Att vara en bra människa

Att vara en bra människa, vad innebär det egentligen? Allt vi får lära oss om godhet och ”rätt” beteende relateras enbart till det som händer på ytan. Vi gör en skillnad mellan vad som händer inuti, och det som händer utanför. Vi kan t.ex. skänka pengar till en tiggare, för att vi vet att det är gott beteende, men inuti kan vi tänka ”skaffa dig ett jobb”. Är det godhet, eller är godhet något som knyter samman det som händer inuti med det som händer utanför? Denna tendens att separera insidan från utsidan är något som förekommer i alla kulturer.

Vi skulle kunna kalla denna globala tendens till självbedrägeri, hyckleri och ytlighet för ”skenväsendet”. Vi får alltså lära oss att anpassa vår yta till det som anses vara socialt acceptabelt av skenväsendet, som är den övergripande auktoriteten. Redan som små får vi lära oss att vi ska vara snälla och dela med oss, hjälpa våra nära och kära osv. Dessa ideal är uppenbart goda, men fungerar de i praktiken?

Fungerar det att anpassa sin utsida till ett ideal, utan att insidan också räknas in? Kan vi vara kärleksfulla på utsidan samtidigt som vi är motsatsen på insidan? Tyvärr så dikterar skenväsendet att så är fallet, och majoriteten följer detta, om än i sin okunskap eftersom de inte vet bättre.

Fungerar det i praktiken att hela tiden underkasta sig auktoriteter, och låta dem bestämma vad som är rätt och fel? Varför vill den stora massan inte undersöka detta för egen del, och då eventuellt upptäcka att de har blivit matade med lögner? Grupptrycket gör att alla anpassar sig till flocken, av rädsla för att bli attackerade och utstötta om de skulle våga ifrågasätta skenväsendet.

Våra religioner och filosofier reflekterar skenväsendet, och förespråkar därför gott beteende. Om vi inte beter oss bra, så kan vi inte bli frälsta, inte bli upplysta, inte bli medvetna, inte bli räddade och inte bli befriade. Inte nog med det, utan dessutom så utlovas ett straff till alla de, som i sin arrogans och hybris trotsar och gör uppror mot reglerna. Är detta förenligt med verkligheten, eller är det möjligt att vi har fått allt om bakfoten? Är det inte så att insidan reflekteras utåt, och borde det då inte betyda att man inte kan vara verkligt god i det yttre utan att först ha godhet i sitt inre? Vad innebär det att vara god på insidan? Det innebär att vi slutar sätta upp en skiljevägg mellan det vi har inom oss och det vi reflekterar utåt, och istället göra dessa två till ett och samma fenomen. Istället för att censurera oss själva och anpassa vårt yttre, så borde vi våga ta bort väggen som skiljer det inre från det yttre. Då kan de båda sidorna mötas, och konflikten upphör.

Finns det då inte en risk att vi beter oss illa, och bryter mot skenväsendets principer? Absolut! Det är därför som vi behöver våga titta på vad vi faktiskt bär inom oss, genom att låta det bubbla upp till ytan. Det som blir synligt kan inte längre styra oss, om vi möter det med fullständig acceptans. Så länge som vi håller det inre och det yttre åtskilt, så lever vi i en bubbla. Vi kommer då låta tankarna bestämma vad som är verkligt och inte, eftersom vi saknar all kontakt med utsidan när vi gör våra konstateranden på insidan. Vår verklighetsbild blir som en konsekvens av detta, mer och mer falsk.

Denna utveckling med att separera det inre och det yttre, börjar redan tidigt i barndomen, då vi utpressas genom uppfostran att anpassa oss in i ledet. Våra föräldrar må ha goda intentioner, men de agerar utifrån okunskap. De flesta människor är benägna att lyssna mer till utsidan än till insidan. De anpassar sig, och märker snabbt att det lönar sig att anpassa sitt yttre efter skenväsendets regler. Det handlar alltså om belöning, och detta belöningssystem följer de flesta ända in i graven, utan att de upptäcker det. Man skulle kunna säga att bekvämlighets-faktorn är helt avgörande för vad de flesta väljer att göra. Den omedelbara belöningen är det viktigaste för dem. Det finns en annan grupp människor, som är mer benägna att lyssna till insidan än till utsidan. Dessa människor vägrar att anpassa sig till skenväsendet, men inte utan att de blir straffade och får många törnar på vägen. Det är på detta sätt som skenväsendet upprätthålls, genom att skrämma oss så mycket att vi inte kan tänka självständigt längre, och därför anpassar oss. De som trots allt lyckas behålla besinningen råkar ofta illa ut, därför att skenväsendet är självupprätthållande och alla medlemmar agerar som dess förlängda armar. Om vi inte är en del av skenväsendet, så är vi dess fiender.

Det är dock inte bara den introverta minoriteten som råkar illa ut, för att de inte följer reglerna. De extroverta som följer reglerna råkar också illa ut, men i deras fall så kommer inte straffet från skenväsendet utan från livet självt. De blir alltmer fångade i sin bubbelvärld, och väggarna mellan dem och livet blir allt tjockare. Detta får konsekvenser på alla områden i deras liv. De får svårt att koncentrera sig, och har alltså svårt att uppfatta intryck både inifrån och utifrån. De blir mindre observanta. Detta gör att de tappar kontakten med sitt känsloliv, sin empati, sin intuition och kreativitet. De blir allt mindre intelligenta ju längre tiden går, inte för att de saknar intelligens, utan för att de har satt upp en vägg mellan sig själva och intelligensen.

Vad är då lösningen på allt detta? Det är att ta bort skiljeväggen, som separerar det inre från det yttre, och att villkorslöst acceptera allt i vår upplevelse. Det är att anpassa oss till det som råder. Allt detta får vi som en oundviklig konsekvens av närvaro.

Hur blir man då närvarande? Genom att lägga sig i så lite som möjligt, och genom att inte göra uppdelningar. Man blir inte närvarande om man är en bättre person. Man blir en bättre person om man är närvarande.

http://i.imgur.com/EBA7o5e.jpg