuv!"

Han rusade till anfall.

Jack förstod att detta var krisen och gjorde en chock även han. De törnade mot varandra och studsade isär. Jack lät sin knutna näve falla mot Ralph och träffade honom på örat. Ralph fick in en stöt i magen på Jack så att han grymtade till. Så blev de stående mitt emot varandra igen, flämtande och ursinniga men båda bragta ur fattningen av den andres vildsinthet. De blev plötsligt medvetna om det oljud som bildade bakgrunden till striden, stammens ihållande, gälla hejarop.

Nasses röst trängde fram till Ralph.

"Låt mig tala."

Han stod mitt i stridens rök och damm, och när stammen förstod vad han hade i sinnet övergick de gälla hejaropen till ett utdraget buande.

Nasse höll upp snäckan. Buandet sjönk en aning men steg igen till full styrka.

"Det är jag som har snäckan!" skrek Nasse. "Det är jag som har snäckan, säger jag!"

Egendomligt nog blev det tyst. Stammen var nyfiken på att höra vad han kunde ha för löjliga saker att säga den här gången.

176
Det blev tyst och stilla, men i tystnaden hördes ett egendomligt luftljud tätt intill Ralphs huvud. Han ägnade det inte mer än halv uppmärksamhet – och där var det igen, ett svagt ssscbopp! Någon kastade sten – det var Roger som kastade, med ena handen fortfarande på hävstången. Långt under honom var Ralph en yvig kalufs och Nasse en lunsig säck.

"Jag vill säga det, att ni bär er åt som en hoper barnungar."

Buandet steg men dog bort igen när Nasse lyfte den vita, magiska snäckan.

"Vilket är bäst – att vara en massa målade niggrer som ni, eller förnuftig som Ralph?"

Ett väldigt oväsen brast lös bland vildarna. Nasse skrek än en gång.

"Vilket är bäst – att ha regler och komma överens, eller att jaga och döda?"

Återigen oväsen, och återigen – ssscbopp!

Ralph överröstade oljudet.

"Vilket är bäst, lagar och räddning eller jakt och förstörelse?" Nu tjöt även Jack, och Ralph kunde inte längre göra sig hörd. Jack hade dragit sig baklänges ända till den övriga stammen som utgjorde en kompakt, hotande massa taggig av spjut. Beslutet att göra en chock höll på att mogna ibland dem, de laddade upp för anfall, landtungan skulle sopas ren. Ralph stod vänd mot dem, litet åt ena sidan, med spjutet i beredskap. Bredvid honom stod Nasse och höll fortfarande fram talismanen, snäckans bräckliga, glänsande skönhet. Oljudsstormen dånade emot dem, en hatets besvärjelseramsa. Högt ovanför dem pressade sig Roger i lössläppt extas mot hävstången med hela sin tyngd.

Ralph hörde klippblocket långt innan han såg det. Han uppfattade en stöt i jorden som nådde honom genom fotsulorna och det rasslande ljudet av stenar högst uppe på klippan. Så kom det ohyggliga föremålet dunsande tvärs över landtungan, och han kastade sig platt ner på marken medan stammen tjöt.

I förbifarten sopade blocket till Nasse från hakan till knäna, och snäckan brast sönder i tusen vita spillror och upphörde att existera. Utan ett ord, utan att ens hinna skrika till susade Nasse iväg genom luften i vinkel mot blocket och gjorde en kullerbytta medan han flög. Blocket studsade två gånger och försvann in i skogen. Nasse föll, ett fall på tolv meter, och hamnade på rygg på den fyrkantiga, röda klippan i havet. 177 Huvudet öppnade sig, någonting kom ut och blev rött. Det ryckte litet i armar och ben på honom, som på en just dödad gris. Så andades havet sakta ut igen i en lång suck, vattnet skummade vitt och skärt över klippan, och när det sögs tillbaka igen var Nasses kropp borta.

Den här gången var tystnaden fullständig. Ralphs läppar formade ett ord, men inget ljud hördes.

Plötsligt tog Jack ett språng fram ur klungan av vildar och började skrika vilt.

"Fattar du nu? Det där är vad du ska få! Jag menade det där! Du har ingen stam längre! Snäckan är borta –"

Han kom springande, framåtlutad.

"Jag är hövding!"

Vilt och i avsikt att döda slungade han sitt spjut mot Ralph. Spetsen slet upp huden och köttet över bröstet på Ralph men vek sedan av och föll ner i vattnet. Ralph vacklade till, inte av smärta utan i panik, och stammen som nu skrek lika högt som sin hövding började komma närmare. Ännu ett spjut, ett krokigt ett som inte flög rakt, for förbi hans ansikte, och ett susade ner uppifrån där Roger befann sig. Tvillingarna låg skymda bakom stammen, och de anonyma djävulsansiktena kom stormande längs landtungan. Ralph vände och sprang. Ett väldigt oljud, som från skrikande måsar, brast lös bakom honom. Ledd av en instinkt som han inte visste om att han ägde sprang han i sicksack över den öppna platsen så att spjuten missade. Han upptäckte suggans huvudlösa kropp och hoppade över den i tid. Så bröt han in genom lövverk och knakande kvistar och försvann i skogen.

Hövdingen som hade blivit hejdad i sin framfart av grisen vände sig om och sträckte upp händerna.

"Tillbaka igen! Tillbaka till fortet!"

Stammen vände larmande tillbaka till landtungan där de möttes av Roger.

Hövdingen for ut mot honom.

"Varför är du inte på vakt?"

Roger såg allvarligt på honom.

"Jag har just kommit ner –"

Det stod en bödelsstank omkring honom. 178 Hövdingen sade ingenting mera till honom utan tittade i stället ner på Samoeric.

"Ni måste gå in i stammen."

"Låt mig gå –"

"– och mig också."

Hövdingen ryckte till sig ett av de få spjut som fanns kvar och stötte till Sam i bröstet.

"Vad menar ni egentligen?" sade han vilt. "Vad menar ni med att komma hit med spjut? Vad menar ni med att inte gå in i min stam?"

Stötarna blev rytmiska. Sam tjöt.

"Det där är fel metod."

Roger trängde sig förbi hövdingen så nära att han nästan knuffade till honom. Tjutet upphörde, och Samoeric stirrade uppåt i tyst fasa. Roger närmade sig som en som förfogar över namnlös myndighet.

179
KAPITEL TOLV Jägarnas skri
Ralph låg inne i ett snår och begrundade sina blessyrer. Han hade ett stort blåmärke på högra sidan av bröstet och ett svullet och blodigt sår där spjutet hade trängt in. Håret var fullt av skräp och oredigt som klängena på en slingerväxt, och överallt hade han skråmor och blåmärken efter sin flykt genom skogen. När hans andhämtning hade hunnit bli normal igen hade han kommit underfund med att han måste vänta med att badda sina sår. Inte kunde man lyssna efter nakna fötter om man hölls och plaskade i vattnet, och inte var man i trygghet vid den lilla bäcken eller ute på öppna stranden?

Ralph lyssnade. Han var i själva verket inte långt från Slottsklippan, och i den första paniken hade han tyckt sig höra ljudet av förföljare. Men jägarna hade bara krupit in i snårens utkanter, kanske för att hämta spjut som hade hamnat där, och hade sedan rusat tillbaka till de soliga klipporna som om de vore rädda för mörkret inne under lövverket. Han hade till och med skymtat en av dem, en som var bemålad med bruna, svarta, och röda ränder, och hade tyckt att det var Bill. Men strängt taget, tänkte Ralph, var det inte Bill. Det var en vilde, vars yttre inte gick att förena med gångna tiders bild av en pojke i shorts och skjorta.

Eftermiddagen led mot sitt slut; de runda solfläckarna gick sin gång över gröna ormbunksblad och bruna rötter, men bortifrån klippan hördes inte ett ljud. Till slut ålade Ralph sig ut ur ormbunkarna och kröp fram till utkanten av den ogenomträngliga snårskog som vette mot landtungan. När han oändligt försiktigt kikade fram mellan kvistarna kunde han se Robert sitta på vakt högst uppe på klippan. Han höll ett spjut i vänstra handen och kastade en liten sten i luften och fångade in den igen med den högra. Bakom honom syntes en tjock rökpelare, som kom Ralphs näsborrar att vidgas och munnen att vattnas. 180 Han torkade sig om näsan och munnen med baksidan av handen, och märkte för första gången sedan morgonen att han var hungrig. Stammen satt tydligen samlad kring den uppfläkta grisen och såg hur fettet sipprade ner och fräste i askan. De var säkert intensivt upptagna.

En annan gestalt, omöjlig att känna igen, dök upp bredvid Robert, gav honom någonting, och vände sedan om, och försvann bakom klippan igen. Robert lade ner spjutet bredvid sig och började gnaga mellan sina lyfta händer. Festen hade alltså börjat och vakten fick sin ranson.

Ralph förstod att just nu var det ingen fara. Han linkade iväg mot fruktträden, lockad av den torftiga födan men samtidigt bitter när han tänkte på festen. Fest idag, och imorgon …

Utan egentlig övertygelse sade han sig att de säkert skulle lämna honom ifred, kanske rent av förklara honom fågelfri. Men så kom den ödesdigra, ofrånkomliga vetskapen över honom igen. Krossandet av snäckan och Nasses och Simons död låg som en dunst över ön. Dessa målade vildar skulle gå längre och längre. Så fanns där ju detta odefinierbara band mellan honom själv och Jack, som gjorde att Jack aldrig skulle lämna honom ifred, aldrig i livet.

Han stannade, översållad av solfläckar, lyfte upp en gren och tänkte krypa under den. Plötsligt skalv han till i fasa och ropade till.

"Nej! Så usla är dom inte. Det var en olyckshändelse."

Han dök in under grenen, sprang mödosamt en liten bit och stannade sedan och lyssnade.

Han kom fram till de härjade fruktträden och åt glupskt. Han fick se ett par av de små, och eftersom han inte hade en aning om hur han såg ut undrade han varför de skrek och sprang sin väg.

När han hade ätit gick han ner mot stranden. Sneda solstrålar sköt in mellan palmerna invid den kullvräkta hyddan. Där var plattformen och bassängen. Det bästa vore att strunta i den där blytunga känslan kring hjärtat och lita till deras sunda förnuft, till deras normala dagsljusjag. Nu när stammen hade ätit var det enda rätta att försöka på nytt. Och i vilket fall som helst kunde han inte stanna här hela natten i en tom hydda vid den övergivna plattformen. Det kröp i honom och han skälvde i aftonsolen. Ingen eld, ingen rök, ingen räddning. 181 Han vände om och linkade iväg genom skogen mot Jacks ände av ön.

De sneda solspöna förlorade sig bland grenarna. Till slut kom han till en glänta i skogen där berggrunden gick i dagen och ingenting kunde växa. Gläntan var ett djup av skuggor, och när Ralph fick syn på någonting som stod mitt i var han nära att kasta sig undan bakom en trädstam, men såg sedan att det vita ansiktet var ben och att grishuvudet grinade mot honom högst uppe på en stör. Han gick långsamt in mot gläntans mitt och såg stadigt på skallen, som lyste lika vit som någonsin snäckan och tycktes le ett cyniskt hånleende mot honom. En nyfiken myra irrade omkring i en av ögonhålorna men för övrigt var tingesten livlös.

Eller var den kanske inte det?

Det gick små ilningar längs ryggraden på honom. Han stod med ansiktet i jämnhöjd med skallen och höll undan håret med båda händerna. Tänderna grinade, och de tomma ögonhålorna tycktes hålla fast hans blick överlägset och utan ansträngning.

Vad var den för något?

Skallen såg på Ralph som en som vet svaren på alla frågor men inte talar om dem. En våg av fruktan och raseri vällde upp inom honom. Han måttade ett ursinnigt slag mot det avskyvärda föremålet framför sig så att det vippade till som en leksak och vippade tillbaka igen, fortfarande med ett grin över ansiktet som kom honom att skrika och slå i vämjelse. I nästa ögonblick stod han och sög på sina skrubbade tummar och såg på den tomma stören, medan skallen låg i två bitar och grinet hade blivit två meter brett. Han ryckte upp den skälvande stören ur sprickan och höll den som ett spjut mellan sig själv och de vita bitarna. Så backade han undan, med ansiktet vänt mot skallen som låg där och grinade upp mot himmelen.

När den gröna glansen hade försvunnit från horisonten och det hade blivit mörkt kom Ralph tillbaka till snårskogen mitt för Slottsklippan.

När han kikade fram mellan kvistarna, såg han att höjden fortfarande var besatt, och att den som höll till däruppe hade spjutet i beredskap.

Han satte sig ner bland skuggorna och kände bittert sin isolering. De var visserligen vildar, men i de var i alla fall människor, och nattens fasor närmade sig ur sina bakhåll.

182
Ralph jämrade sig, svagt. Fastän han var trött kunde han av fruktan för stammen inte slappna av och sjunka ner i sömnens brunn. Skulle man inte helt djärvt kunna gå in i fortet, säga "Pass" skratta ett tag och sen somna bland de andra? Låtsas att de fortfarande var pojkar, skolpojkar som sade "Ja, magistern" och bar skolmössor? Dagsljuset hade kanske svarat ja, men mörkret och dödsfruktan sade nej. Där han låg i mörkret visste han att han var utstött.

"Därför att jag hade lite vett i skallen."

Han gned kinden mot underarmen och kände den fräna lukten av salt och svett och gammal smuts. Till vänster om sig hörde han oceanens andhämtning, hörde hur den sögs ner och bubblade tillbaka över klipporna.

Det hördes någonting från andra sidan Slottsklippan. Om Ralph lyssnade uppmärksamt och frigjorde sig från havets svallande kunde han urskilja en välbekant rytm.

"Döda odjuret! Skär halsen av'et! Så blodet rinner!"

Stammen dansade. Någonstans bortom den där klippmuren fanns det en mörk cirkel, en flammande eld och kött. Där gottade man sig åt maten och den sköna tryggheten.

Ett buller på närmare håll kom honom att darra. Några vildar höll på att klättra uppför Slottsklippan, ända upp till toppen, och han hörde röster. Han smög sig fram några meter och kunde se hur det som rörde sig uppe på klippan förändrades och blev allt större. Det fanns bara två pojkar på ön som rörde sig eller talade på det där sättet.

Ralph lät huvudet sjunka ner mot händerna och tog till sig detta nya faktum som ett sår. Samoeric hörde också till stammen nu. De vaktade Slottsklippan mot honom själv. Det fanns inte längre någon möjlighet att befria dem och bygga upp en fågelfri stam i andra änden av ön. Samoeric var vildar som alla de andra, Nasse var död och snäckan krossad till ett pulver.

Till slut klättrade vakten ner. De två som blev kvar såg inte ut som annat än en mörk utbuktning på klippan. En stjärna dök upp bakom dem och förmörkades tillfälligt av någon rörelse.

Ralph ålade sig försiktigt framåt, kände sig för på den ojämna marken som om han vore blind. Någonstans till höger hade han oändliga vattenvidder, och rakt under sin vänstra hand den rastlösa oceanen, hemsk som ett gruvschakt. Varenda minut andades den ut kring dödsklippan och blommade upp till ett fält av vitt. 183 Ralph kröp vidare ända tills han inunder sig kände klipphyllan som bildade ingången. Vakten stod rakt ovanför honom, och han kunde se spetsen på ett spjut skjuta ut över klippans kant.

Han ropade lågt:

"Samoeric –"

Det kom inget svar. För att höras måste han ropa högre, och det skulle jaga upp de där randiga, fientliga varelserna från deras festande vid elden. Han bet ihop tänderna och började klättra, sökte efter fotfäste med känseln. Stören som hade burit upp en skalle hindrade honom, men han ville inte skiljas från sitt enda vapen. Inte förrän han var nästan uppe hos tvillingarna ropade han på nytt.

"Samoeric –"

Han hörde ett skrik och ljudet av häftiga rörelser. Tvillingarna hade slagit armarna om varandra och pladdrade utan sammanhang.

"Det är jag – det är Ralph."

Eftersom han var rädd att de skulle ta till flykten och slå larm hävde han sig upp så att huvudet och axlarna syntes över kanten. Långt under armhålorna såg han den skimrande blomningen kring klippan.

"Det är bara jag. Ralph."

Till slut lutade de sig fram och stirrade in i hans ansikte.

"Vi trodde det var –"

"– vi visste inte vad det var –"

"– vi trodde –"

Så mindes de sin nya, skändliga lojalitet. Eric sade ingenting, men Sam försökte göra sin plikt.

"Du måste gå din väg, Ralph. Ge dig iväg med detsamma –"

Han svängde sitt spjut och försökte verka grym.

"Stick iväg! Hör du vad jag säger?"

Eric nickade instämmande och stötte med spjutet i luften. Ralph hängde lutad mot armarna och gick inte sin väg.

"Jag har kommit hit för att prata med er, Samoeric."

Rösten lät grötig. Det gjorde ont i halsen på honom fastän han inte hade blivit sårad där.

"Jag har kommit hit för att träffa er –"

Ord kunde inte uttrycka den dova smärtan i allt detta. 184 Han försjönk i tystnad medan de blinkande stjärnorna ströddes ut och dansade överallt.

Sam flyttade besvärat på sig.

"Allvarligt talat är det bäst du går, Ralph."

Ralph såg upp igen.

"Ni är ju inte målade. Hur kan ni. Om det vore ljust –"

Om det vore ljust skulle de förgås av skam över att säga vad de nu sade. Men natten var mörk. Eric började, och sedan fortsatte båda sitt alternerande tal.

"Du är tvungen att gå för det är farligt –"

"– dom tvingade oss. Dom pinade oss –"

"Vem då? Jack?"

"O nej –"

De lutade sig ner mot honom och sänkte rösten.

"Stick iväg, Ralph –"

"– dom är en stam –"

"– dom tvingade oss –"

"– vi rådde inte för'et –"

När Ralph talade på nytt var det med låg, nästan tonlös röst.

"Vad har jag gjort för nånting? Jag tyckte om honom och jag ville att vi skulle bli räddade –"

Återigen ströddes stjärnor i rymden. Eric skakade allvarligt på huvudet.

"Du, Ralph – ge katten i vad som är förnuftigt. Det är slut –"

"Ge katten i hövdingen –"

"– du måste gå för din egen skull."

"Hövdingen och Roger –"

"– Roger ja –"

"Dom hatar dig, Ralph. Dom tänker ha ihjäl dig."

"Dom tänker jaga dig i morgon."

"Men varför det?"

"Det vet jag inte. Och Jack, hövdingen, säger att det kommer att bli farligt –"

"– och vi får inte ta några risker utan måste kasta spjuten som om vi kastade på en gris."

"Vi ska bilda kedja tvärsöver ön –"

"– och så ska vi avancera från den här änden –"

"– ända tills vi får tag i dig."

185
"Och så ska vi signalera så här."

Eric lutade huvudet bakåt och åstadkom ett läte genom att slå med handen mot sin dämpat ylande mun. Han kastade en ängslig blick bakom sig.

"Så där –"

"– fast högre förstås."

"Men jag har ju ingenting gjort", viskade Ralph enträget. "Jag ville bara hålla elden igång!"

Han hejdade sig ett ögonblick och tänkte modstulet på morgondagen. Så kom han att tänka på en sak av allt överskuggande betydelse.

Han kunde inte förmå sig att uttrycka sig tydligt med detsamma, men fruktan och ensamhetskänslan drev på honom.

"Vad tänker dom göra när dom får tag i mig?"

Tvillingarna svarade inte. Under honom blommade dödsklippan igen.

"Vad tänker dom göra – Herre Gud! Jag är hungrig –"

Det var som om den höga klippan svajade under honom.

"Nå, vad tänker dom –?"

Tvillingarna svarade indirekt på hans fråga.

"Du måste gå nu, Ralph."

"För din egen skull."

"Håll dig undan. Så långt borta du kan."

"Kan inte ni följa med? Om vi var tre stycken skulle vi ha en chans."

Efter ett ögonblicks tystnad svarade Sam med kvävd stämma.

"Du känner inte Roger. Han är för ruskig."

"– och hövdingen – dom är –"

"– för ruskiga båda två –"

"– fast Roger –"

Tvillingarna stelnade till. Någon från stammen var på väg upp till dem.

"Han kommer och ska se efter om vi håller vakt. Sno dig, Ralph!"

Innan Ralph började klättra ner igen grep han efter sista möjligheten att få någon nytta av mötet.

"Jag kommer att ligga alldeles i närheten", viskade han, "i den där snårskogen där nere, så håll dom undan därifrån. Dom tänker nog inte på att leta så nära –"

186
Fotstegen var fortfarande en bit ifrån dem.

"Sam – jag kommer att klara mig – tror du inte det?"

Tvillingarna svarade inte den här gången heller.

"Du!" sade Sam plötsligt. "Ta det här –"

Ralph kände att ett stycke kött sträcktes fram mot honom och grabbade tag i det.

"Men vad tänker ni göra när ni får tag i mig?"

Tystnad. Han tyckte själv att han lät dum. Han började klättra ner.

"Vad tänker ni göra –"

Från klippans topp kom det obegripliga svaret:

"Roger vässade en stör i båda ändar."

Roger vässade en stör i båda ändar. Ralph försökte få ut någon mening ur orden men lyckades inte. Han sade alla fula ord han kom ihåg i ett utbrott av ursinne som övergick i en gäspning. Hur länge kunde man vara utan sömn? Han längtade efter en säng och lakan – men det enda vita här var den sakta svallande, utspillda mjölken som lyste runt klippan tolv meter längre ner där Nasse hade fallit. Nasse fanns överallt, fanns på denna landtunga, hade i mörkret och döden blivit någonting fasansfullt. Om Nasse skulle komma upp ur vattnet igen med sitt tomma huvud – Ralph kved och gäspade som en småunge. Stören som han höll i handen blev en krycka med vars hjälp han raglade fram.

Så stramade han upp sig igen. Högljutt tal hördes från toppen på Slottsklippan. Samoeric disputerade med någon. Men ormbunkarna och gräset var nära. Där var rätta platsen för honom att ligga dold, nära snårskogen som skulle bli hans gömställe i morgon. Nu kände han gräset med händerna – det blev ett bra ställe för natten, inte långt från stammen, så om det övernaturligas fasor dök upp kunde man åtminstone ty sig till människor ett tag, även om det skulle betyda …

Vad skulle det betyda? En stör vässad i båda ändar. Vad menades med det? De hade kastat sina spjut men spjuten hade missat, alla utom ett. Kanske skulle de missa nästa gång också.

Han hukade sig ner i det höga gräset, kom att tänka på köttet som Sam hade givit honom och började glupskt slita i det. Medan han åt hörde han återigen ljud – Samoeric som tjöt av smärta, rop i panik, uppbragta röster. Vad kunde det betyda? Det var inte bara han själv som var illa ute, för åtminstone en av tvillingarna fick så mycket han tålde. 187 Efter en stund försvann rösterna utför klippan och han slutade att tänka på dem. Han kände sig för med händerna och hittade svala, fina ormbunksblad som växte tätt intill snårskogen. Här hade han sin lya för natten. Så fort det grydde skulle han krypa in bland snåren, åla sig in mellan de hopsnodda stammarna, gömma sig så långt inne att bara någon som ålade som han själv skulle kunna tränga in dit, och denne någon skulle få spjutet i sig. Där skulle han sitta och jakten skulle dra honom förbi, kedjan skulle stryka vidare, yla sig fram över ön, och så skulle han bli fri.

Han hasade sig in bland ormbunkarna som i en tunnel. Han lade stören bredvid sig och kröp ihop i mörkret. Han måste se till att han vaknade så fort det grydde så att han kunde lura vildarna … innan han visste ordet av kom sömnen och slungade honom utför ett mörkt stup.

Redan innan han hade hunnit få upp ögonen var han vaken och låg och lyssnade till ett ljud i närheten. Han öppnade ena ögat, såg att han hade mylla en tum eller så från sitt ansikte och borrade ner fingrarna i den. Dagern sipprade in mellan ormbunkarnas blad. Han hade nätt och jämnt fått klart för sig att de evigt långa mardrömmarna om fall och död var slut och morgonen kommen, förrän han hörde ljudet på nytt. Det var ett yl som kom borta från stranden – och nu svarade nästa vilde och återigen nästa. Skriet svepte förbi honom tvärs över öns smala ände från havet till lagunen som ropet från en flygande fågel. Han offrade ingen tid på funderingar utan nappade åt sig sin vässade stör och började baklänges jämka sig in mellan ormbunkarna. Innan många sekunder hade gått var han i färd med att slingra sig in i snårskogen, men dessförinnan hade han hunnit se benen på en vilde som kom rakt emot honom. Någon piskade och slog bland ormbunkarna och han hörde ben röra sig i det höga gräset. Vilden, han visste inte vem det var, ylade två gånger och skriet upprepades i båda riktningarna och dog sedan bort. Ralph låg hopkrupen mitt inne i buskaget, och på en stund hörde han ingenting.

Så småningom började han se sig om därinne. Här kunde absolut ingen anfalla honom, och dessutom hade han haft tur. Det stora blocket som hade dödat Nasse hade studsat in i buskaget och hamnat alldeles i mitten och åstadkommit en håla någon meter i diameter. 188 När Ralph hade slingrat sig in dit kände han sig trygg, och klyftig också. Han satte sig försiktigt bland de krossade stammarna för att vänta medan jakten drog förbi. När han såg upp genom lövverket skymtade han någonting rött. Det måste vara toppen på Slottsklippan, avlägsen och ofarlig. Han slog sig triumferande till ro i avvaktan på att ljudet av jakten skulle dö bort.

Men inte ett ljud hördes, och allteftersom minuterna gick i hans grönskuggiga vrå bleknade känslan av triumf.

Till slut hörde han en röst – Jacks röst – men den var dämpad.

"Är du säker på det?"

Den vilde han talade till svarade inte. Kanske gjorde han en gest.

Roger talade därnäst.

"Om du lurar oss –"

I nästa ögonblick hördes en flämtning och ett tjut av smärta. Ralph kröp instinktivt ihop. En av tvillingarna befann sig utanför buskaget tillsammans med Jack och Roger.

"Är du säker på att det var därinne han menade?"

Tvillingen jämrade sig och skrek sedan till på nytt.

"Tänkte han gömma sig därinne?'

"Ja – Ja – Ooo –!

Ett silverskratt ströddes bland träden.

De visste det alltså.

Ralph tog upp sin stör och beredde sig på strid. Men vad skulle de kunna göra? Det skulle ta dem en vecka att röja upp en stig genom snåren och den som eventuellt slingrade sig in skulle vara värnlös. Han kände på spjutspetsen med tummen och log utan att känna glädje. Den som försökte sig på det skulle bli stucken som en skrikande gris.

Nu gick de sin väg, tillbaka till den höga klippan. Han hörde fotsteg och ett hånfullt flin. Så hördes återigen det höga fågellika skriket, fortplantade sig längs kedjan. Några av dem höll alltså fortfarande utkik efter honom, medan de andra –?

Det blev en lång, andlös tystnad. Ralph upptäckte att han hade bark i munnen från stören som han hade gnagt på. Han reste sig och kikade upp mot Slottsklippan.

Just när han gjorde det fick han höra Jacks röst uppe från toppen.

"Å – hej! Å – hej! Å – hej!"

189
Det röda blocket uppe på toppen försvann som en ridå så att han plötsligt såg figurer däruppe och blå himmel. I nästa ögonblick skälvde marken till, det hördes ett vinande ljud i luften och snårskogens topp sopades som av en örfil från en jättehand. Dunsande och krossande studsade blocket vidare mot stranden, medan en skur av brutna grenar och löv föll ner över honom. Utanför snåren hurrade stammen.

Det blev återigen tyst.

Ralph stoppade fingrarna i munnen och bet i dem. Det fanns bara ett block till däruppe som de möjligen skulle kunna rubba, men det var stort som ett halvt hus, som en bil, som en stridsvagn. Skärande klart såg han för sig vilken väg det troligen skulle ta – det skulle röra sig långsamt till en början, falla från den ena klipphyllan till den andra, rulla tvärs över landtungan som en jättelik ångvält.

"Å – hej! Å – hej! Å – hej!"

Ralph lade ifrån sig spjutet men tog upp det igen. Han strök förargat undan håret, tog två hastiga steg över det lilla området och gick tillbaka igen. Han tittade på de avbrutna grenstumparna.

Det var fortfarande tyst.

Han råkade få se hur diafragman höjde och sänkte sig på honom och häpnade över hur hastigt han andades. På vänstra sidan syntes det hur hjärtat slog på honom. Han lade ifrån sig spjutet igen.

"Å – hej! Å – hej! Å – hej!"

Ett gällt, utdraget hurrarop.

Någonting dånade till uppe på den röda klippan, så tog marken ett hopp och började skaka oavbrutet medan dånet lika oavbrutet ökade. Ralph slungades upp i luften, slungades ner igen, slängdes mot grenar. Till höger, bara någon meter ifrån honom, böjde sig hela snåret och rötterna skrek när de på en gång slets upp ur jorden. Han såg någonting rött som vände sig långsamt som ett kvarnhjul. Så var det röda borta, och elefantklumpandet fortsatte allt långsammare mot havet.

Ralph föll på knä på den upprivna marken medan han väntade på att jorden skulle stanna igen. Efter en stund blev de vita, avbrutna stammarna, de splittrade grenarna och snårskogens virrvarr stadiga igen. Han kände ett slags tyngd på det ställe där han hade sett det bulta i sin kropp.

Återigen tystnad.

190
Men inte riktigt. Det viskade utanför, och plötsligt började grenarna röra sig häftigt på två ställen till höger om honom. Den vässade änden på en stör blev synlig. I panik körde Ralph in sin egen stör i öppningen och stötte till med all sin kraft.

"Aaa-ah!"

Spjutet vickade litet i händerna på honom när han drog tillbaka det igen.

"Ooo – ooh –"

Någon jämrade sig utanför och ett sorl av röster steg upp. En häftig ordväxling pågick, och den sårade vilden klagade fortfarande. När det omsider blev tyst hördes en ensam röst, och det var inte Jacks.

"Där ser ni – jag sa ju att han var farlig."

Den sårade vilden jämrade sig åter.

Och nu då? Vad skulle det nu bli?

Ralph tog ett hårt grepp om sitt tuggade spjut och håret föll ner i ögonen på honom igen. Någon mumlade bara några meter ifrån honom åt Slottsklippan till. Han hörde en av vildarna utbrista "Nej!" med förfärat tonfall, och sedan hördes ett undertryckt skratt. Han sjönk tillbaka på hälarna och visade tänderna mot muren av hopsnodda grenar. Han höjde spjutet, morrade litet och väntade.

Än en gång hördes en fnissning från den osynliga skaran. Han hörde ett underligt frasande ljud och så ett starkare prassel som om någon vecklade upp stora ark cellofan. En gren knäppte till och han kvävde ett hostanfall. Rök silade in mellan grenarna i vita och gula puffar, den blåa biten av himmel ovanför honom blev som ett åskmoln till färgen, och i nästa ögonblick böljade det rök runt omkring honom.

Någon skrattade upphetsat, någon skrek:

"Rök!"

Han ålade sig undan genom snårskogen i riktning mot skogen och försökte i möjligaste mån hålla sig inunder röken. Efter en stund skymtade han en öppen plats och det gröna lövverket på snårskogens utsida. En tämligen liten vilde stod mellan honom själv och skogen, en röd-och-vitrandig vilde med ett spjut i handen. Han hostade och smorde färg kring ögonen i sina försök att spana genom den allt tätare röken. Ralph tog ett språng som en katt och högg morrande till med sitt spjut. Vilden vek sig. Det hördes ett tjut från andra sidan snårskogen, och med fruktans snabbhet satte Ralph av genom undervegetationen. 191 Han kom till en grisstig, följde den vid pass hundra meter och vek sedan av. Bakom honom svepte jägarnas skrik än en gång över ön, och en ensam röst skrek tre gånger. Han gissade att det var signalen till framryckning och rusade iväg igen tills det kändes som eld i bröstet på honom. Så kastade han sig ner under en buske och väntade ett ögonblick tills andhämtningen hade blivit lugnare. Han lät tungan prövande fara över tänder och läppar och hörde på avstånd förföljarnas yl.

Det fanns flera olika saker han kunde ta sig till. Han kunde klättra upp i ett träd – men det vore att satsa allt på ett kort. Om han blev upptäckt behövde de inte ta sig något konstigare för än att vänta.

Om man bara hade tid att tänka!

Ett nytt, upprepat skrik på samma avstånd som förra gången gav honom en antydan om deras plan. Om någon av vildarna fastnade i skogen skulle han ge upp ett dubbelskrik och på så sätt hejda kedjan tills han blev fri igen. Därigenom kunde de hoppas hålla kedjan obruten hela vägen över ön. Ralph tänkte på. Galten som med sådan lätthet hade brutit sig igenom. Om det blev nödvändigt, om jägarna kom alltför nära, kunde han göra chock mot kedjan medan den ännu var gles, bryta sig igenom och rusa tillbaka. Men tillbaka vart? Kedjan skulle vända om och kamma igenom skogen på nytt. Förr eller senare skulle han bli tvungen att sova eller äta – och då skulle han bli väckt av händer som klöste och jakten skulle ha nått sitt mål.

Vad skulle han under sådana förhållanden ta sig till? Trädet? Bryta igenom kedjan som en vildgris? Vilketdera han än gjorde var valet förskräckligt.

Ett ensamt skrik kom hjärtat att bulta fortare på honom. Han for upp och rusade iväg i riktning mot havet och den täta djungeln ända tills han fastnade bland klängväxterna och stannade ett ögonblick med skälvande vader. Om man ändå finge pass, ett långt uppehåll, en stund att tänka!

Gällt och ofrånkomligt svepte skriket återigen över ön. Han skyggade till vid ljudet som en häst och började springa på nytt tills han flämtade av ansträngning. Han kastade sig ner bland ormbunkarna. Trädet eller chocken? Han hejdade sin andhämtning ett ögonblick, torkade sig om munnen och förmanade sig själv att vara lugn. 192 Samoeric var med någonstans i kedjan och led av att vara det. Eller gjorde de kanske inte det? Och tänk om han i stället för tvillingarna mötte hövdingen eller Roger som bar döden i sina händer?

Ralph strök undan sitt toviga hår och torkade svetten ur det oskadade ögat. Han talade högt.

"Tänk.''

Vad var det förnuftigaste han kunde göra?

Det fanns ingen Nasse som kunde prata förstånd. Det fanns ingen högtidlig församling för diskussion, ingen snäcka som skänkte värdighet.

"Tänk."

Allra mest hade han börjat frukta den där ridån som kanske kunde fladdra fram i hjärnan på honom och med ens fördunkla hans insikt om faran, göra honom till en fåne.

En tredje utväg vore att gömma sig så väl att den framryckande kedjan drog förbi utan att upptäcka honom.

Han lyfte upp huvudet från marken med ett ryck och lyssnade. Det hördes ännu ett ljud nu – ett dovt brummande som om själva skogen vore ond på honom, ett mörkt ljud mot vilket jägarnas skrik avtecknade sig med fasansfull tydlighet som skrivna på en griffeltavla. Han visste att han hade hört det där ljudet förr någonstans men hade inte tid att tänka efter var.

Bryta igenom kedjan.

Gömma sig och låta dem passera.

Ett skrik på närmare håll fick honom på fötter och i nästa ögonblick var han åter på språng, rusade i full fart iväg mellan taggiga revor och törnen. Plötsligt tumlade han ut på en öppen plats och såg att han återigen befann sig i den där gläntan – och där syntes skallens famnsbreda grin som inte längre gjorde narr av ett stycke blå himmel, utan hånflinade upp mot ett täcke av rök. Ralph sprang vidare under träden – han hade fått förklaringen på skogens brummande. Genom att röka ut honom hade de satt eld på ön.

Att gömma sig var bättre än att klättra upp i ett träd, för man hade chansen att bryta igenom kedjan om man blev upptäckt.

Ett gömställe alltså.

Han undrade om en gris skulle hålla med om det och gjorde en grimas åt ingenting. Ta reda på det djupaste snåret, det mörkaste hålet på hela ön och kryp in där. 193 Nu såg han sig omkring medan han sprang. Strängar och fläckar av solsken passerade över honom, och svetten drog glänsande strimmor över hans smutsiga kropp. Skriken var avlägsna nu och svaga.

Till sist hittade han vad han tyckte var rätta stället, även om valet skedde i förtvivlans hast. Buskar och ett våldsamt virrvarr av klängväxter bildade en matta som helt utestängde solljuset. Under mattan fanns det ett utrymme, kanske en fot högt, och här och där genombröts den av parallellt uppstigande trädstammar. Om man ålade sig in ända till mitten befann man sig fem meter från utkanten och var helt dold, såvida ingen vilde kom på idén att lägga sig ner och kika in, och, hur som helst låg man i så fall i mörkret – och gick det så illa att han fick se en, kunde man göra ett utfall mot honom, bringa oreda i kedjan, vända och rusa tillbaka åt samma håll som man kom ifrån.

Försiktigt och med spjutet släpande efter sig kröp Ralph in mellan stammarna. När han hade kommit mitt under mattan stannade han och lyssnade.

Det var en väldig brand, och trumvirveln som han trodde sig ha kommit långt undan hördes nu närmare. Hur var det, kunde inte en brand sprida sig fortare än en häst kunde galoppera? Från sitt gömställe kunde han se ut över ungefär femtio meter solfläckig mark, och från varje fläck blinkade solskenet mot honom. Det påminde så mycket om den där ridån som fladdrade i huvudet på honom att han ett ögonblick trodde att blinkandet pågick inom honom. Men så blinkade fläckarna fortare, mattades och slocknade, och han såg att ett tungt täcke av rök hängde mellan ön och solen.

Om någon kikade in under buskarna och råkade få se en mänsklig kropp var det kanske Samoeric som skulle låtsas ingenting se och hålla tyst. Han lade kinden mot den chokladfärgade jorden, vätte sina torra läppar och slöt ögonen. Jorden under snåren vibrerade mycket lätt, eller kanske var det ett ljud som hördes under brandens överväldigande dån och de ditklottrade skriken, ett ljud som var alltför svagt för att höras.

Någon ropade till. Ralph lyfte hastigt upp huvudet och såg ut i den dämpade dagern. Nu måste de vara nära, tänkte han, och det började bulta i bröstet på honom. Gömma sig, bryta igenom, klättra upp i ett träd – vilket vore bäst när allt kom omkring? Det värsta var att man bara hade en enda chans.

194
Nu var branden närmare, de där salvorna som smattrade var stora grenar, kanske rent av trädstammar som splittrades. De dårarna! De dårarna! Elden måste nästan ha nått fram till fruktträden – vad skulle de äta i morgon.

Ralph rörde oroligt på sig i sin trånga bädd. Man riskerade ju ingenting! Vad kunde de göra? Klå honom? Än sen då! Döda honom? En stör vässad i båda ändar.

Skriken hördes plötsligt närmare och kom honom att rycka till. Han kunde se en randig vilde hastigt komma ut ur ett grönt virrvarr och gå i riktning mot mattan där han låg, en vilde med ett spjut i handen. Ralph borrade ner fingrarna i jorden. Bäst hålla sig beredd för den händelse att.

Ralph vred och vände på spjutet för att få spetsen riktad framåt och upptäckte att stören var vässad i båda ändar.

Vilden stannade på femton meters håll och gav till sitt skrik. Han kanske hör mina hjärtslag genom brandens dån. Skrik inte. Håll dig beredd.

Vilden kom närmare så att han bara blev synlig från midjan och neråt. Det där var grovänden på hans spjut. Nu syntes han bara från knäna och ner. Skrik inte. Skrik inte.

En svinhjord kom tjutande ut ur lövverket bakom vilden och rusade undan i skogen. Fåglar skrek, möss pep och något litet hoppande djur kom in under mattan och kröp ihop.

På fem meters håll stannade vilden, strax invid mattan, och ylade. Ralph drog åt sig fötterna och kröp ihop. I händerna höll han stören, stören som var vässad i båda ändar, stören som skakade så häftigt, som blev lång, kort, lätt, tung, lätt igen.

Skriket spred sig från kust till kust. Vilden föll på knä vid kanten av mattan, och ljus glimtade till i skogen bakom honom. Man kunde se hur ett knä rubbade myllan. Nu det andra knät. Två händer. Ett spjut.

Ett ansikte.

Vilden kikade in i mörkret under mattan. Man förstod att han kunde se ljus tvärs igenom både till vänster och till höger men inte i mitten – där. I mitten låg det en mörk klump – vilden kisade med ögonen i ett försök att dechiffrera mörkret.

Sekunderna blev allt längre. Ralph såg rakt in i vildens ögon.

Skrik inte.

Du kommer hem igen.

195
Nu har han sett dig. Han vill göra sig säker på sin sak.

En stör vässad.

Ralph skrek till, ett skrik av skräck och vrede och förtvivlan. Hans ben rätades ut, skriken blev sammanhängande och fradgiga. Han kastade sig framåt, sprängde igenom klängväxterna, var ute i gläntan, skrikande, morrande, blodig. Han svängde spjutet och vilden tumlade omkull, men andra kom ylande emot honom. Han duckade för ett spjut som kom flygande, tystnade sedan och sprang. Ljusfläckarna som blinkade framför honom smälte samman, skogens dån steg till en åska och en hög buske rakt framför honom brast ut i en stor, solfjädersformad låga. I förtvivlans fart vek han av åt höger, med hettan brännande på vänstra sidan och elden vällande fram som ett tidvatten. Bakom honom togs ropen upp och spred sig undan för undan, en serie korta, gälla rop – ropen som betydde att bytet var inom synhåll. En brun gestalt dök upp till höger om honom och försvann. Alla sprang, alla skrek som besatta. Han kunde höra dem braka fram genom undervegetationen och till vänster hade han eldens heta, glödande åska. Han glömde sina sår, glömde hunger och törst och förvandlades till fruktan, hopplös fruktan på flyende fötter, på språng genom skogen mot den öppna stranden. Fläckar dansade framför ögonen på honom och blev till röda cirklar som hastigt utvidgades tills de försvann ur hans synkrets. Under honom blev någons ben allt tröttare, och det vanvettiga ylandet närmade sig som den hotande farans tandade kant och var nästan över huvudet på honom.

Han snavade över en rot, och skriket som förföljde honom blev ännu högre. Han såg en hydda fatta eld, elden snuddade vid hans högra axel, vatten glittrade till. I nästa ögonblick föll han, rullade varv på varv i den varma sanden, kröp ihop med armen lyftad till skydd, försökte pressa fram en bön om nåd.

Han kom stapplande på fötter, på spänn inför nya fasor, och det första han fick se när han tittade upp var en väldig mössa med skärm. Den hade vit kulle, och ovanför skärmen syntes en krona, ett ankare och löv av guld. Han såg vitt linne, epåletter, en pistol, en rad förgyllda knappar på en uniformsjacka.

På stranden stod en sjöofficer och såg häpet och försiktigt ner på honom. Bakom honom låg en slup uppdragen i sanden och fasthållen av två matroser. 196 En annan matros satt på aktertoften med en kulsprutepistol i handen.

Ylandet blev svagare och dog bort.

Officern betraktade honom tveksamt ett ögonblick och släppte sedan pistolkolven.

"God dag."

Ralph skruvade på sig en smula, generad över sitt smutsiga yttre, och svarade blygt:

"God dag."

Officern nickade, som om en fråga hade blivit besvarad.

"Har ni några vuxna med er här?"

Ralph skakade på huvudet utan att säga något. Han vände sig till hälften om. En klunga små pojkar med ränder av olikfärgad lera på kroppen och vassa störar i händerna stod i en halvcirkel i sanden utan ett ljud.

"Ni leker och roar er", sade officern.

Elden nådde kokospalmerna vid stranden och slök dem med ett rytande. En låga som tycktes sväva fritt svingade sig upp som en akrobat och slickade palmkronorna på plattformen. Himmelen var svart.

Officern log muntert mot Ralph.

"Vi fick se er rök. Vad har ni haft för er? Har ni krigat eller nånting i den stilen?"

Ralph nickade.

Officern granskade den lilla fågelskrämman framför sig. Pojken behövde bada, klippa håret, snyta sig och få blessyrerna omsedda.

"Ingen har väl blivit dödad, hoppas jag? Har ni några döda? "

"Bara två. Och dom är borta."

Officern lutade sig ner och såg noga på Ralph. "Två? Döda?"

Ralph nickade en gång till. Bakom honom skälvde hela ön under lågorna. Officern märkte i regel när folk talade sanning. Han visslade till.

Flera pojkar dök upp, småknattar somliga av dem, brunbrända och med vildars utspända magar. En av dem kom ända fram till officern och såg upp.

"Jag heter – jag heter –"

Mera blev det inte. Percival Wemys Madison letade i sin hjärna efter en besvärjelse som var alldeles bortblåst.

197
Officern vände sig återigen till Ralph.

"Vi tar er med härifrån. Hur många är ni?"

Ralph skakade på huvudet. Officern såg på de målade pojkarna bakom honom.

"Vem är ledare här?"

"Det är jag", sade Ralph med hög röst.

En liten pojke med resterna av en besynnerlig svart mössa på sitt röda hår och resterna av ett par glasögon hängande vid midjan gjorde en rörelse för att kliva fram, men åtrade sig och blev stående där han var.

"Vi fick se er rök. Och ni vet inte hur många ni är?"

"Nej det vet vi inte."

"Jag skulle ha trott", sade officern och tänkte på det letande han hade framför sig, "jag skulle ha trott att en samling engelska pojkar – för ni är väl engelsmän allihop – skulle ha skött sig bättre än så – jag menar –"

"Det var på det viset i början", sade Ralph, "innan –"

Han avbröt sig.

"Då var vi tillsammans –"

Officern nickade uppmuntrande.

"Jag förstår. Bra gjort. Ungefär som i Korallön."

Ralph betraktade honom tyst. Ett ögonblick mindes han den sällsamma romantik som en gång hade vilat över stränderna. Men ön var svedd och förbränd som torr ved – Simon var död – och Jack hade … Tårarna började rinna och han skakades av snyftningar. För första gången på ön gav han sig hän åt dem; våldsamma, skakande kramper av sorg tycktes slita i hela hans kropp. Hans gråt steg upp under den svarta röken framför de brinnande ruinerna av ön, och smittade av hans känsla började de andra pojkarna att skälva och snyfta. Och mitt ibland dem grät Ralph, smutsig, tovig och snorig, grät över oskuldens död, över människohjärtats mörker, över den trofasta, kloka vän som hette Nasse och hans fall genom luften.

Den omgivande olåten gjorde officern både rörd och generad. Han vände sig bort för att ge dem tid att sansa sig, och lät under tiden blicken vila på den prydliga kryssaren i bakgrunden.

Förlagsinformation
illustration
www.bonnierpocket.se

ISBN 978-91-7429-128-5

Engelska originalets titel: Lord of the Flies (London 1954)

© Faber & Faber Ltd, London 1954

Första svenska utgåva 1959

© Albert Bonniers Förlag

Femte tryckningen

ScandBook AB, Falun 2012