Till den lilla flickan i den unga kvinnan. Hon som knappt hann slå rot. Hon vars rotsystem de grävde upp, skar i bitar och sedan slarvigt försökte gräva ner igen. Till henne vars röst de försökte kväva innan den knappt lärt sig höras. Till hennes, vars blod de torkade med smutsiga trasor, vars sår de rev upp och lämnade att blöda. Till hennes upprättelse, till hennes värde. Till allt som var hennes. Till alla som henne. Till allt som var deras. Till allt som var mitt.





Södermalm, Stockholm, försommarnatt 2006.

Jag vaknar till som i en skuggvärld. Trots att det inte längre är mörkt ute ser jag allting som i ett ljusfattigt töcken. Jag är i hans säng och han drar i mig. Han sliter i mina kläder som om jag vore en trasdocka. Jag försöker röra mig men det går inte. Inga muskler lyder, inga ord lyder heller. Sedan blir det svart igen. Nästa klipp - det är mer som en panikattack, men i slow motion. Han har kravlat sig upp och sitter naken med hela sin tyngd över mitt bröst. Han trycker sina ben mot min hals. Hårtussarna på hans innanlår retar och sticks mot halsen. Han tar sin kuk och försöker pressa in den i min mun men den är inte tillräckligt hård. Han skriker och svär. Jag får ingen luft, det svartnar för ögonen, men bara några sekunder senare kan jag se igen. Inte röra mig, men känna och se. Jag har dödsångest nu. I flimret och dimman tänker jag ändå tydligt att ”nu dör jag”. Jag hinner se mitt liv, i alla fall delar av det, passera i klassisk revy. Den lilla flickan på den rosa cykeln, mamma och pappa som puttar på i den lilla backen i Hogstorp. Jag hinner tänka att det inte ska vara såhär jag dör. Jag som knappt hunnit bli vuxen. Det är som att försöka andas under vatten. Han lyckas till slut trycka in halva sin kuk i min mun. Den smakar illa och jag får kväljningar. Jag kan fortfarande knappt få in eller ut någon luft, han är så otroligt tung på mitt bröst. På hela min kropp. Han skriker åt mig att suga. Han skriker att jag är en liten hora. Han trycker sina nästan 100 kilo mot min 55-kiloskropp. Men jag kan inte göra motstånd, inte skrika, inte ens röra händerna en centimeter. Sen blir det dimmigt och mörkt igen. Jag faller tillbaka in i tunneln tills det knappt syns en minimal vit prick i det svarta som omsluter mig.


Stockholm, 9 december 2019.

Mobilen ringer oavbrutet, sms:en väller in. I Stockholm är det årets kanske mörkaste eftermiddag. All media vill ha en kommentar om det som just hänt. Jag sitter i en taxi på väg mot radiohuset, för att vara gäst i ett av deras mest lyssnade program - Studio Ett. Jag har just blivit dömd för ett grovt brott. Det är mitt livs allra första dom.

Det luktar flottigt hår och micrad matlåda i radiohusets foajé, den som ligger i en grå cementklump på Gärdet i Stockholm. Några adventsljusstakar flimrar trött i fönstren. Någon med passerkort visar mig upp till studion där vi skall spela in. De vågar inte ha mig live i P1, så som de gör med nästan alla andra gäster. Programmets producent har meddelat i ett sms att man inte kan ta några juridiska risker. När jag krånglat mig upp genom radiohusets alla trappor och korridorer till Studio Etts lokaler samlas genast några ur redaktionen kring mig. De pratar i munnen på varandra och följer mig hack i häl in i den lilla studion.
- Nämn inga namn! uppmanar en person med svettpärlor i pannan.
- Säg inget som kan uppfattas som ett nytt förtal! ropar en annan med gäll röst.
Programledaren bläddrar i sina papper och säger uppfordrande, innan hon sträcker fram handen för att hälsa:
- Nu är det viktigt att du inte går in på för många detaljer.
Jag blir förvirrad. Jag är inbjuden för att prata om en dom mot mig, men utan att prata om vad domen faktiskt handlar om? Vi sätter oss ner i de knarriga stolarna och den röda lampan tänds, programledaren börjar prata. Det är som om hon både spänner blicken i mig och flackar med den på samma gång. Det känns som att hon suger ut allt syre i rummet i ett enda andetag.

Någon minut in i intervjun känner jag mig som en utrikesminister som ska ställas till svars för Sveriges inblandning i vapenaffärer i ett fattigt land. När jag kallar mig själv brottsoffer avbryter programledaren snabbt och säger:
-Fast juridiskt sett är du ju inget brottsoffer.
Det är då det slår det mig med full kraft - nu är det jag som ses som en förövare, dömd för ett grovt brott. Domen gick ut till alla som beställt den, inklusive mig och min advokat, samtidigt. Det brakade loss för mindre än två timmar sedan. Programledaren, en snart pensionerad kvinna som är en av Sveriges Radios mest erfarna journalister, frågar mig om mitt samvete. Hon frågar om min självrannsakan och om mina skuldkänslor. Hon tar upp all skada mitt brottsoffer lidit, på olika sätt, av mitt brott. Hon betonar mitt ansvar för att unga människor nu kan, som hon säger, ”inspireras” att hitta på vad som helst, om vem som helst, och lägga upp på internet. Jag försöker parera.
– Nej, man ska inte kunna ljuga om vad som helst och vem som helst öppet på internet. Men jag har berättat min historia och vad som…
Programledaren avbryter igen:
-Ja, det är ju en sanning du då hävdar, men rent juridiskt så är du ju inget brottsoffer.
Hon upprepar den frasen så många gånger att det känns som att befinna sig i en dålig sketch. ”Rent juridiskt så...”.
Jag känner mig yr och kraftlös. Det är som att ropa i ett vakuum, det finns ingen öppning för förståelse. Jag känner det i hela kroppen. Det känns som att allt det vi pratat om i och med metoo rivs sönder. Det känns som att nu har vinden vänt. Är det nu förövarna döps om till offer?

Programledaren fortsätter intervjun. Jag försöker hålla mig fokuserad men syret i rummet håller på att ta slut helt. Programledaren fortsätter prata om mitt samvete. Hon nämner inte med ett ord att en kvinna till anmält mediemannen för våldtäkt. Inte heller att ytterligare en kvinna vittnat under ed i förtalsrättegången mot mig om att han våldtog henne när hon precis fyllt 16. Programledaren på Sveriges Radios nyhetsprogram nämner inte heller något om den granskning Svenska Dagbladet publicerade hösten 2017, där en journalist personligen träffade tolv olika kvinnor som berättade om sexuella trakasserier och övergrepp, alla utförda av samme man. Den man som nu blivit ett brottsoffer, när jag dömts för att grovt ha förtalat honom.

Jag tar en taxi hem från radiohuset. Det är beckmörkt ute och det ösregnar. Vi fastnar i köerna på Strandvägen och jag hör nyheten om mig själv på bilradion. Det är huvudnyheten, P1 har engagerat en sakkunnig jurist som ska analysera domen. Hon upprepar att man faktiskt inte kan säga vad som helst om vem som helst på internet.

Inte ett ord nämns om tystnadskultur eller om att väldigt få av alla våldtäktsmän i Sverige får något straff. Inget sägs om att offer för sexuella övergrepp i snitt får lägre skadestånd än det jag precis dömts att betala honom - 90.000 kronor. Ingen sakkunnig har bjudits in för att prata om flickors och kvinnors verklighet.

Medan taxin står stilla i rusningstrafiken passar jag på att mejla en länk till ansvarig utgivare på Sveriges Radio. Jag mejlar även programledaren som precis intervjuat mig i Studio Ett. Länken leder till FN:s brottsofferdeklaration. Jag har strukit under stycket: ”En person kan, enligt denna Deklaration, betraktas som ett offer, oavsett om förövaren är identifierad, gripen, åtalad eller dömd och oavsett familjerelationen mellan förövaren och offret”. Jag får aldrig något svar.

Sedan släpper köerna, regnet blandas med tunga blöta snöflingor och jag kommer fram, hem till lägenhet på Södermalm. Jag byter en bajsblöja på min ettåring, det är första blöjbytet som dömd brottsling. Det känns inte annorlunda. Samtidigt är det som att det susar och brinner i en total röra inombords, och på nätet. Min man får ta min telefon och lägga bort den, jag gråter okontrollerat när barnen somnat men kan ändå inte sluta läsa allt som skrivs om mig. Det skrivs överallt, nyheten om domen toppar nyhetssajter och trendar i sociala medier. Det känns som att jag sträckt fram armarna och gett tusentals människor varsin kniv att långsamt skära svidande rispor och sår med på min kropp. Jag hittar några gamla sömntabletter längst in i lådan i nattduksbordet och däckar med kläderna på långt in på småtimmarna. Dagen efter lämnar min man vår fyraåring på förskolan, jag orkar ingenting. Telefonen ringer fortfarande non-stop, hatet väller fram på sociala medier. Tack och lov kommer också massor av stöd och kärlek. Över 30 norska feminister skickar den största blombukett jag någonsin sett. Men det är omöjligt att processa allt som händer. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska kunna fungera som människa igen.

Uddevalla, början av 00-talet.

Jag går andra året på gymnasiet, estetiska programmet i en brun tegelbyggnad inne i centrala Uddevalla. Vi brukar skoja om att vi är en enda stor ”obs-klass”. De udda, dårarna, de som inte passar in någon annanstans. Jag insåg först när jag gått några månader på gymnasiet hur dåligt jag passat in under hela grundskolan. Högstadiet var som en lång hinderbana där jag i stort sett varit den enda som stuckit ut bland blonda hästtjejer och bröliga hockeykillar. Nu har jag hamnat i mitt rätta element och det känns ibland som om jag blir övertaggad på allt. Som om allt det jag saknat under många år - att få klä mig hur jag vill utan att få konstiga blickar, att få vara den flummiga esteten utan att bli kallad konstig... Allt det där kan jag nu uppleva i höghastighet. Jag har svårt att sitta still på lektionerna och jag har svårt att sortera alla intryck och tankar i min hjärna. Ganska ofta känner jag mig för impulsiv, som om jag säger precis det jag tänker och det blir inte alls särskilt lyckat. Jag sårar människor utan att mena det. Jag känner mig som ett missförstått barn som vill bli tröstat och omhändertaget, men också som någon som bara vill bli vuxen och tagen på allvar. Jag är ändå ganska omtyckt och får alltid igång stämningen, men jag får en känsla av att många ändå vill hålla mig på lite avstånd. Som om jag är för mycket att hantera. Många andra tjejer i min ålder, vi är alla snart 18, börjar kännas vuxna. De börjar prata mer vuxet, klä sig mer och mer som sina mammor på något vis. De glider till synes smidigt in i den förväntade rollen som vuxen kvinna. De säger att de vill förlova sig med sina pojkvänner och skaffa barn ganska snabbt efter gymnasiet. Jag känner mig som att jag färdas baklänges i processen att bli vuxen. Det sista jag vill är att bli äldre, om det ska innebära allt det där. Min mamma har aldrig klätt sig vuxet, hon har aldrig lyckats lära sig de där koderna. Jag har inte den kartan och kompassen. Hela högstadiet har känts som en kvävande duktig flicka-filt i den sömniga radhus- och villaförorten. Vi bevakade varandra i allt, alla kände alla och blev man för full eller hånglande med någon skvallrades och pikades det kring det i månader. Nu på gymnasiet är det som att spelreglerna ändrats totalt. I alla fall som folk säger.

Jag vill bli för full, ligga runt, gå på galna fester och skita i hur andra stämplar mig. Det känns som ett litet fönster man har som tjej. Sen ska man lugna sig, foga sig, stadga sig och ha klart för sig vad ens framtid ska gå ut på. Men måste man veta det nu? Jag sneglar mot och känner en längtan efter att bli sedd på samma sätt som män. En kille i min klass jag blivit bra kompis med skolkar mycket, han sitter i skolkorridorerna och spelar gitarr i stället. Han säger att han har så mycket musik i kroppen som måste ut och lärarna verkar förstå honom. Det känns inte som att de förstår mig lika bra. De säger att jag måste skärpa mig och börja ta mer ansvar. Ansvar hur då? Jag vill också kunna fladdra iväg och inte behöva tänka på vartenda steg jag tar. Jag är snart 18 år och livet som tjej, snart vuxen kvinna känns till stor del som att det går ut på att kontrollera sig. Det verkar som om det värsta en kvinna kan göra är att tappa kontrollen och jag har väl något självskadebeteende för jag vill verkligen bara tappa kontrollen ibland. Fast varje gång jag gör det känns det sociala priset lite för högt. På många sätt älskar jag den här miljön, det här myllret av esteter, drömmar och kaos. Ändå är det som att en del vill kväva en. Sökandet och gränstestandet har blivit lite som en kamp mot klockan. Snart är vi alla vuxna och då måste man ha kontroll jämt. Jag är livrädd för att bli en deprimerad och tråkig vuxen kvinna med typ pärlörhängen, som kväver allt som bubblar inuti.


Södermalm, Stockholm, juni 2006.

Allting är vitt. Hela sovrummet är kritvitt från golv till tak. Fönstret står halvöppet och skira gardiner rör sig långsamt i försommarbrisen. Man hör gatans surr utifrån. Det smakar metall i munnen och jag vet inte var jag är. Alltså vet inte alls. Det tar en halv minut att bara lokalisera sig. Jag är ensam i sängen, någon verkar vara i köket för därifrån hörs skrammel med porslin. Varför är jag här? Hur hamnade jag här? Okej, jag minns. Men varför har vi haft sex? Har vi haft sex? Använde vi kondom? Herregud jag minns ingenting av det, men jag är naken. Jag vill kräkas men hindrar mig i sista stund. Den vita mattan ser så dyr ut. Jag kisar ut mot hallen och noterar rader av Converseskor i pedantiska rader på vita hyllplan. Allting är så rent, så fräscht, nästan sterilt. Hemma hos mig ser det ut som en ständig efterfest fast alla har gått hem.

Jag rör på kroppen, det gör ont överallt. Så brukar det inte kännas. Fast jag minns ju fan ingenting, det är som ett... Svart hål. Jag börjar leta efter mina kläder, spejar över det ljusa trägolvet. Jag ser inga plagg någonstans men minns att jag hade på mig en mönstrad kjol och en tubtopp, svarta strumpbyxor och svarta trosor. Där, på en pall ligger alltihop, prydligt ihopvikt. Har han lagt kläderna där? Jag som aldrig viker eller hänger kläder alls utan metodiskt förvarar allt på golvet. Jag minns inte det heller. Han har satt på radion i köket, P3 spelar den där hitten med Queens of the stone age, ”No One Knows”, den jag älskade i gymnasiet för två, tre år sedan. Vi brukade önska den av DJs när vi var ute, med falskleg på klubbar i Göteborg. Jag tvingas resa mig naken från sängen och ta mig den lilla biten till pallen med kläderna. Det känns förnedrande, jag oroar mig för att han ska komma in just när jag stapplar naken i det obarmhärtiga försommarljuset. Jag darrar och det svindlar för ögonen. Hur mycket har jag druckit den här gången? Okej, det brukar bli ganska blött på Spy Bar, men jag minns nu hur vi tog oss hit, hur vi satt i köket och rökte och pratade. Men sen... Det kommer spya i munnen. Jag har hunnit få på mig trosor och tubtopp och blir tvungen att rusa in på toaletten. Den ligger precis runt hörnet från sovrummet. Jag kräks så det svider i halsen och ögonen. Sen lägger jag mig på badrumsmattan några sekunder och andas ytligt. Det känns som om jag ska kvävas. Varför känns det som att jag inte får luft?

När jag öppnar toadörren står han utanför. Han är fullt påklädd och har en kaffekopp i handen.
-Är du okej? Vill du ha kaffe?
Jag skakar på huvudet, vill bara instinktivt ta mig därifrån. Han följer efter mig in i sovrummet. Medan jag sätter mig på sängkanten och försöker ta på mig resten av kläderna utan att svimma synar han mig. Han kommenterar mina bröst, säger att det är spännande att få se dem nakna, för det är så ovanligt med så väldigt små nätta flickbröst på vuxna tjejer. Jag klarar inte av att prata, det är som om rösten inte håller. Som om kroppen inte lyder.

Precis när jag samlat kraft nog att gå och håller på att ta på mig skorna i hallen hejdar han mig. Han greppar tag om min arm som ett litet barn greppar tag i sin mamma. Han säger med en vädjande ton, som nästan låter panikslagen:
-Snälla gå inte, stanna en stund.
Jag blir rädd. Tänker han blockera dörren? Sedan får jag dåligt samvete. Är jag inte lite väl oschysst som bara drar? Vi kan ju dricka en kaffe i alla fall. Men jag mår så fruktansvärt dåligt. Det känns som att någonting inuti vill springa därifrån, men han lyckas övertyga mig att stanna en stund. Han säger att jag kan behålla skorna på.

Vi går in i köket och han häller upp kaffe åt mig. Allting står i perfekta rader även där, kryddor, kokböcker, vinglas. På köksbänken till höger har han en stapel med sin egen bok, säkert 20 exemplar. Han sträcker sig efter ett exemplar och fattar en bläckpenna, öppnar boken och skriver något på första sidan. Sen ler han snett och räcker över den. Jag läser ”tack för en härlig natt, kram”. Just då sätts nyckeln i låset och jag vänder mig mot hallen. Jag känner direkt igen ansiktet, en ganska känd manlig författare vars böcker jag läst som tonåring. Plötsligt förändras mediemannens blick och han föser ut mig ur köket till hallen, lite bryskare än innan.
-Det här är Cissi, men hon ska precis gå, säger han.
Jag hälsar på författaren med ett fumligt handslag, sedan är jag ute i trapphuset. Dörren smälls igen bakom mig.

Jag gräver darrhänt i fickorna på min svarta skinnjacka och hittar nycklar och mobil. Två missade samtal från Lina, ett sms. ”Kom hit, köp med från Donken”. Jag ringer en taxi men inser att jag inte riktigt vet var jag befinner mig och lägger på. Jag stapplar ut på gatan. Vårfåglarna sjunger så högt att det känns som att huvudet ska explodera. Morgonsolen sticker som knivhugg i ögonen. Jag kräks igen, snabbt men ovärdigt bakom en papperskorg. Sedan ringer jag Lina.
– Alltså du måste gissa vem jag låg med i natt!? Säger jag.
Vi ringer alltid varandra och avlägger rapport, även om det varit ett katastrofalt one-night-stand. Lina ställer nyfikna frågor och jag kommer på att jag ju faktiskt inte riktigt minns. Vi skrattar åt det. Herregud, ligget hade varit så dåligt att jag inte ens minns!

I korsningen Folkungagatan och Nytorgsgatan lyckas jag stanna en taxi. På väg in i bilen märker jag att hans bok sticker upp ur min handväska och är på väg att ramla ur. Jag tar boken och kastar den i en överfull papperskorg innan jag kliver in i taxin.

Mediemannen sms:ar mig redan senare samma dag. Jag minns inte att jag har gett honom mitt nummer, men det känns ändå inte konstigt att han har det. Han känner ju allt och alla. Han skriver att det varit en underbar natt, att det varit speciellt. Jag blir glad, känner mig sedd. Trots att jag strax innan legat i fosterställning hemma hos Lina i hennes etta på Grindsgatan och upprepat ”han var så äcklig, han var så äcklig”. Det är som om jag inte kan greppa någonting. Jag kräks så mycket att kroppen känns som ett skal. Jag har ont och är öm, har små brustna blodkärl i ansiktet. Men han skriver till mig och det är lite kittlande. En nästan 15 år äldre man som verkligen är ”någon” skriver att han tycker det varit underbart med mig, jag som egentligen inte är någon alls. Jag svarar trevligt, men tänker på att inte vara för flirtig utan mer artigt uppskattande. Det skulle ju såklart inte gå att svara att jag knappt minns, eller att det i alla fall är otroligt dimmigt alltihop. Då skulle han ju ta illa vid sig, hela hans upplevelse skulle förringas och jag vill ju inte kränka hans upplevelse med min betydligt mindre… Minnesvärda bild.

Det måste ju ha varit speciellt om han skriver att det varit det? Och när jag tänker efter hade i stort sett ingen annan kille jag träffat uttryckt sig så dagen efter. Det som hade hänt mellan oss, vad det nu än var, verkar ha betytt mer för honom än för mig och jag vill inte såra honom. Att dessutom framställa sig som någon som avverkar dimmiga one- night- stands på löpande band, nej, det känns uteslutet. Skamligt och ovärdigt. Så många hade jag väl ändå inte legat med, även om jag minns att han sagt på Spy Bar att jag ”verkade vara en maneater”.

Spy bar, Stureplan, Stockholm, tolv timmar tidigare:

Plötsligt kommer han fram till mig. Det börjar närma sig stängning och jag står ensam, något förvirrad, precis på väg mot garderoben inne på Spy Bar. Alla mina tjejkompisar har spridits åt olika håll, det är som det brukar. Jag är trött och ganska full, vi har varit ute två, kanske tre dagar i rad, och det är strax tomt på kontot. Precis när jag är på väg ut, mot någon nattbuss som ska bli skön att slumra på, på väg mot andrahandsettan i söderförorten, tar han tag i min arm.
 -Hej! Du ska väl inte gå?
Han är inte obehaglig, inte sådär sliskig med desperat blick som så många andra snubbar på krogen vid det klockslaget. Och jag vet ju mycket väl vem han är, alla vet vem han är. Varför vill han prata med mig?
– Såg du att jag satte dig på min lista nyligen? frågar han glatt.
Jo, absolut. Den är viktig, varje vecka listar han fem till tio personer som han tycker är värda att klassa som ”inne” och aktuella och listan publiceras i en stor tidning. Plötsligt hade jag varit en av dessa, ihop med min jämngamla skådespelarkollega Josefin, eftersom vi båda varit med i en långfilm året innan. Min skådiskarriär har väl inte direkt blomstrat efter det. Jag har börjat tröttna på att få nej efter auditions och bestämt mig för att försöka jobba med media istället. Så plötsligt, bara sådär har han, den store kände mediemannen satt mig på den viktiga listan. Min mamma hade klippt ut listan från tidningen som hon köpt på macken hemma i Uddevalla och satt upp på kylen.

Han är vänlig, som en stor teddybjörn, med sina nästan två meter och rufsiga frisyr. Jag tänker att han är okej, inte otrevlig, som många andra som kommer fram till en på krogen. Han ser dock ganska sliten ut, luktar som att han druckit några öl för mycket. Jag tänker att han absolut inte är någon man ligger med. Det känns tryggt på något sätt.

Vi står där en stund och pratar, han är rolig och vi skrattar åt att vi båda tappat bort våra vänner i fyllan och folkhavet. Jag är nyss fyllda 21, han 35, men vi har ändå några gemensamma bekanta. Han verkar ju känna alla, precis överallt. Mitt nätverk är betydligt mindre. Jag har bara bott i Stockholm i drygt ett år, men Uddevalla känns ändå redan väldigt långt borta. Livet i den nya stora staden har på ett sätt känts självklart från början. Jag känner mig hemma, pulsen passar min rastlöshet. Han berättar att han ”också vuxit upp i en jävla håla”. Vi skrattar åt det och efter ett tag känns det helt rimligt att låta sig övertalas till att följa med på efterfest i hans lägenhet på Söder. Han säger att det kommer några kända och coola mediemänniskor och visst är jag inne på att jobba med media? Det känns spännande, minst sagt. Är det något jag gillar så är det att sitta uppe till småtimmarna och surra med intressanta och inspirerande människor över någon ljummen öl. Han föser mig mjukt ner för trapporna på klubben. Vi lyckas hämta ut våra saker i garderoben utan att behöva stå i kö, han verkar ha kontakter där också. Vi kommer ut på Birger Jarlsgatan och försommarljuset är fantastiskt, sådär som det bara är precis innan gryningen slår till med full kraft. Han vinkar till sig en taxi och medan jag hoppar in i baksätet av ren vana sätter han sig fram. Sen susar vi fram, genom den pråliga Stockholmsgryningen. Han skruvar upp radion, vänder sig om från framsätet och säger att vi behövde ett bra soundtrack till utsikten. Jag ler och lägger huvudet mot den kyliga rutan och blundar. Tänker att detta kanske blir en spännande och bra sommar trots allt. Trots att jag känner mig vilsen, missförstådd och rotlös är jag samtidigt hungrig på att få visa att jag har något att komma med. Något att berätta, en talang, en röst som kan beröra. Den här efterfesten kanske är en öppning in till den världen.

Uddevalla, maj 2004.

Jag går sista månaden på estetiska programmet på gymnasiet i Uddevalla. Jag har axellångt svart-vit-randigt hår, lyssnar på Morrissey och ligger med killar som spelar i band. Jag är en tonårstjej som är för mycket. Jag är gränslös, kravlös, drömmande, svävande, hudlös och stenhård i en kaotisk röra. Ingenstans passar jag in. Överallt vill jag känna mig accepterad för den jag tror att jag mest av allt vill vara. Vi är ett ganska brokigt gäng men jag tycker alltid tjejerna är tråkigare än killarna. Killarna ser mig på ett annat sätt, som i ett annat ljus. Fast jag har Maria och hon är lika gränslös och hudlös som jag. Vi gör allt vi känner för och de andra kallar oss slampiga och stökiga, fast de säger det sällan direkt till oss. Vi har aldrig riktigt fattat hur tjejer kan mena att de blir utsatta av killar på olika sätt. Det är väl bara att säga ifrån?! Maria och jag går på ”GG’s” på Kungsgatan i Uddevalla och raggar ihop. Vi har piercat varandra i naveln med trubbiga nålar och hånglar upp alla vi känner för. Det känns som att många killar är rädda för oss och vi gillar det. Det är en åtminstone konstruerad känsla av kontroll. Fast vi drömmer om att bli lite mer accepterade, lite mindre dömda för allt vi är och allt vi inte är.

Vi åker till Göteborg också, Maria har fixat falskleg så vi kommer in överallt. Sminkar man sig bara lite mer så ser man äldre ut, typ som 21-22. Vi har sex med killar vi inte vet namnet på och skrattar åt det efteråt. Det är kravlöst och kittlande, men inom mig bor också en skavande känsla. Det är inte såhär en tjej ska bete sig. Min ungdomskärlek Niklas har blivit kär i en tjej med pärlörhängen som ska söka in på läkarlinjen. Jag ligger med basister i någon replokal i Göteborg och dricker tequila som om jag inte har någon botten. Men botten är sårig och rädd.


Södermalm, Stockholm, försommarnatt juni 2006.

Himlen är rosa som i en filmscen. Vi kommer fram till korsningen där han bor, till ett stort ljusbrunt tegelhus. Han betalar taxin och sedan går vi upp till hans lägenhet. Vi är inte ensamma i lägenheten, någon rör sig i vardagsrummet till vänster. Men jag är så akut kissnödig att jag rusar direkt in på toaletten som ligger till höger. Medan jag spolar och tvättar händerna hör jag ljud från hallen, sedan att ytterdörren smäller igen. När jag kommer ut står han ensam i strumplästen i dörröppningen till köket. Jag får en oroskänsla i kroppen, han känner av det.
– Nej, gå inte. Stanna kvar en stund bara. Det blev lite missförstånd med efterfesten, men sätt dig en stund så snackar vi.
Jag rör mig sakta bakåt, på ren instinkt, även om han inte alls känns hotfull. Han märker det såklart, greppar försiktigt min arm och säger med mild röst att han är en ”good guy”, att jag ändå behöver vänta på att tunnelbanan börjar gå igen och att han inte tycker det känns så bra att jag ska vandra runt ensam och full på stan tills dess. Han övertygar mig. Jag ser mig omkring i lägenheten för första gången och inser att jag aldrig varit i ett sånt här hem innan. Det ser ut som en inredningskatalog, eller ett hemma hos-reportage hos en vuxen människa med dyr smak, minutiös ordning och otroliga mängder skivor, böcker, filmer, tidningar. Och rader av rena och snygga sneakers på öppna hyllplan i hallen.
– Kom nu! Sätt dig här så ska jag fixa ett glas vin, går vitt bra?
Jag nickar och sätter mig vid ena sidan av köksbordet som verkar var den enda röriga ytan i lägenheten. Där ligger coola engelska musiktidningar i högar, öppnade VIP-inbjudningar till kändisfester, konsertbiljetter plus några paket cigaretter.
– Röker du? Ta en cigg oavsett, du kan röka inomhus, säger han från köksbänken där han börjar öppna en vinflaska.
Jag tänder en cigg fast jag egentligen inte är sugen. Men det känns rätt i sammanhanget på något sätt. Han kommer med två glas vitt vin i snygga vinglas. Det slår mig att jag nog aldrig ägt riktiga vinglas.
– Skål, för talangen Cissi Wallin! ropar han upprymt och vi klirrar glasen mot varandra.
Jag vill prata om hans jobb på den stora tidningen, om hans bok som blivit så hajpad och om han har tips kring att skriva. Men han vill bara prata om mig. Jag har nog sällan känt mig så sedd. Det är som att någon i den, vad jag annars uppfattat som, ytliga och cyniska mediebranschen plötsligt ser mig, plötsligt känner mina drömmar. Kanske för att han varit där själv? Också en ”ingen” från en håla som Gud glömde. Men någon som jobbat sig upp, tagit sig till en plats jag också drömmer om att befinna mig på om 15 år, eller helst tidigare än så.

Vi pratar en stund, han peppar och säger att jag kan bli hur stor och känd som helst, att jag har alla fortsättningar. Solen börjar titta fram mellan huskropparna utanför köksfönstret. Jag känner mig lite yr men det kanske inte är så konstigt när man festat flera dagar i rad. Han föreslår att vi ska förflytta oss till vardagsrummet. Jag går först, tar det nästan urdruckna vinglaset med mig. En hel vägg i vardagsrummet är täckt av hyllplan med böcker och skivor, både cd och vinyler.
– Välj vilken du vill! Du har väl bra smak? säger han retsamt.
Han sätter sig tillrätta i den ljusa hörnsoffan. Jag drar med fingrarna utefter ryggarna på skivorna, drar ut några och läser på fram- och baksidan. All världens gubbrock, men också massa punk och indie. Jag har aldrig sett en så stor och imponerande skivsamling. Till slut väljer jag någon med David Bowie, någon skiva pappa aldrig haft i sin samling. Sedan sitter vi båda i soffan och lyssnar. Vi har ingen fysisk kontakt, han har satt sig nästan som i andra hörnet. Jag halvligger ner och känner hur allting känns ännu mer snurrigt än för en liten stund sen. Han stänger av musiken och buffar på mig.
– Du somnar inte va?
Jag vaknar till och sätter mig upp, groggy men också lite skamsen över att ha slumrat till i soffan när vi trots allt är mitt inne i något musiksnack. Han fiskar fram en gitarr bakom soffan och börjar spela, Håkan Hellströms ”En Midsommarnattsdröm”. Det låter för jävligt. Jag håller god min men det börjar kännas som att det är dags att åka hem. Han vill att jag ska sätta mig närmre och sjunga med, men jag säger att jag nog måste kissa och sen gå till tunnelbanan. Jag sitter upprätt med min svarta handväska med guldspänne i knät, den jag köpt några dagar tidigare för en femtiolapp på Röda Korsets secondhand. Sen är det som att någon drar ner en svart rullgardin. Som att någon släcker lampan.


Uddevalla, början av juni 2004.

Det är bara några dagar kvar till studenten och mamma sitter i soffan i hyreslägenheten i centrala Uddevalla och syr de sista stygnen på min mintgröna studentklänning. Jag fick för mig att jag skulle sy den själv men hade såklart tröttnat efter halva processen, så mamma tog över. Mina nerver har varit utanpå i några dagar, inte främst för att jag skall ta studenten, utan för att jag väntar på ett telefonsamtal som kan förändra hela mitt liv för alltid. För bara en knapp vecka sedan var jag en så kallad helt vanlig småstadstjej, som strax gått tre år på estetiska programmet, med lite för mycket svart kajal och fladdriga drömmar. Så ringde mobilen en dag, ett Göteborgsnummer jag inte kände igen.
-Hej jag heter Frida och jag fick ditt nummer av din musiklärare Janne. Jo, jag håller på och rollsätter en långfilm och Janne sa att du om någon skulle kunna passa som en av huvudrollerna.
Jag trodde att någon busringde så svarade bara ”haha, kul” och lade på. Men Frida från castingbyrån i Göteborg ringde upp igen.

Redan dagen efter satt jag på en buss med massa andra euforiska estet-tjejer med sotade ögon, på väg de åtta milen mot Göteborg. Jag fick provfilma först av alla, det var skakigt och jag tappade bort de få replikerna hela tiden. Men under tiden jag stod där med tuperat hår och svettig panna framför en liten filmkamera i ett kalt rum på Tredje Långgatan i Göteborg vaknade någonting inom mig. Det var en känsla av att vara på rätt plats, i rätt element. Synd bara att min nervositet fuckat upp allting, så jag lommade därifrån med tunga, besvikna steg. Casting-Frida ringde tillbaka dagen efter, hon sa att jag ”varit strålande”. Hon sa att regissören till filmen ville träffa mig dagen därpå, på en till audition. Jag fattade ingenting men skrek av lycka.

Den andra provfilmningen gick bättre. Jag och Josefin, en annan 19-årig med skådespelardrömmar, träffades för första gången och fick agera mot varandra i flera timmar. Regissören för den kommande storfilmen hade flugit ner från Stockholm, han gav oss olika uppgifter och scener att spela igenom. Hjärtat rusade, men vi skrattade och njöt. Sedan åkte vi spårvagnen därifrån åt samma håll, med löfte om att få besked några dagar senare. Det var obeskrivligt nervöst, för plötsligt befann vi oss närmare drömmen än vi trodde var möjligt. Huvudroller i en stor svensk långfilm! Två 19-åriga tjejer som mest bara spelat skolteater innan. Josefin var coolare än jag, men hon var ju också från Göteborg. Hon kände redan en del etablerade skådisar, en del som varit med i filmer. Jag har bara bott i Uddevalla i 19 år och känner ingen som är skådis, jag känner knappt någon alls i min ålder utanför Uddevalla.

Dagarna som följer kryper fram. Alla mina klasskompisar dricker öl i Uddevallas parker och pratar om olika utbildningar eller jobb de sökt inför hösten. Vissa har redan fått svar. Själv har jag ingen plan. Bara en pojkvän jag har ett av och på-förhållande med som ska flytta till Stockholm och plugga några strökurser. Jag ska kanske hänga på – om vi fortfarande är ihop i augusti. Jag har i alla fall fått sommarjobb på hotellet där min brorsa jobbar som kock, jag ska städa hotellrum hela sommaren från och med måndag efter midsommar. Men så hade jag hamnat på den där provspelningen för en långfilm och nu går jag runt och väntar på ett telefonsamtal som kan förändra precis allting. Det känns overkligt, så overkligt att jag knappt vågar berätta för någon. Tänk om Frida från castingbyrån i Göteborg ringer och säger att de inte vill ha mig? Det går nästan inte att ta in hur mycket det skulle vara som att snava precis på målsnöret. Så jag försöker att inte tänka på det alls, men det går sådär. Mamma påminner mig hela tiden, hon är helt säker på att jag kommer få rollen. Hon är alltid säker på allting.

Det blir sen eftermiddag den här dagen då Frida från castingbyrån lovat att ringa och säga om jag får filmrollen eller om de går vidare med någon annan. Mamma syr klart min mintgröna studentklänning, jag har suttit bredvid i soffan och stirrat på min svarta mobilskärm i flera timmar. Mamma stryker mig över håret, säger att jag inte ska tappa hoppet än. Jag får för mig för att gå ner på stan och handla de sista smågrejerna inför studenten. Strumpbyxor, nagellack och en bra hudfärgad bh att ha under studentklänningen. Klockan är strax före halv sex och jag springer ut i badtofflor i den ljumma kvällen, ner till gågatan några kvarter bort från vår lägenhet. Jag försöker fokusera på att hitta det jag ska köpa, men besvikelsen växer och sprider sig i kroppen. Jag lunkar runt inne på H&M, tittar på klockan som närmar sig sex, tittar på mobilen som fortfarande bara är tyst. En hånfull svart skärm. Det är en speciell sorts smärta att tvingas börja inse att man misslyckats, att tvingas börja acceptera att man inte dög. Jag vandrar runt i min ångest, som i ett planlöst sökande efter lindring. Jag tänker att det är tur att jag inte berättat för särskilt många att jag varit på två provfilmningar för den där filmen, då slipper jag i alla fall visa besvikelsen öppet bland alla mina kompisar. Att jobba på hotell och sen försöka hanka sig fram i Stockholm känns ändå helt okej, jag har kollat upp en teaterskola man kan söka utan fullständiga gymnasiebetyg. Har jag tur kan jag komma in om jag gör en riktigt bra audition. Nu har jag ju åtminstone en erfarenhet av en riktig audition.

Jag hittar till slut rätt bh och strumpbyxor. Klockan visar tio i sex och jag har tio minuter på mig att prova bh:n innan butiken stänger. Precis när jag står halvnaken i ett stökigt provrum börjar det surra i jackfickan. Jag tänker att det är mamma som vill be mig köpa med något hem, hon brukar komma på sånt i sista minuten. Jag öppnar min viktelefon utan att kolla displayen, svarar kort ”ja?” medan jag försöker knäppa bh:n med andra handen. Det är inte mamma.
-Hallå Millan! Det är Frida från castingen i Göteborg! Du ska bli filmstjärna!

Sal 26 i Stockholms tingsrätt, november 2019.

Jag är 34 och ett halvt och har aldrig tidigare varit i Stockholms tingsrätt. Jag har varit på några rättegångar runt om i landet för att stötta kvinnor som mött sina förövare i rätten, men då har vi som varit där som stöd ofta fått sitta i ett annat rum och se huvudförhandlingen på videoskärm. Nu sitter jag på en stol med knölig dyna, till vänster in i den pampiga gamla rättssalen i stenhuset på Kungsholmen. Det har nog suttit tusentals personer i den där knarriga stolen före mig. Skattefifflare, knarklangare, vapenhandlare, kvinnomisshandlare, våldtäktsmän. Och nu jag - en våldtagen kvinna som valt att berätta. Det är måndag och årets första snö har tidigare i morse börjat trilla från den blyertsgrå himlen. Det stör mig, eftersom det tagit en halv evighet att platta håret så det ser propert och snyggt ut. På något sätt är det skönt att fokusera på något ytligt men irritationen över att den svenska obarmhärtiga vintern krusat mitt kopparfärgade hår tar lite för stor plats. För en liten stund sedan visade min advokat mig till en annan knarrig och knölig stol, inne i vårt lilla ombudsrum intill rättssalen. Han tittade mig i ögonen med sin lugna, lite pliriga blick och sa att jag inte skulle vara för nervös.
– Du är ju den som kommer att sitta där inne och säga sanningen. Den som säger sanningen har inget att vara nervös över.

Men jag är nervös, jag är mer än nervös. Jag är som lösa bitar som hänger ihop bara med hjälp av små sköra trådar. Jag har klätt mig propert. I välstruken midnattsblå blus med hög krage och svarta byxor. Jag har snyggt men inte för uppseendeväckande smink. Plattat, välvårdat hår fast som ju börjat krusa sig i vintervädret. Detta är min lilla rustning, den jag ska bära inför hela det stora pressuppbådet som följer vartenda steg jag och min advokat tar under hela dagen. Den knarriga stolen med knölig dyna i sal 26 klibbar redan fast mot benen, svetten börjar tränga fram i handflatorna. Jag ser hur salen fylls till sista bänk, hur alla stora nyhetsmedier sätter upp sina mickar, med sin egen logga, och riktar dem mot oss. Jag tittar inte på honom fast jag ser honom hela tiden i ögonvrån. Han, mediemannen som drogade och våldtog mig i sin lägenhet en försommarnatt 2006, som nu lyckats få mig ställd inför rätta för att jag elva år senare sagt hans namn.

Jag känner hur han stirrar på mig men känner mig inte redo att möta hans blick. Inte riktigt än. Jag vill inte ge honom den segern, att se i mina ögon att jag är i bitar. Inte riktigt än vill jag ge honom det. Jag vill skjuta på det fram tills det blir absolut omöjligt att fly undan. Det är fortfarande några minuter kvar tills klockan slår 09.00 och jag blickar ut i myllret av ansikten som samlats på andra sidan rummet. Tre av mina närmsta tjejkompisar har lyckats få varsin plats i rättssalen. Det kom minst hundra personer, nästan bara kvinnor, för att stötta mig på plats men tingsrätten har vägrat nästan alla att få komma in.15 till har i alla fall fått sitta i en sal intill och ser allt på en storbildsskärm. Jag känner stödet, det är nog ärligt talat det enda som gör att jag ens kan sitta upprätt. I myllret av ansikten, bland olika reportrar jag känner igen men inte vet namnen på, lokaliserar jag mina tre hjältinnor. Jag möter Jennys blick, hon är lugn. Jag blir lite lugnare. Hon är som en boj när hela havet stormar.
Klockan slår prick nio och rättens ordförande, en vithårig kvinna i pensionsåldern, harklar sig och böjer sig fram mot sin mikrofon.


Stockholm, april 2006.

Mamma och pappa hjälper mig lasta in de sista lådorna i den vita skåpbilen vi hyrt. Det snöar fast det är början av april och jag fryser i min tunna munkjacka. Vi har tömt det lilla hyrförrådet på mina bananlådor med kläder, skivor och böcker som bott där ett tag. Eftersom jag flyttat runt ett antal gånger på några månader så var det ingen idé att kånka runt på mer än det allra nödvändigaste. Under de senaste två månaderna har jag bott på en kompis soffa i väntan på att hitta ett nytt, eget andra- eller tredjehandskontrakt. Nu hade jag haft tur som ringt tillräckligt snabbt på en annons på Blocket. En tjej som skall prova på att bo ihop med sin kille hyr ut en etta på 30 kvadrat i en förort söder om stan. Hon ska ha 4000 i månaden och det är precis så jag har råd. Det nya livet i den stora staden har ju inte riktigt blivit som jag tänkt. Jag hade inte fattat att det var såhär svårt att ens hitta någonstans att bo i några månader. Jag hade inte heller fattat hur ensamt det kunde kännas trots att man lärt känna många nya människor. Det är som att man aldrig riktigt kommer någon nära, i alla fall inte som jag kommit nära mina gamla vänner i Uddevalla. Nu saknar jag det gamla gänget fast jag sagt till mig själv att vi är färdiga med varandra. Den sömniga, tråkiga tryggheten i småstaden framstår nu som ganska lockande. Fast jag kan ju inte flytta hem igen, Gud nej. Det skulle ju bara se ut som ett misslyckande. Jag som gjort en så stor grej av att våga chansa och dra till Stockholm, trots att jag knappt hade något jobb, ingen bostad, sparpengar eller rika föräldrar. Nu har jag i och för sig ströjobb och klarar mig precis varje månad. Men allting känns skört, stapplande och osäkert. Är jag inte skapt för att våga leva och chansa? Varför släpper inte den där pockande hemlängtan? Det finns ju liksom knappt något att längta hem till.

Mamma och pappa vill så gärna att jag kom hem oftare men Uddevalla är ju det förgångna nu. Istället får de komma upp och sova på sin uppblåsbara 1,40-säng i mina andrahandskyffen. Nu ska vi lasta in mina lådor i den nya ettan, den som ligger i en del av stan där jag inte känner någon alls.
– Är du säker på att du kommer klara av att bo här nu då, gumman? frågar pappa med bekymmersrynka mellan ögonen medan han kör in på parkeringen bakom det nya senapsgula hyreshuset.
Jag nickar snabbt och låtsas läsa i mobilen. Fast jag känner mig vilsen. Jag tänker på hur det ska kännas i natt när mamma och pappa åkt hem och jag sover första natten själv, i den nya ensliga lägenheten på tredje våningen i ett främmande område.



Sal 26 i Stockholms Tingsrätt, november 2019.

Åklagaren, en man i 40-årsåldern, håller sin sakframställan. Han berättar ingående och detaljerat om hur och varför han anser att jag gjort mig skyldig till ett grovt brott.
– Cecilia Wallin Blomberg har vid flera tillfällen förtalat målsäganden och utpekat honom som brottslig i sina handlingar.
Åklagaren visar alla mina inlägg från sociala medier på storbildsskärmen i rättssalen. Han börjar med att visa det första inlägget från min Instagram, det jag publicerade den 16 oktober 2017. Dagen efter att den amerikanska skådespelerskan Alyssa Milano skrivit på Twitter: "Om alla kvinnor som har blivit sexuellt trakasserade skriver 'jag också' (me too) som status, kanske människor kan förstå omfattningen av problemet". Jag hade skrivit ut hans namn. Att han drogat och våldtagit mig 2006 och att jag inte längre ville hålla tyst om det. Jag hade skrivit att jag visste att jag riskerade att anmälas för förtal men att det kändes viktigt att bryta tystnaden. Inlägget välte internet. Jag hade räknat ut att det skulle bli en stor grej, men kunde inte föreställa mig magnituden.

På några timmar hade mina inboxar fullkomligt exploderat. Kvinnor i alla åldrar, från hela landet och av alla sorter ville berätta. De som hållit tyst i 40 år och de som blivit våldtagna för bara någon veckan sedan. De skrev att jag öppnat deras dammluckor. Att de läst mitt inlägg och känt något förlösas. Så hade jag också känt när jag skrivit och tillslut tryckte på publicera. Som att vara förlöst, några steg närmre fri. Om man nu någonsin kan bli fri.

Åklagaren vill inte se mig fri. Han säger att brotten jag begått - att grovt förtala en man på det här sättet, har ett straffvärde på sex månaders fängelse. Det går som en sus genom rättssalen när åklagaren nämner ordet fängelse. Det slår lock för mina öron, det börjar flimra för ögonen. Min advokat Percy lägger en hand på min arm. Men åklagaren vill vara barmhärtig för jag är ju trots allt ostraffad sedan tidigare, så han yrkar på villkorlig dom. Han upprepar att jag åsamkat målsäganden, alltså våldtäktsmannen, stort lidande. Han läser högt ur våldtäktsmannens läkarutlåtande. Han har mycket ångest, mycket psykiskt lidande överlag efter det jag utsatt honom för. Hans liv är som i spillror och han har svårt att sova om nätterna. Jag lyssnar på mening efter mening om hans lidande, hans ångest, hans totala brist på insikt om vad han utsatt andra människor för och för en sekund känner jag ett visst avund. Tänk om man kunde vara så. Tänk att leva så befriad från ansvarskänsla och samvetskval. Själv kan man man ligga vaken om nätterna och älta om man ändå inte var lite väl syrlig i tonen mot någon som inte förtjänade att bli tillfällig slaskhink för ens dåliga dag. Men vi är alla olika.

Åklagaren tar fram ännu ett av mediemannens läkarintyg. Jag försöker se neutral ut men inuti brinner jag. Det känns som att vara med i en bisarr sketch där någon när som helst ska hoppa fram och säga att alltihop är ett skruvat socialt experiment. Åklagaren läser innantill om mediemannens olika mediciner, vinklat som om det skulle vara mitt fel att han nu tvingas ta så här stora mängder antidepressiva, ångestdämpande och sömntabletter. Men när det sedan blir min advokats tur att fråga ut mediemannen står det klart att han tog flera och av de olika läkemedlen, i ganska höga doser, redan långt innan jag skrev om honom i och med metoo.



Stockholm, juni 2006.

Dagarna efter den där dimmiga natten i hans lägenhet skickar han så många sms att jag tappar räkningen. Ändå blir jag smickrad. Han ringer också men då svarar jag inte. Jag svarar däremot på några av alla sms och jag svarar artigt och, trots att jag inte planerat det, lite flirtigt. Han skriver inget sexuellt, bara romantiskt och om och om igen att han inte kan sluta tänka på mig. Jag svarar att han måste ha massa tjejer att tänka på, men han skriver att jag är ”alldeles speciell”. Hela den där natten har blivit som en minneslucka. Jag har lyckats trycka bort minnena så effektivt att hela mitt system har börjat tro på minnesförlusten. Den där natten har rivit upp något i mig, men jag kan inte sätta fingret på vad. Det kommer bara som stötar, som ilningar när som helst där skammen och ångesten slår till på ett sätt som knappt går att hantera. Men hans ständiga kontaktsökande, alla kärleksfulla sms ockuperar min hjärna. Vissa dagar skriver han tio, kanske 15 gånger. Han börjar ringa på nätterna också, ibland bara en eller två signaler. Jag svarar inte, men vaknar till varje gång av att mobilen surrar på nattduksbordet. Det skapar ett ännu större kaos inom mig. Jag kan inte förklara varför jag bara inte ber honom sluta.

Jag och mina tjejkompisar hänger i en lånad lägenhet i Midsommarkransen och fortsätter vårt festande. Pia har köpt något bra gräs som vi röker, fast jag aldrig gillat att röka på tidigare. Men just nu lugnar det kaoset inombords, i alla fall i korta stunder. Vi planerar sommaren och försöker komma på smarta sätt att åka på så många festivaler det bara går för så lite pengar som möjligt. Hultsfredsfestivalen är först ut och de andra tycker att jag ska fråga honom, han den där kände mediemannen som skriver om varenda cool festival och spelning, om han kanske kan fixa in oss. Jag tycker det känns lite jobbigt, jag känner ju knappt honom. Dessutom har jag ju hamnat i en hyfsat pinsam situation efter att ha vaknat upp naken i hans säng och inte minns hur ”den där grejen” egentligen hade varit. Jag känner mig som en billig slampa, som i så fall skulle slampa ännu mer om jag bad honom om en sådan tjänst. Samtidigt har hans messande och ringande eskalerat, även om jag inte riktigt berättar för tjejerna hur mycket han faktiskt hör av sig. Det är som att jag skräms och fascineras av honom på samma gång. Men allra mest skräms och äcklas jag av mig själv.

Den där dimmiga natten har på något sätt blivit kulmen på en längre periods planlöst klubbande och drickande. Jag är ganska tanig, tål inte så mycket sprit, men dricker ändå det mesta folk bjuder på. Och folk, framför allt killar, bjuder. Det har blivit en hel del dåliga one-night-stands. Allra mest dåliga som i fumligt och gränslöst sökande efter att bli sedd på ett sätt som efteråt mest känns smutsigt och ovärdigt. Jag har aldrig varit rädd för någon kille jag gått hem med, ingen har varit särskilt oschysst heller. Men det är ändå en känsla av att ge för mycket av sig själv och få väldigt lite tillbaka. Mitt tjejgäng har börjat skämta om att skicka kvitton och kontonummer för dagen-efter-piller, till alla snubbar som tar för givet att man äter p-piller. Den manliga sprut-konsekvensen, kallar vi det lilla projektet. Vi har alla lagt ganska mycket pengar på dagen efter-piller vid det här laget och bitterheten över att alltid behöva ta ansvar och säkra upp utan att snubbar bidrar eller ens kollar läget bubblar i oss alla.

De tysta dagarna då mediemannen inte hör av sig kommer jag på mig själv med att nästan sakna det. Då kan jag sakna att han bekräftar mig fastän vi knappt känner varandra, bara har träffats en natt och en morgon under några timmar. Sms:en och samtalen jag numera sällan svarar på har nästan blivit som en trygghet. De dagar han är tyst kommer ilningarna oftare. Mina tjejkompisar börjar tycka att han verkar ”lite creepy”. Lina påminner mig om att vad jag sagt gång på gång hemma hos henne dagen efter den där natten - att han varit så äcklig. Men i efterhand har jag försökt mildra det hela inför dem, för jag hade nog bara varit full och överreagerat hemma hos Lina dagen efter på grund av det. Nu visar han ju med sitt kontaktsökande att jag inte bara varit något billigt one-night-stand, utan att jag betyder någonting för honom. Ändå är jag ju inte ett dugg intresserad av att träffa honom på det sättet igen. Han har aldrig varit någon jag känt en sådan slags attraktion till. Det är svårt att få ihop allt i min egen hjärna, det finns ingen vidare logik. Kanske analyserar jag det bara lite för mycket? Jag har ju en tendens att göra det. Men så tar jag i alla fall mod till mig och svarar på ett av hans sms. Vad är det värsta som kan hända?
”Ska du på Hultsfred?”, skriver jag kort. Inga emojis eller andra tecken, bara en neutral fråga.
Han svarar efter bara någon minut. Skriver att han redan är på väg ner, att jag måste komma dit. Han skriver att han kan fixa in mig backstage, mina kompisar också. ”Kom bara KOM!”, skriver han med stora bokstäver.
Då slår den där ilningen till igen. Visst vill jag till festivalen och herregud vilken dröm att få träffa några av sina favoritartister! Men tanken på att stå i tacksamhetsskuld till honom får mig i stort sett panikslagen. Tanken på att behöva vara nära honom fysiskt igen, nu när det blir så verkligt, gör mig helt skakig och illamående. Jag förstår inte min egen reaktion, varför mår jag plötsligt så dåligt? Det handlar ju bara om att åka på en festival. Jag svarar i alla fall inte på hans sms, säger inte heller till mina tjejkompisar vad han skrivit. Det är helt enkelt omöjligt att tacka ja, bara tanken på att åka dit och träffa honom får mig att känna panikgalopp i bröstet.

Det går ett litet tag. Sedan ringer han mig på natten igen, för första gången på kanske två veckor. Jag vaknar av att telefonen surrar till, men svarar som vanligt inte. Han smsar ”Svara då! Jag måste få vara nära dig igen! Åk med mig till franska rivieran!”.
Jag skriver att det inte känns som en jättebra idé, att vi nog inte ska höras på ett tag. Då ringer han igen. Och igen. Och igen. Massor av gånger. Det är första gången som jag känner mig rädd för honom på riktigt.

Några kvällar senare när jag står i kokvrån i min lilla etta i söderförorten och steker pyttipanna kommer ett sms från honom:
”Jag är på väg hem till dig”.
Det är som att hjärtat håller på att hoppa ur bröstet. Varför har jag sagt till honom var jag bor? På ett oförklarligt vis känns det som att jag har en skyldighet att släppa in honom. Det är som om allt nu går i slow motion. Jag sätter mig på köksgolvet och stannar som förlamad där, kan inte röra mig. Pyttipannan bränner fast och jag skruvar av spisen från golvet när det börjar ryka och lukta bränt kött. Jag skakar och tänder en cigg för att lugna nerverna. Långsamt börjar jag göra upp en plan för hur jag ska hantera situationen så sansat som möjligt. Han kanske bara vill prata? Kanske borde jag säga att jag har mens så han inte vill ligga. Eller så går jag bara med på vad han än vill, så kanske han lämnar mig mer ifred sen? Jag sluter olika avtal med mig själv, blir nästan obehagligt rationell. Jag vet att han har all makt att förstöra mina karriärmöjligheter i mediebranschen. Han verkar känna i stort sett alla som är något i den här stan. Det känns som ett underliggande hot. Är det värt att ta den risken? Det kostar ändå ganska lite att… Att hålla honom nöjd och inte provocerad av att jag ställer till en scen. Om jag inte går med på det han vill kan han sprida ut att vi haft sex. Säga att jag legat med honom för att ta mig fram i mediebranschen. Och så det som känns allra mest skamligt, att jag året innan gått hem med en av hans manliga kollegor efter en stor musikgala. Vet han om det? Är de kompisar? Kan båda sprida ut att jag är en lättfotad hora som tror att jag ska få chanser genom att sära på benen för män med någon slags makt? Har kanske har bilder dessutom? Jag tycker mig plötsligt minnas någon kamera. En kamerablixt, var inte det en av gångerna jag vaknade till? Jag hyperventilerar igen, darrar i armar och ben. Maktlösheten blandar sig med skam och sprider sig som feber i kroppen.

Jag vet inte hur länge jag sitter där på köksgolvet. När jag till slut lyckas samla mig har det börjat skymma utanför fönstret. Det är knäpptyst förutom köksfläktens dova brummande. Jag sträcker mig efter mobilen på köksbänken, inga missade samtal, inga fler sms. Han dyker aldrig upp. Han kanske har åkt till någon annan. Jag gråter av lättnad. Sen duschar jag i nästan en timma.



Vårberg, Stockholm, våren 2005.

Jag och min kille Niklas bär in flyttlådor i den lilla ettan med kokvrå i Vårberg. Vårberg är en både naturskön och betonggrå förort som ligger nästan längst ut på den röda tunnelbanelinjen söderut. Niklas har fått ett andrahandskontrakt via en kompis kompis och vi är smått överlyckliga över att ens ha ett eget ställe att bo på ett tag. Vi har båda just fyllt 20 och varit ihop i omgångar sedan vi var 15. Han är min första riktiga kärlek och jag hans. Vi har gått i grundskolan ihop hemma i Uddevalla och tonårshånglat i skolkorridorerna. Fast Uddevalla är inte längre hemma för vi har dragit och ska leva livet i den stora staden. Vi är två av de som vågat sticka och inte sällat oss till de fega och tråkiga som blivit kvar. Knappt ett år innan hade vi sprungit ut i vita studentmössor och kysst varandra i ett regn av glittrig konfetti på Kungstorget i Uddevalla. Jag älskar nog honom, han säger ibland att han känner som att han älskar mig. Det har ju dock varit lite rörigt och av och på, vi är ju så unga och vill så mycket. Nu ska vi i alla fall bo ihop och han har kommit in på några olika kurser på universitetet. Jag har spelat in den där långfilmen och går mest och väntar på att den ska ha premiär i september. Det är några månader dit och ännu är jag nästan helt okänd. Jag har festat upp mycket av pengarna jag fick för min medverkan i filmen, det har ju trots allt inte varit mer än en vanlig månadslön. Därför har jag sökt jobb i massa olika klädbutiker och nyligen lyckats få napp i ett av de stora varuhusen, på deras underklädesavdelning.

Vi kommer i ordning i den lilla ettan och tränger ihop oss i Niklas nittiosäng. Han lär snabbt känna nya människor i skolan men jag klickar inte riktigt med mina kollegor i underklädesbutiken. De flesta är nästan dubbelt så gamla och lever familjeliv. Jag är nyss fyllda 20 och vill utforska varenda millimeter av Stockholm. Första månaderna i Stockholm har inte varit så härliga som jag trott att de skulle bli. Medan Niklas snabbt bygger upp ett stabilt socialt liv med sina kursare och deras krets känner jag mig allt mer ensam. Jag lär i alla fall känna en två år äldre tjej i Niklas klass. Hon heter Kajsa och vill plugga till litteraturvetare. Jag vet inte ens riktigt vad det är för något men Kajsa och jag klickar direkt.

När Niklas och jag gör slut, igen, hösten 2005 får jag sova på Kajsas soffa tills jag hittar en egen andrahandsetta i en annan söderförort. Att lära känna Kajsa och hennes vänner är som att kliva in i en ny värld. De är födda och uppvuxna i Stockholm, de har ett sätt att föra sig och ta för sig på som jag aldrig sett innan. Det känns som att jag får en nyckel till ett annat universum. Från att ha varit den lite udda fågeln som stått och tryckt i ett hörn på festerna hamnar jag i mitten. Folk vill ta bilder, killar vill snacka på ett sätt som de aldrig velat snacka förut, folk bjuder på drinkar och presenterar mig för sina kreddiga kompisar. Plötsligt har jag ett nätverk av människor som jobbar med sånt jag bara kunnat drömma om på avstånd tidigare. De låter mig vara med och leka men de kräver också att jag går med på deras spelregler.

En av de oskrivna reglerna är att aldrig banga en fest och festar man så dricker man. En annan regel är att vara öppen och nyfiken på alla som vill snacka. Kommer det fram killar tar man det som en komplimang, man bjuder till och spelar inte svår. Det är många nya och oskrivna regler jag aldrig stött på förut. Men jag är ju som sagt singel, nybliven filmstjärna, tjugo år ung och vill utforska allt i den nya, stora, pulserande staden. Jag har blivit någon, någon som andra bryr sig om och bjuder in. Den udda lilla flickan från småstaden som aldrig passat in har för första gången blivit sedd på riktigt. Det är hisnande, samtidigt som det fyller mig med en känsla av lätt panik.



Stockholm, 2006.

Sommaren dundrar in och han, mediemannen som jag vaknat upp hos för några veckor sedan, har varit tyst ett tag. De första dagarna efter att han sms:at och sagt att han var på väg hem till mig gick jag som på äggskal. Jag tittade mig hela tiden över axeln och tyckte att jag såg honom överallt. När jag fick för mig att han kom in på mitt Ica, trots att han inte bor i närheten, började jag skaka så mycket att en tant vid charken frågade om jag var okej. Men han syns inte till och mobilen är tyst. Jag jobbar några dagar i veckan i en klädbutik inne på Söder, ganska nära hans lägenhet. Han vet nog inte att jag jobbar där och jag tar omvägar till jobbet för att minimera risken att springa in i honom. Jag lever med ett konstant obehag och kroppen är hela tiden inställd på flykt.

Jag och min tonårskärlek Niklas har börjat träffas igen. Det är som att vi båda söker tryggheten när allt annat känns otryggt. Den nya stora staden känns ensammare än vi båda tänkt att den skulle göra. Niklas vet ingenting om det som hände med mediemannen, jag vet ju inte ens själv riktigt vad som hände. Och vad ska jag berätta? Att jag varit otrogen fast ändå inte eftersom det är oklart om vi räknats som ihop just då? Om vi var det, hade vi i så fall avlagt något löfte om att vara monogama? Jag vet inte, men jag skäms i alla fall över hela grejen, så pass att jag känner att han inte har någon anledning att bli informerad. Niklas är trygg, jag behöver nog honom för att inte gå sönder. Om jag berättar kanske allt går sönder.

Det blir juli och en dag ringer Niklas och säger att det är slut, igen. Jag förnedrar mig och bönar och ber om att vi ska försöka lite till men han vill inte. Han vill vara fri och tycker dessutom att jag börjar ”tappa fotfästet”, som han säger. Han säger att han är orolig för mig. Att han tycker att jag ska gå och prata med någon. För några veckor sedan när vi hade sex ville jag att han skulle ta strypgrepp på mig. Det har jag aldrig varit inne på innan, inte han heller. Vi var i och för sig ganska fulla, men han stannade tvärt och blev alldeles tyst. Sedan har vi inte pratat mer om det, men någonting har blivit annorlunda mellan oss sedan dess. Jag har aldrig riktigt gått igång på förnedring, har alltid haft det ganska vanilj och trivts med det. Jag hade min sexdebut, eller förlorade oskulden som det hette då, som 15-åring. Det var år 2000, Håkan Hellström-hysteri och trots allra första gången ändå över förväntan. Sex hade varit ganska okomplicerat sedan dess och jag gillar att ligga. Men jag hade aldrig gillat när det gjorde ont eller kändes skevt. Det, dragningen åt den typen av sex hade kommit den här sommaren, sommaren 2006. Nu vill jag pusha gränserna för att bara känna någonting alls. Även om det bara är stark smärta.

Att Niklas dumpar mig igen kastar mig ner i ett svart hål. Ner i ett mörker jag vet finns där men som jag månaderna innan lyckats hålla på avstånd, låtit bli att halka ner i. Nu glider jag handlöst och utan att ha en chans att få ett grepp för att klättra uppåt igen.

Sommaren 2006 blir ett enda stort kaos, en spritosande dimma. Jag får sparken från butiksjobbet efter att ha försovit mig för många gånger, jag tappar flera kilo i vikt eftersom aptiten är på noll. Och så allt sex. Sex med menlösa killar på toaletter på klubbar, oskyddat sex, sex som gör ont. Förnedrande sex men sex jag ändå går med på. Jag bryr mig inte längre om några konsekvenser. Min kropp känns ändå som ett slagfält, som en uppbökad jord och ett blödande sår. Jag kan inte sätta fingret på varför, tror inte ens att jag riktigt fullt ut förstår att det är så förutom när jag kommer hem ensam och full till min ensliga lägenhet i gryningen. Vi är ute mer än vi är hemma, det stökiga tjejgänget där alla drömmer om att kunna försörja sig på musik, skrivande och skådespelande. Vi är unga, snygga, lite alternativa och, framför allt - gränslösa. Vi dövar vår smärta och vi intalar oss att vi klarar allt. Som av ett mirakel blir jag aldrig gravid eller smittad av någon könssjukdom. Men hela sommaren och hösten 2006 är som ett maraton i dis, i trasiga strumpbyxor och med bultande huvudvärk.

Samtidigt som jag super som en dåre lyckas jag tjata mig till att få bli krönikör i en stor morgontidning och göra små inhopp i public service-radio. Hur bakfull jag än är kan jag uppenbarligen leverera texter eller radiomanus. Det går lätt att skriva och typ alla i mediebranschen verkar klara av att supa massor och jobba samtidigt. Han, mediemannen, har slutat höra av sig lika frekvent och under början av 2007 har jag nästan glömt bort hans existens. Vi har sprungit på varandra på krogen några få gånger men bara hälsat snabbt innan jag skyndat iväg åt andra hållet. Han skrämmer mig fortfarande lite, men framför allt har jag börjat tränga bort minnet av honom. Jag har stoppat honom i kategorin dåliga och misslyckade engångsligg och den boxen har blivit ganska full vid det här laget. Jag är singel igen, festar fyra dagar i veckan och har fått två bra mediejobb. Det är inga feta pengar men jag klarar mig. Jag extrajobbar på ett fik på helgerna och passar en kompis barn då och då. På något sätt får jag ihop det, eller snarare: det går runt. Jag går runt. Som en maskin med dövade känslor. Jag tar i alla fall nästan inga droger, folk trugar men jag är livrädd för knark. Däremot dricker jag långt mer än min späda kropp klarar av. Mitt immunförsvar börjar svaja och jag får ta vita perioder. Det är då ångesten slår till på riktigt, på nätterna när jag ligger ensam i min andrahandsetta och lyssnar efter ljud som skrämmer mig. Plötsligt kan jag få svårt att andas och hjärtat börjar rusa. Min kompis Kajsa får ringa ambulansen en gång när hon tror att jag håller på att dö i en hjärtattack. Det är panikångest och jag blir hemskickad med starka ångestdämpande.

Jag har fyllt 22 och varje tisdag blir jag upphämtad av en taxi tidigt i ottan som kör mig till radiohuset. Där läser jag upp texter jag skrivit själv, i direktsändning i det stora morgonprogrammet. Det är ganska råa och dräpande tankar om hur det är att vara en ung tjej från en liten ort som försöker ta sig fram i den stora pulserande huvudstaden där man alltid känner sig fel. Det handlar om killar, sex, fester, drömmar, ångest och i stort sett det som är hela min tillvaro. Inslaget blir populärt och jag får massvis av mejl från andra unga kvinnor som säger att de kan identifiera sig i det jag berättar. Jag får också egna trådar om mig på skvallerforum på nätet där man kallar mig ”slampig” och ”gränslös”.

Cheferna på radiokanalen kallar mig talangfull och vi har vid det här laget börjat prata om att jag kanske ska få bli sidekick åt en känd kvinnlig programledare, i hennes populära radioprogram en eller två gånger i veckan. Det svindlar för ögonen. Lilla jag från Uddevalla som spelat in egna radioshower hemma i flickrummet på en gammal knastrig bandspelare med pappas glappande mikrofon. Som skrivit egna sketcher sedan jag gick i mellanstadiet, låtsats vara grävande reporter och jagat grannarna hemma i radhusområdet, för att göra knackiga intervjuer om vad de tyckte om att kommunen byggt ett nytt dyrt parkeringshus i stället för att ha gett mer pengar till fritidsgården. Nu ska jag få jobba med radio! Månaderna innan hade jag tjatat mig in, mejlat massa idéer, texter och ljudklipp till så många producenter på radiokanalen att en av dem till slut ringde upp, suckade och sa ”kom hit på tisdag då, så testar vi”. Hjärtat hade gjort dubbelvolter, och jag höll mig nykter i flera dagar innan. Stod emot när mitt tjejgäng tjatade om att vi skulle gå ut på ytterligare någon klubbkväll och stannade hemma och repeterade radiomanus i stället.

Det blir januari, smällkallt och dags för P3 Guld-galan i Göteborg. Vi är ett gäng unga och nya inom media som tar tåget ner från Stockholm. Jag har lånat 500 spänn av mamma och pappa för att köpa en ny tight svart klänning med paljetter på Åhléns i Nordstan precis innan galan. Har färgat om håret knallorange hemma i badrummet kvällen innan, och byter om på en toalett i köpcentret. Sotade ögon, röda läppar och svarta Dr Martens i lack. Vi sveper några shots på en sunkig bar på en tvärgata till Avenyn. Sedan går vi till galan i Scandinavium. Jag håller mig ändå ganska nykter eftersom jag inte vill verka för full och oseriös inför cheferna på radion. Efter galan är det efterfest på Park Lane, en stor lokal med flera våningar nästan längst upp på Avenyn. Det är fullt av kända artister, mediefolk och andra jag bara sett på bild innan. Många kommer fram och berömmer mig för mina krönikor, det är overkligt och fantastiskt. Jag kan nästan inte hantera berömmet. Så blir jag ganska packad, alla blir packade. Då kommer han fram till mig, inne på dansgolvet i blinkande ljus och med två drinkar i handen. Han, den betydligt äldre manlige programledaren på samma radiokanal. Han har skickat några flirtiga sms under hösten, fast vi knappt känner varandra. Jag har blivit smickrad, men också lite besvärad eftersom jag vet att han är gift. Nu vill han i alla fall bjuda på en drink och snacka lite, Det känns häftigt att en så etablerad programledare vill prata med mig, jag som är helt ny inom radio. Vi sätter oss vid ett barbord långt in i lokalen, han är kortare än jag minns honom. Han börjar direkt ta på mig och jag föser bort honom lite diskret.
-Vadå vill du inte?” Frågar han förvånat.
Jag blir ganska chockad av hans direkthet. Jag har verkligen trott att vi bara ska snacka jobb.
-Men du är ju gift och alla våra kollegor är här, är det en så bra idé att...
Innan jag hinner avsluta meningen har han sin tunga i min mun. Jag är som paralyserad. Han tar sin ena hand under bordet och trycker upp mellan mina ben, längst upp i grenen på strumpbyxorna och kramar åt, hårt. Det är inte skönt men jag vågar inte röra mig. Vi kysser varandra någon minut och sen vänder jag bort huvudet. Han blir irriterad, höjer rösten men lugnar sig snabbt när han ser att några kollegor är på väg emot oss, viftandes med drinkar i händerna. Jag vill sjunka genom golvet och under marken. Såklart de sett oss hångla, och nu kommer ryktet gå med blixtfart. Jag hälsar artigt och rusar sedan därifrån, in på toaletten och börjar hyperventilera. Det är såklart mitt fel, jag har ju svarat på hans flirtiga sms… Klart han fått förväntningar, herregud hur naiv kan man vara? Nu har massa folk sett oss kyssas och det kommer börja snackas. Oavsett vad jag kommer ha för förklaringar så kommer folk inte att bry sig, det ser ut som det ser ut. Det bankar på toalettdörren. Jag rättar till kläderna och känner hur jag fortfarande är öm mellan benen efter att han klämt och grävt utanpå mina strumpbyxor.

Jag tar nattbussen hem till mamma och pappas radhus i Uddevalla. Radiomannen smsar flera gånger men jag svarar inte. Han skriver vilket hans rumsnummer är på hotellet, att han väntar på mig. Jag mår bara illa. Och känner sådan enorm skam.

Veckan därpå ska jag vara på plats i radiohuset igen för att göra min tisdagskrönika i morgonprogrammet med miljonpublik. På väg ut ur taxin får jag ett sms, från honom. Radiomannen, som nu befinner sig i samma hus. Han har skickat en mobilfilm och jag stannar till utanför caféet i radiohusets foajé och öppnar filen. Den visar först hans ansikte, sedan vänder han kameran nedåt, och filmar när han runkar av sig själv tills han kommer. Han skriver att det är en present eftersom det blev så abrupt slut sist. En kort stund senare springer vi på varandra i korridoren några våningar upp i huset och han ler snett, men säger ingenting.

Jag går in i direktsändning, för första gången med illamående, levererar min krönika, pratar som vanligt med programledarna och sen åker jag hem. När jag kommer innanför dörren brakar en panikattack loss och jag får trycka i mig dubbel dos lugnande tabletter för att överhuvudtaget kunna andas. Jag berättar inte för någon om mobilfilmen, det känns bara för smutsigt och framför allt - som mitt eget fel. Jag har verkligen bett om det och nu kan jag inte ens hantera konsekvenserna av mitt naiva agerande. Men jag fattar inte varför min kropp reagerar så starkt, det är ju inte någon stor grej alls egentligen.

Någon vecka efter det vill en av cheferna på radion träffa mig. Vi sitter i hennes rum i radiohuset och hon säger att tyvärr kan hon inte förlänga mitt frilanskontrakt. Hon säger att jag är väldigt begåvad och driven, men att man istället vill testa ett lite annat format i just de två programmen jag varit påtänkt för.



Stockholm, maj 2006, en vecka innan våldtäkten.

Jag och Kajsa står i kön utanför Spyan. Spy Bar kallas så och det är hit man går framåt småtimmarna för att träffa alla som anses vara något. Kajsa som är uppvuxen i Stockholm och två år äldre har stenkoll så jag lyssnar på henne. Vi står bara någon meter från det röda sammetsrepet och ser han som kallas pointer i sina stora svarta solglasögon trots att det är mörkt ute. Han bestämmer vilka som ska släppas in och vilka som blir ratade. Man måste se tillräckligt traditionellt snygg, eller tillräckligt spännande annorlunda ut för att få komma in. Det hade Kajsa sagt så länge jag känt henne och vi började gå hit för några månader sedan. Vi är båda rödhåriga och bleka, sminkar oss mycket med sotade ögon och klarröda läppar. Det går tydligen under kategorin tillräckligt annorlunda för att få bli utvalda av Spy Bars pointer. Han ser oss och viskar till ena vakten. Sen vinkar han mot oss och vakten lossar repet så vi kan smita in. Det känns lika kittlande varje gång. Som att man blivit utsedd till någon extra speciell inför många andra. Jag har aldrig känt mig så under hela min uppväxt. Under hela låg-och mellanstadiet var jag ganska mycket mobbad och utfryst. Alla andra tjejer i klassen blev bjudna på kalas utom jag. De spolade ner min mössa i toaletten och cyklade efter mig och skrek att jag såg ut som ett spöke. I högstadiet slutade mobbningen men jag var fortfarande mest udda på ett inte särskilt coolt sätt. Efter att den där långfilmen jag varit med i haft premiär och nyss kommit ut på dvd så har livet verkligen förändrats. Nu blir jag igenkänd nästan varje dag och får vara med i radio och tv då och då. Det hjälper väl också när man ska komma in på Spyan.

Vi kliver in genom dubbeldörrarna och ser folkhavet ringla sig upp för trappan. Kajsa tar täten och jag försöker hänga med. Vi har ju varit här flera gånger nu men det känns ändå lite läskigt att inte ha henne vid sin sida. Uppe på övervåningen är festen i full gång. Han den kände musikern spelar skivor och Kajsa träffar genast några hon känner. Jag försöker haka på och ler brett mot hennes kompisar som jag ännu inte känner. De verkar dock inte så intresserade av att prata med mig utan vill hellre hänga runt den kände författaren som står i baren. Han har mörk kostym och beställer in shots till hela tjejgänget. Kajsa skickar över en shot och viskar i mitt öra att han gillar unga tjejer lite väl mycket, men att man bara ska le och ta emot det han bjuder på. Ens egen krogbudget räcker ju inte särskilt långt, så vill man dricka på lokal så får man “drinkhora” lite som de äldre tjejerna i partygänget säger. Man behöver ju inte ligga med någon bara för att han bjuder i baren, tricket är att spela lite intresserad och sen när han blir för slemmig och tafsig säga att man behöver gå på toaletten. Sen är det bara att försvinna bort i folkhavet med sin gratisdrink. Det känns inte jättebra i magen att sätta det i system, men snubbarna bjuder ju oavsett. Det är så det är och som ung tjej är det kanske lättast att rätta sig efter spelets regler. Jag sveper shoten och drar efter andan. Det var ren vodka.

Kajsa börjar hångla med en kille som jobbar på tv, han är nästan dubbelt så gammal och gift, om jag inte minns fel. Jag sätter mig en liten bit bort i en röd sammetssoffa och väntar på Kajsa, hon är nog klar snart. Det är så många intryck att ta in så min hjärna känns helt överhettad. Det blir ofta så för mig, det är som att jag inte kan filtrera. En kille jag hånglade med förra helgen dyker upp och sätter sig intill mig. Han är någon slags reklamare och närmare trettio.
– Hej snygging, kul att se dig här igen, säger han och kramar om mig lite för länge och lite för hårt. Han hade varit ganska dålig på att kyssas och jag kände mig hyfsat osugen på att göra samma misstag igen. Han lägger armen om mig och smeker mig över ryggen. Jag spanar efter Kajsa men ser henne ingenstans i närheten. Reklamsnubben plockar diskret fram en liten plastpåse med små vita tabletter.
– Gumman, du verkar lite trött. Ta en sån här så orkar du festa ett tag till.
Han trycker ett piller i min hand och jag tittar skeptiskt på honom. Visst, jag har provat lite olika saker men det här är inte min grej, att ta emot piller av folk jag inte känner.
– Vad är det för nåt? viskar jag högt.
–  Efedrin, det är en snäll variant av uppåttjack. Knappt knark, mer som ett kosttillskott, säger han och blinkar med ena ögat.
Jag tvekar ändå, men han trugar. Jag sväljer ner tabletten med en klunk av hans öl. Han kysser mig men jag ryggar tillbaka och säger att jag måste hitta Kajsa. Sen reser jag mig från soffan och börjar röra mig genom den proppade lokalen. Kajsa står längst in i ett hörn med sina tjejkompisar som fått in ännu en runda med shots. Hon vinkar åt mig att komma dit.
– Jag har letat efter dig, vad har du varit?
Jag berättar om tabletten och hon säger att det är sånt man blir pigg av. Ändå börjar jag bara känna mig tröttare. Då kommer jag på att det blivit så tidigare också när jag tagit uppåt-grejer. Medan alla andra blivit peppade och piggare har jag bara blivit såsig och lugn. Jag skrattar lite åt det för mig själv. Jag är så kufig och konstig att inte ens knark biter på mig som på samma sätt som på andra.

Sal 26 i Stockholms tingsrätt, november 2019.

Flera gånger under huvudförhandlingen i tingsrätten kommer känslan av att få upprättelse. Jag sitter mitt emot mannen som drogat och våldtagit mig. Det är första gången på nästan ett decennium jag befinner mig i samma rum som honom. Jag möter hans blick några gånger, den är mörk och hatisk. Varje gång tänker jag på rättvisa, det känns instinktivt som att rättvisa nu ska skipas. Äntligen sitter min förövare i en rättssal inför en domstol. Det är ju så otroligt få kvinnor som blivit utsatta för övergrepp som får vara med om det. Nästan ingen möter sin förövare i rätten men nu gör jag det. I de små pauserna, när åklagaren försöker få igång Powerpointen eller när någon går för att hämta vatten tar den känslan över. Det lilla stråket av upprättelse. Av att bli tagen på allvar, efter alla år av att inte bli tagen på allvar. Är det nu de ska lyssna på mig? Är nu äntligen tillfället då rättvisa ska skipas? Jag tänker på hur mycket jag hunnit gå igenom under det här decenniet. Jag var knappt vuxen när han våldtog mig och nu är jag en gift tvåbarnsmamma som snart fyller 35. Det känns som ett annat liv. Ärren är ju trots det inte läkta utan spricker fortfarande upp ibland. Det sker mer och mer sällan men har man haft blödande sår i över ett decennium kanske de aldrig riktigt läker ihop. Den här rättegången har nog öppnat såren igen. Han sitter ju där och det är bara några få meter mellan oss. Åklagaren kämpar på med att få ordning på tekniken och mina tankar hinner fladdra iväg igen. Jag tittar på honom, han tittar ner i bordsskivan. Han ser trött ut och jag känner mig plötsligt stark. Äntligen möts vi i rätten, äntligen ska jag få upprättelse. Sedan slår det mig än en gång med full kraft - det är ju inte han som är åtalad. Det är jag.

Stockholm, våren 2008

Jag skriver vidare i morgontidningen men jobbar extra på café och som vikarie på skolor för att kunna få ihop tillräckligt med pengar för att klara mig. En utekväll bland många lär jag känna Maya. Hon är ett år yngre, har vågade, liksom teatrala outfits, röker konstant och jobbar som mingelfotograf och DJ. Hon är en helt egen sort och vi dras snabbt till varandra. Vi börjar prata på Spy Bar, hon fotar mig med sin klumpiga systemkamera och ber mig posera på alla möjliga sätt i en av alla nedsuttna röd sammetssoffor där. Vi dricker rödvin, dansar och flera av hennes, minst sagt, coola tjejkompisar sluter upp. Då ser jag honom i DJ-båset - mediemannen. Han jag vaknat upp hos, naken och sargad, knappt två år tidigare. Han som betett sig obehagligt och stalkigt efteråt. Han som bara genom att skriva att han varit på väg hem till mig fått mig att sjunka ihop på köksgolvet och känna paniken ta över kroppen. Det är nästan två år sedan jag följde med honom hem och jag har haft ångest över det sedan dess.

Han har inte hört av sig på länge, men han satte mig på sin lista i den stora tidningen för några veckor sedan. Han kallade mig ”veckans babe” och berömde mig för mina radiokrönikor. Det var både smickrande och lite olustigt, men jag har inte smsat honom om det. Det har känts bäst att hålla honom lite på avstånd. Men nu står han där och pillar med sina skivor och sveper öl mitt framför oss. Maya ser honom också, våra blickar möts efter att vi tittat åt hans håll. Sen börjar jag skaka. Jag skakar mer och mer och Maya föser ut mig genom folkmassan, ut i korridoren mot toaletterna.
– Vad händer Cissi, har du tagit nåt?
Jag skakar på huvudet, men får ingen luft. Tårarna tränger fram bakom lösögonfransar och glittersmink.
Maya tar mig under armen och leder mig ner för trapporna, ut genom dubbeldörrarna mot gatan. Vakterna tittar skeptiskt på oss och Maya säger åt dem att allt är lugnt, att jag bara behöver lite frisk luft. Vi sätter oss utan jackor i den kyliga vårluften på några trälådor i ett hörn. Hon tar fram ett paket cigg, stoppar en i munnen på mig och tänder den.
– Dra in, lugna ner dig, vi tar det från början.
Hon har en av de mest lugnande röster jag hört, även om den är hes och energisk. Hela hon är som en trygg famn, trots att hon är yngre och har svart utsmetat smink i halva ansiktet.
Hon får mig att berätta vad som verkligen hände, för första gången. Jag berättar hur han kommit fram till mig när jag varit på väg att gå hem, just där. Hur han bjudit med mig på en efterfest med spännande mediafolk, som sedan visade sig vara bara jag och han. Att jag ändå låtit mig övertalas att stanna kvar. Om vinglaset, om hur jag känt mig snurrig, om hur jag sen bara som… Försvunnit in i ett mörker.
Maya tar mig i handen. Hon frågar hur mycket jag minns, jag blir tyst en stund. Hon pushar på.

– Minns du något sexuellt?
Jag pressar tillbaka tårarna och försöker hålla mig lugn. Minns jag? Vad minns jag egentligen? Det är ju som fragment men ändå väldigt tydligt i små bitar, fast…Jag vet inte om jag orkar minnas. Maya pushar mer.
– Cissi, du sa att du vaknade helt naken och inte visste var dina kläder var. Får jag bara fråga… Ville du någonsin ha sex med honom?
Tiden fryser. Ingen har någonsin ställt mig den frågan förut, inte på det sättet, inte så rakt på och så omöjlig att ignorera. Har jag ens själv ställt mig den frågan? Jag vet redan svaret men det tar några sekunder att få fram det. Jag svarar Maya att nej, jag ville aldrig det. Nej, jag hade absolut inte tänkt på honom så, alltså han hade ju varit som en stor teddybjörn och han hade inte ens försökt någonting innan.
Mayas ögon brinner. Hon fimpar i en blomkruka och tänder direkt en ny cigg.
– Om du inte ville ha sex med honom men ändå minns såna grejer så blev du ju våldtagen. Du förstår det va?

Sedan rinner orden ur Maya. Hon berättar vad han gjort mot henne. Hon berättar om vad hon hört att han gjort mot andra unga tjejer. Hon berättar om grejer som jag aldrig hade hört, sådant som aldrig hade nått mig. Men Maya lever i en annan värld, på många sätt lever hon verkligen i en annan värld.
– Alla vet hur han är mot unga tjejer, men ingen gör nåt, säger hon.

Han har varit grovt sexistisk och hotfull mot henne. Hon har även hört att han varit det med andra unga tjejer, tjejer 15-20 år yngre än honom. Vi pratar om hur sjukt det är att en sådan person kommit undan, i vad som verkar vara flera år. Trots att så många sett och hört. Jag funderar på om jag någonsin pratat med andra som råkat ut för samma sak som jag. Finns det kvinnor överallt som blivit det men som aldrig pratar om det? Det är som att jag plötsligt inser att jag varit som en lök, där man behövt skala av lager efter lager, tills man kommit till det innersta. Nu är jag skalad, naken och står i det starka lysrörsljuset och stirrar på mig själv utifrån. Jag har inte ork eller lust att ljuga för mig själv längre, men samtidigt ingen aning om hur jag ska kunna leva med sanningen.

Sommaren och hösten 2008 bär Maya mig genom totala avgrunder av mörker. Jag träffar Erik också, en tio år äldre nykter alkis med fast jobb och ett stort hjärta. Vi är först bara vänner men blir sedan förälskade. Han säger direkt att jag dricker för mycket och för en gångs skull lyssnar jag. Han säger att jag såklart ska leva som jag vill men att jag kanske ska testa att vara nykter några månader och se hur det känns. Jag blir irriterad och känner mig misslyckad, men vet att han har rätt. Maya har också slutat gå ut lika mycket och vi ses oftast hemma hos henne, i hennes röriga kök med utsikt över trädtopparna. Vi röker, äter chips, gråter och pratar sent inpå småtimmarna. Vi börjar prata om att skriva en bok, en bok som ska handla om hur tjejer som varit med om sexuella övergrepp känner sig bemötta och behandlade av samhället i stort. Maya har redan en stor blogg där hon återkommande skriver bland annat om män som beter sig illa, sviniga killar på krogen mest. Hur man som ung tjej ständigt måste parera deras äckliga händer och ord.

Maya vet fler än jag som blivit utsatta för övergrepp, hon säger att man borde försöka få kontakt med fler tjejer som skulle kunna tänka sig att berätta om sina erfarenheter. Vi drömmer om att skriva någon slags antologi ihop med några andra som har någon slags erfarenhet av sexuella övergrepp. Vi sitter vakna ihop på nätterna eftersom vår dygnsrytm ändå är bakvänd och formar våra planer. Vi börjar försöka sätta upp en plan för hur en sån här slags bok skulle kunna se ut. Vilka ska vi prata med? Hur ska vi få kontakt med andra tjejer, olika sorts tjejer med olika berättelser om sexuella övergrepp? Vi kommer fram till att våra bloggar är ett bra sätt att nå ut om ämnet, även för att komma i kontakt med andra potentiella skribenter. Jag har också en blogg, den ligger på samma portal där Maya har sin. Vi börjar trevande blogga mer och mer om ämnet, men jag vågar inte riktigt berätta exakt det jag vill. Inte än. En dag när vi pratar i telefon säger Maya att hon skrivit ett blogginlägg om sina erfarenheter av mediemannen, samma man som våldtagit mig. Hon skickar en länk och jag läser. Hon har döpt inlägget till ”Det stora äcklet i mediesfären”. Jag känner mig helt yr av att läsa, det känns som att få en hink kallvatten i ansiktet. Maya skriver inte ut hans namn, men hon skriver bland annat: ”Jag hatar honom. Och vet ni vad? Jag kan inte skriva ut hans namn här i bloggen, då kan han stämma mig för förtal. Det känns riktigt jävla förjävligt."
I hennes kommentarsfält börjar det länkas till andra ställen på nätet där han pekas ut för att ha gjort grövre saker mot unga tjejer. Hans namn är det första folk nämner. Hjärtat rusar, ska jag också våga?

Några dagar senare har jag skrivit ihop ett eget inlägg på min egen blogg. Det ligger som ett utkast och jag läser mina ord om och om igen. Jag beskriver samme man men vågar inte heller skriva ut hans namn. Han kommer väl stämma mig om jag gör det och jag har inga pengar. Jag använder samma beskrivning som Maya - ”det stora äcklet i mediesfären” och skriver att han utsatt mig och att jag tror att det finns fler offer. Jag länkar till Mayas blogginlägg, läser igenom en sista gång. Så trycker jag på publicera. Hjärtat rusar ännu mer. Ingen återvändo. Herregud det svindlar.

Våra respektive blogginlägg får snabbt ganska många kommentarer. En tjej skriver under mitt inlägg att ”Jag vet precis vem det är och jag har också råkat ut för honom. Nätforum-spekulanterna har väl efter några rejäla missar till slut kommit fram till vem det är”. Strax efter att jag lagt upp mitt blogginlägg börjar mejlen komma, både till mig och Maya. Alla är från kvinnor som pekar ut samme man, ”det stora äcklet i mediesfären”. Alla har snarlika historier, historier om händer innanför trosor och in under tröjor och linnen. Händer man inte bett om, ord man inte bett om. Det hör också av sig folk och berättar om grövre saker, liknande det jag varit med om. Men alla är rädda, ingen vet riktigt om man orkar anmäla eller orkar med uppståndelsen kring en sådan sak. Det är mediekvinnor som är några år äldre än jag och Maya, kvinnor som är några steg före i sina karriärer. Men det är också extra trasiga tjejer, en har ganska allvarliga missbruksproblem.
– Vem ska tro på mig? säger hon uppgivet när jag ringer upp henne en eftermiddag.
Jag vet inte vad jag ska svara mer än:
– Jag tror dig.

Jag och Maya får också många mejl från tjejer som vill skriva om övergrepp de råkat ut för. Drömmen om den där boken känns inte längre helt avlägsen. I och med att vi la upp varsitt inlägg om mediemannen, men också andra inlägg om män som utsätter kvinnor och sen kommer undan med det, så verkar vi ha öppnat för en del andra att börja prata om sina trauman och sår inuti. Vi bestämmer oss för att boken ska bli av, att vi ska jobba på för att det ska hända. Trots att det känns sårigt och stormigt inuti mig. Mitt sår som jag försökt läka i två år har rivits upp igen men jag måste bara vara med och skriva den här viktiga boken. Det kanske kan hjälpa mig läka på riktigt?

Min nya pojkvän Erik blir en av de första, efter Maya, jag berättar för utan omskrivningar att jag varit med om ett övergrepp. Han ifrågasätter det inte, men när vi väl blir ihop på riktigt låser sig min kropp. Jag börjar gråta hysteriskt när vi har sex och vill duscha i timmar efteråt. Jag får tydliga symptom på posttraumatisk stress och Erik, som jobbar med människor i kris, hjälper mig att förstå det. Jag blir sjukskriven och ligger hemma i sängen och gråter som ett barn i flera veckor. Samtidigt pratar jag och Maya nästan dagligen. Hon vet hur jag mår och vi kommer in på att vi kanske borde försöka få till en gruppanmälan, flera tjejer tillsammans som råkat ut för mediemannen. Vi pratar om att hitta en bra advokat, om att vi kan börja samla ihop vittnesmål och i alla fall försöka. Det är en plikt att försöka stoppa honom så inte fler unga tjejer blir utsatta, det säger både Maya och Erik, på olika sätt. Jag har aldrig tidigare träffat några som pratar så. Inga som så kompromisslöst och självklart lägger fram saker utan försiktiga omskrivningar.


Sal 26 i Stockholms tingsrätt, november 2019.

Det har varit lunchpaus under rättegångens första dag. Massor av journalister, fotografer och privatpersoner som kommit för att stötta mig, honom eller bara av nyfikenhet trängs utanför rättssal 26 på andra våningen. Nu ska alla in i salen igen och fotoblixtarna åt mitt och hans håll tar aldrig slut. Han står med sin advokat några meter framför mig och min advokat. Jag får hjärtklappning av att vara för nära, som att min kropp reagerar instinktivt. Den säger åt mig att fly men jag kan inte fly för jag är ju inte här frivilligt. Under förhöret med honom i rätten innan lunch hade han sagt att han drabbats av social fobi efter det jag skrivit om honom. Mitt inlägg på Instagram där jag pekat ut honom som våldtäktsman hade gjort att han inte längre klarade av att röra sig bland folk. Ändå hade han precis satt sig mitt i den stora matsalen i Tingsrätten och ätit lunch mitt bland hundratals andra. Själv klarar jag inte av att träffa nästan någon alls. Min kompis Mikaela fick hämta sushi som hon tog med upp till det lilla enskilda rummet min advokat fixat. Jag fick skakandes i mig några få tuggor. Journalister ringde oavbrutet och ville ha en kommentar om hur det kändes hittills men jag lade bort telefonen. Efter att vi ätit behövde jag gå på toaletten men vågade och orkade inte gå själv. Mikaela följde med mig bort genom korridorerna och upp en halvtrappa till toaletterna. Vi bestämde att hon ska knacka tre gånger om han dök upp och ställde sig i toalettkön. När jag höll på att tvätta händerna hörde jag tre svaga knackningar. Hjärtat rusade, det blev svårt att andas. Det kändes som att jag stod där inne på toaletten blixtstilla i en halv evighet. Sedan smsade Mikaela “han gått nu”. Först då klarade jag av att låsa upp och komma ut.


Stockholm, 2008.

Flera av oss som råkat i hans klor ska gå till polisen tillsammans, vi ska göra en stor gruppanmälan. Det ska slå ner som en bomb. Han ska kanske till och med bli häktad. Jag är mitt uppe i någon slags process av att acceptera. Detta har hänt mig. Jag är ett offer och ska identifiera mig som det, men utan att för den sakens skull känna mig för svag eller för passiv. Därför är känslan av att vara flera, tillsammans, avgörande. I alla fall skillnaden mellan att orka och inte orka. Jag och Maya pratar om att han kanske äntligen ska få sitt straff, nu kan väl inte polisen ignorera oss. Det ryktas om att han redan har några polisanmälningar om sexuella övergrepp och ofredanden på sig, men vi vet inte säkert. Vi ägnar timmar åt att prata med olika kvinnor, jag träffar kvinnor på anonyma platser och försöker stötta utan att pusha. Det känns lika tungrott som stärkande. Jag gråter så mycket över att se i andras ögon att de varit med om något liknande det jag upplevt. Att se i någons blick att jag inte är ensam. De tror på mig, jag tror på dem. Det skapas ett outtalat band av vad jag tänker är villkorslös tillit. De vet och vi vet. Alla vi pratar med säger att han är ett svin, att han borde åkt dit för länge sedan.

Jag ringer upp en kvinna som har mejlat mig. Hon är några år äldre och vi har en rad gemensamma bekanta. Jag vet vem hon är, tänker på henne som en tuff tjej, en sån man brukar säga har ”skinn på näsan”. När vi pratar i telefon darrar hon på rösten. Hon berättar att hon ångrar att hon skrivit till mig, för att det nu känns som att ”hela grejen blivit större än hon tänkt”. Han har visserligen tryckt in henne på en toalett på en bar, försökt ta henne mellan benen och blivit ursinnig när hon bett honom flytta på sig. Hon säger att hon visserligen blivit rädd, att det han gjort såklart är fel men att det nu känns som att hon dras in i något hon tycker blir lite väl uppförstorat. Hon frågar vad vi har för syfte med att skapa en storm mot honom. Jag svarar att vi bara vill att han ska sluta utsätta tjejer, att han är rent farlig och borde stoppas så inte fler råkar illa ut. Hon blir tyst.
–Jag måste tänka på det här, säger hon kort.
Sedan lägger hon på.

Jag förstår inte. Jag vill inte pressa henne mer, trots att det känns obehagligt att hon bara vänt och blivit så avvisande. Några dagar senare pratar jag med en annan kvinna, hon är i min ålder och har redan en framgångsrik karriär inom media. Hon har en fast anställning på ett etablerat mediehus och är välkänd inom branschen. Jag har hört av flera personer att hon också råkat ut för honom, men inte hur, så jag tar mod till mig och ringer upp henne en kväll. Hon är inte särskilt sugen på att öppna sig, men berättar ändå lite kort att han stoppat ner sin hand i hennes trosor på en fest med massa andra mediemänniskor. Hon hade blivit rasande och sagt till honom, men han hade bara skrattat åt henne och gått därifrån.
– Det där kan man ju polisanmäla…, börjar jag.
Hon svarar snabbt:
– Jag vet inte vad det ska vara bra för?
Jag hör hennes avighet i rösten, men fortsätter ändå eftersom det känns för viktigt för att inte sägas.
– Det där är nog ett sexuellt ofredande...
Hon avbryter mig innan jag hinner säga något mer.
– Vet du Cissi, jag fattar inte varför du vill dra in mig i det här? Jag måste tänka på min karriär, ingen vill anlita ett offer.

Hon vill verkligen inte vara med och varken jag eller Maya vill försöka tvinga henne. Det går några dagar till, jag kämpar på med att fokusera på mina frilansjobb och att inte tänka för mycket på hur det egentligen ska bli med den där gruppanmälan. En kväll när jag står i tvättstugan ringer Maya. Hon låter uppjagad.
– Hans advokat ringde mig nyss! Hon var hotfull!
Hon berättar att ett okänt nummer kommit upp på skärmen på hennes mobil. Hon hade svarat och mötts av en kvinnoröst som presenterat sig som hans, mediemannens, juridiska ombud. Hon sa att hon blivit varse att jag och Maya sprider olika rykten om hennes klient och att det utgjorde förtal. Om vi inte slutar med detta kommer vi att bli anmälda, stämda för förtal av hennes klient.
Maya är skakig, jag är såklart också skakig. Hur ska vi göra nu? Vem av de vi pratat med har berättat för hans advokat? Och varför?

Dagen efter ringer min mobil precis när jag ska hålla i en lektion i svenska. Jag jobbar extra som lärarvikarie på olika skolor för att få det att gå runt ekonomiskt. Det är en chef på den stora tidningen som ringer, tidningen där jag skriver krönikor några gånger i månaden. Jag hör direkt att det är något viktigt, hans röst låter allvarsam och samlad.
– Cissi du måste ta ner ditt blogginlägg på bloggen du har på vår bloggportal… Det där inlägget om han, det stora medieäcklet, som ni kallar honom.
– Men vi har ju inte skrivit ut några namn…, börjar jag.
Det spelar ingen roll. Chefen berättar att han fått ett samtal från mediemannens advokat och att de hotar att stämma hela tidningen om mitt och Mayas blogginlägg inte tas bort. Jag börjar argumentera:
– Men vi ska ju försöka få till en gruppanmälan mot honom och har redan tack vare inläggen kommit i kontakt med…
Chefen avbryter mig. Det spelar ingen roll. Han säger att det såklart är tråkigt och hemskt att vi blivit utsatta på det sättet, men att tidningen är tvungen att tänka på sitt. De har annonsörer att ta hänsyn till och de vill inte vara en del av någon, som han kallar det, personlig vendetta mellan några som har en historia.
Jag inser att det är orubbligt. Han är ingen man kan diskutera med, dessutom är han min chef och jag blir livrädd för att förlora mitt drömjobb. Jag lovar att ta bort inlägget, men han säger att jag inte behöver tänka på det. Det har redan tidningens it-avdelning gjort för någon minut sedan.

Inläggen försvinner och de mediekvinnor som berättat om hans övergrepp försvinner de med. Efter att hans advokat hört av sig och hotat med stämning hoppar en efter en av de vi haft kontakt med av. Antingen säger de rakt ut att de inte vill ha mer med detta att göra, eller så slutar de bara svara när vi hör av oss. Det är slutet av 2008 och vi står ensamma igen. Jag har sällan känt mig så ensam, så lurad och så övergiven. Jag har äntligen insett vad jag varit med om, ägnat nästan ett år åt att acceptera det trots all ångest, smärta och skam som härjar i kroppen. Jag har verkligen gjort mig redo för att gå till polisen men orkar och vågar inte göra det ensam. Det är som att man slängt åt mig massa livbojar och precis när jag simmat fram med min sista kraft och börjat greppa tag rycks de bort från mig. Jag har ingen chans att simma ikapp. Våra planer med boken, antologin om sexuella övergrepp, läggs också på is. Jag orkar inte, Maya vågar inte. Inte efter att mediemannens advokat ringt upp och skrämt henne ordentligt. Det blir ingen anmälan, det blir ingen bok. Vi är tillbaka på någon slags ruta ett.

Vi firar nyår hemma, bara jag och Erik. Vi har flyttat ihop i min etta i söderförorten och jag har mitt första nyårsfirande som nykter. Vi pratar inte längre om det som varit. Jag orkar inte och Erik pushar inte. Det blir som ett tyst samförstånd, att inte ta upp det som ändå inte går att göra något åt. Jag har råkat ut för ett övergrepp, mediemannen har stalkat och försökt manipulera mig efteråt. Jag har gått på det och bara försökt trycka undan vad som faktiskt har hänt. Det har aldrig blivit någon polisanmälan eftersom jag inte orkar göra det ensam. Jag är ju äntligen på väg någonstans i mina drömmar, i min längtan efter att jobba med att skriva och berätta. Om jag väljer att polisanmäla nu skulle allt det där kanske ryckas bort. Det känns som att den rätta vägen är att bara blicka framåt. Mediemannen har inte hört av sig på ganska länge, bara några sporadiska sms ibland. Tanken på att ställa sig upp för en hel värld, sträcka ut handen, peka och säga ”det var han, han våldtog mig!” känns helt otänkbar. Bara tanken på all uppmärksamhet det skulle generera, allra mest i vår egen bransch, ger mig fysisk ångest.

Erik säger att tiden kommer göra det lättare och jag är tvungen att försöka tro honom. Som tur är jobbar inte jag och mediemannen i samma mediehus, han är på några armlängds avstånd. Bara jag planerar och parerar, kan det nog fortsätta vara så.

Under våren 2009 får jag och Erik en hyreslägenhet på Söder. Det är en dröm, vi har bara tur i något krångligt triangelbyte och plötsligt står vi där med massa flyttkartonger på en eftertraktad adress. Ett kvarter ifrån den där lägenheten, mediemannens. Den i det ljusbruna tegelhuset. Jag tänker att det inte ska spela så stor roll. Jag har fel.


Sal 26 i Stockholms tingsrätt, november 2019

– Mitt minne då är samma som mitt minne nu, det hände inget särskilt. Det var sent, vi drack vin och vi somnade med kläderna på.
Mediemannen blir förhörd av åklagaren i rätten. Han menar att hans minnesbild av den där försommarnatten 2006 är att ingenting hände. Min advokat kommer senare att spela upp på band hur mediemamannen sagt i en stor radiointervju att: “vi kan ha haft någon form av sexförsök som uppfattades fel eller gick snett, det kan ju ha hänt. För jag menar det är väldigt mycket gråzoner som inträffar när bägge är fulla mitt i natten. Med missförstånd, den ena tror att nu ska vi göra det, andra inte. Så jag säger det till polisen att jag kan inte 100 procent svära på att vi inte hade någon form av sex.”. Och min advokat kommer ta upp att mediemannen i en intervju med en stor tidning sagt att jag kan ha uppfattat det som hände som en våldtäkt. Han har sagt:  “när det gäller Cissi Wallin så är det ju tänkbart att hon på riktigt anser att hon blivit våldtagen.” Men det kommer inte att göra någon skillnad.

Min förövare får berätta i rätten i detalj hur min uthängning av honom påverkat hans liv. Han vaggar lätt i stolen mittemot mig och tittar ner i bordet framför sig.
– Det är en häxprocess helt enkelt. Man ska hängas, oskyldig eller inte.
Han kallar det han utsatts för en häxprocess. Jag tvingas sitta och lyssna. Jag orkar inte titta på honom, det är för plågsamt att se hans självömkande uppsyn. Jag tittar ner i knät och han fortsätter:
– Jag har så klart mått fruktansvärt dåligt. Det är klart att jag mår bättre idag, men jag har fortfarande kvar sviter.
Han fortsätter svara på åklagarens frågor.
– Jag var helt uträknad. Var helt skandaliserad. Var helt slut. Det fanns ingen som över huvud taget brydde sig om mig, förutom några återkommande inlägg från Cissi Wallin.
Han berättar om tiden efter att jag hängt ut honom. Åklagaren frågar vad han tänker om att jag skrivit flera inlägg om honom. Bland annat efter att han själv gått ut i media och sagt att jag hittat på alltihop. Han tvekar en stund, sedan säger han:
– Då har hon väl fått för lite uppmärksamhet på Instagram och då skriver hon något nytt… Det är helt obegripligt.
Han tar några sekunders paus innan han fortsätter:
– Det är svårt att bara släppa, i synnerhet som det kommer nya skov hela tiden på Instagram. Samma påhitt, samma förtal, säger han och slår ut med armarna.
Han tittar för första gången ut mot åhörarna i salen. En känd kvinnlig feminist som ställde sig på hans sida från början sitter i mitten, intill mina vänner som också är där. Han nickar lite diskret mot henne, hon ler tillbaka och blinkar till snabbt med ena ögat.


Stockholm, 2009.

Första tiden i nya lägenheten på Söder blir en mardröm. Jag är så lycklig över att bo där och över att jag har ett nytt prestigefyllt uppdrag åt public service-radio, som programledare för ett musikprogram. Men så fort jag lämnar lägenheten är det som att kroppen blir kaos. Pulsen ökar, det flimrar för ögonen, händerna och benen skakar. Jag fattar inte vad det är, inte först. Det kommer varje gång jag går ut från porten i det gröna funkishuset. Egentligen vet jag precis. Kroppen minns det hjärnan så ihärdigt försöker förtränga. Jag har lagt den där vidriga händelsen i en låda, tejpat igen några varv och ställt längst in i något mentalt vindsförråd. Tyvärr verkar det fungera sämre än jag hoppats. Kroppen har inte glömt. Den reagerar starkare och starkare beroende på hur nära hans lägenhet jag befinner mig rent fysiskt. Nu bor jag bara ett stenkast därifrån. Ska jag gå till närmsta mataffär skymtar jag hans hus. Ska jag ta ut pengar är närmaste bankomat precis bredvid hans port. Jag börjar gå omvägar, planerar mina ärenden väl. Bussen till jobbet går förbi hans hus, varje dag. Jag inför en slags rutin, jag tittar åt andra hållet och andas djupt tre gånger varje gång bussen passerar huset. Jag andas sådär som jag sett i olika klipp, så man gör när man föder barn, fast lite mer diskret eftersom jag trots allt sitter på en fullproppad buss.

Det funkar ett tag och jag säger inget till Erik. Vår relation är fin, fast jag har fortfarande svårt att inte må dåligt när vi har sex. Det är konstigt, i början när vi sågs och innan vi hade så starka känslor för varandra var det inga problem. Då låg vi utan att det gav mig särskilt mycket ångest, då testade vi till och med lite mer utsvävande grejer. Men ju starkare jag känner för honom, desto jobbigare känns det med närhet. Han gör inget fel, han är jättefin och inkännande. Det är bara något med hans tyngd, hans hud, hela grejen med att ha någon över sig, intill sig. Jag kan vara kåt i huvudet, men kroppen slår bakut. Det låser sig och jag gråter. Han vill inte ligga med någon som bara gråter, vem vill ligga med någon som gråter?

Så jag säger inget till Erik om de där panikkänslorna jag får när jag går utanför dörren i vårt nya fantastiska kvarter. Men han märker såklart att något inte stämmer och efter ett tag får han mig att börja försöka berätta. Det är så otroligt svårt att sätta ord på det, även om han redan vet att jag utsatts för ett övergrepp. Han är ganska oförstående till en början och det är det inte bara han som är. En kollega på radion som jag anförtror mig åt tittar mest häpet på mig och säger:
– Men du kan väl bara ta en annan väg?
Det spär bara på min ångest och min oro, det känns verkligen som att ingen någonsin kommer att fatta. Ingen kommer att fatta fullt ut, jag kan ju knappt förklara för mig själv. Jag har blivit som en fånge i mina egna kvarter. Det är som en ständig minröjning när det när som helst kan explodera i mitt inre om jag kommer för nära hans hus eller tror att jag ser honom några meter bort. Det påverkar hela min vardag och jag begränsar mitt rörelseutrymme mer och mer. Men även det blir till slut ett normaltillstånd. Det är som att jag glömmer hur man känner sig fri. Vardagen går ut på att parera, planera och lägga upp strategier för att få så lite ångest och stresspåslag som möjligt. Jag och Erik pratar inte så mycket om det, det är som att han ger upp att försöka få mig att förklara och mina ord börjar ändå ta slut. Jag vill bara gå vidare och tänker att tiden kommer att göra det bättre och enklare. Det kommer kanske en dag då jag kan gå ner på lokala Ica utan att få hjärtklappning av att se män som liknar honom, med en kundkorg i handen.

Det blir 2010, året då jag fyller 25. Vardagen börjar kännas lite mer hanterbar, men jag står på en hög dos antidepressiva och går i terapi. Jag ska ha 25-årsmiddag på en restaurang och bar som ligger på tvärgatan från vår. Det är en vardag och middagen ska börja efter jobbet men jag går dit lite tidigare. Ägarna till stället har sagt att det är okej att jag spelar lite skivor så jag börjar packa upp mina grejer vid det lilla DJ-båset. Klockan är bara strax efter klockan fem, baren är fortfarande i stort sett tom. Jag tittar ner för att koppla ihop några sladdar. När jag tittar upp igen sitter han i baren. Bara han, ensam, med en fatöl framför sig. Jag ser honom innan han ser mig men det finns ingenstans att ta vägen. Det är som att all ångest, all panik, all andnöd och hjärtklappning från de senaste åren samlas i en enorm våg som börjar rulla nerifrån fötterna och upp genom kroppen. Han vänder sig om och våra blickar möts. Han hånler. Jag är som förstenad. Det känns som en evighet men det är nog bara några sekunder, sedan lyckas jag röra mig och kliver över sladdar och skivbackar. Enda vägen ut är förbi baren, förbi honom så jag springer, jo, springer panikslagen åt andra hållet. Jag virrar runt inne i lokalen, bland matborden och stolarna och hittar tillslut toaletten. Låser in mig och sjunker ner på golvet, tårarna väller fram nu. Jag fiskar upp mobilen ur jeansfickan och ringer Erik. När han svarar efter några signaler får jag bara ur mig osammanhängande läten. Till slut får jag fram att han är där, att han sitter där och att vi är ensamma i lokalen, att jag har panik och har låst in mig på toaletten. Erik pratar med mig hela tiden medan han springer hemifrån. Efter något som känns som ännu en evighet knackar han försiktigt på toalettdörren.

Mediemannen sitter kvar i baren i över en timma. Jag sitter längst in i lokalen och skakar, mina gäster ska komma när som helst och Erik tar på sig att förklara för alla vad som hänt. Middagen blir av, men jag skakar hela tiden. All inre styrka som jag byggt upp senaste året har rasat och min lilla känsla av trygghet har bara varit på låtsas. Han kommer inte försvinna, det kommer aldrig försvinna.


Stockholm, maj 2010.

Liljeholmens öppenpsykiatriska mottagning ser ut precis så som man tänker sig att en sådan mottagning ska se ut. Väntrummet är målat i någon oklar beige nyans, golvet är klätt i en ljusorange lite bucklig plastmatta. Jag sitter i väntrummet med flera andra unga personer och väntar på en slags dom. Har jag adhd eller är jag bara… Allmänt konstig? Utredningen har tagit flera månader, jag har gjort fler tester än jag kan räkna till. Det är min kurator på vårdcentralen som skickat hit mig, hon säger att jag med stor sannolikhet har adhd. Jag visste knappt att man kunde ha det som vuxen, eller tjej. Men när jag googlar så stämmer ju nästan allt - kaoset i huvudet som aldrig riktigt försvinner, känslan av att inte ha något filter, impulsiviteten, rastlösheten, krypet i kroppen. Psykiatern på öppenpsykmottagningen sa att jag var ett ganska ”säkert fall”, att det var synd att jag inte ställt mig i kö för adhd-utredning tidigare. Jag visste inte om jag skulle sörja eller vara glad för att jag nu, vid 25 års ålder äntligen börjat ta tag i mina problem. Eller som det känns nu: hela min personlighet. Nu ropar de mitt namn: Anna Cecilia Wallin. Jag reser mig, hänger väskan över axeln och följer med psykdoktorn in. Det är dags att få beskedet. Rummet är litet och trångt, både psykdoktorn och en psykolog jag träffat tidigare sitter bakom det mörkbruna skrivbordet.

– Hej Cecilia, hur känns det? frågar psykologen som pratar precis sådär släpigt och artikulerande som mina fördomar om psykologer säger.
– Jo… Jag är nervös…, börjar jag.
–  Tänk om jag bara är konstig och inte kan förklara det med nåt.
Doktorn bläddrar i sina papper och börjar prata ganska monotont.
– Ja, vi har ju kommit fram till att du har adhd, Cecilia. Du visar tydliga tecken på det i alla tester vi gjort nu i några månader. Du är vad vi kallar ett otvivelaktigt fall.
Jag blir glad och lite deppig på samma gång. Doktorn fortsätter:
– Du har ju starka drag av hyperaktivitet och typisk försämrad impulskontroll. Du har svårt med automatisering och rutiner. Vi föreslår ganska hög dos medicin som brukar hjälpa många väldigt bra.
Tusen saker rör sig i huvudet. Måste jag ta medicin nu hela livet för att vara normal? Vill jag ens vara normal? Och vad skulle hända nu? Skulle saker bli annorlunda? Jag känner nog ingen med adhd, i alla fall ingen annan tjej. Är detta något man skriver ut på Facebook? Berättar man det öppet och ber folk ha förståelse? ”Hej, jag heter Cissi och nu får ni gärna behandla mig som ett barn för på ganska många sätt är jag som ett barn, tack för visad hänsyn!”.

Jag cyklar hem och gråter en skvätt på Liljeholmsbron. Men det kan ju också vara pollenallergi.


Stockholm, december 2010.

Jag har en kollega på radion som är äldre, en finlandssvensk rivig råfeminist. Hon gör ett kulturprogram och vi äter ofta lunch ihop. Under en lunch i det lilla köket på kontoret visar hon mig en grej hon skrivit på Twitter kvällen innan. Det handlar om sex och gråzoner, om sånt man ställt upp på men inte velat. Det handlar också om sånt man inte velat och inte ställt upp på, men som hänt ändå. Vi har pratat mycket om Julian Assange, om de färska anmälningarna mot honom, om vad som egentligen faktiskt hade hänt. Gråzoner, vadå? Säger man inte bara stopp och nej om man inte vill? Varför är det inte så det funkar?

Min äldre råfeministkollega visar sina tweets.
– Kolla här Cissi, det här skrev jag igår och nu har det exploderat.
En annan kvinnlig journalist har skapat en hashtag för att samla alla vittnesmål - #prataomdet. Min kollega tittar på mig, som att hon vill fråga utan att fråga. Hon vet, jag har berättat, men tror att hon kanske glömt. Samma kväll skriver jag ett längre inlägg, några tusen tecken i ett worddokument på min gamla brummande stationära dator hemma i ett hörn i sovrummet. Men min historia handlar ju inte om någon gråzon. Den handlar om någonting som fortfarande är ett ymnigt blödande sår, trots att jag försökt trycka kompresser på det i över fyra år. Men min radiokollega har gett mig knuffen att våga berätta. Jag läser hennes tweets och fylls av ork och mod.

Det omskakande initiativet prataomdet ger ytterligare en öppning till någon sorts läkning. Mitt sår har ju vägrat sluta blöda och jag skriver bland annat:
”Det är något obehagligt och sårigt som känns inuti, men man trycker bort det. Man vill inte inse. Man vill inte vara den som blivit våldtagen. Men sen kom insikten, och med den även rädslorna. Jag som alltid sett mig själv som en stark feministfighter hade fallit offer för rädslan att inte bli trodd. Av varken rättsväsendet eller kollegor. Jag var trots allt 21 och helt nybakad i mediesvängen. Folk hade lika gärna kunnat sagt: "det där säger hon bara för att få uppmärksamhet.".

Några dagar senare publiceras hela min text om övergreppet, förnekelsen, självhatet och skammen, på en av de större nyhetssajterna. De sätter rubriken: ”Cissi Wallin: En mäktig medieman våldtog mig”.

Jag har aldrig sett det i skrift innan, inte svart på vitt. Jag har inte sett orden lysa på en skärm för alla att läsa. Det är både befriande och skitläskigt. Men det är som att min kropp och mitt psyke inte kan hålla tillbaka längre. När jag skrev om det härom dagen så hade fingrarna skrivit av sig själva, som att de väntat länge på att få ut orden. Tecken för tecken i svart text som inte går att stryka över eller radera. Orden hade nästan bokstavligen runnit ur mig.

Snabbt efter att texten läggs upp skriver en kvinnlig medieprofil som jobbar på samma tidning som låtit publicera min prataomdet -text ett inlägg på sin blogg. Hon skriver om min text, hon skriver bland annat att hon ”funderat över varför det aldrig är några mäktiga mediemän som vill ”våldta” mig”, och syftar på sig själv.
Hon känner honom, det ryktas om att de haft ett förhållande. Hennes hån blir snabbt en mediestorm. Hon säger att ”ord kommer att stå mot ord”. Att det såklart är tråkigt om jag blivit utsatt, men att jag ändå inte borde skriva om det så som jag gör. Hans namn nämns aldrig, men hon tar honom snabbt i försvar som att han hängs ut och förtalas. En av de som öppet backar henne är en annan mediekvinna, hon den framgångsrika som han kört ner handen i trosorna på, mot hennes vilja. Nu lajkar och stöttar hon sin vän som i princip anklagar mig för att hitta saker på om ett grovt övergrepp, men i förtäckta ord. Jag är totalt förvirrad.

Prataomdet blir en stor grej och flera hör av sig snabbt efter att min text om våldtäkten publicerats. Många har saker att berätta om mediemannen, men ingen vill ta det vidare. De vill mest att jag ska veta. Pusslet börjar bli självlysande. Han har utsatt tjejer i åratal, det är verkligen ingen chock eller välbevarad hemlighet. Jag fattar bara inte varför så många personer, även mäktiga sådana, inte tar steget för att stoppa en uppenbart farlig person. Om man vet att en rånare går lös går man ju till polisen direkt. Men en mäktig och känd man med många vänner har tydligen immunitet, en fribiljett att behandla unga kvinnor precis hur han önskar. Det är i alla fall så det känns.

Prataomdet leder till massa fina debattsamtal i tv och radio, där mer eller mindre kända personer får sitta och betona vikten av att våga öppna upp om sexuella övergrepp, och vikten av att lyssna och tro på dem som berättar. Men jag känner mig aldrig inkluderad i deras fina ord, för mig vill de inte prata vare sig om eller med. Mediemannen själv, min förövare, får prata om prataomdet i tv, han säger att det är viktigt och stort. Han börjar kalla sig feminist allt oftare och andra börjar dela hans feministiska texter. Det är någonstans här, i slutet av 2010 som jag känner att jag inte har någon chans. Jag är chanslös mot alla de starka krafterna.

Media vill prata om det utan att prata om det som ligger närmast. De där männen som de pratar om finns inte i vår egen bransch, på våra egna arbetsplatser och på våga egna fester. Det verkar åtminstone inte som att nästan någon vill kännas vid det, och jag märker hur allt fler slutar hälsa eller bjuda in mig. Det blir mer och mer tyst.

Jag har i min naivitet trott att många från mediebranschen ska höra av sig efter min utlämnande text på nyhetssajten och visa sitt stöd, fråga vem mannen är, erbjuda något sorts uppbackning. Men tystnaden som följer är nästan fysisk, som att den går att ta på. Jag lägger massor av tid och tankekraft på att försöka förstå varför de inte vill lyssna på mig, varför de inte vill stötta mig. Varför deras fina ord om vikten av att prata om övergrepp och tro på kvinnor inte gäller mig. Tror de mig inte? Vad har jag i så fall gjort som diskvalificerar mig som trovärdig?

I samma veva, veckorna efter att prataomdet exploderar är jag och en tjejkompis ute på Stureplan och festar, men jag är nykter. Min kompis är däremot ganska full, hon har själv blivit tafsad på av mediemannen och när vi står i vimlet i en av de trendiga barerna börjar hon peka febrilt mot bardisken.
– Där sitter han!
Mitt hjärta galopperar. Menar hon… ?
Hon menar en annan känd medieman som också skriver för en av de stora tidningarna och har ett eget tv-program. Innan jag hinner reagera släpar hon fram mig till baren, så vi står några decimeter från honom. Hon får hans uppmärksamhet och börjar prata med hög röst. Hon frågar honom varför han nyligen spelat in ett tv-program med mannen som våldtagit mig, som han också borde veta har utsatt fler unga tjejer.
– Du kan ju på allvar inte ha missat allt som sägs om honom?”, halvskriker hon för att överrösta musiken.
Han skruvar på sig. Jag får inte fram ett ord men förmår mig ändå att titta på honom. Han flackar med blicken, undviker att möta min. Min fulla kompis ger sig inte.
– Har du inte läst Cissis text om vad han gjorde mot henne!?”
Den kostymklädde mediekändisen i 35-årsåldern dricker några klunkar av sin öl, som om han behöver samla sig lite innan han pratar. Sedan säger han lugnt:
– Han kanske har gjort de där sakerna… Men jag skiljer oftast på sak och person.
Bara dagar tidigare hade han delat och hyllat initiativet prataomdet i sina sociala medier.



Stockholm, 2011.

Jag står fortfarande på maxdos antidepressiva. Det är det enda uthärdliga sättet att hantera situationen på, alltså situationen som att försöka få både kroppen och psyket att förtränga det som hänt. Trots den höga dosen medicin som ska kapa ångestpåslaget i hjärnan kommer panikångesten fortfarande. Den kommer framförallt när jag ska ha sex eller när jag tycker mig se mediemannen på håll i våra gemensamma kvarter. Men det är som att jag lyckas skapa en avstängningsfunktion när det kommer till jobb. Efter den där texten jag skrev i och med initiativet prataomdet har jag varit ganska tyst om våldtäkten, och desto tystare jag är om den, desto mer kommer jobbförfågningarna tillbaka. Jag har nyligen blivit värvad av en nystartad radiokanal och har börjat sända mitt eget debattprogram. Jag sänder två timmar liveradio varje vardag och gillar det verkligen. I samma veva hör de av sig från en stor kommersiell tv-kanal och vill att jag ska provfilma för ett jobb som programledare. Plötsligt är jag inne i värmen igen, det känns kittlande. När jag sitter på en lunch med några mediechefer säger den ena, en kvinna i 50-årsåldern:
– Du, det är ändå smart att du inte pratar så mycket mer om den där våldtäktshistorien. Låt inte den där grejen överskugga din karriär.

Så jag väljer den önskade tystnaden och jag får det där programledarjobbet på den stora tv-kanalen. 2011 är året då min mediekarriär tar fart på riktigt, men också året då jag kollapsar hemma i badrummet och hamnar på psykakuten. Jag åker skytteltrafik mellan radio- och tv-sändningar, skriver i en stor tidning, är gäst i massa olika paneler och debattprogram och springer på kändisfester och kreddiga event varje vecka. Min sambo Erik och jag har börjat glida isär, han sover på soffan och jag i sängen i sovrummet. Livet utåt är lyckat och lyckligt, men inombords spricker jag, söm för söm.

Det är en måndag och jag har kommit hem från en tv-sändning som slutat sent. Jag står i badrummet i min och Eriks tvåa på Söder och torkar av det tjocka lagret tv-smink med blöta bomullspads. Jag har känt mig konstig hela dagen, som en mullrade och samtidigt stickande känsla i magen. Som en oro i bröstet som vägrar ge sig av. Det har inte hänt något speciellt, utan bara varit en ganska vanlig måndag i livet som det ser ut nu. Möten, taxi till radion, bli intervjuad av något magasin över en nyttig sallad på lunchen, träna en timma efter det, duscha och taxi till tv-huset, tv-smink och manusgenomgång med min redaktör, repetition och sen snabb middag innan sändning. Men kroppen är som i uppror och medan jag står där och drar loss lösögonfransar svartnar det för ögonen. Halsen tjocknar och jag kippar efter luft. Erik sitter framför datorn vid köksbordet och jag springer ut till honom i panik. Sen springer jag tillbaka in i badrummet, som att jag skäms över att visa mig ens för honom i det här skicket men segnar ihop på golvet innan jag hinner över badrumströskeln. Erik ringer 112, han är övertygad om att jag får en hjärnblödning eller kanske en allvarlig allergisk reaktion. Väl i ambulansen säger de att det nog är psykiskt. De kör mig till psykakuten. Där konstateras panikångestattack, posttraumatisk stress och utmattningssyndrom.

Jag blir sjukskriven i en vecka, längre vill jag inte. Men Erik och även en av mina chefer kräver att jag ska börja gå i terapi igen, minst en gång i veckan. Jag hamnar hos Nina, en samtalsterapeut jag får tips om av en kompis. Nina sitter i ett litet krypin i Gamla stan, hon är bohemiskt klädd och möter mig med en varm kram. Jag kan inte riktigt minnas när jag fick en kram senast. Vi börjar prata om ångesten och panikattackerna. Jag står ju på hög dos antidepressiva men det är som att kroppen ändå släpper igenom det som vill ut. Först tycker jag Nina är lite flummig men efter några gånger inser jag att hon jobbar både med att lyssna på psyket och kroppen. Vi pratar om vad min kropp har gett för tecken, hur min ångest och de starka känslorna av panik kan vara ett viktigt varningssystem värt att lyssna på. Jag berättar själv om våldtäkten, Nina lyssnar. Sen säger hon att alla mina reaktioner, både psykiska och fysiska är väldigt vanliga när man har råkat ut för ett trauma. Trauma? Jag har aldrig innan sett på det som hänt som ett trauma. Men Nina förklarar, benar ut och efter några terapitimmar inser jag fullt ut att det är så. Att det jag varit med om skapat ett trauma.

Vad händer med trauman man inte bearbetar? Vad händer med kroppen och psyket när man envist försöker stoppa ner traumat i mentala lådor, som man tejpar igen hårt och försöker stuva in så långt man bara kan i ett förråd längst in i sitt innersta? Nina tvingar mig i stort sett att öppna det där förrådet. Hon säger:
– Du är 26 år, vill du leva resten i ditt liv med posttraumatisk stress?
Vi pratar om att bli fri, att göra sig fri. För första gången sedan 2008 tar jag ordet polisanmälan i min mun. Kan jag… ? Vad kan hända om… ? Kan en anmälan vara som ett slags avslut för mig själv? Eller i alla fall en anhalt i en resa som kanske aldrig kommer ta slut.
Nina ställer tillslut frågan:
– Vad är det som hindrar dig från att anmäla honom?
Jag vet inte vad jag ska svara på det. Rädsla? För vadå? Kan han verkligen skada mig mer? Vi pratar om vad alla andra ska säga, hur det kan påverka min karriär. Nina spänner blicken i mig och säger mjukt och hårt på samma gång:
– Cissi, så som du har det nu… Påverkar inte det din karriär, till det sämre?
Det finns inga motargument. Någonting inuti har tänts. En längtan och nästan som fysiskt behov av att nå den där anhalten. Vad andra ska tycka känns plötsligt mindre viktigt. Om valet står mellan att åka in och ut på psykakuten och göra en polisanmälan, även om jag fick göra den ensam, så är valet inte så svårt längre.

Sal 26 i Stockholms tingsrätt, november 2019.

En professor i genusvetenskap är ett av mina vittnen. Det är min advokat som kontaktat henne, eftersom hon varit en av de sakkunniga röster som öppet försvarat namnpubliceringar av förövare under #metoo. Hon har tidigare sagt i olika intervjuer att bilden av Sverige som det mest jämställda landet i världen kan ha bidragit till att vi inte tagit larm om sexuella övergrepp och trakasserier. Hon har också menat att #metoo aldrig hade blivit så stort och världsomspännande hösten 2017 om det inte varit för att ett antal kända och mäktiga män namngivits. Min advokat frågar ut henne via länk. Hon syns på storbildsskärm i rättssalen, från sitt kontor på universitetet i Göteborg.
– Metoo är en ganska vass rörelse. Den tar politiskt strid på ett annat sätt än som har skett tidigare, säger hon.
Hon nämner en tidigare rörelse - prataomdet, som var en annan typ av upprop och protest.
– Det är två olika former av riktningar på de här rörelserna. I sin nuvarande fas håller metoo återigen på att bli den typ av rörelse som ska stärka kvinnor och alla som blivit sexuellt trakasserade eller våldtagna.
Jag tittar på henne på skärmen och minns prataomdet och hur jag då, 2010 och 2011, försökte berätta och bli hörd när den hashtagen exploderade. Det hade visserligen varit något viktigt men inte ens i närheten av det metoo blivit. Då skulle vi bara prata om strukturerna och alla sa rätt och fina saker. Samtidigt kändes det som att ingenting förändrades i praktiken. De sviniga männen i medie- och kulturbranschen där jag då som 25-åring rörde mig kom fortfarande undan med nästan allt. De fick till och med sitta i olika tv-soffor och prata varmt om vikten av att berätta om övergrepp och få stopp på detta hemska, samtidigt som många visste hur en del av dem själva agerade mot unga tjejer på krogen, på nätet och även på jobbet. Så många såg och visste, i stort sett ingen agerade. Det var som ett normaltillstånd att låta dem hållas. Det är snart tio år sedan men känns som en helt annan tid.
Min advokat frågar professorn i genusvetenskap om namnpubliceringar varit en viktigt del av metoo. Hon börjar prata om Harvey Weinstein-utpekandet. Sedan fortsätter hon:
– Det blev en stor rörelse som kom att sprida sig över världen. Samma skedde i Sverige på ett liknande sätt, då ett antal personer namngavs. Viktigt att se är att de personer som hängdes ut är personer med makt.
Jag tänker, från min plats bredvid min advokat, att äntligen är det någon i det här sammanhanget som fattar vad allting handlar om. Professorn fortsätter prata om makt. Hon är knivskarp.
Hon menar att det varit viktigt för igenkänningen att det varit offentliga personer och personer med makt som hängts ut.
– Det kom att skaka om och synliggöra hur det kan se ut för kvinnor.
Åklagaren får ställa några frågor och undrar om namngivningar av påstådda förövare verkligen varit nödvändig för att få fram det metoo fått fram. Professorn svarar snabbt utan att tveka:
– Det går inte att skilja metoo-rörelsen från de namngivna publiceringarna. Det går inte att tänka bort metoo-rörelsen från det.



Stockholm, 13 december 2011.

Staden är täckt av pudersnö som liknar florsocker. Det är Lucia, mörkt och bitande kallt på morgonen när jag tar treans buss från Söder till polishuset på Kungsholmen. Det är morgonrusning och jag sätter mig längst fram på den ensamma platsen närmast busschauffören och stoppar lurar i öronen. Kate Bush på hög volym. Jag behöver samla ihop mitt inre kaos men vet inte alls hur det ska gå till. I dag ska jag göra det jag aldrig trodde att jag vare sig skulle orka eller våga göra. Jag kan fortfarande ångra mig, hoppa av bussen och åka tillbaka hem och för en kort stund känns det lockande. Problemfritt och smidigt. Sedan samlar jag tankarna igen och inser att den taktiken inte funkar särskilt bra alls. Det har ju de senaste åren visat. Nej, nu finns det ingen återvändo.

Väl framme vid polishuset möter jag min advokat Max på ett café precis mitt emot ingången. Jag sveper två stora koppar kaffe men får inte i mig något att äta. Vi går igenom allting en sista gång, alla frågor polisen som tar emot anmälan kan tänkas ställa. Jag har knappt sovit alls inatt och det susar i huvudet. Der är en overklighetskänsla, som att gå utanför sin egen kropp. Som att sväva ovanför sig själv och betrakta det som händer utifrån. Jag har pratat med mina uppdragsgivare. Tv-kanalen, radiostationen och morgontidningen. Alla är stöttande men också måna om att detta nog trots allt ska, som de säger ”ske diskret”. De har mer eller mindre krävt att jag inte ska prata med några medier om min polisanmälan, för mediemannens nitiska advokat har redan ringt upp och pratat om förtal. Alla är rädda för förtalsmål, för att bli stämda. Även om man knappt kan stämma någon i Sverige för något sådant. Mediemannen har nyligen låtit en annan jurist, en man som jobbar åt tidningen där han skriver, ringa upp tv-kanalen där jag jobbar och be om att få prata med kanalens egen jurist. Min redaktör berättade för mig om samtalet, som tv-kanalens jurist beskrivit som ”otroligt märkligt”. Det hade varit som att mediemannens utsände jurist benämnt mig som en instabil person, rentav en säkerhetsrisk. Ett uppenbart sätt att enbart misskreditera, såsom inte är ovanligt agerande mot kvinnor som vågar vittna om så kallade känsliga saker. Jag vet ju det, men den händelsen har ändå skakat om mig. Den har sått ett nytt frö av oro. Tänk om mina chefer på tv-kanalen börjar tro att jag är instabil och opålitlig?

Det börjar falla allt större, blötare snöflingor och min advokat Max tar täten mot polishuset. Han har varit där många gånger, jag har bara varit där en gång tidigare för att hämta ut ett nytt pass. Vi har bokat tid med en utredare som heter Peter, han har tydligen mycket erfarenhet av sexualbrott. Hela min kropp skakar, som små spasmer i varenda nerv, när vi går genom korridorerna som luktar gamla pärmar och nybryggt kaffe. Utredaren Peter tar emot i sitt rum, det är ganska trångt och ser ut ungefär som jag har föreställt mig, efter att ha plöjt fler polisserier än jag kan räkna till. Peter är vänlig men formell, han ställer fram vatten och näsdukar. Precis innan vi ska börja kommer en sån där overklighets-attack igen. Tankar om att jag nog ändå trots allt bara hittar på allt det här slår mig med full kraft. I några sekunder befinner jag mig på en annan plats, tillbaka i hans lägenhet men som nu ändå inte är hans lägenhet utan ett diffust minne av något som kanske ändå inte… Det har gått över fem år. Fem år av känslokaos, djup psykisk ohälsa, alkohol i alldeles för stora mängder, självskadebeteende, posttraumatisk stress och så nu - de där overklighetskänslorna. Kan jag ens lita på min egen upplevelse längre? Hur skadad är min hjärna av det den gått igenom? Minns jag rätt? Förnekar jag fortfarande eller är allihop bara en hemsk dröm?

Max lägger sin hand på min axel, han väcker mig ur min tillfälliga dimma.
– Vill du att vi kommer tillbaka senare, ska vi gå en sväng?
 Han pratar bred skånska, en lugnande mjuk röst. Men jag vill inte gå någonstans, jag ville bara få det här avklarat. Det känns helt surrealistiskt att få berätta alltihop för en främling som dessutom spelar in. Jag är livrädd för att säga fel saker, verka för osammanhängande, inte framstå som trovärdig. Jag har aldrig polisanmält något tidigare, eller jo, någon stulen cykel kanske. Men detta är som att sätta sig i det starkaste av strålkastarljus och med kisande blick försöka att inte bara gråta och hulka. Jag vill inte vara den som gråter och hulkar i ett polisförhör, det känns så otroligt patetiskt. Så hysteriskt och dramatiskt. Även om tårarna bränner bakom ögonlocken så lyckas jag på något sätt, i alla fall delvis, stänga av och bara börja berätta.

Polisen Peter frågar och jag svarar. I början skakar hela kroppen, men efter en stund börjar jag minnas allt mer. Min dammiga låda som stuvats undan i själens mörkaste förråd tvingas fram igen. Jag öppnar den och började darrhänt plocka bland skärvorna där i. Peter är duktig, han leder mig framåt. Han lyssnar och noterar men värderar inte det jag säger. Det är nog första gången någon jag berättar för inte gör det. Han frågar tack och lov inte vad jag hade på mig, men han frågar hur mycket jag hade druckit den där kvällen. Jag minns inte exakt. På ett sätt hade jag varit ganska full, men ändå är minnesbilderna av lägenheten fortfarande så skrämmande tydliga. Förhöret pågår i över en timma, efteråt är det konstigt och lite tomt. Jag minns ingenting av det jag just sagt, men jag kliver ut från polisstationen med en helt annan lätthet i steget. Det är första gången på över fem år som jag känner så, som att stegen och luften känns betydligt lättare. Jag kan inte förklara varför, det bara känns i kroppen.

Dagen efter har radiostationen där jag jobbar sin årliga julfest. Mina närmaste kollegor vet att jag har polisanmält, många hör av sig och är stöttande och frågar om jag verkligen orkar gå på festen. Egentligen orkar jag väl inte men det känns viktigt att gå ändå, som att bevisa för sig själv att det där inte ska hämma en något mer. Företaget har hyrt en stor pampig festlokal en bit utanför stan, det är långbord och lyxig julbuffé. Jag sitter med några av mina närmaste kollegor och chefer, alla frågar hur det känns, om jag är ledsen eller rädd. Efter ett tag blir jag lite less på att prata om det och byter ämne. De flesta fattar vinken, vi skålar och pratar om annat. När klockan visar halv tolv känner jag mig helt utmattad och bokar en taxi. Mina sociala batterier känns helt urladdade. En manlig kollega följer mig ner till garderoben på bottenplan. Han säger att han ändå ska ut och röka och vi tar sällskap. Garderoben är obemannad och i väntan på min taxi är det bara vi två precis vid utgången. Plötsligt, från ingenstans, tar han tag i mig med båda armarna. Han drar mig till sig och pressar sina läppar mot mina. Det tar några sekunder för min hjärna och kropp att samarbeta, innan jag lyckas ta mig loss och förmår mig att putta bort honom. Han ramlar in i några klädhängare bakom oss, vacklar till innan han ställer sig upprätt igen och spänner ögonen i mig.
Jag väser upprört:
– Vad fan håller du på med?!
Han hånler med mörk blick. Som att han njuter och föraktar samtidigt. Sen säger han:
– Just det, man får ju akta sig. Du anmäler väl alla killar som försöker nåt med dig.



Stockholm, slutet av december 2011.

Mina chefer på radion försöker tona ner det som hände på julfesten. För jag är ursinnig och berättar, stövlar in på de högsta chefernas kontor dagen efter och redogör för vad som hänt. Svaren jag får låter:
– Åh, så tråkigt, drack han för mycket nu igen?!
Kollegan som höll fast och kysste mig mot min vilja är en ganska populär programledare, han har sitt eget radioprogram och ses som charmig och snäll. ”En teddybjörn”, säger en av cheferna med menande blick. De ber mig specifikt om att inte ”ta det vidare”, en av cheferna säger att det inte riktigt går att ta det vidare på något sätt.
– Vi ska prata med honom, han är säkert ångerfull.
En stund senare kommer han förbi mitt skrivbord, skruvar på sig och viskar fram ett halvhjärtat förlåt. Jag vet inte vad mer jag ska säga än ”visst, okej”. Kanske överreagerar jag? Jag är ju en 26-årig kvinna som vid det här laget borde ha lärt mig hur en del män inom media beter sig. Jag har valt att vara en del av den här världen och det är, när jag tänker efter, verkligen inte första gången en manlig kollega försöker något på sitt klumpiga vis. Kanske behöver jag bara bli bättre på att stå på mig och sedan bara släppa och gå vidare?

Jag jobbar kvar på radion för att jag älskar att sända radio. Miljön är grabbig och stundvis grovt sexistisk, många framför allt unga kvinnor, som jobbar där mår väldigt dåligt. Men jag får vara ganska mycket ifred, sänder mitt program, småpratar med de jag gillar och sen går jag hem. Det blir som ett förhållningssätt, att navigera bland de män i det stora mediehuset jag vet är rent obehagliga.

Efter polisanmälan om våldtäkt blir det sådär tyst igen. Jag får vara kvar på mina frilansjobb men märker tydligt hur inbjudningarna till andra mediala och kreddiga sammanhang sinar. När jag är ute och springer på andra mediemänniskor på krogen så hälsar de snabbt för att sedan försvinna iväg åt andra hållet.

Några månader senare, när det har hunnit bli höst 2012 och jag sitter vid mitt skrivbord på radiostationen så ringer mobilen. Det är en journalist från en av de större sajterna som skriver om medier och kultur. Han säger att han just har fått några skärmdumpar skickade till sig, från en mejllista mellan ett hundratal personer inom just media och kultur.
– En av dina manliga kollegor har startat en mejltråd om dig… Det är ganska grovt.
Han skickar över till min jobbmejl så jag kan läsa. En känd manlig nöjesprofil har skrivit:
”De där mediaprofilanklagelserna är helt grundlösa. Cissi om någon hade rusat raka vägen till snuten och stafflat bevisen på hög om det hade funnits något som helst underlag för anklagelserna. Detta heter MYTOMANI och är en viktig del av sociopatin som är Cissis tydliga kännetecken. En annan variant på borderlinehäxa".
En medierådgivare har skrivit:
”Hennes attityd och tröttsamma inställning att alla som inte helhjärtat hyllar henne är svin som ska hängas ut och göras ner gör mig spyfärdig".
Och så fortsätter det. Jag är vidrig, lögnaktig, äcklig, farlig och galen. Allt listat och utbroderat i en längre mejltråd för hundratals personer inom media- och kulturvärlden att läsa, alltihop initierat av en manlig kollega en våning ner i det stora mediehuset. En man jag aldrig pratat med, bara hälsat på i hissen. Han som jobbar med att sköta marknadsföringen kring mitt radioprogram.

Bland mediefolk slår nyheten ner som en bomb och telefonen börjar ringa oavbrutet. Mina chefer på radion kallar till krismöte, men bara med mig. För jag har redan twittrat om det, jag bekräftar öppet att det är en manlig kollega som dragit igång hela hat-tråden där min våldtäktsanmälan diskuteras och hånas. Det stora mediehuset presschef är med på krismötet, en medelålders man med svettpärlor i pannan. Jag sitter i ett konferensrum omgiven av tre män som tycker att jag ”inte borde svinga så hårt på Twitter”. De låter hälsa att den manlige kollegan som startat tråden om mig är ångerfull och att det kanske är bäst för alla parter om vi bara hanterar det här internt. De ifrågasätter varför jag pratar med journalister om saken, de undrar vad jag har för agenda med det. Jag försöker få fram att det som hänt är ett tydligt exempel på sådant unga kvinnor råkar ut för ganska ofta, framför allt när man berättar om ett övergrepp och att jag tycker det är viktigt att stå upp för sig själv och andra tjejer. Men det är som att de tre manliga cheferna på det lilla krismötet inte hör vad jag säger. Det är som att mina ord studsar på deras skjortkragar och svettiga pannor, ut genom fönstret och pulveriseras i luften. Kollegan som dragit igång ett hatdrev mot mig är tydligen ångerfull. Men han säger det aldrig till mig.

Jag jobbar kvar på radion i ett år efter det men känner mig mer och mer ensam och utfryst. Mitt program är ett av de som går bäst, men nästan ingen på kontoret vill ge mig något stöd och pepp. Det är som att de backar och skapar en tydlig distans. Det har bara blivit värre efter att jag tog en ung tjej som var praktikant i försvar, efter att några män på kontoret återkommande kommenterat hennes kropp och tjatat om att hon skulle gå med på att ”kompishångla” med en manlig programledare i 45-årsåldern, för att han ”ju älskade unga tjejer”. Jag sa ifrån när de hållit på mot praktikanten under nästan en hel arbetsvecka. Efter det kallar de mig ”feminazi-Hitler”, även några kvinnor på kontoret har hängt på och kallar mig samma sak.

Stockholm, hösten 2012.

Det har gått flera månader sedan jag gjorde polisanmälan. Mitt liv har förändrats på många sätt, till det bättre och jag har inte tänkt på det där nu i sommar, i alla fall inte lika mycket som i våras. Eller jo, klart jag tänkt massor på det men mer på att polisutredningen tar tid. På ett sätt ger det ändå något slags hopp. Om polisen tar lång tid på sig kan det ju bero på att de förhör mina vittnen flera gånger. Det kanske betyder att han kallas in på förhör en gång till. Har jag tur så säger han emot sig själv. Han har ju flera gånger, till olika gemensamma bekanta kommit med olika versioner om vad som hände den där försommarnatten för sex år sedan. Till någon har han sagt att vi hade frivilligt sex och att vi hördes mycket efteråt, till en annan har han berättat att vi somnade med kläderna på och att inget sexuellt hände. Jag har ringt till polisen för att få dem att anteckna det och kanske också ringa in de olika personerna han pratat med som vittnen, men utredaren på polisen har inte ringt tillbaka. Jag har mejlat men ingen har svarat. Det kommer till en punkt när man börjar tycka det är jobbigt att behöva tjata. Nu har det gått några månader och jag är nykär i Linus. Vi träffades av en slump för några veckor sedan, mitt i sommaren och sen gick allt ganska snabbt. Han sa att jag inte var hans typ och jag sa lite syrligt att han absolut inte var min. Sedan fortsatte vi ändå att ses och nu har jag just kånkat några lådor med kläder och prylar till hans lägenhet några kvarter bort från min. Han är trygg och okomplicerad, snäll och smart. Jag berättade om våldtäkten och anmälan tidigt, han var tack och lov stöttande och helt förstående. Jag är ju inte direkt bortskämd med att folk är det så bara att Linus säger att det är rätt att berätta, rätt att anmäla och stå på sig, det fyller mig med ett nytt slags lugn. Jag har lämnat över det där i polisens händer nu, något jag bara för ett år sedan inte trodde skulle hända. Att ha gått till polisen, suttit ner framför en neutral och professionell person och berättat allihop har läkt mig mer än jag vågat hoppas. Att ha stått upp för sig själv och gått utan ånger och skam in på en polisstation, för att gå från att ha en berättelse till att också ha en formell anmälan, det är tydligen ganska läkande. Samtidigt är jag lite orolig över hur en eventuell rättegång kan bli. Tänk om han faktiskt blir åtalad? Tänk om jag har en chans? Trots att det gått flera år och inga konkreta bevis som DNA eller liknande finns. Men jag har ju läst om våldtäktsfall där män ändå blivit dömda, för att kvinnor haft så trovärdiga och tydliga berättelser. Peter, polisen som förhörde mig i vintras när jag anmälde, sa ju att min berättelse var trovärdig. Jag har många detaljer, har berättat för en terapeut och flera närstående som alla hörts av polisen i förundersökningen. Det är klart jag går runt och hoppas, även om jag försöker intala mig att det inte är så viktigt längre. Livet pågår, det har pågått parallellt med det här traumat i över fem år. Jag inser att jag helst av allt bara vill få ett svar, att väntan på att polis och åklagare nu ska komma fram till något är som att vara i tärande limbo. Jag hoppas men jag vet samtidigt att oddsen inte är på min sida.

Jag har varit i min tvåa några kvarter bort och hämtat post. Det är vardag och Linus är på jobbet, jag jobbar hemifrån och är mest i hans lägenhet nu. Några gånger i veckan går jag till min stökiga lägenhet och hämtar lite rena kläder, vattnar blommor och hämtar post. Jag ser kuvertet från polisen direkt när jag rafsat ihop den tunna posthögen från hallmattan, men jag vill inte öppna det förrän jag är tillbaka i Linus lägenhet. Helst vill jag att han ska hinna komma hem, så jag slipper vara ensam när jag öppnar det. Jag går tillbaka till Linus och hjärtat slår hårdare och hårdare så det känns genom bomberjackan. Jag kramar brevet i ena handen, handflatan svettas mot fönsterkuvertet.

Innan jag hunnit fram ringer mobilen. Det är mitt juridiska ombud Max. Han säger direkt att jag inte ska vara ledsen, att vi kan begära att få det överprövat. Han tar för givet att jag redan öppnat och läst brevet. Det har jag inte men nu när jag redan vet river jag upp det mitt på gatan. Några få små svarta bokstäver i skrivmaskinstypsnitt. Nedlagt i brist på bevis, brott kan inte styrkas.

Sal 26 i Stockholms tingsrätt, november 2019.

Ett av mina vittnen, Annika, sitter i vittnesbåset. Hon är ett år äldre än jag, har mörkt hår uppsatt i en tofs och är klädd i svart. Igår flög hon upp till Stockholm från Köpenhamn där hon bor med sin sambo och sin son.  Hon får börja berätta sin historia. Hennes röst är låg men inte svajig.
– År 2000 var jag 16 år och min väninna hade börjat chatta med en på en internetsajt och det var han som hade grundat sajten då som vi fick kontakt med… Och så bestämde vi att nästa gång vi åkte till Stockholm så skulle vi träffas och festa ihop.
Hon nickar mot mediemannen och fortsätter:
– Och han var på festen som vi kom till, i en sån källarlägenhet någonstans inne i stan…
Åklagaren avbryter. Han vänder sig till rättens ordförande och säger:
– Fru ordförande nu låter det som att vi kommer in på väldigt mycket detaljer, vilket vi var överens om att vi inte skulle göra. Annika sjunker ihop, hon säger in i den lilla bordsmikrofonen:
– Förlåt.
Åklagaren säger att det inte är hennes fel, sedan börjar flera personer i salen prata i mun på varann. Jag försöker hänga med och känner hur det bränner i tårkanalerna. Min advokat menar att Annika måste få berätta sin historia eftersom det är vad hon berättat för mig. Tillslut kommer man fram till någon sorts komprimiss. Min advokat vänder sig till Annika igen, han frågar:
– Har du berättat för Cissi Wallin i detalj om ett övergrepp som innebär att den här mannen har våldtagit dig?
Min tårar tränger fram och börjar rinna. Annika svarar utan att tveka, nu med tydligare röst.
– Ja.

Den historia Annika aldrig får berätta i rätten är ett trauma hon kommer få bära på resten av sitt liv. Vi har haft flera telefonsamtal om det.
När hon kontaktade mig hösten 2017 och vi pratade länge i telefon berättade hon väldigt detaljerat och trovärdigt om vad han utsatt henne för. Vi grät tillsammans då, hon hade burit på det här i över 15 år och knappt berättat för någon alls. Hennes kompis Camilla, som var med natten då mediemannen förgrep sig på henne, hade sett mitt inlägg på Instagram. Hon hade frusit till och sedan skickat en skärmdump till Annika med texten “det finns fler!”. Annika hade inte vetat att mediemannen som våldtagit henne när hon bara var tonåring även våldtagit andra unga tjejer. Hon kom från en liten stad i norra Sverige, beskrev sig själv som ett maskrosbarn. Hon och Camilla hade i stort sett rymt hemifrån för att gå på hiphop-konsert i Stockholm. De hade skramlat ihop pengar till tågbiljetter och vandrarhem. På den tiden, vid millennieskiftet, hade många tonåringar egna konton på olika nätforum. På ett av dessa forum hade Camilla skrivit i sin öppna dagbok att hon och hennes kompis snart skulle åka till Stockholm för att äntligen få se en av sina idoler spela live. Då hade en man som presenterat sig som en av de ansvariga på nätforumet kontaktat Camilla privat via mejlfunktionen och sagt att han var kompis med den kände rapparen och kunde fixa in tjejerna på en efterfest med honom och lite andra kändisar. Camilla blev överlycklig, bakom sin datorskärm i flickrummet i den lilla staden i norr. Några dagar senare mötte de upp de nästan dubbelt så gamla männen efter konserten och följde med dem till en studiolokal intill ett parkeringsgarage i centrala Stockholm. Mediemannen och hans kompis tog olika droger och insisterade på att Annika och Camilla skulle testa att lägga en liten lapp med en glad gubbe på tungan. De sa att det var ofarligt, smakade som godis och att man orkade festa hela natten om man tog det. De lät sig övertalas, för de ville ju så gärna orka festa och hänga med sin stora idol och hans coola gäng. Den kände rapparen dök dock aldrig upp och tjejerna började känna sig allt mer snurriga och illamående. De kom ifrån varandra i den stora lokalen med flera rum och Annika däckade i en säng hon hittade i ett av rummen. En stund senare vaknade hon till av att mediemannen satt på sängkanten och frågade hur hon mådde, om hon ville ha ett glas vatten. Hon nickade och han räckte över ett dricksglas med något som såg ut som vatten. Först efter några djupa klunkar upptäckte Annika att det var ren sprit. Sen föll hon in i en dimma igen. Nästa gång hon vaknade upp var det av att mediemannen hade klätt av sig och våldtog henne. Hon var som paralyserad, men kände stark ångest och smärta. Efter ett tag, när han gått iväg några sekunder lyckades hon resa sig upp och försökte stappla där ifrån, med byxorna nere vid anklarna. Hon hann ut i parkeringsgaraget innan hon såg sin vän Camilla ligga som avsvimmad i en bil med öppna dörrar. Mediemannens vän, mannen som sagt att han jobbade för det stora ungdomscommunityt var över henne. Annika hann tänka att hon och Camilla måste därifrån, sedan hann mediemannen ikapp henne och drog tillbaka henne in till rummet med sängen.

Det är varmt och kvavt i rättssalen nu. Annika får inte svara på några fler frågor. Sedan visas hon ut av en vakt. Hennes mörkbruna tofs försvinner utom synhåll genom dörröppningen innan en av vakterna stänger igen den tunga trädörren bakom henne.

Jag skulle haft ytterligare ett vittne här i dag, Karin, som blev drogad och våldtagen av mediemannen som 20-åring på ett hotell i Västerås. Han hade varit DJ på en bar i stan och hon hade varit ung student som han lockade med på en efterfest. Sedan var hon med om en näst intill identisk händelse som jag. Karin har också varit tyst om det i över 15 år. Så såg hon mitt inlägg på Instagram i mitten av oktober 2017. Snabbt därefter gjorde hon en polisanmälan, den lades ner eftersom brottet redan hunnit bli preskriberat. Hon har kämpat mot ganska svår psykisk ohälsa i flera år, så att dyka upp i rätten och sitta öga mot öga med mediemannen är ingenting hennes psyke klarar av. Min advokat har fått ett läkarintyg från hennes psykiater som han skickat in till tingsrätten. Vi vill få beviljat att spela upp delar av ljudupptagningen från hennes polisanmälan mot mediemannen, men tingsrätten säger nej. Ska hon vittna för att styrka min berättelse behöver hon komma hit personligen och sitta i rättelsen. Annars är det som att hon inte räknas. Deras krav är som att säga att Karin inte finns, att Karins berättelse inte existerar om hon inte orkar göra det Annika precis gjorde.


Stockholm, 2013.

Jag har vantrivts på radiojobbet ett tag när den stora tv-kanalen hör av sig igen. En manlig producent för ett av deras största program ringer en morgon när jag är på väg till radion.
– Skulle du kunna tänka dig att hoppa in som reporter på stan?
Det känns väldigt spännande och direkt efter att cheferna på radion ger grönt ljus tackar jag ja. Den manlige producenten på tv-kanalen vill att vi ska ses över en lunch och några dagar senare sitter vi på ett trendigt ställe inne i city mitt under lunchrusningen. Han är i 40-årsåldern och ser ganska trött ut. Han verkar märka att jag noterar det och säger att han sovit väldigt dåligt ett tag.
– Min fru lämnade mig nyligen och ja… Du kanske inte vet hur tufft det är att bli övergiven?
Jo, det vet jag, men han verkar inte intresserad av att få något direkt svar på sin fråga. Han fortsätter att berätta om sin skilsmässa, om hur hemskt det varit och om hur ensam han känner sig. Jag lyssnar och försöker verka genuint stöttande, fastän vi bara träffats i tio minuter och det känns lite konstigt att börja en jobblunch med just det ämnet. Men han pratar, och jag lyssnar. När klockan nästan visar ett så säger han:
– Men oj då, tiden går visst fort när vi umgås, vi måste ju prata lite jobb också.
Så skrattar vi båda två, sedan drar han upplägget för reporterjobbet. Tv-kanalen vill att jag börjar redan veckan därpå, vi kommer överens om att jag ska skicka några konkreta uppslag senare under dagen.
Samma kväll, när jag sitter hemma med min nya sambo Linus i vår lägenhet på Söder så får jag ett sms av tv-producenten. Han skriver att det hade varit en fantastisk lunch och att det känns så bra att få lära känna mig bättre. Jag svarar trevligt att jag håller med och ser fram emot att börja jobba tillsammans. Han svarar på det med ett hjärta.

Jag skickar in mina idéer och tv-producenten svarar snabbt att han verkligen gillar hur jag tänke. Han frågar om han får ringa upp och så pratar vi en stund i telefon. Vi bestämmer ämne och vinkel på mitt första reportage, det känns pirrigt i hela magen. Senare samma kväll smsar han mig igen, frågar hur jag mår och vad jag gör. Jag tänker att det är lite konstigt att höra av sig klockan elva på kvällen till någon man jobbar med och fortfarande knappt känner. Men jag svarar trevligt och lite kortfattat, han skriver tillbaka igen. Nu lite längre och mer detaljerat om att han försöker hantera sin ångest och ensamhet. Jag berättar för min sambo och han bara skakar på huvudet och säger trött:
– Vad är det där för konstig snubbe egentligen?
Jag svarar retsamt att han bara är sotis, tv-mannen är ju bara en kille med nära till sina känslor. Och det är väl bra, tänk om fler män var på det sättet.

Första reportaget i tv-kanalen går bättre än väntat, mina nerver håller tack och lov och jag kommer ihåg alla frågor plus får till en bra dynamik med de jag intervjuar. Min producent ringer direkt efter att det sänts och nästan skriker i örat på mig att det varit magiskt.
– Magiskt bra Cissi!
 Det känns äntligen som att jag fått en chans på ett ställe där alla bara inte avskyr mig, eller kallar mig ”feminazi-Hitler”. Jag får visa vad jag kan, får bra stöttning och har en egen producent som verkligen tror på mig. Det känns nästan för bra för att vara sant.

Men så börjar han, tv-mannen smsa mer och mer på kvällarna, även på nätterna av och till. Han skriver sina långa utläggningar om ensamhet och längtan efter kärlek. I ett sms skriver han ”jag drömmer om kärlek och du kanske kan förstå mig”. Det blir bara mer och mer obekvämt och jag vet inte längre vad jag ska svara, om jag ens ska svara. Men om jag inte svarar kanske han tar illa vid sig och straffar mig i jobbet. Lösningen blir någon slags kompromiss där jag väntar med att svara honom tills morgonen efter och då mest av allt prata om något annat. Då skickar jag någon ny idé jag har till ett reportage eller svarar bara med någon harmlös smiley.

Några veckor senare ska jag vara med i studion med några andra som jobbar med samma program. Vi sitter ett gäng kvinnor i tv-sminket och jag överhör hur två andra tjejer pratar om den manlige producenten. De säger att han gått över gränsen igen, men att de inte vet hur man bäst hanterar situationen. Jag tar mod till mig och går bort till deras sminkbord.
Så berättar jag, liksom viskar fram, vad han skickat till mig. Sen tar jag upp telefonen och visar några sms. De två tv-kvinnorna, kanske tio år äldre än jag, suckar och tittar på varandra. Sedan säger de i att han trots allt är harmlös, att han dricker lite för mycket ibland och inte menar något illa.
– Svara bara kort och trevlig så brukar han ge sig efter ett tag, säger den ena tv-kvinnan och ler brett.



Stockholm, 2013.

När året är på väg mot sitt slut vet jag att både radio- och tv-jobbet också är det. Mina kontrakt ska inte förlängas och det känns ärligt talat trots allt ganska skönt. Min sambo har fått en förfrågan om att jobba minst ett år i New York, på företagets kontor där, och vi bestämmer oss för att åka. Väl på planet börjar jag gråta hejdlöst, det släpper precis när vi taxar ut och är på väg att lyfta. Min sambo förstår ingenting och jag kan inte riktigt förklara. Att lämna Sverige är… Att lämna det som varit, allt som hänt, att också rent fysiskt lämna är som den största lättnad jag känt på flera år. Jag ska skriva, blogga, kanske skriva en bok? Jobbet som krönikör på tidningen har jag kvar, det är väl just nu den enda kopplingen till svensk media. Och jag har redan fått ett uppdrag i USA - att åka till en stor tv-kanal som sänder från Washington för att prata om att Sverige, ”världens mest jämställda land”, fortfarande inte har någon samtyckeslag. Precis innan vi åkte så var jag med och arrangerade en stor manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm, för att kräva att Sverige klubbar igenom en samtyckesreglering i sexualbrottslagen. Tusentals personer kom och all svensk riksmedia var på plats. Det var så skönt att få vara med och göra något som kändes viktigt på riktigt.

Under senare år har jag blivit alltmer intresserad av att opinionsbilda om sexualbrott och vikten av samtycke. Det var först efter prataomdet 2010 som jag verkligen fattade hur många kvinnor som råkar ut för samma sak som drabbade mig. Steg för steg har jag förstått hur många vi är, hur tysta vi varit, hur tystnaden fortfarande kontrollerar våra liv. Någonting har hänt, kvinnor verkar börjar lyfta på sina lock inför varandra allt oftare och låter det pysa ut. Jag har fyllts av en vrede, men det går ju inte att bara gå runt och vara förbannad över sakers tillstånd så jag gör allt jag kan för att försöka kanalisera ilskan i handling och viktiga ord. Men i svensk mediebransch är det som att simma i sirap och kvicksand. Många säger välformulerade saker om feminism och jämställdhet, men få är intresserade av att prata om elefanterna i rummet. Stora, klampande elefanter som ramlar in i unga kvinnors privata sfärer och plattar till det vi tror på, det vi drömmer om. Jag förstår inte rädslan för att ta tag i det som behöver tas tag i, samtidigt som jag fattar precis hur rädsla känns. Men det är den där ensamheten och orkeslösheten som slår till en gång på gång när man försöker säga ifrån men inte får gehör som ung kvinna i en mansstyrd bransch. Är Sverige en för liten värld för att vi ska våga säga ifrån? Eller är det såhär överallt, för kvinnor som bara inte orkar flera ord och händer som tar sig frihet på frihet?
Vi landar på Newark utanför New York och när vi baxar ut våra enorma resväskor till taxin i full snöstorm sprider sig ett totalt lugn inuti. Jag är framme, jag är i ett nytt kapitel. Det kanske äntligen har blivit dags att känna sig helt fri.

När jag några dagar senare kommer fram till Washington är det iskallt och klarblå himmel. Jag tar en taxi från tågstationen och ser Vita huset genom frostiga bilrutor. Framme på tv-stationen möts jag av varma leenden, kvinnliga producenter och peppande ord om svensk feminism.
– You seem like a badass Swedish tiger, skrattar en av programledarna, en beslöjad kvinna i min ålder.
Programmets målgrupp är främst unga kvinnor och de hade sett mig hålla tal på vår svenska samtyckesmanifestation, i något klipp på Youtube. Jag är nervös men har rabblat all fakta på engelska säkert hundra gånger framlänges och baklänges. Programmet har nästan två miljoner tittare, ett så kallat litet program med amerikanska mått mätt. Vi sätter oss i studion, det är som att vara med i en amerikansk serie. Nerverna känns som om de sitter utanpå strax innan den röda lampan börjar lysa. 3, 2, 1 så är vi live och jag försöker få benen att sluta skaka under glasbordet. De två stencoola programledarkvinnorna tittar allvarligt på mig, sen säger den ena:
– So you mean that a country like Sweden doesn't have a law for sexual consent?
– No, not yet, svarar jag. Sen fyller jag i:
– But we’ll fight for it.

Tiden i USA är ren läkning. Jag vill aldrig flytta hem, får ångestpåslag av bara tanken på vintern i Stockholm med håglösa ansikten utan uttryck, fobin mot att stå upp för minsta sak och de fina orden utan mening. Det är i och för sig ganska många fina ord utan mening i New York också men jag upplever ett helt annat känsloregister. En helt annan öppenhet.
Jag går på feministiska workshops och föreläsningar, ser kvinnor göra spoken word om sina trauman av sexuella övergrepp. Jag gråter ihop med kvinnor jag aldrig träffat innan, vi skriker och förbannar patriarkatet tillsammans i sunkiga källarlokaler i Chelsea. Jag hamnar på snobbiga kvinnliga nätverksträffar på Upper East side, bland rika tanter som ser ut som Dolly Parton och pratar om att den kvinnliga revolutionen snart är här. Deras glöd läker mig, jag börjar läka mig själv. Det blir vår och försommar i New York och jag säger till min sambo, som nu är min fästman, att jag aldrig vill flytta hem igen. Detta är mitt element, min helande process. Jag har trappat ner på mina antidepressiva och har slutat vakna av mardrömmar flera gånger varje natt. Jag har några nya vänner som inte stämplar mig, de vet ju inte ens allt om allting som hänt mig i Sverige. Jag orkar inte dra hela storyn, inte än.


Stockholm, 2014.

Fast vi åker ändå hem till Sverige igen för jag blir på smällen. Det är svensk sommar och allting känns lite lättare. Jag är nygravid och hyfsat livrädd för vad vi har gett oss in på. Samtidigt känns det helt naturligt. Jag är ju snart 30, har varit ihop med Linus i nästan två år och ser ett starkt ljus i en annars ganska trång och mörk tunnel. Vi är jetlaggade och jag kräks halva dagarna. Det är ändå en annan, ny känsla att vara här hemma igen. Jag har fått perspektiv, de amerikanska feministerna har injicerat mig med ny kraft och nytt mod. Jag har skalat av och hyvlat bort mina värsta sorgkanter, befriat mig från en oro som nästan hade fått ett eget liv. Den oron och de hjärnspökena har tystnat i huvudet och det är nästan för bra för att vara sant. Jag tänker att det nog inte är bestående, så pass cynisk har jag blivit genom åren. Men just nu känns det som att andas lite ny och frisk luft.

När vi varit hemma i Stockholm bara några dagar får jag en förfrågan om att vara gäst i ett tv-program. Det låter ganska spännande men så inser jag att mediemannen, min våldtäktsman, jobbar i samma lokaler. Jag frågar redaktören som hör av sig om han jobbar med just det programmet, hon svarar att han inte gör det. Jag frågar om det kanske är möjligt att de kan lösa så jag slipper springa på honom den lilla stund jag ska vara där, jag har ju ändå anmält honom för våldtäkt några år tidigare. De kanske kan ta in mig en annan väg än förbi där han sitter och jobbar? Redaktören låter stressad på rösten och ber om att få återkomma efter att hon pratat med sin chef. En stund senare skickar hon ett sms där hon skriver att de tyvärr inte kan lösa så jag inte riskerar att träffa honom. Hon skriver att han ju inte är dömd och de kan inte särbehandla någon negativt på grund av den här sortens anklagelser. Men hon poängterar att jag ändå är välkommen som gäst i programmet, det är bara att ringa om jag ångrar mig. Några dagar senare ser jag att han är med i samma tv-program.

Jag blir sjukskriven av alla graviditetsåkommor men vi hinner åka tillbaka till New York en sväng till innan foglossningen blir ett helvete. En sista resa som barnfria och ansvarslösa. Jag ogillar verkligen att vara på smällen, fast det är ändå betydligt mer harmoniskt än att hanka sig fram som frilans inom svensk media. Jag tänker att man kanske ska göra något annat. Kanske borde jag bara byta bana helt. Bli sjuksyrra? Socionom och jobba med utsatta kvinnor? Först ska jag bara klara av den nya verkligheten som någons mamma. Helmer föds på BB Stockholm i februari 2015 och allting blir något annat. Ett fokus långt bortom att pejla av vem i mediebranschen och i de rätta och viktiga klickarna som tycker vad om en.

Våren 2015 rullar jag barnvagn och fikar med folk runt om i stan, även många gamla kollegor och bekanta från medievärlden. Det som slår mig är den rädsla många tycks känna. Den där rädslan som gör att man, trots att man vet massor om sviniga män med makt, inte vågar gå ihop med andra och försöker skipa rättvisa. Jag har lärt känna många kända och profilerade feminister genom åren, men i dag ser jag dem i ett lite annat ljus. Var finns det samlade systerskapet, det som krävs när det bränner till? Många av dem verkar mest sitta i olika poddar och paneler och prata om sitt eget feministiska tyckande. Men när jag frågar om mäktiga män som jag hört saker om, så blir de tysta. Då heter det att man inte ska springa andras ärenden, att vi kanske inte har hela bilden. Egentligen sitter vi på så mycket samlad dynamit, men ju mer jag pratar med svenska feminister, desto mer börjar jag tappa tron på att vi verkligen kan tända dynamittråden tillsammans för en annan framtid. Vem ska våga dra första tändstickan? Så som jag sett amerikanska feminister göra, som jag sett dem elda upp varandra till att våga göra, gång på gång. Jag har suttit i feministiska sammanhang i Brooklyn, med nästan bara svarta och bruna kvinnor som pratat om att våga ”call out” – namnge – sina förövare och förtryckare. Men när jag sitter med vita medel- och övre medeklasskvinnor i Stockholms innerstad så låter det helt annorlunda. Där finns ingen glöd, snarare en molande ängslighet för att inte få vara med i rätt kretsar.

Mediemannen som våldtagit mig har fått ett nytt jobb. Sedan några år, ungefär sedan strax efter att min polisanmälan mot honom lades ner, har han jobbat som ledarskribent på en stor tidning. Hans profil är socialist och feminist och han skriver numera allt oftare om vikten av kvinnokamp och att krossa patriarkatet. Jag börjar märka hur fler och fler av mina kvinnliga branschkollegor delar hans texter i sina sociala medier, tillsammans med emojis föreställandes knutna nävar och hjärtan. Jag tror knappt mina ögon. De här kvinnorna vet ju… Jag har ju berättat om vad han gjort. Jag har sagt till flera av dem att jag polisanmält honom. De har sett mig i ögonen när jag berättat. Ändå delar de nu hans feministiska texter med peppande knutna nävar. Så lätt blir han en av oss, en tydlig och viktigt feministisk röst i debatten. Det börjar också dyka upp selfies med honom. En prisvinnande känd kvinnlig feminist postar i sina sociala medier hur hon och han, min våldtäktsman, äter middag ihop och skålar med varsitt glas vin. Han lägger själv upp en selfie med sig och statsministern. Han har också fått ett eget radioprogram i public service, temat är ofta rättvisa och jämställdhet. De uppburna media- och kulturfeministerna delar friskt, lägger in egna texter som ”Han säger det bäst, lyssna på honom och stå upp för kvinnor!”, ”Åh han sätter precis huvudet på spiken, läs här!”. Han har blivit en legitim feministisk röst. Jag har blivit ett obekvämt problem.

Sal 26 i Stockholms Tingsrätt, november 2019.

– Jag menar att Cecilia Wallin Blomberg begick brotten med uppsåt.
Åklagaren visar mina inlägg i sociala medier på en storbildsskärm. Han läser innantill med lite släpig röst. Stora delar av den första rättegångsdagen har hittills handlat om hur min förövares liv förstörts. Hans liv är i spillror på grund av mig. Hans ära och heder är djupt sårade, skakade och skadade. Det är en surrealistisk mardröm att uppleva i vaket tillstånd. I en rättssal måste man hålla ordning, det finns vakter som bevakar varje rörelse och vartenda ord. Även om man vill resa sig upp och skrika så sitter man tyst och tar in vad som sägs. Hela narrativet den här dagen upplever jag som i en dålig amerikansk tv-serie: Strunt i vad mannen med den sårade hedern sagt och gjort – låt oss fokusera på kvinnan som inte haft vett nog att hålla tyst.
Jag tänker när jag sitter där och lyssnar på åklagaren att ja, jag har gjort detta med uppsåt. Jag berättar sanningen och jag har goda skäl till det. Men det är ingenting jag får en chans att berätta om. Åklagaren låter istället honom berätta vidare. Om sina krossade drömmar, sin begränsade frihet och om sina barn, om hur gamla de är hösten 2017 och hur jobbigt det är att de inte blivit bjudna på kalas eftersom jag outat deras pappa som våldtäktsman.

Uddevalla, sommaren 2004.

Jag är 19. Om bara några veckor ska jag börja spela in långfilmen där jag fått en huvudroll. Det är overkligt, mer overkligt än jag trodde det skulle kännas. Jag är knappt glad eftersom det är så svårt att greppa. Hur ska mitt liv bli nu? Jag som alltid varit fladdrig och velat göra allt på en gång. Jag som drömt om så mycket och tvivlat på mig själv i så mycket. Människor har alltid verkat ha lite svårt att placera mig. Var jag den duktiga och ambitiösa tjejen eller var jag mer stökig, störig och allmänt ”för mycket”? Jag har alltid pratar för högt, för mycket. Jag har alltid haft lätt att ta för mig och fått killar att gilla mig fast jag aldrig varit sådär typiskt tjejigt snygg. Jag har alltid sökt kickar och pushat gränser. Men jag har också alltid känt mig hudlös. Som en öppen bok och utan skyddsväst. Impulsiv, känslostyrd, känslig, udda, kreativ, modig, stökig, brokig, bråkig och rädd. Det passar inte så bra i en småstad men det är ju allt jag vetat om. Mitt liv är här och har alltid varit. Uddevalla är min verklighet. Att växa upp som ung tjej som aldrig riktigt passat i någon av de få tjejmallar som tilldelats en i en sömnig småstad vid havet, det har aldrig varit enkelt. Det har varit en ständig kamp för att bara känna sig okej. Lite mer accepterad, lite mindre dömd. Det har varit obarmhärtigt emellanåt. De har rispat i min tunna hud för att jag varit dum nog att blottat den. De som inte klarat av att se en ung tjej med stora drömmar och många brokiga, ibland helt motsägelsefulla sidor. De som inte velat se luft under hennes vingar. Staden vid havet som alltid verkat sova mer än den varit vaken vill inte se såna som mig flyga. Ändå har jag av någon konstig anledning aldrig slutat försöka. Nu ska jag få flyga högt och efter år av misslyckade försök att lyfta om så bara litegrann så har vinden tagit tag i mig. Det viskas såklart om att jag inte är värd det. Men så är det i småstäder. Så kanske det är för alla unga tjejer som alltid varit lite för mycket. Men jag borde bara vara glad. Ändå är det svårt att ta in och känna nästan någonting alls. Vem ska jag bli nu? Hur ska jag bli det som jag alltid varit i mina drömmar, fast på riktigt och med en tunn hud? Full av små sår som inte riktigt vågat börja läka.

Den märkligaste omställningen är att gå från att vara en så kallad vanlig tonårstjej i en småstad till att bli någon slags känd person. Jag känner inga kända personer alls. Jag har aldrig ens försökt sätta mig in hur det är att bli igenkänd på stan och att fler vet vem man själv är, än man vet vilka dom är. Jag har såklart drömt… Om att bli någon som andra tycker är begåvad och någon som kan beröra. Jag har alltid trivs i ljuset fast bara när jag väljer det själv. Det har varit naturligt för mig så länge jag kan minnas att stå inför människor och agerar, prata och sjunga. Barnteatern, musik-showerna hemma i vardagsrummet, att av någon nästan oförklarlig anledning utsatt mig för att ställa mig inför hela skolan och sjunga på skolavslutningen. Det har varit som ett driv inom mig, att berätta och beröra. Mamma säger att jag har en låga som brinner. Hon hade också haft det, kanske har hon det än fast hon inte lever ut det längre. Men jag har aldrig riktigt längtat efter att bli känd, liksom bara för att vara känd. En del av mig är ju också ganska introvert. Jag klarar inte av för stora folksamlingar och när jag träffar för mycket folk blir det nästan som kortslutning i huvudet. Mamma säger att jag är lik henne på så många sätt men jag förstår inte riktigt hur hon menar. När jag frågar vad hon drömde om i min ålder svarar hon lite kort och undvikande, som att det bor en sorg därinne hon inte orkar släppa ut. Mamma säger att ingen ska få släcka min låga, såsom de släckte hennes. Jag vill veta mer, ställer fler frågor men mamma verkar inte vilja öppna upp sig om sina tonår. Hon upprepar bara att jag ska vara stark, att jag inte ska låta någon släcka lågan som brinner inuti.



New York, oktober 2017.

Det är högsommarvärme och jag har en tunn vit klänning med svarta prickar. Södra Manhattan badar i sol och värmen är nästan outhärdlig. Min man och vår tvåårige son är på ett museum med bra luftkonditionering och jag tar några timmar till att jobba ikapp olika frilansjobb. Jag skriver fortfarande krönikor i den där morgontidningen och skriver även för några olika sajter, både reportage och krönikor. Livet är ganska bra och stabilt, jag känner mig vuxen. Vi är en liten familj, vi har en ordnad ekonomi och lyxen att vara i New York några veckor per år. Min mans jobb har ett kontor här och han jobbar där när det behövs. Vår lilla tvåa vi hyr i Little Italy har en AC som knappt fungerar så jag har tagit min laptop och flytt värmen till en klassisk amerikansk diner några kvarter bort. Deras AC surrar ikapp med ljudet från storbilds-tv:n vid baren. Jag sitter med hörlurar i ett hörn och dricker iste. Det är en helt vanlig frilansarbetsdag så som de ofta ser ut när vi är på resande fot. Dinern är ganska folktom, lunchen är över och jag ska bara jobba någon timme till innan jag ska möta resten av familjen på stan. Jag knappar på min dator, lyssnar på lugn instrumental musik i lurarna för att avskärma mig själv från andra intryck. Mitt iste tar slut och jag vänder upp blicken för att få ögonkontakt med servitören och beställa en till. Då ser jag något på storbilds-tvn som får mig att stanna kvar vid skärmen. Det rullar stora rubriker på en nyhetssändning och orden ”sexual abuse” upprepas. Det handlar om en känd Hollywoodproducent som pekas ut av massor av kvinnor för övergrepp. Tidningen New York Times har precis publicerat en lång artikel med vittnesmål. Jag tappar fokus på allt annat, öppnar en ny flik på datorn och går in på tidningens sajt. Artikeln ligger överst och rubriken lyder: ”Harvey Weinstein Paid Off Sexual Harassment Accusers for Decades”. Jag börjar läsa. Desto mer jag läser, desto mer reagerar min kropp. Det känns i magen. Det blir som ett mullrande illamående som växer för varje mening jag tar mig igenom. Jag tappar all uppfattning om tid och rum och sugs in i texten. Tårarna börjar rinna och droppa ner på tangentbordet.

En kort stund senare kommer ett sms från en kompis hemma i Sverige. Hon länkar till artikeln jag just läst och säger att jag ska läsa, för den påminner ju på vissa sätt väldigt mycket om det jag varit med om. Jag svarar på hennes sms:
”Jo, jag läste precis och den väcker liksom nåt fysiskt i mig”.
Hon svarar:
”Du har ju också råkat ut för en Weinstein”.

Han, mediemannen jag nästan lyckats förtränga, men vars feministiska texter ganska ofta dyker upp i flödena på mina sociala medier, är ju ingen Hollywoodkändis. Men jag tycker ändå att hans maktmissbruk påminner väldigt mycket om Harvey Weinsteins, filmmogulen som systematiskt utnyttjat kvinnor som var i beroendeställning till honom. För mig framstår mediemannens agerande mot unga kvinnor i betydligt lägre positioner som väldigt likartat . Allt jag vet om honom, efter vad ganska många svenska mediekvinnor och flera andra berättat genom åren, stämmer in på det New York Times skriver om Weinstein. Trots att de kvinnor som berättar öppet om Weinsteins övergrepp lever andra liv än jag så är det som om deras ord i tidningen handlar om mig. Det är som om de ger mig en röst. En röst och en kontext jag aldrig trott jag att skulle kunna läsa om i en stor artikel i en världskänd tidning.

Vi stannar några dagar till i New York och brittsommarvärmen. Jag är som ett öppet sår igen men får försöka hålla ihop för min sons skull. Jag och min man pratar om Weinsteinartikeln och vad den river upp hos mig, men jag har svårt att formulera hur det känns. Det är ju en slags fysisk upplevelse. Jag läser också New York Posts text om Weinsteins övergrepp på unga kvinnor och känner igen mig ännu mer. Det är nästan surrealistiskt att de kvinnorna kan och får berätta. Hur får man ens en öppning att berätta? Går det alltså att prata om sånt här öppet? Allt jag varit med om, alla år av skam, skuld jag lagt på mig själv, tystnadskultur och straffande när jag försökt bli hörd har ju gjort mig helt övertygad om motsatsen. Jag är en annan nu och det som hände är begravt. Men bara en enda artikel i en tidning river upp och skakar om i grunden. Jag börjar fundera på om man någonsin kan gå vidare och begrava? Är man kanske inte fri förrän man berättat allt? Varje dag veckan efter att jag läst vittnesmålen mot Weinstein blir jag mer och mer säker. Flera av hans offer har varit tysta ännu längre än jag. Nu kanske de äntligen känner sig fria? Nu när de lagt den där skavande och tärande skammen där den hör hemma: Ute i ljuset. Varför väljer de annars att utsätta sig för att kliva fram och säga sanningen?



Toronto, oktober 2017.

Vi sitter i mormors kök. Hon bor högst upp i ett hyreshus i en betongförort till Toronto. Hon flydde från Polen och kommunismen i början av 1980-talet och har stannat i Kanada sedan dess. Mamma och jag har aldrig hälsat på henne tillsammans förut, det här är första gången som vi är i Toronto nästan hela släkten. Mormor har fyllt 90 men är obegripligt pigg. Hon rör i två stora grytor samtidigt i sitt lilla kök och pratar oavbrutet. Min polska har aldrig varit särskilt bra så mamma får översätta. Vi kommer in på nyheten om Weinstein, jag har berättat för mamma om den på resan hit. Hon kan inte läsa engelska så bra så jag sammanfattar vad den handlar om. Mamma undrar om mormor vet vem Weinstein är. Mormor tittar upp från sin surkålssoppa och säger högt på polska:
– Är det någon korrupt politiker?
Nej, säger mamma. Hon berättar att han är en mäktig man i Hollywood som utsatt unga kvinnor för liknande saker som den kände, mäktige mediemannen i Sverige utsatt mig för. Mormor känner till min historia, hon och mamma pratar om nästan allt. När min polisanmälan om våldtäkt lades ner 2012 blev mormor rasande. Vi har inte pratat så mycket om hela grejen sedan dess. Det finns inte så mycket mer att säga. Men jag vet att hon har väldigt ont av att jag aldrig fått någon upprättelse. Mamma har sagt det.

Mamma tänder en cigarrett och berättar för mormor om kvinnorna som nu kliver fram och vittnar om Weinstein. Det tåras i ögonen på mormor, hon sträcker sig efter en kökshandduk på köksbänken och torkar sig snabbt i ansiktet. Hon är inte typen som gråter. Sedan sätter hon sig mittemot mig vid det rangliga köksbordet med vit spetsduk, tar tag i båda mina underarmar med sina knotiga och taniga händer och säger:
– De där männen ska inte få komma undan i 70 år till. Det måste bli annat nu än när jag var ung flicka.
Jag vet inte vad mormor råkat ut för, jag kan bara gissa. Mamma har aldrig berättat hon heller, vare sig om mormors eller hennes egna sår. Men de är kvinnor som varit unga i en tid som varit ännu värre än min. Jag vill verkligen fråga men vågar inte. Jag förstår någonstans att om man haft sår och trauman inom sig i 50,60,70 år så kan det kännas för smärtsamt att sätta ord på. Vi sitter tysta en liten stund, mamma fimpar i en askkopp i fönstret. Mormors gamla tjock-tv, som alltid står på i bakgrunden, visar plötsligt ett nyhetsinslag om Harvey Weinstein. Det är som ett tecken. Vi gråter lite allihop. Inte dramatiskt och svulstigt utan stillsamt. Några tårar var. Det har vi aldrig gjort tillsammans innan. Sedan säger mormor barskt att vi får skärpa oss för nu är maten klar och man kan inte gråta i soppan. Så äter vi surkålssoppa och pratar om annat. Det ska tydligen bli regn i centrala Toronto ikväll.



Stockholm, 15 oktober 2017.

Jag är jetlaggad och dricker kaffe i höstblåsten på Mariatorget. Vi landade på Arlanda två dagar tidigare och jag bestämde mig på planet hem. Vi flög nattflighten och alla andra sov utom jag. Jag satt klarvaken i det obekväma flygplanssätet och lyssnade på gamla låtar från mitten av 00-talet. Låtar som jag lyssnade på om och om igen precis innan och efter det som hände hemma hos mediemannen. Det är som om jag vill tvinga fram smärtan. Jag vill minnas mer, påminnas om hur mycket det som hänt skadat mig i grunden. Nu är jag 32 och lever långt bort från den sunkiga andrahandsettan i söderförorten. Mitt liv är på många sätt fantastiskt. Är jag en total idiot om jag, likt kvinnorna som Weinstein utsatt, kliver fram nu och berättar? Jag diskuterar med mig själv på planet över Atlanten. Försöker väga för- och nackdelar mot varandra. Hur kommer mitt liv att bli om jag skriver ut på sociala medier vad han heter och vad jag anmält honom för? Han kommer garanterat att stämma mig för förtal, det har han hotat med i över ett decennium. Fast vad gör det, vad kan det göra? Jag tittar på min tvåårige son som sover mot min mans axel i sätet intill. Hans små fingrar kramar kudden med Musse Pigg-tryck som mamma köpte till mig i Paris när jag var liten. Det finns inget att överväga. Jag inser att jag står vid ett vägskäl. Och att den ena vägen leder åt ett håll, som jag aldrig kan gå om jag vill kunna se mina barn i ögonen.

Vi landar i ett dimmigt Stockholm och trots att jag inte sovit en blund känner jag mig helt klarvaken. Någonstans i mörkret över Atlanten bestämde jag mig. Jag kunde försöka fortsätta intala mig att det inte spelar någon roll, att det jag varit med om mår bäst av att fortsätta förvaras i den igentejpade lådan inombords. Men det är en lögn. Jag vet ju, jag känner i hela kroppen att varenda kvinna som varit med om det jag varit med om har ett primitivt behov av att berätta. Och nu kanske tiden är inne. Nu kanske vi kan berätta och bli hörda. För jag brinner också av längtan efter att få berätta för världen vem han är och att jag är den vars liv och karriär som tagit stryk. För något han gjort mot mig. Han hade tagit någonting ifrån mig och hela samhällsordningen hade lagt en skuld och en skam på mig, som aldrig borde blivit min att bära. Nu, efter drygt elva år är jag redo att placera den skammen och skulden där den har hört hemma från första början.

Jag sätter mig på mitt favoritcafé på Mariatorget och beställer en kaffe till. Det är en timma kvar tills jag ska hämta på förskolan så jag har lite tid att försöka läsa ikapp allt som hänt på nätet sedan de stora avslöjandena om Weinstein. En hashtag har just börjat spridas på Twitter, för bara några timmar sedan har skådespelerskan Alyssa Milano twittrat:
“If you’ve been sexually harassed or assaulted write ‘me too’ as a reply to this tweet.” Hashtagen metoo har exploderat, men inte så mycket i Sverige ännu. Det kommer plötsligt ett meddelande från en känd tv-kvinna som jag är ytligt bekant med. Hon länkar till ett inlägg hon nyligen lagt upp på Instagram, jag har redan sett det men inte hunnit kontakta henne. Hon vill ha stöd och prata om vad som kan hända nu. Hon har vågat men känner sig ensam. Inlägget handlar om en väldigt känd manlig tv-profil som hon jobbade med i många år. Nu har hon publicerat en bild på honom med en kort text om att han är Sveriges svar på Harvey Weinstein. Inga detaljer men tillräckligt tydligt för att det ska slå ner som en bomb. Två dagar senare har hon lagt till hashtagen metoo, efter att Alyssa Milano satt fart på den på Twitter. Jag känner mig yr. Det är svårt att greppa allt som händer men jag försökte hålla mig lugn. Jag har ju bestämt mig, måste bara lyckas formulera det där inlägget först.

Bara några minuter senare kommer ett meddelande från en annan bekant som länkar till ett annat inlägg på Twitter. Det är en svensk tv-producent som nu bor i Hollywood som har skrivit öppet för alla sina följare att mediemannen som våldtagit mig är Sveriges svar på Harvey Weinstein. Han nämner hans för och efternamn, men inte mig. Jag läser det flera gånger och kan knappt andas. Vi har aldrig pratat med varandra, jag och tv-mannen, men menar han ändå mitt fall? Känner han till ännu fler än de jag vet om? Jag skriver till honom privat och han svarar snabbt.

Jag: ”Hej. Tack för att du vågar och pratar.
Antar att du syftar på mitt fall med honom eller vet du fler?”
Han: ”Hej! Talar om det och allt annat som han gjort... det är du som skall tackas för att du stått upp och vågat. Hemskt att det tystas ner och att inte andra stöttat. Hoppas att det kan vända nu. Kör på, ut med hela historien, om du orkar. Jag kommer inte backa ner.”
Jag: ”Jag håller på och förbereder ett inlägg där jag namnger, med min polisanmälan…”
Han: ”Jag har vetat en del, men fick höra detaljer i veckan som fick mig att vilja spy. Pallar inte mer. Jag har inget att förlora, lever ett privilegierat liv, är inte rädd för någon, då blir det min skyldighet att göra det lilla jag kan.”

Vi chattar en stund och han peppar mig. Jag fylls av ilska och vrede. Men också av styrka och näst intill obeskrivlig kraft. Allt jag redan läst under hashtagen metoo känns som en missil i magen. Det är inte längre tal om att fortsätta välja tystnaden och intala sig att den ska göra en fri. Jag öppnar anteckningar i mobilen och börjar skriva. Orden går inte att hejda, de skriver sig själva.

Sal 26 i Stockholms tingsrätt, november 2019.

– Jag tror att vi är överens om att uttalandena innebär förtal.
Åklagaren ska prata mycket i dag. Nu är det dags igen. Han tittar ner i sin stora pappershög mer än han tittar mot mig. Jag sitter där jag sitter på den knöliga stolsdynan. De cirka 30 personerna på åhörarbänk är så tysta att man kan höra deras andetag, någon är täppt i näsan så det visslar lite när hen andas. Åklagaren fortsätter:
– Målsäganden är lätt att identifiera i alla inlägg och alla inlägg ska ses i ett sammanhang. Frågan är om det varit försvarligt av Cissi Wallin att publicera inläggen, och det är precis vad det här målet handlar om. Jag tycker inte det varit försvarligt.
Han flikar in att man visst ska få berätta sin historia, men inte så som jag gjort. Man kan berätta om en våldtäkt och vem man menar har våldtagit en för en handfull vänner, sin familj, kanske någon terapeut eller så. Det kan finnas gränsfall, menar åklagaren. Sedan fortsätter han:
– Men jag tycker inte ens att detta är ett gränsfall. Förtalsbestämmelsen är i Sverige en gräns i yttrandefriheten i förhållande till respekt för den personliga integriteten.
Jag försöker ta in vad han faktiskt säger. Jag antecknar med en slö bläckpenna på några linjerade papper jag lånat av min advokat som sitter bredvid. Om en stund är det min tur att svara på åklagarens frågor och då vill jag bemöta lite av det han sagt. Jag skriver bland annat ”nyttjat min grundlagsskyddade yttrandefrihet” och ”mest sannolikt - att över tio kvinnor ljuger om samme mans övergrepp eller att han ljuger?”. Sedan kommer jag på att det inte spelar någon roll om det jag berättat om är sant. Det spelar ingen roll om tio, 15 eller 100 andra kvinnor säger samma sak om honom. Enligt svensk lagtext är förtal ändå förtal. Det är som att luften sakta pyser ur mig. Jag sjunker längre ner i den knöliga stolsdynan där det innan mig suttit mängder av förövare, bedragare och mördare.



Stockholm, 16 oktober 2017.

Det har gått ett dygn till sedan vi kom tillbaka till Sverige från New York och Toronto och jag sitter på samma stol på samma café som dagen innan. Jag hade tänkt lägga upp mitt inlägg om mediemannen och övergreppet redan igår kväll men hjärtat hade rusat lite för snabbt. Vi har pratat om det hemma och min man stöttar mig fullt ut. Jag behövde ändå sova på saken och landa i att detta oåterkalleliga verkligen är det som behöver ske. Det är det. Jag känner att jag aldrig mer kommer att kunna se mig själv i spegeln om jag inte berättar. Han, mediemannen har missbrukat sin offentliga ställning och sin makt i så många år. Han har lurat och lockat så många unga tjejer på samma sätt som han gjorde med mig. Vi trodde att han var god, vi trodde att hans fina ord om jämlikhet var på riktigt. Vi hade inte förstått att alltihop varit en fälla. Efter mitt samtal med tv-mannen igår, han som namngivit min förövare på Twitter och kallat honom ”Sveriges Harvey Weinstein”, har jag blivit ännu mer övertygad om att det finns fler offer. Jag blir rädd för att mediemannen fortsätter. Om jag inte berättar sanningen kanske han utsätter ännu fler unga kvinnor. Jag kan inte leva med mig själv om jag inte gör det jag kan för att förhindra det.

Det regnar och har redan börjat skymma utanför. Om ens solen har gått upp i dag. Jag sitter på min stol på fiket på Mariatorget och sveper en dubbel espresso. Snart ska jag hämta på förskolan igen, det är vår städvecka i föräldrakooperativet. Men innan dess vill jag lägga upp mitt inlägg. Nu har jag en kontext jag längtat efter i nästan tio år. Jag öppnar texten i anteckningar på mobilen och läser igenom en sista gång. Den börjar med att jag skriver ut hans namn och att han är den mäktiga medieman som drogade och våldtog mig 2006, när jag var 21 år gammal. Jag skriver att jag polisanmälde honom flera år senare men att det lades ner, såsom det nästan alltid gör när det handlar om sexualbrott. Sedan skriver jag:

”Män med makt. Hur de tillåts hålla på. I åratal. Hur många kvinnor kan de utsätta innan de förlorar sina fina positioner? Hur kan chefer, kollegor och vänner som mycket väl vet vad som pågått/pågår hålla dessa as om ryggen?

Jag borde ha skrikit ut hans namn för länge sedan. Men priset, för inte bara min utan mängder av andra kvinnor han också utsatt för sitt kvinnohat... Priset för vår rättvisa har känts för högt. Men nu finns det inget pris längre. Kan jag se mig i spegeln om jag inte varnar andra, rentav räddar andra från en av alla dessa gränslösa män mitt ibland oss? Nej det kan jag faktiskt inte. Och han får väl kontra med en stämning om han vill. Väljer rättsväsendet att prioritera det, samtidigt som anmälningar om mäns sexuella våld läggs ner på löpande band, då visar samhället sitt svek än en gång. Sveket i att inte ta våra berättelser på allvar. Att inte ens ge oss ens ett värdigt försök till upprättelse.

Hur många sexuellt ofredande män finns det i världen? Well, jag drar i alla fall fram en till av dom i ljuset. Och jag gör det som mängder av så kallade branschkollegor borde gjort för längesen - agerar. För min historia är verkligen inte den enda. Det finns så mycket smuts, så mycket polerad feghet bara man hackar lite i isberget. Och framförallt - så mycket väldigt tydliga signaler om att man överlag värderar vita mäktiga män och deras "anseende" mer än kvinnor de bestämt sig för att göra vad de vill med. Det stora sveket kommer därifrån. Från de som vetat men inget gjort... //stängt kommentarsfält enbart pga vill ej ge underlag att säga att jag driver hatmobb/drev. Min historia, hans brott #hansskam #metoo #vågaberätta #womenspeakingup #bryttystnaden”.

Texten får duga, tänker jag medan jag läser den en gång till vid cafébordet. Den får fram vad jag vill ha sagt. Det jag velat ha sagt i ett decennium men gång på gång blivit tystad, hotad och straffad för när jag försökt. Jag går igenom mina gamla Facebookbilder och hittar en selfie från mitten av 00-talet. Jag står i svart skinnjacka, den jag hade på mig den där kvällen hemma hos honom också, och fotar mig själv med blixt in i en spegel. Det ser ut som en annan Cissi, som ett vuxet barn. Bilden illustrerar väl vem jag var då, då när han utsatte mig. Ett vuxet barn, en småstadstjej som precis blivit vuxen men ännu knappt visste något om vuxenvärlden. Ett lätt offer. Ett dåligt offer eftersom nästan ingen skulle tro henne. Jag lägger in bilden på Instagram, väljer inget filter. Sedan klistrar jag in texten. Tar två djupa andetag. Tiden står still. Och så trycker jag på publicera.

Jag har stängt kommentarsfältet innan så det inte ska bli ett totalt kaos av hat och hot. Vill inte heller behöva stå till svars för att jag upplåter min plattform för att låta folk sprida hat och hot mot honom. Detta är min historia, inlägget handlar om varför jag varit tyst så länge men också om att våga bryta tystnaden. Nu finns ingen återvändo och jag ser hur inboxen exploderar. Min man sms:ar mig ett hjärta och en emoji av en knuten näve. Klockan visar halv fyra och jag är tvungen att skynda över halva Söder till förskolan. Min man möter mig utanför med en lång kram. Jag vill gråta men det kommer inga tårar. Sedan går vi in, han tar vår son och även min mobil som redan börjat ringa oavbrutet.
– Jag klarar inte av det just nu, folk får vänta lite, säger jag och börjar fylla upp en skurhink med såpvatten. Medan internet kokar över känns det tryggt att skura leriga golv och nerkissade toaletter på mitt barns förskola. När nästan ingenting är som vanligt är i alla fall det som det brukar.

Vi går hem från förskolan, upp längs Götgatan, knappt två timmar senare. Det är mörkt ute, oktoberkylan biter tag i kinderna. Allting är som vanligt, fast ändå absolut inte. Min son babblar på som alltid om Bamse och Lille Skutt, vi börjar prata om vad vi ska äta till middag. Jag hinner gå knappt ett kvarter med barnvagnen innan en okänd kvinna, också med barnvagn, stannar mig på gatan. Hon tittar på mig med blanka ögon, sedan säger hon bara:
– Tack.

Sal 26 i Stockholms tingsrätt, november 2019.

Åklagaren lutar sig fram mot den lilla mikrofonen som sitter monterad i träbordet i rättssalen. Han säger:
– Jag hänvisar till att det har genomförts en utredning gällande våldtäkt, den har lagts ner av åklagare. Han [mediemannen] har förnekat brott, Cissi Wallin är hörd.

Det susar i huvudet, den tunga luften i rättssalen börjar kännas klibbig i halsen. Åklagaren hänvisar flera gånger till att min polisanmälan om våldtäkt inte ledde någonstans, att utredningen lades ner i brist på bevis. Han återkommer till det, som att det är ett tydligt tecken på att någon våldtäkt aldrig skett. Jag tänker att rättsväsendet är som en aningslös vit man befriad från självrannsakan. Det ironiska i det här fallet är att min förövare - en aningslös vit man utan insikt skrivit en bok som hårt marknadsförts som en öppen självrannsakan. Här och nu i rättssal 26 visar han dock inga tecken på självkritik. Åklagaren sitter vid hans sida, både bokstavligen och i målet. Åklagaren fortsätter prata. Mina tankar avbryts. Han pratar om att jag har olika vittnen, andra kvinnor som också berättat om samme mediemans övergrepp.
– Cissi Wallin har sin egen historia. Att löst bekräftade uppgifter från personer som jag förstår att hon inte ens har träffat skulle stärka hennes historia förstår inte jag, säger åklagaren.
Han syftar på att jag berättat om de kvinnor från olika delar av landet som ringt och mejlat mig strax efter att jag la ut min historia och mediemannens namn i sociala medier. Jag har försökt få med skärmdumpar och samtalslistor som stödbevisning men det har inte intresserat åklagaren. Trots att det ju är just kvinnors samlade, gemensamma, vittnesmål som metoo handlar om.
I sin plädering tittar åklagaren på mig och säger att jag inte ska känna mig tystad. Men han menar att jag kunde ha nöjt mig med att berätta om våldtäkten för mina närmaste, för en mindre krets.



Stockholm, andra halvan av oktober 2017.

Jag har som ett eget högkvarter hemma vid köksbordet. Mobilen ringer hela tiden, alla inkorgar svämmar över. Jag har gått in i något maniskt läge, utan att vara psykiskt sjuk. Det är ju ändå jag som varit högst delaktig i att starta metoo-lavinen i Sverige och det känns som att det måste komma med ett stort ansvar. Jag hade trott att det skulle bli stort och omfattande men så som det blev hade inte gått att föreställa sig. På två dygn har flera andra kvinnor som också råkat ut för min förövare hört av sig. Jag sitter i långa telefonsamtal med kvinnor i 35-årsåldern som aldrig berättat för någon annan på decennier. Samtidigt pekas andra kända män ut och deras offer hör av sig och undrar om jag har kontakt med ytterligare offer för samma förövare. Det har jag, så jag kopplar ihop olika kvinnor från olika delar av landet som råkat ut för samma mäktiga män med flera års mellanrum. Jag kopplar ihop dessa nya hemliga nätverk av kvinnor med landets bästa målsägandebiträden för sexualbrottsutsatta, sammanställer listor på var man kan få gratis stöd och juridisk rådgivning och kopplar ihop kvinnor som vill berätta öppet med olika journalister. Min man kallar mig lite skämtsamt, men ändå med ett uns allvar för ”sambandscentralen”. Jag sitter uppe på nätterna och lyssnar på kvinnors vittnesmål, chattar med kvinna efter kvinna som vill ha stöd och hjälp efter övergrepp. Det går som på autopilot fast jag samtidigt är helt utan filter. Min hud har lossnat, den lilla tunna jag hade innan.

Jag vet att många kvinnor bär på trauman och det man i åratal kallat hemligheter. Men jag har inte fattat hur många, hur utbrett. Som en pandemi fast hos hälften av världens befolkning. Metoo är en flodvåg och vi alla som är en del av vågen försöker greppa vad som händer. Jag känner mig urstark och helt urlakad på samma gång. Jag har just lagt ut mitt eget trauma för hela världen, och gått med på att vara en öppen famn för massa andra kvinnors trauman. Men jag väljer det, ingen tvingar mig. Det är bara svårt att ta in. Alla våra berättelser är så lika. Som att de här männen som utsatt oss kommer från samma fabrik.

I Sverige handlar metoo till stor del om att prata om det vi kallar strukturer. Jag är en av få som nämner min förövares namn högt. Många menar att jag gör fel, att namngivning är att ta fokus från det de kallar ”det verkliga problemet”. Men för mig känns det bara märkligt. Våra förövare är ju de som utgör, de som skapar strukturen. Tystnaden och anonymiseringen är det som skyddat dessa män i evigheter. Nu ruckas världsordningen och det kostar mer än vi kanske kan ta in. Vi åker med i vågen. Jag känner mig omtumlad och mörbultad men vet att jag gjort rätt. Nu vet alla. Nu står hans namn i svart på vitt. Nu är det slut på de visklekar och spekulationer som förföljt mig i över ett decennium.

Sal 26 i Stockholms tingsrätt, november 2019.

En kvinna i 50-årsåldern har precis klivit in i rättssalen för att vittna. Hon är inte där frivilligt. När jag blev anmäld för grovt förtal föreslog min advokat att vi skulle försöka få fram den internutredning som tidningen mediemannen då jobbade på låtit genomföra. Efter att jag publicerat mitt vittnesmål på instagram i oktober 2017 kom många fler anklagelser mot samme medieman. En till kvinna polisanmälde honom för våldtäkt. Då jobbade mannen på en stor tidning sedan många år, som en av deras mest välkända profiler. Tidningen tillsatte ganska snabbt en så kallad internutredning där en extern säkerhetsfirma fick i uppdrag att helt enkelt utreda olika anklagelser mot mannen. Utredningen tog några veckor och under processen blev även jag kontaktad av en kvinna från säkerhetsfirman. Hon ringde mig när jag stod i köket en sen eftermiddag i början av november 2017. Jag minns att hon kallade det ett ”inofficiellt samtal”, att hon ringde mest för att berätta ”systrar emellan” att hon var i full gång med att utreda mannen och att det hittills kommit fram mycket. Hon sa att hon var ganska chockad av det hon fått höra senaste veckan. Hon sa att jag var långt ifrån ensam i mina erfarenheter, att hon redan pratat med flera andra kvinnor som han gjort liknande saker mot. Hon berättade att hon tidigare jobbat som polis och utrett bland annat sexualbrott i nästan trettio år. Hon sa att kvinnornas berättelser i det här fallet, med den här mannen, var trovärdiga och samstämmiga. Hon ville att jag skulle veta, att den vetskapen kanske kunde få mig att känna mig lite mindre ensam. Jag var tacksam över samtalet för det stärkte min känsla av att det jag valt att göra varit rätt.
Jag frågade henne:
– Vad händer nu?
Hon svarade att hon skulle sammanställa allt hon fått fram och överlämna i en slags rapport till tidningens ledning. Vi pratade i kanske 20-30 minuter. Sedan lade vi på.

Ganska snart därefter kablades nyheten ut - mediemannen fick lämna sitt jobb på den stora tidningen. Han fick inte sparken, utan blev utköpt för miljonbelopp. Fem årslöner nämndes av någon som sa sig ha koll. Oavsett sa tidningen att det som kommit fram inte kunde ge något fortsatt förtroende, hans närmsta chef skrev i en text om varför hon rekryterat honom och varför hon nu inte längre ville ha honom kvar:
”Skälet var enkelt, [mediemannens namn] är en briljant skribent med stort patos. Under de här åren har jag dessutom känt honom som en god kollega och kamrat. För fem år sedan informerades jag om förundersökningen där Cissi Wallin anklagade  [mediemannens namn]  för våldtäkt, och att den lades ned då brott inte kunde styrkas. För mig var den frågan då utagerad. Jag kände inte till de andra uppgifter som nu har kommit fram”.

Min advokat hade tidigt i förtalsutredningen mot mig föreslagit att vi skulle kontakta både tidningen där mannen jobbat och säkerhetsfirman som gjort internutredningen om honom. De skulle höras i förundersökningen, kring vad den där utredningen kommit fram till. Den som lett till att mediemannen köpts ut av sin arbetsgivare. Det är ganska anmärkningsvärt att bli ombedd att lämna ett jobb man haft i över 20 år så någonting mer fanns garanterat att föra fram i ljuset. Men vi stötte på starkt motstånd när min advokat kontaktade tidningen och utredaren. De menade först att allt var sekretessbelagt. Efter att blivit informerade om att man inte kan hävda sekretess i en polissak sa de att inga exemplar av utredningen av mediemannen fanns kvar. Allt var borta, raderat och kastat. Min advokat sa att det var högst osannolikt att inte ett enda exemplar, vare sig fysiskt eller digitalt fanns kvar av den interna utredningen. Åklagaren och tingsrätten köpte dock den förklaringen, men tillät att vi fick kalla utredaren att vittna om vad hon fått fram om mediemannen. Några veckor senare, våren 2018 satt min advokat hos polisen tillsammans med utredaren från säkerhetsfirman. Hon mindes nästan ingenting. Allt det hon sagt till mig i det förtroliga telefonsamtalet hösten 2017 var nu som bortblåst från hennes minne. Hon sa att hon ”började bli lite gammal” och därför fått svårare med minnet. Hon sa att hon gjort utredningen men att det hon mindes var att det handlat om att mediemannen haft många sexuella förbindelser och att det förekommit alkohol och droger. Min advokat påpekade att det är stor skillnad på frivillighet och övergrepp, han frågade henne om hon verkligen inte mindes vad det hon fått fram rört sig om. Men hon vacklade, svarade svävande. Ville uppenbart därifrån, ville säga så lite som möjligt.

Nu sitter hon i rättssal 26 i Stockholms tingsrätt och ser obekväm ut. Hon får svära en ed om att inte ljuga i rätten. Sedan är det min advokats tur att fråga ut henne. Hans röst är lugn och klar. Han frågar hur många personer hon pratat med i internutredningen, om anklagelser mot mediemannen.
– Ja… Det var väl mellan sex och åtta personer som hördes i utredningen, säger hon samlat och möter för första gången min blick. Snabbt, för att sedan titta bort igen.
– Kan du berätta om vad som framkom under den här utredningen, specifikt? frågar advokaten och tittar på henne där hon sitter snett mitt emot oss.
– Det framkom att det fanns personer som hade misstänkt att de blivit drogade och utnyttjade sexuellt av honom, i vissa fall, säger utredaren. Hon tittar ner i bordet, ser tydligt stressad ut. Hon är nu en helt annan person än den påstådda medsyster som ringde mig den där eftermiddagen i början av november 2017. Då var hon öppen och märkbart tagen av de vittnesmål hon tagit del av. Nu var det systerskapet jag känt via telefon som bortblåst. Min advokat bläddrar i sina papper för att sedan vända sig mot henne igen. Han frågar:
– I vissa fall… hur många fall kunde det ha varit ungefär?
Hon är rödflammig på halsen, vänder återigen blicken åt vårt håll och svarar:
– Ja det är ju det jag inte minns… Det är jättesvårt för mig att minnas några detaljer idag.
Min advokat försöker få fram mer information, men utredaren återkommer hela tiden till att hon inte minns. Min advokat säger:
– Cissi Wallin har berättat här i rätten att du i det här telefonsamtalet skulle ha sagt att du har tagit del av hennes berättelse och att Cissi inte är ensam, andra har råkat ut för samma sak som du. Är det någonting som du kommer ihåg att du har sagt?
– Nä… Jag kommer faktiskt inte ihåg exakt att jag har sagt det utan jag, ehm… Kan du formulera frågan en gång till?, säger utredaren.
Advokaten förklarar:
– Cissi Wallin berättar att när du tog kontakt med henne, någon gång i månadsskifte oktober-november 2017 så har du berättat för Cissi att du har läst polisförhöret, tagit del av hennes berättelse och sagt till Cissi “du ska veta att du inte är ensam, andra har råkat ut för samma sak som du? Utredaren svarar:
– Ja, och ryckt ur sitt sammanhang, vi hade ett samtal och ja… Det är möjligt att jag kan ha sagt det. Att jag hade läst Cissis historia…
Advokaten bryter in:
– Så är det så att du kommer ihåg att du kan ha sagt på det här sättet?
– Ja, det kan jag möjligen ha sagt. Jag minns det inte exakt men…
– Men du minns att du sa något i den vägen, är det så jag ska tolka det?
– Ehm, alltså oklart.


Stockholm, 8 mars 2018.

Jag har ett gravidillamående som är extremt. Det är sådär så jag kräks i papperskorgar på stan. Som tur är kan jag skratta åt eländet. Bebisen ska inte komma förrän i augusti och livet, trots spyorna och det ständiga suget efter gröna oliver, pågår för fullt. Det är kvinnodagen och jag har precis kommit hem från SVT-huset på Gärdet i Stockholm, där jag suttit några veckor nu i ett mörkt rum. Jag, en klippare och en tv-producent. För några veckor sedan kom vi hem från mammas födelseland Polen där vi filmat ett program för SVT om polska kvinnors situation och feministiska kamp. Jag kom med idén till tv-kanalen precis innan årsskiftet och de nappade snabbt. Vi satt på ett plan ner till Polen bara två-tre veckor senare och mellan gravidspyor och trötthetsattacker filmade vi när jag träffade polska kvinnor som berättade om hur metoo blivit där, men också om deras stränga abortlagar. Det hade varit en omtumlande vecka i landet där min mamma föddes och växte upp. Hon lämnade Polen 1976 och liftade med ett svenskt speedwaylag till Malmö. Sedan tog hon sig till västkusten där hon hade en polsk väninna som fått jobb och träffat en svensk man. Mamma gjorde detsamma och så föddes först brorsan och sedan jag i mitten av 80-talet. Mamma har alltid varit en krigare. Jag fattar varför hon inte klarade att stanna kvar i Polen, som då var en kommunistisk diktatur. Sedan muren föll i slutet av 80-talet har Polen blivit ett helt annat land. Den katolska kyrkan fått otroligt starkt inflytande och den konservativa synen på kvinnor och kvinnors ”lott” har tagit över allt mer. Veckan i Polen hade varit så otroligt omvälvande. Det har varit omvälvande och omtumlande att få träffa jämnåriga kvinnor som inte kan göra abort när de vill, upplever att metoo mest blev en krusning på vattenytan och att det är rent farligt att vara kvinna i ett av våra grannländer. Jag grät mer än jag gjort på länge under den veckan. Och vi fick mycket starkt material på film. Det känns så viktigt att det ska visas i public service-tv och allt jag sett hittills i klippningen ser fantastiskt starkt och fint ut. Vi är ju i stort sett klara vid det här laget, det ska bara läggas på några sista småsaker i programmet och sedan ska det sändas i tv. Många har redan visat stort intresse och jag känner såklart en viss nervositet. Det känns läskigt att göra tv igen och den här sortens tv har jag aldrig gjort innan.

Men jag längtar mest av allt tills det läggs ut för alla att ta del av. Vi har slitit så hårt med det här programmet och jag har haft lite svårare att få betalda jobb sedan metoo briserade i höstas. Första månaderna efter att jag outat mediemannen som våldtäktsman och börjat opinionsbilda mer brett om sexualbrott och tystnadskultur har hyllningarna varit många. Men framåt jul märkte jag ett slags bakslag. Det är lite svårt att konkretisera men min känsla då var att framförallt mediemänniskor börjat ta tydligt avstånd. Jag har varit med om det i omgångar i tio års tid, men den här gången kändes det lite värre. Lite tuffare att hantera. Nu var jag öppen med hans namn. Jag hade ställt mig mitt på torget med en blinkande neonskylt. Det märktes att många inom media- och kulturvärden har svårt att förhålla sig till mig. Som om de inte visste hur de skulle tilltala mig om vi ses. Som att min blotta närvaro skapade en obalans.

Förfrågningarna om frilansjobb hade avtagit i samma veva. Tvärtemot vad en del menade skulle hända - att jag skulle kunna använda metoo som en karriäristisk språngbräda. Det har sällan varit lika kompakt tyst i telefonen och mejlen som månaderna efter att metoo brakat loss. Sällan har så få hört av sig om jobbuppdrag, eller låtit bli att ens svara på min inskickade idéer, Därför blev jag så lycklig när SVT tackade ja till min idé. Det kändes som ett modigt beslut att se mig som något mer än bara ”den där metoo-kvinnan” och ett erkännande av mig som skapare och berättare av mer än bara min egen historia.

Nu är det åttonde mars, internationella kvinnodagen och jag har precis landat hemma efter en lång dag i ett mörkt klipprum i tv-huset. Jag är själv hemma en stund, min man ska hämta vår treårige son på förskolan om en knapp timma. Jag har bytt om till mjukiskläder och raggsockor. Det snöar ute och är typiskt ruggigt marsväder. Jag har tagit in all post och dumpat den i en rörig hög på köksbordet. Vi är dåliga på att ta in posten från postfacket varje dag så det blir alltid en lite större hög de dagar man kommer ihåg att tömma. Jag häller upp ett glas äppeljuice, sätter mig ner på en stol och börjar gå igenom posthögen. Det är som vanligt mest reklam, men ett brev som legat inkilat mellan två sidor i en gratistidning ramlar ut mitt på bordet och fångar all min uppmärksamhet. Det har polisens tydliga logga och är adresserat till mig. På ett sätt förstår jag direkt, men är samtidigt lite förvirrad. Jag har väl inte polisanmält något hot eller liknande på ett tag nu? Jag sprättar upp kuvertet med pekfingret och rycker upp brevet. Jag viker upp det och ser först att det är undertecknat av en polis som heter Tommy någonting på min lokala polisstation. Sedan börjar jag läsa uppifrån. Det står:

”Kallelse. Med anledning av åtalsanmälan till City Åklagarkammare har åklagare den 24 januari beslutat att inleda förundersökning för grovt förtal. Åklagare är fortsatt förundersökningsledare och ärendet handläggs av mig. Förundersökningsledaren har meddelat att det skall hållas ett förhör med dig. Eftersom du ska höras som misstänkt bör du ha en offentlig försvarare närvarande under förhöret och framåt.”.

Kommissarien Tommy ber mig återkomma snarast efter att jag bestämt vem jag vill begära som offentlig försvarare. Jag läser brevet flera gånger, som om det vore skriver på ett annat språk som jag knappt behärskar. Jag måste läsa varenda stavelse igen och igen för att ta in det som står. Sedan ringer jag min man och gråter av lika mycket ilska som chock.

Det är inte chockerande att mediemannen anmäler mig för grovt förtal. Men för mig är det chockerande att en åklagare väljer att plocka upp det som det man kallar allmänt åtal. För skattebetalarnas pengar och där jag, om jag åtalas, stäms av svenska staten. För att ha berättat om min våldtäkt och min våldtäktsman.



Stockholm, 9 mars 2018.

Jag har varit ärlig och berättat för SVT att jag blivit anmält för grovt förtal av mannen som våldtog mig. Igår, strax efter att jag öppnat brevet från polisen, ringde jag till den högsta ansvariga chefen på tv-kanalen. Han blev tyst i luren. Sedan sa han att allting blev lite mer komplicerat nu.
– Komplicerat? frågade jag.
Tv-kanalen hade vetat hela tiden att det fanns en överhängande risk att jag skulle bli förtalsanmäld, även åtalad och kanske dömd. Det hade jag varit öppen med redan på vårt första möte. Då, för mindre än tre månader sedan sa de att det inte var något problem. Programmet från Polen skulle ju inte handla om mig och det jag skrivit i och med metoo. Men nu säger SVT-chefen att det är komplicerat.

Jag sitter hemma dagen efter kvinnodagen och dagen efter beskedet om att en åklagare vill förhöra mig om grovt förtal. Jag gravid-kräks fortfarande varje dag, så jag passar på att spy en snabbis innan jag letar upp mobilen för att ringa upp tv-chefen igen. Det blev ett kort och märkligt samtal igår och jag vill ha fler svar. Jag trycker fram hans jobbnummer och hör signalerna gå fram. Han svarar efter fyra.
– Hej, det är Cissi… Wallin här igen. Du jag känner att vi måste prata mer om det här, för jag fattar ärligt talat inte…
Jag märker att han verkligen försöker hålla en trevlig ton, men rösten låter stressad och pressad. Han förklarar i ett lite snurrigt resonemang att han pratat med sina överordnade på tv-kanalen och att de bestämt sig för att skjuta fram mitt program. Sänds det nu kommer det, som han säger, ”bli förvirrande för tittarna”. Jag förstår inte.
– Förvirrande hur då? frågar jag och märker att jag börjar gråta.
Jag försöker mörka det men jag måste dra in snor som börjar rinna genom näsborrarna ner på läppen. Jag fumlar efter hushållspapper på köksbänken och torkar bort tårar och snor som rinner och börjar droppa ner på tröjan. SVT-chefen säger att det kommer bli förvirrande för tittarna att se ett program jag är med i, samtidigt som det står i media att jag blivit anmäld för grovt förtal. SVT har visserligen ingen policy att inte låta polisanmälda personer medverka i deras program, men chefen kallar detta ”ett extraordinärt fall”. Han är orubblig. Hans röst låter mjuk men samtidigt delar han ut knivhugg efter knivhugg. Han säger att jag är en jätteduktig tv-journalist och att programmet blivit väldigt bra, men att ”den här metoo-grejen är lite mycket för oss att hantera”. Han säger att det inte alls är omöjligt att de vill sända Polen-programmet längre fram, men det är inget han kan lova.
Jag orkar inte prata mer och säger åt honom att vi får höras längre fram. När vi lagt på strömmar tårar och snor okontrollerat. Jag känner mig förnedrad.
Senare samma kväll ligger jag i sängen och googlar fram att min förövare satt i en panel i ett av SVT:s största program, varje vecka i flera år. Han satt även i den panelen när han var polisanmäld av mig och utredd av polisen för våldtäkt. Han plockades inte bort då, han ansågs inte vara för mycket, för kontroversiell eller för ”förvirrande” för tittarna att hantera.

SVT-chefen jag pratat med sa att han bestämt tillsammans med sina chefer att mitt program inte skulle sändas. Jag inser att en av dessa chefer är min förövarens nära vän sedan många år tillbaka. När jag googlar deras namn ihop får jag upp ett blogginlägg från min förövare som han skrivit helt öppet i slutet av 2007. Han skriver bland annat såhär om sin vän, numera hög chef på SVT : ”Det är tur att jag vet några hemligheter om honom sedan vi rumlade runt på 90-talet”.

Stockholm, slutet på mars 2018.

Beröringsskräcken är nästan som fysiskt påtaglig nu. Inte gentemot honom, min förövare, utan mot mig. Jag är polisanmäld och under utredning. Besked om åtal och eventuell rättegång kan komma senare i vår. Men det kan också bli i höst. Det kan i värsta fall dröja ännu längre och väntan kan bli tuff, säger min advokat Percy. Han betalas också av staten och är en äldre herre, specialiserad på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Jag har själv skrivit ett inlägg om att jag är anmäld och under polisutredning, som jag postat på min Instagram och Facebook, ihop med en bild på kallelsen till förhöret hos polisen. Efter att jag publicerat det tar det inte lång tid innan jag avbokas från ett antal, sedan länge bokade uppdrag. Vissa betalda, andra inte. Jag skulle varit med i en tv-panel häromdagen, men när jag satt i den förbokade taxin på väg dit fick jag ett sms. Det var från en redaktör på tv-programmet som skrev att man tyvärr var tvungna att avboka mig med väldigt kort varsel, efter att man insett att jag är anmäld för grovt förtal. Tv-panelen jag skulle medverkat i handlade om ett helt annat ämne. Jag skulle också varit med i ett radioprogram som gäst men i sista stund hörde de av sig och sa att jag inte längre kunde intervjuas live. De ville inte ta några ”onödiga risker” nu när jag var anmäld för förtal.
Som att jag inte skulle kunna sitta i liveradio och prata om helt andra saker utan att slumpmässigt börja outa olika människor för olika grova brott? Alla la över ansvaret på ansvariga chefer, medan de ansvariga cheferna la över ansvaret på företagens jurister som i sin tur hänvisade till någon luddig paragraf eller policy. Jag var ovälkommen. Det enda jobbuppdrag jag hade kvar i slutet av mars 2018 var att skriva krönikor i tidningen jag skrivit för i över tio år. Men det skulle också komma att ändras. Det skulle bara ta lite längre tid.

Det har börjat publiceras kritiska texter om mig och metoo i stort. Narrativet är nu att rättssäkra och jämställda Sverige fått farliga folkdomstolar - kvinnor på nätet som tappar all sans och hänger ut män till höger och vänster. En känd kvinnlig skribent skriver om mig i en stor tidning. Hon skriver bland annat: “I februari föll den första domen i kölvattnet av metoo. Det var Södertörns tingsrätt som dömde en kvinna för förtal. Hon hade på Facebook anklagat en man för våldtäkt. Rätten menade att kvinnan måste insett att hon utsatt mannen för andras missaktning och dömde henne därför till dagsböter och ett skadestånd om 10 000 kronor. Så långt förstår man rättens argumentation, men sedan kommer en straffrabatt som är märkligare. Rätten finner nämligen vissa förmildrande omständigheter då ”det var lätt att dras med av andras inlägg och avslöjanden i sociala medier”. Kvinnan har med andra ord inte fullt ut ansvar för sina handlingar. Det här visar hur metoo omformat synen på Kvinnan, vi har återigen blivit ett slags tossor som inte alltid riktigt vet vad vi gör. Andemeningen i domslutet är att Cissi Wallin & Co påverkade kvinnan att bryta mot lagen.”
I en annan text skriver samma kvinna om några lappar med min förövares namn och ordet våldtäktsman, som satts upp på några lyktstolpar på stan. “Klisterlapparna visar att radikalfeminister – eller om det bara är Cissi Wallin-aktivister – och högerextremister kan sammanfalla i världsbild; man litar inte på rättsstaten.” Jag har ingenting med några lappar att göra, men texter insinuerar att jag skulle ha det. Hon skriver också att “Cissi Wallin tilldelas trovärdighetens och sanningssägarens aura under metoo-hösten”.
Hon ägnar mig text efter text, en högt uppsatt media- och kulturkvinna som dessutom är god vän med min förövare. Jag har aldrig träffat henne, ändå tycks hon ha en klar idé om vem jag är.
Hon målar ut mig som en samhällsfara och jämför mig med högerextremister. Det mest smaklösa är när hon skriver, också i en text i den stora tidningen, att: “Men alla som namngavs under hashtagen metoo är inte skyldiga till brott. I högen av namn finns män som blivit beljugna. Män som gjort saker som aldrig kan leda till åtal utan att det för den skull är fel på lagstiftningen. Män som har missförstått en situation. Män som förlorat någon de varit kära i och envist fortsätter sin uppvaktning. Män som legat med kvinnor som olyckligt nog förälskat sig och senare hävdar att ett vanligt fylleknull var en våldtäkt.”
En väldigt känd manlig journalist och författare skriver också om mig i en stor tidning. Han skriver: ”Det vore bra om Cissi Wallin dömdes till fängelse, även om det nog är att hoppas på för mycket. Hon är ju tidigare ostraffad. Men inte nästa gång”.

Några månader tidigare:

Det kommer ett meddelande på Facebook. Det kommer fler. Alla visar samma skärmdump. En känd manlig komiker och kulturprofil har precis haft en öppen och gemytlig konversation på Twitter med min förövare, mediemannen. Komikern har svarat honom när han skrivit om någon gubbrock-låt och de har twittrat med varandra med gemytlig ton. Jag hajar till över att just den här komikern skriver som han gör med mediemannen. Just den här mannen har under många år profilerat sig själv som feminist och politiskt korrekt riddare överlag. Har han missat alla skriverier som varit om mediemannen och alla kvinnor som vittnat om hans beteende? Eller bryr han sig bara inte om vilka signaler hans twitter-mys med mediemannen skickar ut? Jag känner inte komikern, vi har bara pratat några gånger och har några gemensamma bekanta. Instinktivt vill jag ändå skriva till honom och fråga om han hade mys-twittrat med till exempel Jimmie Åkesson på samma sätt? Men det känns larvigt att konfrontera någon som jag dels inte känner och som dels redan gjort ganska tydligt var han står.

Ändå är situationen intressant. Den är talande. Så jag tar skärmdumpen och lägger upp den på Instagram, med en kort bildtext om det man kallar ”bromance”. Syftet är att belysa hur vissa män tycks ha all världens överseende med varandra. Det går bra att ta starkt avstånd från exempelvis rasistiska åsikter, men om en ”bror” däremot pekats ut som misogyn, sexistisk eller ännu värre mot tjejer och kvinnor är det som att det ofta inte spelar så stor roll. Mitt inlägg med skärmdumpen skapar många reaktioner, de allra flesta likt mina där man pratar om just ”bros before hoes” och liknande. Efter mindre än en timme ringer ett nummer jag inte känner igen. Jag svarar inte, svarar sällan på nummer jag inte känner igen. Ganska ofta är det troll som ringer för att skrika något personangrepp. Något minut senare kommer ett sms, den manliga komikern vill att jag ringer honom. Hur har han mitt nummer? Det känns lite olustigt. Eller vill han be om ursäkt? Förklara sig? Han har väl inget att förklara för mig, han får agera som han vill, jag har bara reagerat på en publik konversation. Men jag är väluppfostrad och svarar på meddelandet. Säger att jag kan ringa upp honom om någon timma när jag är ute och promenerar. När jag ringer svarar han efter en signal. Han börjar prata direkt, jag hinner knappt säga hej. Han säger att han mår jättedåligt eftersom han nu får hat från massa arga feminister. Han säger att det är överilat och elakt av mig att, som han beskriver det ”hänga ut mig inför alla dina följare”. Jag blir ställd, hans röst är ganska hård, nästan lite tillrättavisande. Det är sällan man blir uppringd och uppläxad på det här sättet som vuxen. Jag tvingas avbryta honom för att få fram några ord.
– Men vadå uthängd? Ni skrev med varandra helt öppet på Twitter och jag repostade det. Jag följer ingen av er på Twitter. Jag fick skärmdumpar från andra som tyckte det var konstigt och osmakligt gjort av dig, säger jag.
Han blir ännu mer defensiv. Han börjar prata om att jag minsann inte är någon att bestämma vem han får skriva med på nätet och inte.
– Nej, det har jag aldrig velat heller, jag lägger bara upp sånt som är…, han avbryter mig innan jag får avsluta meningen.
– Vad är det här för häxjakt du bedriver Cissi?
Han anklagar mig för en mängd olika saker, drar på stora växlar. Jag försöker parera genom att fråga om han kanske kan förstå hur det känns för oss utsatta när en känd person ryggkliar den man som utsatt oss för fruktansvärda saker. Jag frågar om han hade mys-twittrat med en rasist på samma sätt?
– Nä, men det är ju skillnad… , säger komikern i andra änden.
Han blir tyst några sekunder. Sedan lugnar han rösten. Han frågar mig om min plan framöver.
– Min plan? undrar jag lite förbryllad.
– Jag förstår bara inte, hur länge har du tänkt straffa den här mannen? parerar han.
– Han… har ju aldrig fått något straff för allt han har gjort, säger jag. Komikern muttrar något ohörbart och vi avslutar samtalet. Jag tar bort mitt inlägg med skärmdumpen på de två männens öppna snack. Jag vet inte riktigt varför jag går med på det, varför jag inte står på mig. Men det känns på ett sätt som totalt hopplöst, oavsett.

Stockholm, april 2018

Jag har varit på förhör hos polisen. Det var overkligt, men min advokat vägledde mig genom alla mer eller mindre märkliga frågor. Det var i alla fall skönt att sitta där och slippa ljuga. Jag berättade bara precis som det var, om våldtäkten, anmälan, alla år av att känna mig misstrodd och avfärdad, tystad, hotad, straffad och i sämre och sämre psykiskt skick. Jag berättade om varför jag till slut kände ett behov av att lägga ut hela sanningen. Varför det hade känts viktigt, inte bara för min egen skull utan för alla kvinnors rätt till att berätta sina historier som liknar min. Polisen och utredaren Tommy skruvade på sig och ställde inte så många följdfrågor. Sedan gravidspydde jag i en papperskorg på väg hem från polishuset på Mariatorget.

Många har reagerar starkt på att SVT valt att ställa in mitt program, stödet känns jättefint och bär mig framåt men kanalen står orubblig i sitt beslut. Det är en vanlig eftermiddag i april och jag sitter på ett fik ett stenkast hemifrån och skriver på en frilansartikel. Då ringer mobilen, ett Göteborgsnummer. Jag svarar och möts av en trevlig röst. Det är en reporter på SVT. Men hon vill inte prata om att kanalen ställt in mitt planerade jobb, hon ringer från kanalens stora granskande program och säger att hon håller på med ett reportage om metoo. Jag blir instinktivt uppåt. Äntligen kanske någon ska granska alla mörkläggningar av kvinnors berättelser, eller det faktum att massa kvinnor blivit av med jobb och anseende när de vågat berätta i och med metoo. Hon är lite svävande i sina beskrivningar, men vill väldigt gärna ses och intervjua mig. Helst så fort som möjligt. Hon säger att hon pratat med min förövare och att han sagt ja till att ställa upp på en intervju. Jag blir genast mer reserverad och säger att hon gärna får skicka över sina frågor på mejl så ska jag titta på dem och återkomma om jag känner att det är något jag vill vara med på. Vi lägger på och en stund senare kommer ett mejl. Jag öppnar det och börjar läsa frågorna. Det står:

”Hej Cissi!

Nedan återfinns de frågor vi vill ställa dig. Frågorna ger dig möjlighet att bemöta de uppgifter som kommer att framföras i programmet. Det är viktigt att du får ge din syn på saken.

Vad var motivet att till att lägga ut  inlägget där du namnger mediemannen den 16 oktober 2017?
Vad förväntade du dig för reaktioner?
Tänkte du på konsekvenserna för honom och hans familj?
Hur tycker du att journalister har agerat i rapporteringen ?
Nu är du anmäld för förtal - hur ser du på det?
Varför tog det så lång tid för dig att anmäla honom för våldtäkt?
Tror du som din samtalsterapeut att det handlar om ett bortträngt minne?
I förhör medger du att du skickade sms till mannen - så långt som två år efter den påstådda våldtäkten?
Du ska till och med ha skrivit att han är ”one of the good guys”?
En kvinnlig bekant till dig förhörs i den nedlagda förundersökningen. Hon säger att du ringde henne precis efter att du lämnat hans lägenhet och att du nästan fnissade när du berättade att du legat med honom och att du nästan skämtade bort det?”

Jag får läsa det flera gånger för att ens förstå vad jag precis läst. Hon ska alltså granska… Mig? Mig och min berättelse? Tv-kanalen som just lagt mitt program i malpåse på grund av att jag berättat om en våldtäkt och nu polisanmälts för det, ska också göra ett granskande program om mig och min metoo-berättelse?

Några veckor senare går jag ändå med på att träffa den kvinnliga reportern. Vi ska ses i tv-huset i Stockholm och jag tar bussen dit med min nu ganska otympliga gravidmage och ett eget litet filmteam bestående av två kompisar. Efter att jag fått frågorna på mejl inser jag att det enda vettiga att göra är att filma själv, så man har en helt oklippt version oavsett vad de andra väljer att ta med. När vi kommer fram till tv-huset slår illamåendet till igen. Kanske är det mitt vanliga gravidillamående, kanske är det en nervositet som byggts upp den senaste veckan och som nu exploderar. Jag kräks bakom busskuren intill tv-huset. Torkar av munnen med en servett och tar några klunkar ur min vattenflaska. Bebisen börjar sparka i magen, det är som om han känner på sig att jag är nervös. Som att han vill påminna mig om att hålla fokus. Du fixar det här mamma, du har fixat så mycket hittills. Jag skrattar till. Nu ska jag in på grillning. Nerspydd, otymplig och stridslysten. Vi kliver in i tv-husets foajé och skriver in oss som besökare. Sedan leds vi in i den lilla studion av en säkerhetsvakt.

Sal 26 i Stockholms Tingsrätt, november 2019.

– Samtliga inlägg låg kvar den 21 augusti, och kunde exponeras för det antal följare som följde Cissi Wallins konto. Eftersom det tillkom nya nyfikna personer kan de titta på det som ligger där redan. Med den bakgrunden anser vi att 240 000 är en synnerligen rimlig nivå. Mediemannens advokat har ordet i rättssalen.
Hon och hennes klient tycker att jag ska betala honom nästan en kvarts miljon kronor. Hans advokat får också ställa fler frågor till mig.
–Genom att nämna hans namn, skulle du få upprättelse då eller hur menar du?
Hon tittar på mig med glasögonen på nästippen. Hon har en illa dold passivt aggressiv ton när hon tilltalar mig. Jag svarar:
– Ja… Jag tyckte det var viktigt att lägga skulden och skammen där den faktiskt hör hemma.
– Har du fått upprättelse nu?
– Det tror jag aldrig att man riktigt får. Annars hade jag inte suttit här, om jag hade fått upprättelse.
Advokaten mumlar något. Sedan säger hon:
– Min klient har ju berättat att han levde ett ganska utlevande och vilt liv då under den här perioden, 2006, när den här påstådda händelsen skulle ha inträffat. Hur levde du själv under den här tiden?
Jag stannar till i ett andetag för att börja svara. Jag tänker på om det är en slags fälla? Är det här en “vad hade du på dig”-fråga, fast lite mer subtilt och snyggt ställd? Jag svarar med motfråga:
– Hur menar du, mer specifikt?
– Nä, men hur såg ditt liv ut? Vad gjorde du? Levde du också ett utlevande liv?
Jag blir ställd av hennes fråga, men orkar inte vara strategisk och vill heller inte vara spydig inför rätten. Så jag svarar det första som kommer upp i huvudet:
– Jag var 21 år 2006, jag bodde själv i en liten etta i en förort. Jag hankade mig fram och ville jobba med media men det var ingenting jag kunde leva på … Så jag jobbade bland annat extra i en klädbutik. Jag var ute och festade mycket, tog inga droger utom att jag testade men absolut inte att jag hade ett drogmissbruk på det sättet som han beskriver att han hade. Men… En grej jag bara skulle vilja tillföra för att poängtera den här maktobalansen var att jag som sagt jobbade i en butik den här sommaren som det här övergreppet skedde… Och då stod jag och väntade på bussen, eller på tunnelbanan och precis den perioden hade tidningen mediemannen jobbade på en stor kampanj där hans ansikte och namn var uppsatta på enorma affischer i kollektivtrafiken. Det var väldigt tydligt för mig att den här människan som har utsatt mig är en otroligt mäktig person som sitter på bild på varenda busskur och i tunnelbanan i flera veckor, och jag är… Ingen. Vad har jag för möjlighet att bli trodd?
Det är tyst i rättssalen några sekunder som återigen känns som minuter.
Åklagaren har också frågat ut mig idag. Det var fruktansvärt stressande och påfrestande. Det kändes som om varje ord jag sa kunde vara skillnaden mellan fria och fälla. Han frågade mig på många olika sätt, flera gånger om varför: varför hade jag lagt ut på sociala medier att mediemannen våldtagit mig? Varför ville jag göra det? Jag började känna mig som en hackig gammal vinylskiva.
– Jag står fast vid att det jag sagt är sant. Mitt stora och enda syfte har varit att berätta sanningen och berätta om det maktmissbruk jag har utsatts för, säger jag och tittar mediemannen i ögonen, där han sitter bakom sin advokat.
Han tittar ner i sina papper. Jag svarar på fler frågor. Jag säger att jag har haft samma historia sedan 2008, från och den dag då jag kunde sätta ord fullt ut på vad jag utsatts för. Jag säger att det tog fem år att våga och orka anmäla för att jag var så rädd. Jag oroade mig för hur det skulle mottas. Jag visste inte hur medialt det skulle bli och om det skulle bli en rättsprocess, och hur den i sådana fall skulle se ut.
– Det var många års övervägande och ångest om vad polisanmälan skulle leda till, även om den lades ner, säger jag och hör hur jag svajar på rösten.
Tårarna börjar att bränna bakom ögonlocken, men jag fortsätter.
– Jag följde med på en utlovad efterfest. Min tanke var aldrig att göra något sexuellt, var inte intresserad av honom på det sättet…
Jag väger orden på guldvåg, journalisterna några meter bort liverapporterar ordagrant, mitt förhör spelas in och blir sedan offentlig handling. Jag tar ny sats och fortsätter:
– Som många sexualbrottsoffer hamnar man i chock, i trauma. Det tog lång tid att förstå vad som hade hänt.
Jag anstränger mig för att inte gråta.
– Det är inte ovanligt när man varit med om den här typen av brott att man behöver en yttre bekräftelse för att lita på det man själv egentligen vet.

Tv-huset, Stockholm, maj 2018

Journalisten från det granskande programmet, som ska gå till botten med bland annat min anklagelse mot mediemannen, hälsar kort och tittar mig knappt i ögonen. Hon har sitt lilla filmteam i ena sidan av rummet, jag har mitt lilla filmteam av två vänner som ställt upp och följt med, strax bakom mig. Stämningen i rummet är minst sagt spänd, trots att vi aldrig träffats förut. Jag har lagt ut journalistens frågor till mig på Instagram och det har väckt starka reaktioner. Olika debattörer har skrivit inlägg till mitt försvar. Om hur en public service-journalist kan fråga ett brottsoffer som anmält en våldtäkt om huruvida hon tänkt på hans familj. Många har sagt att det är en både kränkande och ovärdig fråga, som inte borde ställts, trots att utredningen mot honom lades ner utan åtal. Andra har fördömt att hon så okunnigt ifrågasatt min traumareaktion precis efter våldtäkten. Den granskande tv-journalisten har i sin tur i menat att mina publiceringar om hennes arbete har skapat en hatstorm. Jag kan känna hennes agg gentemot mig i det lilla rummet men förstår inte riktigt hur det blev så. Hennes producent är också med. Han tar fram sin laptop och fäller upp den. Jag erbjuds att titta på de nästan 15 minuter av det kommande programmet som ska handla om mig och sändas tillsammans med min intervju. Sändningen sker om bara någon vecka och det mesta är redan färdigklippt. Jag sätter mig framför hans dator och han trycker på play. Det jag får se gör mig återigen illamående, men jag lyckas hålla mig från att kräkas. Programmet är hårt vinklat. Det känns som att ambitionen är att peka ut mig som en hämndlysten kvinna som bestämt sig för att rasera en på de flesta sätt oskyldig mans liv. Den granskande journalisten har lagt speakerrösten och efter ett bildspel med mig och mina metoo-inlägg i sociala medier säger hon ”vad händer egentligen om man går till botten med anklagelserna mot den här mannen?”. Jag fortsätter att titta trots att det känns som att titta på en tågolycka i slow motion. Är det nu de ska överraska mig med att släpa in en lögndetektor och placera mig och min otympliga gravidkropp i en stol mitt i rummet, med sladdar kopplade till huvudet?

Det kommer ingen lögndetektor och jag tittar vidare på inslaget. Min förövare är filmad och får prata om sitt lidande. Man har klippt in citat ur min polisanmälan mot honom, den jag gjorde 2011, utan att jag godkänt det. Man berättar att jag gått i terapi, något jag berättade i polisförhör när jag anmälde våldtäkten. Man menar att min dåvarande terapeut Nina ska ha sagt till polisen att jag haft  ”bortträngda minnen”. Det är en sådan märklig och förvriden bild av verkligheten. Men jag sitter stilla och tittar vidare, försöker ta in allt som sägs om mig. Efter cirka 15 minuter är mardrömmen tillfälligt över och producenten tar tillbaka sin dator och stänger igen den. Jag tänker att nu är det väl i alla fall dags för mig att få bemöta allt det här. Den granskande reportern ber mig sätta mig mittemot henne på andra sidan rummet. De har ställt två stolar vända mot varandra, med kanske en meters mellanrum. Jag får en bländande lampa rakt i ansiktet, som tv-programmets tekniker placerar bakom reporterns rygg. Reportern vill komma igång snabbt. Hon verkar störd av att jag också har med mig ett eget litet filmteam. Jag säger vänligt att det bara är för att jag själv ska känna mig trygg. Hon mumlar något ohörbart, sedan börjar alla kameror rulla.
Hon ber mig berätta om varför jag publicerade hans namn på min Instagram i oktober förra året. Jag berättar ganska kortfattat om bakgrunden och varför jag till slut valde att gå ut med allt öppet. Ord jag redan upprepat många gånger i många intervjuer. Det känns ändå tryggt för jag är trygg i att berätta om det.
Sedan ställer hon en fråga jag inte fått förut, åtminstone inte på det här sättet:
– När du la ut det här inlägget på Instagram, tänkte du på hur det skulle drabba hans barn och familj idag?
Hon spänner blicken i mig. Den bländande lampan som lyser rakt i ansiktet gör att jag får kämpa för att inte börja kisa med ögonen. Jag svarar att jag absolut tänkt på hans familj.
– Det måste vara svårt att ha en förövare i familjen.
Jag får ur mig att det är intressant att hon ställer just den frågan, för den frågan får ju nästan alltid bara sexualbrottsoffer.
– Man frågar inte andra brottsoffer om de tänkte på sin förövares familj, utan det är väldigt symptomatiskt för hur man bemöter just…
Reportern avbryter mig:
– Jag frågar inte hur du tänkte när du anmälde utan om du tänkte på hans familj när du berättade på nätet?
Jag tar sats igen och får fram:
– Hans familj har ingen skuld, det är han som borde tänkt på sin familj innan han utsatte unga tjejer för övergrepp.

Reportern framför mig fortsätter det som är en regelrätt ansvarsintervju, en sådan som höga politiker får utstå. Hon frågar mig varför jag fnissande ringde upp en vän direkt efter att jag lämnat mannens lägenhet. Jag vill förklara att det finns mängder av forskning som visar att den typen av reaktion är vanlig när man varit med om något traumatiserande. Ja, jag skrattade, eller fnissade om man så vill – men min kropp var skakad och sargad efter att bara några få timmar tidigare haft min förövares hundra kilos kroppsvikt över sig.
Jag vill säga så mycket. Men jag inser att det är lönlöst. Reportern bläddrar i sina papper. Hon tittar inte längre på mig, hon lyssnar inte.
– Tack, då har vi det, säger hon kort och fortsätter att låta bli att möta min blick.
– Nu måste vi skynda oss till tåget tillbaka till Göteborg, fyller hon i medan hon reser sig upp och vänder mig ryggen.

När tv-programmet sänds skapar det ramaskri. Reportern är trevlig och mjuk mot mannen som våldtagit mig. Han ges mycket tid. Jag däremot får bara några få minuter att bemöta alla de märkliga saker som sägs om mig i det en timme långa programmet. Vinkeln är tydlig - jag har ljugit för att förstöra en oskyldig mans hela tillvaro. Andra kvinnor har också fabricerat anklagelser mot honom. En kvinnan som jag hade kontakt med förra hösten, som mediemannen sextrakasserat när hon var 16, säger att den granskande tv-reportern ringt henne och hennes mamma så många gånger att hon tvingats blockera hennes nummer. En annan kvinna som anmält mediemannen för övergrepp har också känt sig trakasserad av tv-reportern. Alltihop känns absurt. Av allt det som kommit upp till ytan i och med metoo väljer SVT att granska några kvinnor som berättat om övergrepp.

Programmet läggs upp på webben vid midnatt en vardag i slutet av maj och det tar bara några minuter innan första hatmejlet kommer. Sedan rasar hatet in. Samtidigt börjar många offentliga röster vara kritiska mot programmet. En känd kvinnlig journalist skriver i en debattartikel att “Stereotyperna är iögonenfallande i hur [reportaget] för att ärerädda [mediemannen] istället försöker riva ner Cissi Wallins trovärdighet.”. Hon fortsätter: “På samma sätt som kvinnor som berättar om sexuella övergrepp alltid fått höra frågar reportern Wallin om hon inte tänkte på [mediemannens] familj när hon gick ut med sin anklagelse. Reportaget gör också en stor sak av att Wallin fnissade hos en kompis morgonen efter den påstådda våldtäkten, som om vi inte vid det här laget hade kilometervis med forskning om hur offer för sexövergrepp kan bete sig till synes ologiskt efteråt utan att det har det minsta att göra med om övergreppen hänt eller inte.”. En annan känd feminist rasar mot programmet i sina sociala medier och i en tv-debatt med programmets ansvarige utgivare säger hon bland annat: “Det som sker här en väldigt olycklig sammanblandning mellan att ifrågasätta namnpubliceringarna i stora medier eller för den delen på Instagram och att skuldbelägga kvinnor som har vittnat om sexuella övergrepp”. Programmet får även rekordmånga anmälningar till Granskningsnämnden för radio och tv. Det är så många privatpersoner som anmäler programmet för att inte vara opartiskt och för att göra intrång i mitt privatliv att Granskningsnämnden får tillsätta en ny tjänst. Senare fälls programmet av nämnden, men inte för att vara partiskt och alltför okritiskt gentemot mediemannen. Det fälls bara för att det gjort intrång i mitt privatliv genom att läsa högt ur min polisanmälan om våldtäkt, och berätta detaljerat om vad jag sagt i terapisamtal.

Jag har alltid fått en del hat och hot i och med att jag länge varit en enligt många provokativ debattör, men sällan så här mycket. Min man får gallra bort det absolut grövsta hatet och hoten men jag hinner ändå se sådant som gör mig helt lamslagen. Det är nästan bara män som skriver och de skriver att jag är en ondskefull människa som gjort en oskyldig mans liv till ett helvete. De kallar mig saker som är så grova att jag skakar av att läsa dem. De ger mig olika psykiska diagnoser och säger att man borde omhänderta mina barn. Även i tv-programmets egna sociala medier strömmar hatet mot mig in. De hinner inte rensa. Det börjar ringa på min telefon och till slut känns hela situationen så obehaglig och hotfull att vi bestämmer oss för att lämna Sverige ett tag. Vi bokar ett direktflyg till New York och packar lätt. Jag är höggravid nu, i sjunde månaden och har en treåring att springa efter. Min man får sköta det mesta eftersom jag knappt klarar någonting men vi kommer iväg och jag stänger av telefonen i nästan ett dygn.


Stockholm, februari 2019.

En hög chef på tidningen jag skrivit för i tolv år nu vill ses över en lunch. Han sa på telefon för några dagar sedan att han har en sak han vill prata med mig om. Jag tänker att det kanske är ett erbjudande om att få börja skriva varje vecka igen, i stället för varannan som jag gör nu. Mina texter är ändå de som går bäst av alla krönikor. Det är ganska dåligt betalt men jag gillar att skriva för så många och i det här formatet. Varje gång tidningen lägger upp en av mina texter hör väldigt många av sig och vill tacka för att jag, som de säger, ”sätter ord på det som skaver”. Tidningen tog sig an mig när jag var väldigt ung och har överlag tagit bra hand om mig sedan dess. Jag känner en lojalitet och hoppas den ganska nya chefen känner detsamma inför mig. Jag har bara träffat honom en gång innan, det var på en middag med andra på tidningen för några månader sedan och då var han uppmuntrade och trevlig.

Jag kommer fram till lunchrestaurangen några minuter efter honom. Han sitter redan vid bordet och bläddrar i menyn. Vi kramas sådär informellt och han frågar om jag vill ta in någonting att dricka. Det känns lite högtidligt, som att vi har något att fira så jag säger att ett glas vitt kan jag ta till maten, trots att det är vardag och jag ska hämta på förskolan senare. Vinet kommer in, men han tar bara vatten. Så börjar vi prata. Han skruvar lite på sig och jag märker att stämningen förändras. Han säger lite myndigt att han har en sak han velat ta upp med mig ett tag, men avvaktat med för att se om det ”skulle bli bättre”. Jag får ont i magen. Jag frågar om jag misskött något. Går mina texter sämre?
– Nej, nej, dina texter går fortfarande jättebra, säger han med ett stressat leende.
– Det är din Instagram jag vill prata om.
Jag förstår inte vad han menar. Min Instagram? Den är min privata och frikopplad från vad jag skriver i tidningen.
– Den har börjat gå överstyr på ett sätt som skadar tidningens varumärke, säger chefen och ser ut som en lärare på ett utvecklingssamtal.
Jag är eventuellt i en lättare chock eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska fråga för att begripa vad han menar. Han pratar på, jag lyssnar.
– Du hänger ut män till höger och vänster, du uppmanar till kriminella handlingar och den där radikala feministiska grejen du kör på överlag är alldeles för…
Han avbryts av att maten kommer in. Jag ber om ett glas vitt till. Sen får jag fram:
– Förlåt mig men vad pratar du om för uthängningar och uppmaningar till kriminella saker? Du får gärna komma med konkreta exempel.
Chefen är tyst i kanske fem sekunder, sedan säger han:
– Ja, de där Tinderkillarna du hänger ut till exempel. Eller att du skrev att man borde åka hem ett gäng ilskna kvinnor till en man i Uppsala som tafsar på kvinnor på stan…
Jag skrattar till, det kommer okontrollerat.
– Är detta ett skämt? Du menar alltså att jag i instagram stories raljerar lite kring töntiga killars töntiga texter på sina helt publika Tinderprofiler är att hänga ut? Och att jag skrivit om vad jag tänker när jag läser om sviniga män som kommer undan… Du menar alltså att när jag postar sånt på mina privata sociala medier så skadar det tidningens varumärke?
Han bekräftar att det är just så han känner. Jag känner att jag skulle behöva en sexa tequila men håller mig i skinnet.
Vi måste ju kunna prata och lösa det här. Han är trots allt min nya chef på ett jobb jag haft i över tio år. Jag tänker att han behöver förstå att det är en dålig idé ur ett rent yttrandefrihetsperspektiv att försöka styra mina sociala medier, som inte har med tidningen att göra.
Men han vill inte förstå. Jag försöker bemöta men han är låst och ger mig ett ultimatum ungefär samtidigt som han tar in notan.
– Jag vill sätta dig på paus från att skriva i tidningen en period, så jag kan hålla koll på dina sociala medier och se om du håller dig lugn där. Sen kan vi prata om din eventuella fortsättning.
Jag går därifrån och tårarna kommer först på bussen när jag är halvvägs hemma. Det är alltid lika ovärdigt att gråta offentligt. Som en hysterisk kvinna som stör hela den tillrättalagda ordningen. Men jag känner mig orättvist behandlad. Jag har skött det här jobbet fläckfritt i tolv år, jag har dragit in många kronor och klick till tidningen, jag har alltid varit lojal. Detta är det enda fasta frilansuppdraget jag har kvar. Sedan mediemannens förtalsanmälan kom har en efter en av mina uppdragsgivare satt mig i någon slags karantän. Som en smittsam person som man inte vill beblanda sig med för tillfället.

Min man tröstar mig samma kväll. Han är upprörd, jag ser honom väldigt sällan upprörd. Han säger att jag ska orka fightas. Jag tar ett bad och formulerar några frågor jag vill ha svar på från chefen på tidningen. När barnen somnat plockar jag fram datorn och sätter mig i soffan. Jag skriver:
”Hej! Jag skulle gärna vilja få några fler svar. Efter vår lunch känns allting mest oklart och orättvist. Dessa frågor får du gärna svara på i mejlform:

* Du nämner flera ”grova övertramp”. Jag skulle gärna vilja veta konkret vilka du syftar på, så jag förstår?
* Du nämner brottsliga handlingar. Vad syftar du på? Det är ganska allvarliga anklagelser, så vad har du för grund för det påståendet? Jag har regelbunden kontakt med min advokat som är expert på yttrandefrihet och jag kan inte se något i mina instagraminlägg som är brottsligt.
* Du återkommer till ”uthängningar” som om det vore något jag ägnar mig åt strukturellt och återkommande. När jag själv går igenom min Instagram förstår jag inte vilka inlägg du syftar på? De fall jag nämnt någon vid namn har det handlat om egna erfarenheter, eller redan dömda personer.”

Det svar jag får, dagen därpå, är att vi kan ta ett till möte. Jag kan komma till redaktionen om jag vill. Jag åker dit och träffar honom och min kvinnliga redaktör. Det är trots allt ett ganska trevligt möte, men hans åsikter om mig och mina sociala medier kvarstår. Det känns som att försöka prata med en vägg, även om han lugnat ner sig och använder mer nedtonad retorik. Jag säger att jag absolut vill fortsätta skriva i tidningen som vanligt men att jag inte tycker att han ska ha åsikter om mina privata sociala medier, så länge jag inte börjar uppmana till nynazism eller annat av den kalibern. Han håller inte med. Han tycker att jag är för ”radikalt feministisk” och att det är problematiskt för tidningen och för honom som ansvarig utgivare.
– Men att en annan skribent på tidningen har en podd ihop med min förövare, en man som pekats ut av tolv kvinnor för övergrepp, det är inget du och tidningen tycker är problematiskt? frågar jag.
Tidningschefen blir tyst och lätt rödflammig på halsen.
– Det vet jag inte så mycket om… Jag får kolla upp det, säger han kort.
Möter är slut och vi landar inte i så mycket mer än att chefen vill fortsätta ha koll på att jag sköter mig i sociala medier. Han har plockat bort mig från ett löpande frilansjobb, från en dag till en annan. Jag kommer inte att få skriva på veckor, kanske månader och får inte heller en krona mer betalt. Inte förrän han eventuellt anser mig lämplig att publicera igen.

Jag orkar inte vara ledsen mer. Ledsamheten har bytts mot ilska. Jag är övertygad om att en man aldrig hade blivit behandlad på det här sättet. Senare samma dag får jag ett mejl av tidningschefen. Han skriver bland annat:

”Hej Cissi!

Som jag underströk så är jag ett stort fan av dina texter hos oss. Jag tycker också att du är en viktig och intressant opinionsbildare.

Min utgångspunkt var ju att jag ville ta en paus under period och nu verkar det ju sammanfalla med att förtalsrättegången mot dig snart drar igång. Jag tycker att det är lämpligt att ta en paus under tiden rättegången pågår tills dom kommer. Vi kommer ju att bevaka rättegången på nyhetsplats och det blir en krock med dina kolumner då.

Jag vill alltså att vi tar en paus från nu, tills efter dom fallit. Så ses vi då och diskuterar hur vi fortsätter.”.

Han skriver inte det han sa när vi satt ner och pratade på lunchen. Men jag har spelat in när jag ringde upp honom efter lunchmötet och lägger upp ett klipp från inspelningarna i mina sociala medier. Jag skriver också ett längre inlägg för att vara transparent gentemot följarna om vad som hänt.

Jag skriver:

”I oktober 2017 hörde jag av mig till mina redaktörer på tidningen och kollade hur dom ställde sig till att jag tänkte outa (medie)mannen som våldtagit mig. De svarade att det inte skulle påverka mitt jobb, jag skulle få fortsätta skriva som vanligt.

Februari 2019: Tidningens nuvarande chefredaktör meddelar mig i ett mejl att jag nu sätts på ”paus”. Ingen uppsägningstid, inte en krona mer betalt. Anledningen? Han vill hålla koll här på min Instagram, kolla så jag ”sköter mig” här. För mina inlägg här började plötsligt för bara några veckor sedan ”skada tidningens varumärke”. Chefen tycker att jag gjort allvarliga övertramp här. Han menar att jag systematiskt ”hänger ut män”. Sedan säger chefen att jag inte kan skriva i tidningen på några månader eftersom jag ska åtalas för grovt förtal av min våldtäktsman. Jag är alltså fortfarande inte åtalad. Än mindre dömd. Chefen menar att det oavsett ”krockar” med tidningens kommande rapportering från rättegången mot mig. En rättegång som om den äger rum kommer ta cirka 2 dagar, enligt min advokat.

Detta uppdrag har jag som sagt haft i över ett decennium, och enligt alla mina närmsta redaktörer under åren skött fläckfritt. Det finns inget alls att anmärka på i hur jag skött mitt uppdrag. Men ändå plockas jag nu bort. Tystas. Sätts i frysbox. Precis såsom skedde med mitt Polen-program för den stora tv-kanalen.

För att jag kanske kommer åtalas för att ha berättat vem som våldtog mig när jag var 21. Och för att mina åsikter och tankar på min privata Instagram anses såpass stötande och samhällsfarliga (?) att tidningen inte längre kan förknippas med mig, såvida jag inte låter mig censureras här, av en manlig chefredaktör. Jag har både inspelningar och text-bevis på hur min chef behandlat mig senaste veckorna.

Jag vill inte skriva för en tidning och dess chefredaktör som inte värnar det fria ordet. Men jag vill belysa hur verkligheten ser ut - en kvinna som öppet berättar om en brutal våldtäkt hon anmält och aldrig fått upprättelse för.”.

Sal 26 i Stockholms tingsrätt, november 2019.

Dagen är nästan över. Min svarta kajal har runnit ner i de fina linjerna under ögonen. Det är varmt i rättssalen. Man får inte ha någon mobil med sig in i salen, jag sitter och pillar bort nagellack på mina svettiga fingrar under bordet. Några meter bort sitter en tecknare och ritar av mig, så som man ser på tv att de gör. Jag tänker på varenda rörelse och på att varenda rörelse jag gör bevakas av hundratals ögon. Ännu fler om man räknar alla de som följer livebevakningen i de stora medierna. Min advokat håller sin slutplädering. Han säger att jag inte borde dömas för att jag bara nyttjat min grundlagsskyddade yttrandefrihet. Han säger att metoo till stor del handlar om att bryta tystnaden och då inte skydda män som utsatt kvinnor. Han säger att en fällande dom kan få negativ effekt genom att män i maktställning åter kan räkna med en tystnadskultur kring sina övergrepp. Sedan blir det min tur att säga några sista ord till de tre nämndemännen och rättens ordförande. Jag känner mig helt urlakad. Min advokat vinklar den lilla mikrofonen mot mig och jag får ur mig:
– Jag vill säga att det är surrealistiskt att sitta här som åtalad när jag är den som är ett brottsoffer.

Stockholm, maj 2019.

Mediemannen har precis släppt sin nya bok. Den handlar om vad jag utsatt honom för, i och med att jag namngav honom under metoo-hösten 2017. Den handlar också om hur han upplevde sig utsatt för ett medialt karaktärsmord. Det är maj och prunkande försommar, precis samma ljus och fågelsång som den där försommaren 2006 när följde med på en efterfest på Söder utan att vet att den natten skulle förändra mitt liv. Då var jag var 21, nu är jag 34. Vi bor bara kvarter från varandra och de lokala bokhandlarna har skyltat med hans bok. Han blir intervjuad i vartenda medie om sin bok. Den får ganska dåliga recensioner av kvinnor men överlag fina recensioner och lovord från män. Några kända manliga kulturskribenter hyllar hans bok på sina plattformar, de pratar om honom som ett modigt offer. En stor morgontidning ger honom flera sidor, en av deras kvinnliga reportrar har åkt hem till honom för att göra ett stort personporträtt. En del av hennes intervju handlar om att han en gång för något decennium sedan förföljt henne på en musikfestival. Han hade tjatat om att få ligga med henne men hon hade nobbat honom. Han hade inte godtagit hennes nej utan barrikaderat sig utanför hennes hotellrum i flera timmar. Hon säger att hon varit rädd.
Rubriken på artikeln är: ”Gjorde dig ledsen – en jävla skillnad mot att våldta”. I ingressen till texten går att läsa: ”Hennes minnen av honom från den tiden är inte positiva. Nu möts de igen på andra sidan av metoo.”. Hon, den kvinnliga reportern, beskriver först hur hon strax efter att jag outat honom i oktober 2017 skickade ett privat meddelande till honom på Facebook där hon skrev: ”Du kommer att ta dig igenom detta”. Vidare i artikeln går bland annat att läsa:
”Fram till för ett par år sedan hade det varit helt otänkbart för mig att skicka något dylikt till honom. Mycket av det som skrevs under metoo stämde så väl överens med mina erfarenheter av honom. Under min tid som vikarie på tidningens nöjesredaktion i början av 2000-talet hittade han på öknamn till min pojkvän, tjatade på mig att göra slut med densamme, kommenterade min kropp och satt envist kvar på natten i korridoren utanför dörren till mitt hotellrum i Hultsfred, trots att jag gång på gång sagt att jag inte ville ligga med honom.
Efter det stötte vi ihop några gånger i Stockholms uteliv, och då var han ofta påverkad av droger eller alkohol och verbalt aggressiv.”.
Resten av texten är som en slags försoning där en kvinna med stort hjärta och mycket medlidande ser och möter den skakade och sårade mannen. Han som säger att han blivit en ny människa, trots att han samtidigt säger saker som att ”kvinnor sitter på den sexuella makten” och inte direkt alls verkar rannsaka kring vad han själv gjort. Reportern försonas med honom ändå. Hon åker hem till honom och dricker kaffe och låter honom berätta om hur han tog kändistjejer på brösten på 90- och 00-talet. Jag läser nästan inga ord av ånger. Men så kanske jag är ganska subjektiv i frågan.

Veckan då hans bok släpps, där i början av maj, försöker jag ducka nyhetsflödet så mycket det går. Dels triggar det mig näst intill fysiskt att se hans ansikte överallt. Han behandlas som vilken snubbe som helst som skrivit en bok. Det är också väldigt tyst i min telefon och inbox. Inga medier frågar om jag vill kommentera det han påstår om mig i sin bok. Nu är det hans tid att bli lyssnad på. Och jag kan inte sluta tänka på att han tycks få betydligt färre kritiska frågor än jag fått det senaste ett och ett halvt året.

Hade jag fått färre kritiska frågor om jag varit mer… Mjuk och ynklig? Jag känner ofta att det är en svaghet hos mig att jag inte kan vara det mer passiva offret. Jag tänker på kvinnorna som anmälde ”Kulturprofilen”. De har till skillnad från mig hållit låg profil. En bekant som var på rättegången där ”Kulturprofilen” åtalades för våldtäkt sa att det även hade pratats i rättssalen om att den målsägande kvinnan varit ett trovärdigt offer eftersom hon hållit så låg profil. Jag däremot har vevat och gapat ett tag nu, för att det inte riktigt tycks finnas i mitt DNA det här man kallar låg profil. Det är som att desto mer de sparkat på mig och försöker tysta mig - desto mer envisas jag med att ställa mig upp igen och ta i ännu mer. Kanske är det en form av självskadebeteende? Det kanske är därför jag får för mig att åka till en omtalad livedebatt på en teater i Stockholm, i mitten av maj 2019. Min förövare är inbjuden att sitta i en panel med några andra kända personer för att prata om etik och moral i media. En kompis ska gå och jag säger att jag tänker följa med.
– Är du säker? frågar hon.
Jag vet inte. Någonting drar mig dit. Jag vet att det finns överhängande risk att jag kommer att åtalas för grovt förtal och därmed behöva träffa mediemannen i rätten om några månader. Jag har inte träffat, ens sett honom i verkligheten sedan han satt i den där baren när jag skulle ha min 25-årsfest. Det är nästan tio år sedan nu. Jag vill på något sätt testa hur det känns att vara i samma rum som honom. Jag vill pusha mig själv till att se hur jag hanterar det. Jag har ingen direkt plan utan vill mest bara ta klivet och befinna mig där. Sedan metoo exploderade hösten 2017 har det känts som om alla vi utsatta kvinnor har avhumaniserats. Steg för steg har vi skrivits om till ”kvinnan” som en anonym viskare. Det är lättare att avfärda en kvinnas berättelse om hon görs till någon på avstånd, en ansiktslös gestalt som mumlar, eller svagt viskar något oklart. Först då, när man anonymiserat och marginaliserat henne kan man lättare säga ”Vad vet vi egentligen? Jag var ju inte där så jag vet inte vad som hände”. Jag vet att de kommer prata om mig ikväll på den där debattklubben. Över tusen personer har skrivit på Facebook att de kommer. Var och varannan media- och kulturprofil i Stockholm verkar planera att vara på plats. Ingen har frågat mig om jag vill delta. Om jag kanske vill vara där och bemöta något. Jag vägrar känna mig marginaliserad på det här viset och jag vägrar bli ännu en kvinna som görs ansiktslös. Hon, den där vi helst inte nämner med namn längre. Hon som blev så obekväm att det enda rätta var att stöta ut henne. Att bara se henne, se att hon finns på riktigt skapar obehag. Är det något jag har kvar så är det förmågan att skapa obehag. Den typen av obehag som tvingar fram det råa i människor. Att ta dem till en plats där fobin för att ta ställning överhuvudtaget utmanas helt. Det drar i mig. Jag bara måste åka dit.

Jag fönar håret rakt och platt, det är nyfärgat kopparorange. Jag sminkar ögonen mycket, tar på mig svarta tighta byxor, vit skjorta, svart kavaj och nästan tio centimeter höga klackar som ändå går att gå i. Jag vill vara lång, snygg och svår att missa. Jag hittar en gammal pillerkarta med betablockerare och sväljer ner en med lite kallt kaffe precis innan jag går hemifrån. Sen tar jag och min kompis en taxi dit. Det är bra att ha nerver men inte för mycket. Jag vill vara skärpt men inte skakig. Det är märkligt att både vara en kontrollmänniska och någon som får en kick av att kasta sig ut. Den här situationen är totalt okontrollerbar. Jag har ingen aning om vilka jag kommer möta, om mediemannen och hans närmaste krets kommer vara de första jag springer in i. Kommer han vara hotfull eller undvikande? Kommer jag att kunna hålla mig i skinnet? Alltihop känns som en kommande jordbävning som kan skaka bara lite eller rucka precis allt. Jag har i alla fall ett klart mål nu och det är att gå in och få en så bra plats som möjligt så att han, mediemannen, inte kan missa att jag är där. Jag visualiserar en bild där jag sitter eller står längst fram och stör ordningen genom att… Bara finnas där. Ser framför mig hur den där panelen med några mediekvinnor som sagt att jag ”gått lite för långt” och liknande blir alldeles stressade av att jag är mitt i deras synfält under hela tiden de ska prata om uthängningar under metoo. Ser framför mig hur moderatorn för samtalet inte riktigt vet hur han ska uppmärksamma elefanten i rummet.

Vi kommer fram till lokalen, en teaterbar inne i city. Det är mycket folk redan utanför, jag känner igen några journalister och debattörer som står och röker intill entrén i likadana svarta skinnjackor eller mer propra ljusa vårkappor. Det är som att de stannar upp när jag kliver ur taxin och jag fylls av adrenalin. Pulsen ökar men jag kämpar med att verka lugn, tabletten fungerar nog lite grann. Vi tar oss in och möts av en överfull lokal. Livesamtalet på scen ska börja om 20 minuter, men jag ser inte mediemannen någonstans. Någon säger, utan att jag ställt frågan, att han hänger i den andra baren ”med gubbmaffian”. Jag tar mig genom folkhavet med mina över 180 centimeter i klackar. Folks blickar bränner mot huden och jag känner mig nästan svimfärdig. Det är dålig luft härinne också, Gud, jag behöver ett stort glas vin. Väl framme i baren ser jag en annan radikalfeminist och författare jag alltid uppfattat som ganska kompromisslöst på min sida. Hon ler med hela ansiktet och kastar sig över mig med en svettig kram.
– Nu simmar du bland hajar men oroa dig inte, de kommer inte våga bitas på riktigt, viskar hon lite för högt.
Jag skrattar till. Hon trollar fram ett glas rödvin och jag sveper det snabbt. Just nu skiter jag i sociala koder och finess, om jag någonsin varit en stjärna på den fronten. Det är knappt något syre i lokalen och det börjar lukta en blandning av alkoholandedräkt och gammal svett. Folk går runt som i oroliga cirklar i väntan på att programmet ska dra igång. Jag rör mig närmare scenen med det är packat. Det känns lite väl buffligt att börja knuffas, så jag försöker pressa mig framåt med viss smidighet. Efter ett tag blir det tvärstopp. Jag står inklämd mellan några kulturtanter i stormönstrade tunikor och några mediemän som jag vet är vänner med min förövare. De tittar på mig som att de sett ett spöke. Det börjar röra sig på scenen, en annan medieman som ska hålla i kvällens debatt, om det nu blir någon debatt, lunkar runt på den lilla upphöjningen och testar om mikrofonerna fungerar. Jag har inte sett till min förövare ännu, men i samma ögonblick som jag börjar undra var han är kliver han upp på scenen. Jag vill instinktivt backa bakåt, ställa mig mot en vägg och göra mig själv osynlig. Men det går inte nu, för jag står inklämd i ett folkhav och mitt röda hår lyser som ett stoppljus i mitten av människogrytan. Jag tvingas titta på honom, för första gången på nästan ett decennium står jag bara några meter från hans fysiska uppenbarelse och tittar på honom. Han ser harmlös och trött ut. För en sekund tycker jag synd om honom. Han har en lite skrynklig ljusblå skjorta på sig, med synliga svettringar under armarna. Han är glansig i ansiktet och får hela tiden peta upp glasögonen som glider ner på nästippen. Har han sett mig? Han måste ha sett mig. Men han tittar mest nedåt, håller på med några papper framför sig på det runda ståbordet. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Ska jag titta på honom och fyllas av förakt? Tyvärr händer inte det. Det är mer en krypande känsla av vemod. Sen börjar han prata. Den nonchalanta tonen i kombination med hans karaktäristiska dialekt triggar någonting otroligt snabbt. Nu vill jag hugga ner honom med närmsta vassa föremål. Tack och lov finns inget i närheten och jag står inklämd i en svettluktande ormgrop.

Han säger det gamla vanliga, det han sagt i varenda intervju hittills. Att medier publicerade hans namn i och med metoo var århundradets största pressetiska haveri. Att lynchmobben nästan tog livet av honom. Sedan börjar panelen där han ingår prata om sociala medier och vi som kallas publicister där. Han nämner mig utan att säga mitt namn, jag kallas ”instagramkändisen”. Panelen börjar prata om mitt inlägg där jag outade honom och om huruvida det var etiskt för någon som är en egen slags publicist. En mediekvinna i panelen säger till slut mitt namn. Hon säger det hon och andra sagt otaliga gånger sedan hösten 2017 - att min polisanmälan om våldtäkt lades ner och att mediemannen därmed blivit friad. Jag sträcker på mig så hon verkligen ska se att jag står där. Ingen i panelen skänker mig en blick, det är som om alla aktivt undviker att bekräfta min existens i lokalen. En man i publiken ställer en fråga till panelen och nämner mitt namn. Då kan jag inte hålla mig längre och höjer rösten. Det går som ett sus och surr genom lokalen. En av kulturtanterna i stormönstrad tunika skriker till. Nu tittar alla på mig och jag fixerar blicken på mediemannen.

Utanför tingsrätten på Kungsholmen, Stockholm, november 2019.

De två rättegångsdagarna är över. Det är precis innan första advent och butikerna och restaurangerna i kvarteret utanför tingsrättsbyggnaden verkar tävla i vem som kan fläska på med mest pråligt julpynt. Jag röker en cigg på stentrappan, omringad av mina vänner, några journalister som hänger kvar och ett litet gäng kvinnor jag aldrig träffat innan. En efter en kommer de fram och vill krama om mig. Några gråter, andra är bara tysta. En kvinna som kommer fram och tar tag i mig lite för hårt har uppenbarligen druckit några glas vin under eftermiddagen. Hon pratar ganska osammanhängande om allt skit hon råkat ut för och jag har inte hjärta att avfärda henne. Hon berättar att hon försökte få en plats i rätten tidigt imorse men nekades att komma in för att det redan var för många i kö till åhörarsalen. Hon och en annan kvinna som tagit sig dit, som hon aldrig träffat innan, bestämde sig för att gå till närmsta bar och dricka vin i stället. Hon sluddrar fram att de suttit på det där haket i flera timmar och pratat om sina liv. Hon säger att hon blev våldtagen av mediemannens vän när hon bara var tonåring, hennes förövare är en annan känd medieman hon inte vågar säga namnet på.
– Jag är fortfarande rädd, tänk hur länge de kan få en att vara rädd!
Hon berättar hur hon var ung och typiskt trasig, var ute och festade nästan jämt där i slutet av 90-talet och hamnade i ett alkoholmissbruk och sexuellt självskadebeteende. Hon är över 40 nu och har just separerat från sin tredje man. Han har slagit henne och dragit in henne i en infekterad vårdnadstvist. Hon gråter så sminket rinner medan hon låter orden flöda. Jag tänder en till cigarrett och lyssnar, jag är utmattad men vill ändå lyssna. Det känns som att hon behöver få ur sig det och det är mig hon vill berätta för nu. Jag frågar hur det varit på baren. Hon lyser upp och berättar att hon och den andra kvinnan hon träffade här i morse har insett att de är som systrar, efter några timmars drickande och pratande på stället snett över gatan.
– Vi kom båda hit idag för att vi kände att det du gått igenom är så likt det vi gått igenom. Vi ville liksom visa att du inte är ensam och så fann vi varandra!
Den andra tjejen blev tydligen så full att hon fick åka hem och lägga sig. Men hon ska skriva till mig på Instagram när hon nyktrat till. Ytterligare en kvinna kommer fram, hon är äldre och har en stor lila brosch med kvinnotecknet fastnålad på täckjackan. Hon säger att hon blev våldtagen på 60-talet, men vågade prata om det först efter att bland annat ha läst mitt inlägg i sociala medier under metoo-hösten 2017. Plötsligt står vi som i en samtalsring av olika kvinnor med egna, men liknande öden. Jag blir helt rörd. Två dagars rättegång har skalat av mina redan tunna hudlager och jag gråter okontrollerat över att de här kvinnorna kommit hit för min skull. Men också för sin egen, för allt det de aldrig fick upprättelse för. Som en tyst manifestation som på samma gång skriker ut sin känsla av makt- och rättslöshet.

Vi står där en stund, den brokiga skaran kantstötta kvinnor och bara finns med och för varandra. Det har börjat skymma och stora blöta snöflingor faller igen. Den aggressiva julbelysningen på haket på andra sidan gatan tänds för kvällen. Vi står kvar, som en fin liten seans i tystnad. Till slut kommer två uniformsklädda väktare ut på trappan och ber oss vänligt att kliva ner på gatan. Gruppen skingras och vi säger hejdå till varandra och går åt olika håll. Som att vi bara lånat varandra en stund i livet som pågår, för att sedan springa vidare och hem till allt annat som ska tas hand om utöver våra mer och mindre bearbetade trauman. Jag har tagit in på hotellet runt hörnet en natt för att få sova minst åtta timmar ostört från barn och en snarkande man. Det ska bli så skönt att få stänga hotellrumsdörren bakom sig, hoppa i en morgonrock och bara lägga sig raklång på sängen i total tystnad och ensamhet. Fast jag har svårt att komma till ro, tankarna far i huvudet och kroppen känns fortfarande som på högvarv. Jag bestämmer mig för att sätta mig en stund själv i hotellbaren och beställa in en drink, whisky och cola. Inser att jag knappt ätit på hela dagen så tar en fish and chips också. Det är nästan helt folktomt förutom några få engelsktalande gubbar i kostym som sitter några bord bort. Just när jag får in drinken ser jag ett bekant ansikte snett bakom mig. Det är en norsk journalist som bevakat rättegången åt ett av de stora norska mediehusen. Han intervjuade mig på lunchen idag med bandspelare och liten filmkamera han satte på ett stativ framför oss i tingsrätten. Han var trevlig, lite mer avspänd än många svenska journalister som varit på plats de här två rättegångsdagarna. Kanske för att vi inte är kollegor i samma land? Han sveper sin öl och kommer bort till mitt bord. Frågar på nordnorsk dialekt om han möjligtvis kan få slå sig ner en stund.
– Ska du göra en intervju till? frågar jag lite syrligt men med ett leende.
– Nej, egentligen inte. Men nu såg jag ju att du satt här så tänkte bara om vi kunde prata lite om hur det känns nu efteråt… ?
Jag säger att det är lugnt, han kan spela in. Han plockar fram sin lilla bandspelare igen, men lämnar kameran i väskan.
– Så Cissi, hur känns det efter de här två rättegångsdagarna?
Jag svarar lite på autopilot att det känns okej, att jag är ganska omtumlad och trött men ändå känner att jag gjort vad jag kunnat. Jag tänker att detta blir väl ännu en standardintervju som alla andra jag gjort senaste dagarna. Journalister ska ju såklart vara objektiva, men jag är hyfsat trött på att svara på precis samma få frågor om och om igen. Vi småpratar en stund, sedan stänger han av bandspelaren. Han tittar på mig och ser plötsligt lite nervös ut, och så säger han:
– Jag vill bara att du ska veta att jag… Att jag tycker det du behövt gå igenom är hemskt och att jag… Jag tror på dig.
Han tvekar en sekund innan han fortsätter:
– Jag tror på det du berättar om vad som skett. Måste erkänna att jag faktiskt tvivlade på alltihop nu fram tills efter lunch idag. I Norge har ju medierapporteringen om den här historien överlag varit ganska mycket vinklad till mediemannens fördel. Så när min arbetsgivare skickade hit mig häromdagen så tänkte jag nog att det skulle bli svårt att förhålla mig helt objektivt till detta... Men så hörde jag ditt vittnesmål idag. Jag satt ju i rättssalen och såg och hörde dig berätta. Det du gjorde där inne var något av det starkaste jag sett.
Han sänker blicken och ser ut som att han just kommit på sig själv med att säga för mycket. Han börjar prata om att han ju såklart främst är journalist nu när han är här, jag tar mig friheten att avbryta honom.
– Men du är också människa. Det är okej. Du har säkert en syster eller en tjejkompis som också råkat ut för något... Det är kanske svårt att vara helt objektiv jämt?
Han nickar. Vi nickar åt varandra som att vi vill säga mer, men ändå inte. Han lägger handen på min axel och önskar mig lycka till.
– Du är stark, säger han och tar sin väska från stolen.
Sedan går han och jag sitter kvar och försöker komma ihåg om någon svensk journalist någonsin sagt något liknande till mig innan eller efter en intervju om rättsfallet och rättegången.

Stockholm, maj 2019.

Det är varmt och klibbigt inne i den överfulla teaterbaren där debatten äger rum. Det känns som om varenda medie- och kulturperson i stan är på plats för att se mediemannen och några andra prata om ämnet ”Metoo - när skiten träffar fläkten - ska vi rätta oss efter mobben”. Jo, det är vinkeln som den kända debattklubben annonserat ut.
Jag fick ingen förfrågan att delta, men eftersom man med ”mobben” menar mig och andra kvinnor som berättat under metoo så har jag bjudit in mig själv. Jag står i höga tjocka klackar och nyfärgat långt och plattat orangerött hår, några meter rakt framför scenen och har just ropar högt rakt ut i luften. Jag gjorde det nyss för att en man i publiken ställde sig upp och frågade mediemannen och resten av panelen på scen varför så få ifrågasatt den så kallade kulturprofilens offer, men så många ifrågasatt, som han uttryckte det: ”Cissi Wallin som polisanmält dig för våldtäkt?” Mannen i publiken vet inte att jag är här, han sitter med ryggen vänd mot mig längre fram. Så precis när han sagt mitt namn hör jag mig själv ropa:
 ”Jag står här!”.
Mediemannen möter inte min blick, han har ännu större svettringar nu, under armarna på den ljusblå skjortan. Den kände profilen som håller i debatten kommer av sig för några sekunder. Mina ord, som ekar ut i lokalen, skapar först ett unisont sus. Sedan tystnad. Och så mummel, olika stressade viskningar och knappraden på laptops. Koncentrerade blickar ner i mobiler. Många vänder sig om för att ta en bild på mig, som att jag är kvällens lilla överraskning. Någon kvinna i publiken skriker att man ska ge mig en mikrofon.
Några sekunder senare har någon satt en mick i min svettiga hand och moderatorn på scen muttrar något om att jag väl kan få säga något mer då, eftersom jag ändå står här. Jag hinner inte tänka utan säger det första som kommer upp i mitt huvud.
– Hur hamnade vi här, där offer blir till förövare och förövare blir till offer?
Tystnaden bor i rummet i några sekunder.
Jag får inget riktigt svar på frågan, den dribblas bort av debattledaren. Men jag står kvar på samma ställe resten av debatten. Några har livesänt det som just hänt på sociala medier och när jag kommer hem en stund senare och öppnar sociala medier har hashtagen #jagstårhär skapats, och exploderat. Kvinnor skriver om hur de nu tänker vägra vika undan utan och istället börja stå upp mot sina förövare, mot hela samhällsstrukturen som gång på gång misstrott och misskrediterat dem. Jag får så många meddelanden på Instagram att mitt konto hänger sig och bara står och snurrar. Jag är helt tom i huvudet och kan knappt ta in allt som hänt på bara några timmar. Min man har nattat barnen och jag kryper ner intill och vet i alla fall en sak - jag stod där och stirrade på honom. Och det gjorde mig inte alls så skräckslagen som jag trott innan att det skulle göra. Det var mer som att han var den som var rädd och liten. Så hade jag aldrig upplevt det innan. Någonsin.

Stockholm, november 2019.

Jag och Maya har inte pratat på länge. Det är inte för att vi är ovänner eller så, utan för att våra liv nu för tiden ser väldigt olika ut. Jag har två småbarn och ett smått kaotiskt familjeliv, hon är singel, barnfri och lever numer ett liv långt bort från den ytliga och hektiska krogsvängen. Maya är så som hon alltid varit - udda, kompromisslös och på många sätt helt fantastisk i sin egensinnighet. Maya har patos och ryggrad som få andra, har jag lärt mig genom åren. Det var hon som var den första som såg mig i ögonen och ställde frågan ”ville du ha sex med honom?” och sen brutalt konstaterade att det rört sig om en våldtäkt. Det var 2008 och vi var strax över tjugo. Det var Maya som tände den starkaste spotlighten och riktade den rakt in i mitt mest förnekande och såriga innersta. Hon tvingade mig att uttala orden och förhålla mig till sanningen. Åren har gått men Maya har aldrig backat från det hon tycker och tänker är rätt. Vi har mest hållit kontakten via chat och sms, jag har hållit henne uppdaterad om rättsfallet och hon har sagt att jag bara ska säga till om hon kan göra något. Nu är det en vecka kvar till rättegången mot mig och en kväll när jag är ute och promenerar för att komma ner i varv får jag en stark känsla av att jag borde ringa upp henne. Det är sent men hon är vaken. Hon är kvälls- och nattmänniska, precis som jag.

Vi har inte pratat i telefon på minst ett år men det känns ändå som om det var häromdagen jag hörde hennes lite hesa och energiska röst.
– Fy fan Cissi, jag tänker på alla fega jävlar, säger hon med eftertryck samtidigt som jag hör att hon försöker tända en cigg.
– Jag har faktiskt skrivit en lista…, börjar jag.
Hon blir upprymd. Jag har skrivit en lista med alla de jag kan komma på som har berättat om mediemannens svinerier mot kvinnor genom åren. Inte våldtäkter, men sexuella ofredanden, tafs, sexism och hela skalan däremellan. Maya har bättre minne än jag, hon är lite som verklighetens Lisbeth Salander, på många sätt. Hon börjar prata om några personer jag glömt. Personer som berättat för både mig och henne om hur mediemannen tagit dem och deras tjejkompisar på brösten på krogen. Och om hur de kallade oss ”överdrivna” när vi försökte få deras stöd där redan 2008, när vi ville få till någon sorts gruppanmälan för att få stopp på honom.
– Minns du hur de sa till oss att det kanske är sånt här man får lära sig att ta i den här branschen?
Maya suger liksom aggressivt på sin cigarett och nästan spottar fram orden. Hon är förbannad, hon säger att så många är så fega. Vi pratar om alla andra kända så kallade metoo-män som avslöjats, som tillåtits härja i åratal tack vare andras skyddande och förminskande av de utsatta.
– Tänk så många unga tjejer som bara offrats. Precis som du och jag, säger jag och känner ilskan bubbla som kolsyra inombords.
Maya säger att jag borde kalla alla de där fegisarna som vittnen, vi skojar om att jag ska kalla flera hundra personer som vi vet sett och hört saker, bara för att jävlas. Så kan alla få stå på rad inne i tingsrätten och svära ed på att säga sanningen.


Utanför Solna tingsrätt. 10 mars 2020

Det känns som vårens allra första dag. Solen är inte sådär blekt ljusgul längre utan bäddar in betonghusen på andra sidan gatan i varmgula strålar. Jag röker en cigg fast jag egentligen inte röker. Nyss fick jag lämna rättssal 4 inne i Solna tingsrätt. Det gick inte att vara kvar längre. Skillnaden nu jämfört med min egen rättegång för några månader sedan är att jag kan gå ut. Jag kunde resa mig från den nedsuttna stolen i rummet där det saknas både syre och förståelse, gå några meter och kliva ut. Det kan inte Sara som sitter kvar där inne. Sara som står åtalad för att i en sluten grupp på Facebook ha skrivit ut namnet på personen som våldtagit henne. Jag var tvungen att lämna salen för att min mun inte längre kunde vara tyst, min kropp inte längre kunde sitta still. Det började som ryckningar i benen, sen spred det sig som en mer och mer svårkontrollerad ilska. Ren och skär vrede. Det var som om all ilska, all sorg, all känsla av bottenlös förbannad vrede som lagrats i min kropp de senaste två åren plötsligt ville förlösas. Inne på åhörarbänk i sal 4 i Solna tingsrätt.

Jag suger på cigaretten och inser att jag kommer att må illa om en stund. Jag röker nästan aldrig, men när jag väl gör det är det aggressivt och maniskt. Som att jag tror att nikotinet ska göra mig lugn och måste dras in så snabbt och hetsigt som möjligt för att få bästa effekt. Sara är ungefär lika gammal som jag var när mediemannen våldtog mig 2006 - i början av sina tjugo. Hon bröt ihop i rättssalen för en stund sedan. Hon försökte hålla ihop i över en timma, svarade tålmodigt och fascinerande sansat på åklagarens och hennes förövares advokats alla frågor. Men så krackelerade hon, rösten bar henne inte längre. Det var en sådan där gråt som kanske bara vi som varit utsatta för den ultimata förnedringen kan relatera till. En maktlös gråt. ”Händer verkligen detta på riktigt”-gråt.

Dagen är inte riktigt över än. Jag blev tvungen att resa mig och gå ut strax efter att hennes förövare, en känd och framgångsrik komiker, lagt ansiktet teatraliskt i händerna medan hans advokat höll sin slutplädering. Advokaten sa att Sara egentligen varit kär i hans klient, komikern och den uttalade och prisvinnande feministen, och därför hittat på att han utsatt henne för övergrepp. Advokaten antydde att hon skrivit om komikerns påstådda övergrepp för att hon var arg för att deras relation tagit slut. Han pressade henne på olika sätt tills hon började gråta. Det kändes som om advokaten mest av allt ville få henne att bryta ihop. Han pratade om lynchmobbar och digitala skampålar för oskyldiga män. Han nämnde också mig, ställde Sara till svars för att jag skrivit om hennes fall och därmed alltså, som han sa ”förtalat hans klient igen”. Precis som många andra män verkar han tro att kvinnor driver någon sorts ondsint konspiration mot kända och mäktiga män. Jag kunde inte kontrollera mig längre och hörde min mun säga högt att många i salen borde skämmas. Väktaren som hela tiden satt några meter bort hytte med näven åt mig och pekade demonstrativt mot utgången.

Det kändes som ett svek mot Sara att gå ut, men det hade kanske varit ett ännu större svek om jag ställt till en scen. Om de behövt handboja mig och anklaga mig för något slags övergrepp i rättssak.
Mina absolut minst konstruktiva tankar kom fram. Jag såg framför mig hur hennes förövares avslitna hårtussar låg på golvet, jag föreställde mig hur alla kvinnor i salen, förutom kanske åklagaren, några nämndemän och förövarens syster, rusade fram och kuppade hela vansinnet. Jag blundade och såg de mest minnesvärda revanschscenerna ur tv-serien ”Handmaid’s Tale” framför mig. Bakom ögonlocken, i en annan typ av värld. Nej, vi lever inte som kvinnorna i Margaret Atwoods klassiska berättelse som numera är känd HBO-serie, inte här i världens mest jämställda land Sverige. Vi lever i en betydligt mer subtil version. Svenska staten lyckas knappt åtala eller döma några sexualbrottslingar av alla de oräkneliga som utsätter tjejer och kvinnor. Samtidigt verkar det som att de har satt i system att åtala och döma kvinnor som oss. Sådana som brutit tystnaden efter att ha lidit tillräckligt av samhällets envisa försök att få oss att glömma.

Det går en kvart och rättssalen töms. Den åtalade kvinnan, Sara, kommer ut sist med sin advokat. Hon ser helt färdig ut men har även den starkaste uppenbarelsen jag kanske någonsin sett.
Vi kramar om varandra.
– Du klarade det. Du satt där och du var fantastisk, säger jag och börjar gråta.
Vi gråter allihop.

Två veckor senare:

Det är tisdag i slutet av mars. Klockan är strax före elva på förmiddagen och jag sitter på min innergård i en tunn jacka med datorn i knät och väntar på Saras dom. Den ska komma nu vid elva, jag ska få den på mejl. Jag är tyvärr övertygad om att hon blir fälld. Precis som jag, precis som en handfull andra kvinnor som gick ut med sina kända och mäktiga förövarens namn under metoo-hösten 2017. Jag tänker på hur Sara måste må just nu, minns hur jag själv mådde där, några minuter innan domen föll den nionde december förra året. Att i princip veta, men samtidigt nära en liten gnutta hopp. Tänk om rätten ändå friar mig, tänk om de förstår alltihop. Tänk om det blir som i den ljusa drömmen. Men så slog klockan två den 9 december 2019 och det plingade till i mejlen. Känslan i varenda kroppsdel, i varenda cell när jag öppnade dokumentet från tingsätten. Dömd. Skadestånd, dagsböter, villkorlig dom. Ilningen längs ryggraden. Känslan av overklighet. Jag har knappt kunnat beskriva det för någon. Sara kanske också vet nu, hon kanske också förstår. Men ändå bär hon på det där hoppet, in i den sista skälvande sekunden. Jag vill frysa tiden åt henne och låta henne vila i hoppet en stund till.

Klockan slår elva. Jag öppnar mejlen, klickar på mejlet från Solna tingsrätt och öppnar det bifogade dokumentet. Dömd. Tiotusentals kronor i skadestånd, dagsböter, villkorlig dom. Sara är 21 år. Precis så ung som jag var när mediemannen lockade med mig på en utlovad efterfest, drogade och våldtog mig. Hon orkade och vågade berätta tio år tidigare än jag. Hon dömdes i domstol, stämdes av staten när hon knappt hunnit bli vuxen.

Hon ska betala sin förövare, den kände komikern som precis som min förövare under hela sin karriär kallat sig feminist, drygt 55.000 kronor.
Vi, hundratals personer på nätet som engagerat oss i fallet, samlar ihop pengarna på bara några timmar. Jag har sällan sett så många gå samman och hjälpa till så snabbt. Sara tackar alla i flera inlägg på sina sociala medier. Hon skriver också, som ett öppet brev till andra kvinnor som ska gå igenom det vi båda gått igenom:
”Älskade älskade du. Vilken skit du sitter i. Och om du visste hur tufft det kommer bli. De brantaste uppförsbackarna du någonsin mött. Du kommer tänka att allt det jobbiga är över flera gånger och det visar sig varje gång att det inte är det. Men du kommer orka varenda gång, på något oklart vis. Det kommer kännas som att ramla nerför stentrappor. Det är inte helt över än, men jag orkar, för dig. För alla andra tjejer som utsatts. Du har så många runt dig, bakom dig, vid din sida. Det kommer bli bättre, ljusare och vackrare. Snart.”.