Untitled

Han måste börja i någon ända. Han satte försiktigt ner lyktan på golvet och spanade utmed nedersta hyllan efter någon bok som såg intressant ut. En tjock volym i svart och silver fångade hans blick. Han drog ut den med viss möda, för den var mycket tung, lät den vila mot knät och slog upp den.
Ett genomträngande, blodisande tjut skar genom tystnaden -boken skrek! Harry smällde kvickt igen den, men skriket fortsatte och fortsatte, en enda gäll, obruten, öronbedövande ton. Han stapplade baklänges och slog omkull lyktan, som omedelbart slocknade. Panikslagen hörde han steg som närmade sig i korridoren utanför, han stoppade tillbaka den skrikande boken i hyllan och tog till flykten.
Han passerade Filch nästan i dörröppningen; Filchs bleka, vilda ögon såg rakt igenom honom och Harry slank under hans utsträckta arm och satte i väg upp genom korridoren, med bokens skrik fortfarande ringande i öronen.
Han hejdade sig plötsligt framför en hög rustning. Han hade varit så upptagen av att komma bort från biblioteket att han inte hade tänkt på vart han var på väg. Kanske det berodde på mörkret, men han kände inte alls igen var han var. Det fanns en rustning nära köket, det visste han, men han måste vara fem våningar ovanför den.
"Ni bad mig komma raka vägen till er, professorn, om nån vandrade omkring här på natten, och nån har varit i biblioteket - i den avskilda bokavdelningen."
Harry kände hur allt blod försvann ur ansiktet. Var Filch än befann sig, så måste han känna till en genväg, för hans mjuka, oljiga röst kom allt närmare, och till Harrys förskräckelse var det Snape som svarade:
"Den avskilda bokavdelningen? Då kan de inte vara långt borta, vi får säkert fast dem."
Harry stod som fastnaglad när Snape och Filch dök upp runt hörnet framför honom. De kunde förstås inte se honom, men det var en trång korridor och om de kom mycket närmare skulle de stöta rakt på honom - manteln hindrade honom inte från att vara en fast kropp.
Han drog sig bakåt så tyst han kunde. En dörr stod på glänt till vänster om honom. Det var hans enda hopp. Han klämde sig in genom den medan han höll andan och försökte att inte stöta till den, och till sin lättnad lyckades han ta sig in i rummet utan att de märkte någonting.
De gick raka vägen förbi och Harry lutade sig mot väggen och andades djupt medan han hörde deras steg dö bort. Det hade varit nära ögat, mycket nära. Det tog ett par sekunder innan han lade märke till någonting särskilt med rummet han hade gömt sig i.
Det såg ut som ett oanvänt klassrum. De mörka skepnaderna av bänkar och stolar stod upptravade mot väggarna och där var en upp- och nervänd papperskorg, men lutad mot väggen mitt emot honom fanns en sak som inte såg ut att höra dit, en sak som såg ut som om någon bara hade ställt den där för att få den ur vägen.
Det var en praktfull spegel, i takhöjd, med en utsirad guldram och två kloförsedda fötter. En inskription stod inristad runt överdelen:
Mörd atsren ninid natu eteln attid jer asi vgaj.
Nu när det inte hördes något ljud av Filch och Snape började Harrys rädsla försvinna, och han närmade sig spegeln eftersom han ville titta på sig själv igen utan att se någon
spegelbild. Han klev fram och ställde sig mitt emot den.
Han måste slå händerna för munnen för att hindra sig själv från att skrika. Han virvlade runt. Hjärtat bultade ännu häftigare i bröstet på honom än när boken hade gett ifrån sig sitt skrik -för han hade inte bara sett sig själv i spegeln utan en hel hop med folk som stod alldeles bakom honom.
Men rummet var tomt. Medan han andades mycket hastigt vände han sig långsamt om mot spegeln igen.
Där var han, återspeglad i den, blek och med skrämt ansiktsuttryck, och där, återspeglade bakom honom, stod åtminstone tio andra. Harry såg sig om över axeln - men det fanns fortfarande ingen där. Eller var de också osynliga allesammans? Befann han sig i själva verket i ett rum fullt med osynliga människor och den här spegelns trick var att den återspeglade dem, osynliga eller inte?
Han tittade i spegeln igen. En kvinna, som stod alldeles bakom hans spegelbild, log mot honom och vinkade. Han sträckte ut en hand och kände tomma luften bakom sig. Om hon verkligen fanns där, skulle han röra vid henne, så nära varandra var deras spegelbilder, men han kände bara luft - hon och de andra existerade bara i spegeln.
Det var en mycket vacker kvinna. Hon hade mörkrött hår och hennes ögon - hennes ögon är precis som mina, tänkte Harry och makade sig lite närmare glaset. Klargröna - exakt samma form, men sedan märkte han att hon grät; hon log, men grät på samma gång. Den långe, smale, svarthårige mannen som stod bredvid lade armen om henne. Han bar glasögon, och hans hår var mycket rufsigt. Det stod upp där bak, precis som Harrys gjorde.
Harry stod så tätt intill spegeln nu att hans näsa nästan rörde vid spegelbildsnäsan.
"Mamma?" viskade han. "Pappa?"
De tittade bara på honom och log. Och långsamt såg Harry in i ansiktena på de andra människorna i spegeln och såg andra gröna ögonpar som liknade hans, andra näsor som liknade hans, till och med en liten gubbe som såg ut som om han hade Harrys knotiga knän - det var sin familj Harry tittade på, for första gången i sitt liv.
Släkten Potter log och vinkade åt Harry och han stirrade längtande tillbaka på dem, med händerna pressade platt intill glaset som om han hoppades att han skulle falla rakt in genom det och nå fram till dem. Han kände ett slags tung värk inom sig, till hälften glädje och till hälften oerhörd sorg.
Hur länge han stod där visste han inte. Spegelbilderna försvann inte och han tittade och tittade tills ett avlägset buller fick honom att sansa sig. Han kunde inte stanna här, han måste hitta vägen tillbaka till sovsalen. Han slet blicken från sin mammas ansikte, viskade: "Jag kommer tillbaka", och skyndade ut ur rummet.
"Du kunde ha väckt mig", sade Ron surt.
"Du kan komma med i kväll, jag tänker gå tillbaka, jag vill visa dig spegeln."
"Jag skulle gärna vilja se din mamma och pappa", sade Ron ivrigt.
"Och jag vill se hela din familj, alla Weasleys, du kan visa mig dina andra bröder och allesammans."
"Du kan fa träffa dem när som helst", sade Ron. "Kom bara och hälsa på hemma hos oss i sommar. Förresten kanske den bara visar såna som är döda. Fast det var synd att du inte hittade Flamel. Ta lite bacon eller nåt annat, varför äter du ingenting?"
Harry kunde inte äta. Han hade sett sina föräldrar och skulle få se dem i kväll igen. Han hade nästan glömt bort det där med Flamel. Det verkade inte särskilt viktigt längre. Vem brydde sig om vad den trehövdade hunden vaktade? Vad spelade det egentligen for roll om Snape stal det?
"Hur är det med dig?" sade Ron. "Du ser konstig ut."
Det Harry var mest rädd för var att han inte skulle hitta tillbaka ull spegelrummet igen. Kvällen därpå, när även Ron var insvept i manteln, måste de gå mycket långsammare. De försökte hitta samma väg igen som Harry hade tagit från biblioteket och de irrade runt i de mörka gångarna i nästan en timme.
"Jag fryser", sade Ron. "Vi struntar i det och går tillbaka."
"Nej!" väste Harry. "Jag vet att det är här nånstans."
De gick förbi spöket efter en lång häxa som gled i väg åt motsatt håll, men såg ingen annan. Just som Ron började gnälla över att hans fötter hade domnat av köld, fick Harry syn på rustningen.
"Det är här ... just här ... ja!"
De sköt upp dörren. Harry lät manteln falla från axlarna och sprang fram till spegeln.
Där var de. Hans mamma och pappa strålade när de såg honom.
"Ser du?" viskade Harry.
"Jag kan inte se nånting."
"Titta! Titta på dem allesammans ... det är massor av dem ..."
"Jag kan bara se dig."
"Titta in i den ordentligt, gör det, ställ dig där jag står."
Harry klev åt sidan, men nu när Ron stod framför spegeln kunde han inte se sin familj längre, bara Ron i hans rutiga pyjamas.
Men Ron stirrade som förstenad på sin bild.
"Titta på mig!" sade han.
"Kan du se hela din familj som står omkring dig?"
"Nej ... jag år ensam ... men jag är annorlunda ... jag ser äldre ut ... och jag är förste ordningsman!"
"Va?"
"Det är jag visst det, jag har ett likadant märke på mig som Bill brukade ha, och jag står och håller i elevhemspokalen och quidditchpokalen - jag är kapten för quidditchlaget också!"
Ron slet blicken från den stiliga synen och tittade upphetsat på Harry.
"Tror du att den här spegeln visar framtiden?"
"Hur kan den göra det? Alla i min familj är döda - får jag titta en gång till ..."
"Du hade den för dig själv hela kvällen i går, ge mig lite mera tid."
"Du står bara och håller i quidditchpokalen, vad är det för intressant med det? Jag vill se
mina föräldrar."
"Knuffas inte ..."
Ett plötsligt buller utanför i korridoren gjorde slut på deras diskussion. De hade inte insett hur högt de talade.
"Fort!"
Ron kastade över dem manteln igen just som mrs Norris självlysande ögon dök upp runt kanten på dörren. Ron och Harry stod alldeles stilla och tänkte båda samma sak - verkade manteln på katter? Efter en stund som kändes som en evighet vände hon och gick därifrån.
"Vi är inte säkra här - hon kan ha gått efter Filch, jag slår vad om att hon hörde oss. Kom nu."
Och Ron drog ut Harry ur rummet.
Snön hade fortfarande inte smält morgonen därpå.
"Vill du spela schack, Harry?" sade Ron.
"Nej."
"Vi kan väl gå ner och hälsa på Hagrid?"
"Nej ... gå du ..."
"Jag vet vad du tänker på, Harry, på den där spegeln. Gå inte tillbaka dit i kväll." "Varför inte?"
"Jag vet inte, jag har bara en känsla av nånting otrevligt - och hur som helst har du klarat dig precis på håret alldeles for många gånger redan. Filch, Snape och mrs Norris vandrar omkring överallt. Än sen då om de inte kan se dig? Tänk om de går rakt på dig? Tänk om du knuffar till nånting?"
"Du låter som Hermione."
"Jag menar allvar, Harry. Gå inte."
Men Harry hade bara en enda tanke i huvudet, och det var att komma tillbaka framför spegeln, och Ron skulle inte få hindra honom.
Den tredje kvällen hittade han vägen dit snabbare än förut. Han gick så fort att han förstod att han förde mer väsen än vad som var klokt, men han mötte ingen. Och där var hans mamma och pappa som log mot honom igen, och en morfar eller farfar som nickade glatt.
Harry sjönk ner och satte sig på golvet framför spegeln. Det fanns ingenting som kunde hindra honom från att stanna där hela natten tillsammans med sin familj. Ingenting alls.
Utom ...
"Jaså, du är tillbaka igen, Harry?"
Harry kände hur han frös till is invärtes. Han tittade bakom sig. På en av bänkarna vid väggen satt ingen mindre än Albus Dumbledore. Harry måste ha gått raka vägen förbi honom, så ivrig att komma fram till spegeln att han inte lagt märke till honom.
"Jag ... jag såg er inte, sir."
"Konstigt hur närsynt man kan bli av att vara osynlig", sade Dumbledore, och Harry blev
lättad när han såg att han log.
"Jaha", sade Dumbledore och gled ner från bänken och kom och satte sig på golvet tillsammans med Harry. "Precis som hundratals andra före dig har du nu upptäckt tjusningen med Mörd-spegeln."
"Jag visste inte att den kallades för det, sir."
"Men vid det här laget har du väl förstått vad den gör, antar jäg?"
"Den ... jaa ... den visar mig min familj ..."
"Och den visade din vän Ron en bild av honom själv som förste ordningsman."
"Hur visste ni ...?"
"Jag behöver inte en mantel för att bli osynlig", sade Dumbledore vänligt. "Kan du nu fundera ut vad Mörd-spegeln visar för oss alla?"
Harry skakade på huvudet.
"Låt mig förklara. Den lyckligaste mannen på jorden skulle kunna använda Mörd- spegeln som en normal spegel, det vill säga, han skulle titta in i den och se sig själv precis som han är. Kan det hjälpa dig att förstå?"
Harry tänkte efter. Sedan sade han långsamt:
"Den visar oss vad vi önskar ... vad vi än önskar oss ..."
"Ja och nej", sade Dumbledore stilla. "Den visar oss varken mer eller mindre än våra hjärtans djupaste, innerligaste önskan. Du, som aldrig har känt din familj, ser dem stå runt omkring dig. Ronald Weasley, som alltid har överskuggats av sina bröder, ser sig själv stå ensam, den duktigaste av dem allesammans. Men den här spegeln skänker oss varken kunskap eller sanning. Människor har tynat bort framför den, överväldigade av vad de sett, eller drivits till vansinne då de inte har vetat om det som de ser i den är verkligt eller ens tänkbart.
Spegeln ska flyttas till ett nytt hem i morgon, Harry, och jag ber dig att inte ge dig ut och leta efter den igen. Om du verkligen skulle stöta på den nån gång, är du förberedd nu. Det duger inte att dröja sig kvar vid drömmar och glömma att leva, kom ihåg det. Så varför sätter du inte på dig den där utmärkta manteln igen och kilar isäng?"
Harry reste sig upp.
"Sir ... professor Dumbledore? Får jag fråga er en sak?"
"Om jag inte tar fel, var det just det du gjorde", log Dumbledore. "Men du kan få fråga mig en sak till."
"Vad ser ni när ni tittar i spegeln?"
"Jag? Jag ser mig med ett par tjocka yllestrumpor i handen."
Harry stirrade.
"Man kan aldrig få nog med strumpor", sade Dumbledore "Ännu en jul har kommit och gått, och jag fick inte ett enda par. Folk envisas med att ge mig böcker."
Det var först när Harry var tillbaka i sängen igen som det slog honom att Dumbledore kanske inte hade talat helt och hållet sanning. Men å andra sidan, tänkte han, då han föste bort Scabbers från sin kudde, hade det ju varit en ganska personlig fråga.
13. Nicolas Flamel
Dumbledore hade övertygat Harry om att han inte borde ge sig ut och leta efter Mörd- spegeln igen och under resten av jullovet låg osynlighetsmanteln hopvikt kvar på botten av hans koffert. Harry önskade att han kunde glömma vad han hade sett i spegeln lika lätt, men det kunde han inte. Han började drömma mardrömmar. Om och om igen drömde han att hans föräldrar försvann i en blixt av grönt ljus medan en gäll röst skrockade av skratt.
"Du ser, Dumbledore hade rätt, den där spegeln skulle kunna driva en till vansinne", sade Ron när Harry berättade för honom om drömmarna.
Hermione, som kom tillbaka dagen innan terminen började, hade en annan syn på saker och ting. Hon slets mellan fasa vid tanken på att Harry hade varit uppe ur sängen och strövat omkring i skolan tre nätter i rad ("Tänk om Filch hade upptäckt dig!") och besvikelse över att han inte ens hade kommit på vem Nicolas Flamel var.
De hade nästan gett upp hoppet om att någonsin hitta Flamel i en biblioteksbok, trots att Harry fortfarande var säker på att han hade läst namnet någonstans. När terminen väl hade börjat återgick de till att ögna igenom böcker på tio minuter under sina raster. Harry hade ännu mindre tid än de båda andra eftersom quid-ditchttäningen hade startat igen.
Wood körde hårdare än någonsin med laget. Inte ens det ändlösa regnet som hade ersatt snön kunde dämpa hans energi. Tvillingarna Weasley klagade över att Wood höll på att bli fanatisk, men Harry stod på Woods sida. Om de vann sin nästa match, mot Hufflepuff, skulle de gå om Slytherin i elevhemsmästerskapen för första gången på sju år. Helt bortsett från sin önskan att vinna märkte Harry att han drömde färre mardrömmar när han var uttröttad efter träningen.
Sedan, under ett särskilt vått och lerigt träningspass, kom Wood med en dålig nyhet till laget. Han hade just blivit väldigt arg på tvillingarna Weasley, som hela tiden lekte störtbombare mot varandra och låtsades ramla av sina kvastar.
"Kan ni sluta att larva er!" vrålade han. "Det där är just en sån sak som kan få oss att förlora matchen! Snape ska vara domare den här gången, och han kommer att leta efter minsta förevändning att knipa bort poäng från Gryffindor!"
Vid de orden ramlade George Weasley faktiskt av sin kvast på riktigt.
"Ska Snape vara domare?" spottade han fram genom en mun full av lera. "När har han nånsin dömt i en quidditchmatch? Han kommer inte att döma rättvist om vi kan tänkas gå om Slytherin."
De övriga i laget landade intill George för att klaga, de också.
"Det är inte mitt fel", sade Wood. "Vi måste bara se till att vi spelar snyggt och just, så att Snape inte får nån förevändning att slå ner på oss."
Vilket var gott och väl alltsammans, tänkte Harry, men han hade ett annat skäl till att inte vilja ha Snape i närheten när han spelade quidditch ...
Resten av laget stannade kvar för att prata med varandra som vanligt i slutet av träningen, men Harry begav sig raka vägen tillbaka till Gryffindors sällskapsrum, där han fann Ron och Her-mione i full färd med att spela schack. Schack var det enda som Hermione någonsin förlorade i, någonting som Harry och Ron tyckte var mycket nyttigt för henne.
"Tala inte med mig just nu", sade Ron när Harry slog sig ner bredvid honom, "jag måste koncen..." Han fick syn på Harrys ansikte. "Vad är det med dig? Du ser hemsk ut."
I viskande ton, så att ingen annan skulle höra, berättade Harry för de båda andra om Snapes plötsliga, olycksbådande önskan att vara quidditchdomare.
"Spela inte", sade Hermione genast. "Säg att du är sjuk", sade Ron.
"Låtsas bryta benet", föreslog Hermione. "Bryt benet på riktigt", sade Ron.
"Jag kan inte", sade Harry. "Det finns inte nån reserv-sökare. Om jag backar ur, kan inte Gryffindor spela över huvud taget."
I samma ögonblick ramlade Neville in i sällskapsrummet. Hur han hade lyckats ta sig igenom porträtthålet var omöjligt att säga, för hans ben hade klistrats ihop av något som de genast kände igen som en benlåsningsbesvärjelse. Han måste ha varit tvungen att skutta som en kanin hela vägen upp till Gryffindortornet.
Alla föll ihop av skratt utom Hermione, som hoppade upp och läste en motbesvärjelse. Nevilles ben flög isär och han reste sig på skälvande knän.
"Vad hände?" frågade Hermione då hon ledde fram honom till en sittplats bredvid Harry och Ron.
"Malfoy", sade Neville med darrig röst. "Jag mötte honom utanför biblioteket. Han sa att han hade letat efter nån som han kunde praktisera den där besvärjelsen på."
"Gå till professor McGonagall!" uppmanade Hermione Neville. "Rapportera honom!" Neville skakade på huvudet.
"Jag vill inte ha mer bråk", mumlade han.
"Du måste försvara dig mot honom, Neville!" sade Ron. "Han är van vid att hunsa med folk och trampa på dem, men det är inget skäl för att lägga sig platt framför honom och underlätta det hela."
"Ni behöver inte tala om för mig att jag inte är tillräckligt modig för att vara i Gryffindor, det har Malfoy redan gjort", sade Neville med kvävd röst.
Harry kände efter i fickan på sin klädnad och drog fram en chokladgroda, den allra sista från asken som Hermione hade gett honom i julklapp. Han gav den till Neville, som såg gråtfärdig ut.
"Du är värd tolv såna som Malfoy", sade Harry. "Sorteringshatten valde ju ut dig till Gryffindor, eller hur? Och var är Malfoy? I gamla ruttna Slytherin."
Ett svagt leende ryckte i Nevilles läppar då han vecklade upp papperet på grodan.
"Tack, Harry ... Jag tror jag går och lägger mig ... Vill du ha kortet, du samlar visst på dem?"
Då Neville gick sin väg tittade Harry på kortet med berömd trollkarl.
"Dumbledore igen", sade han. "Han var den förste jag ... "
Han flämtade till. Han stirrade på baksidan av kortet. Sedan tittade han upp på Ron och Hermione.
"Jag har hittat honom!" viskade han. "Jag har hittat Flamel! Jag sa ju åt er att jag hade läst namnet nånstans tidigare, jag läste det på tåget hit - lyssna på det här: 'Professor Dumbledore är särskilt berömd för sin seger över den onde trollkarlen Grindelwald 1945, för upptäckten av de tolv användningssätten av drakblod och verket om alkemi i samarbete med kollegan Nicolas Flamel'!"
Hermione hoppade upp. Hon hade inte sett så upphetsad ut sedan den gången de fick betygen på sin allra första hemläxa.
"Stanna här!" sade hon och satte av i språng uppför trapporna till flickornas sovsalar.
Harry och Ron hann knappt utbyta frågande blickar förrän hon kom rusande tillbaka med en jättelik gammal bok i famnen.
"Jag tänkte aldrig på att titta i den här!" viskade hon ivrigt. "Jag lånade den från biblioteket för flera veckor sen för att ha nånting lätt att läsa."
"Lätt?" sade Ron, men Hermione sade åt honom att hålla tyst tills hon hade slagit upp en sak och började bläddra igenom sidorna i rasande fart medan hon mumlade för sig själv.
Till sist hittade hon det hon sökte.
"Jag visste det! Jag visste det!"
"Har vi tillåtelse att öppna munnen än?" sade Ron surt. Hermione låtsades inte om honom.
"Nicolas Flamel", viskade hon dramatiskt, "är den ende kände tillverkaren av De vises sten!"
Det hade inte riktigt den effekt hon hade väntat sig.
"Av vad?" sade Harry och Ron.
"Nej, vet ni vad, läser ni båda aldrig nånting? Titta - läs det som står dar." Hon sköt fram boken mot dem, och Harry och Ron läste:
Det urgamla studiet av alkemi har att göra med tillverkandet av De vises sten, en legendarisk substans med häpnadsväckande krafter. Stenen kan förvandla vilken metall som helst till rent guld. Den frambringar också livselixiret, vilket ger den som dricker det evigt liv.
Det har förekommit många rapporter om Se vises sten under århundradenas lopp, men den enda sten som för närvarande existerar tillhör mr Nicolas Flamel, den berömde alkemisten och operaälskaren, som firade sin sexhundrasextiofemte födelsedag förra året och framlever ett stilla liv i Devon med sin fru Perenelle (sexhundrafemtioåtta år).
"Fattar ni?" sade Hermione när Harry och Ron hade läst färdigt. "Det måste vara Flamels De vises sten som hunden bevakar! Jag slår vad om att han bad Dumbledore att förvara den på ett säkert ställe åt honom, eftersom de är vänner och han visste att nån var ute efter den, och det var därför som han ville ha Stenen bortflyttad från Gringotts!"
"En sten som gör guld och hindrar en från att nånsin dö!" sade Harry. "Inte konstigt att Snape är på jakt efter den! Den skulle ju vem som helst vilja ha!"
"Och inte konstigt att vi inte kunde hitta Flamel i den där boken En studie över den senaste utvecklingen inom trollkonsten", sade Ron. "Han är ju inte precis ny om han är sexhundrasextiofem år, eller vad säger ni?"
Under lektionen i försvar mot svartkonster morgonen därpå, medan de gjorde anteckningar om olika sätt att behandla varulvs-bett; fortsatte Harry och Ron att diskutera vad de själva skulle göra med De vises sten om de hade den. Det var inte förrän Ron sade att han skulle köpa sig ett eget quidditchlag som Harry kom att tänka på Snape igen och den kommande matchen.
"Jag tänker spela", sade han till Ron och Hermione. "Om jag inte gör det, kommer alla från Slytherin att tro att jag helt enkelt inte vågar möta Snape. Jag ska minsann visa dem ... det kommer säkert att torka bort flinet ur ansiktet på dem om vi vinner."
"Bara vi slipper torka bort dig från spelplanen", sade Hermione.
Allt eftersom matchen närmade sig blev Harry emellertid mer och mer nervös, vad han än sade till Ron och Hermione. De övriga i laget var inte heller särskilt lugna. Tanken på att gå om Slytherin i elevhemsmästerskapen var underbar, ingen hade gjort det på nästan sju år, men skulle de få lov att göra det, med en så partisk domare?
Harry visste inte om han inbillade sig det eller inte, men vart han än gick tycktes han hela tiden stöta på Snape. Ibland undrade han till och med om Snape följde efter honom och försökte fånga in honom när han var ensam. Trolldryckslektionerna höll på att förvandlas till en sorts återkommande tortyr varje vecka, så vidrig var Snape mot Harry. Kunde Snape möjligen veta att de hade avslöjat hemligheten med De vises sten? Harry förstod inte hur han skulle kunna det - ändå hade han ibland den hemska känslan av att Snape kunde läsa andras tankar.
När Ron och Hermione önskade Harry lycka till utanför omklädningsrummen nästa eftermiddag, förstod han att de undrade om de någonsin skulle få se honom i livet igen. Det var inte till någon större tröst precis. Harry hörde knappt ett ord av Woods uppmuntringssnack inför matchen då han drog på sig quidditchdräkten och tog fram sin Nimbus Tvåtusen.
Under tiden hade Ron och Hermione hittat en plats på läktaren bredvid Neville, som inte kunde förstå varför de såg så sammanbitna och oroliga ut eller varför de hade tagit med sig trollstaven och trollspöt till matchen. Harry hade ingen aning om att de båda i hemlighet hade övat på bemåsningsbesvärjelsen. De hade fatt idén från Malfoy, som ju hade använt den mot Neville, och de var redo att använda den mot Snape om han visade något tecken på att vilja skada Harry.
"Glöm nu inte att du ska säga Locomotor Mortis", mumlade Hermione då Ron lät sin stav glida upp i ärmen.
"Jag vet", fräste Ron. "Tjata inte."
Borta i omklädningsrummet hade Wood tagit Harry avsides.
"Jag vill inte pressa dig, Potter, men om vi nånsin behövt fånga kvicken på ett tidigt stadium så är det nu. Gör slut på spelet innan Snape hinner döma för mycket till Hufflepuffs fördel."