Tomheten

Fisken flyter omkring i havet som är dess moder
Ovetande sover den, omsluten av livets vatten
Eller kanske rättare sagt kvintessensen
Ja, etern
Ännu rättare sagt evigheten
Havet är kaotiskt, tomt och mörkt
Som en konsekvens av dess oändliga natur
Källan till all form måste i sig vara formlös
Det är knäpptyst och ingen aktivitet har bildats
Fadern har ännu inte låtit sitt ljus skina
Se! Ljusbäraren vaknar med en smäll
I ett enda ögonblick uppfylls alltet
Av en blixt som utgår från dess mitt
Blixten rör vid varenda potential
Den lyser upp hela oändligheten
Ja, varenda vrå
Det som var fördolt uppenbaras
Fisken som sov har nu säkert vaknat
”Vad står på? Vad är detta? Vem är jag?”
Är ett par frågor som behöver besvaras
Fisken som simmar kan inte se sitt eget ansikte
Så den slipar på olika listiga teorier
Men problemet är att den inte kan se havet
Det som fisken inte vet
Är att vattnet är dess sanna identitet
Febrilt simmar fisken snabbare och snabbare
Ända tills den simmar rakt in i väggen
”En vägg! Varför? Vad finns bortom?”
När gränsen är nådd och akvariet är upptäckt
Så hörs Faderns röst:

”Hör upp, lilla fisk!
Mina ord är ett mantra, som är menat att få dig att uppfatta och uppskatta tomheten mellan raderna. Jag lade oändligheten i en låda, för att du inte kan se oändligheten men du kan se lådan.”