Han, likt jag hade blivit uppfostrad till ett genuint behag, att tillmötesgå någon exemplariskt och inte reflekterats som någonting annat är behaglig, bekväm och trivial, nästan inställsam. Dock när vänskapen träder fram i sina vackra spår av kännedom brister denna gestalt och utifrån relationsanhörige bistår en klarhet, en gränslöshet där varken jaget eller gruppen framgår i ideal. Man blir det folk säger, vänner och begriper sig på varandra, uppträdandet därefter är oväsentligt.