Det är en lätt dag och solen står snett på över slätten. Snart ska klockorna ringa, ty det är
söndag.
Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre
byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnorna
skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golvet och knäpper sina livstycken. Det är
den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en
lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livstycke och mannen som rakar sig
säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan gnolar och lägger upp det nyskurna
brödet på ett blått fat.
Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet vid en röd
bensinpump i den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i glaset ser
han en liten blå bil och bredvid en ung flicka som skrattar. Medan flickan skrattar och mannen
tar den vackra bilden skruvar bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får en fin
dag. Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin plånbok ur
fickan och säger att de ska åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt ut.
Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsätet vad han säger, hon blundar och när hon
blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det är ingen ond man, han är glad och
lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i
solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen
och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.
Men samtidigt som mannen i bilen i den första byn slår igen dörren till vänster om sig och
drar ut startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar inget socker.
Barnet som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor står på knä i soffan och ser ån som
slingrar sig mellan alarna och den svarta ekan som ligger uppdragen i gräset. Mannen som
skall förlora sitt barn är färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet står kaffekopparna,
brödet, grädden och flugorna. Det är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt barn att
springa över till Larssons och låna några bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen
efter det att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall ro så långt ut som de aldrig
förut rott. När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån och på
båten och på fiskarna som slår och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar att
leva och att båten skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.
Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan barnet springer över
vägen far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en liten by med små röda hus och
nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och se bilen rusa förbi på
andra sidan häcken med ett högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i
bilen ser äppelträden och de nytjärade telegrafstolparna skymta förbi som grå skuggor. Det
fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och säkert mitt på vägen
och de är ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk bred
väg och ute på slätten går det ännu finare. Mannen är lycklig och stark och med högra
armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han har bråttom till havet.
Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn. Medan de
rusar fram mot den tredje byn sluter flickan åter ögonen och leker att hon inte skall öppna

dem förrän de kan se havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar och hur
blankt det skall ligga.
Ty så barmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han
ännu lycklig och innan en kvinna skriker ut sin fasa kan hon blunda och drömma om havet
och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på
socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet själv kan stänga en
grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen
och hela den sista minuten ingenting annat se än en blank å med stora fiskar och en bred eka
med tysta åror.
Efter är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skrikande kvinna tar
handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på
benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst
utströdda i blod och grus och ett barn ligger oroligt på mage med ansiktet pressat hårt mot
vägen. Efteråt kommer två bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe utspringande
genom en grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att
tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en
mor som glömt köpa socker och skickat sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker
den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det.

Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som ha dödat ett barn åker långsamt
hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i alla
byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är mycket mörka och
när de skiljs är det fortfarande under tystnad och mannen som har dödat barnet vet att denna
tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom
att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall
han istället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut
annorlunda. Men så barmhärtigt är livet mot den som har dödat ett barn att allting efteråt är
försent.