När allt räknas in så finns det ingen annan sport som imponerar så lite som herrfotbollen. Roland Paulsen begrundar de lågpresterande miljonärerna i gröngräset och kallar till besinning.

En av de vanligaste invändningarna om man kritiserar att det på en direktörslön går 50 arbetarlöner, är att det ju också finns fotbollsproffs som blir miljardärer och att det minsann inte är någon som klagar på dem.

Det finns brister i denna jämförelse. Även om fotbollsproffs lever på andras arbete är de sällan lika aktiva i att exploatera arbetare som en fullblodskapitalist. Fotbollsproffs är också relativt harmlösa då deras makt sällan tillåter dem att orsaka miljökatastrofer, finansiella kriser och sådant.

Men i allt väsentligt är det ett rimligt påpekande. Och när fotbollen i ofattbar kommersialiseringstakt nu genererar årliga 246 miljarder kronor i marknadsintäkter bara i Europa enligt Deloittes senaste årsrapport, finns det skäl att begrunda frågan.

Förr tänkte jag att den stora skillnaden låg i att fotbollsindustrin belönar talang. Medan en direktörsmiljardär kan håva in miljoner samtidigt som företaget förlorar marknadsandelar och stagnerar, måste en fotbollsmiljardär faktiskt leverera.

Nu vet jag inte längre.

Ta exemplet Island och Argentina. Här har vi ett kallt land med 330 000 invånare som möter ett av världens främsta fotbollsländer med 43 miljoner invånare och historiska stjärnor som Lionel Messi och Sergio Agüero. Och så spelar de oavgjort?

Hur är det möjligt?

Långa har analyserna varit av varför Islands herrlandslag har ett så bra lagarbete och varför detta är så betydelsefullt. Ingen verkar vilja ta i frågan: borde inte ett lag där varenda spelare tjänar som värsta sortens ockrare kunna skapa ett bättre samarbete än en skara lågrankade spelare, däribland en saltpaketerare, som leds av en tandläkare som tränare?

Jag vet att helheten i lagspel är mer än summan av de olika delarna och så vidare, men jag förväntar mig att miljardärspelare inte bara ska vara individuellt duktiga. Jag förväntar mig att de ska vara sociala genier, att de direkt ska kunna känna in varandra och på några dagar utveckla en kommunikation som knappt kräver några ord.

Jag förväntar mig också att världens bäst betalda fotbollsspelare Messi ska sätta den – om så med ögonbindel på – när det är straff och en filmregissör står som målvakt. Och ändå!

Ja, även om man ser till individuella prestationer är sambandet mellan inkomst och prestation mystiskt. Första gången tanken slog mig var under herr-VM 1994 när topprankade Roberto Baggio sköt det egna laget till förlust i finalen genom att avsluta straffsparksläggningen med en boll någon meter över ribban.

Borde inte en så duktig spelare åtminstone träffa mål, undrade jag? Nej, förklarade de vuxna. Är man nervös är det fullt förståeligt att man missar, oavsett hur duktig man är.

Är det? Jag skulle tro att få har en så förlåtande blick på sig som fotbollsproffs. Pröva att applicera resonemanget på andra yrkesgrupper. Hen är en duktig kirurg, men när hen blir nervös händer det att pulsådern snittas. Hen är en duktig pilot, men när hen blir nervös händer det att planet kraschar.

Läs mer: Därför är fotbollsstjärnornas hjärnor annorlunda

Det finns förstås mer flagranta exempel på hur fotbollsproffs presterar sämre än vilken knatte som helst. Jag tänker inte minst på Sammy N’Djock och Bjarte Flem, målvakterna som lyckats med konststycket att slänga bollen i det egna målet.

Men samtidigt begår ju alla människor misstag, och kanske begår även jag ett misstag just i denna fråga; kanske finns det prestationsmått som är mindre iögonfallande. Ändå återkommer tanken så fort jag råkar skymta ett matchspel: så hög lön och ändå den felpassningen, så respekterad och ändå så dålig mottagning, så hyllad och ändå så trögrörlig. Det må vara ett subjektivt omdöme, men givet det ramverk som omger herrfotbollen imponerar ingen annan sport så lite.

Vilket för mig till en annan möjlig motivering till de höga lönerna: sportens estetiska kvalitet.

Jag har svårt att se denna kvalitet. Utöver det redan nämnda, att fotbollsspelare framstår som så dåliga på något de tränat sedan barnsben, finns ett beteende som gör det outhärdligt att titta. Filmningarna. Hur de vid minsta vidröring faller som korthus – och gärna skuttar till innan så att det ska se ut som att närkampen fick hela kroppen att lätta. Det är möjligt att domarnas ökade användning av inspelningar kommer att ändra på detta, men ännu verkar oskicket sitta i.

    Jag tänker inte minst på kriminologen Stuart Kirbys forskning om hur frekvensen av misshandel i hemmet påverkas av världsmästerskap.

Ett illustrativt exempel var när vår egen bollmiljardär Zlatan Ibrahimovic nyligen slog en spelare på örat och sedan lade sig på marken för att fejka en skada i benet – något domarna inte gick på. Ett snorvalpsbeteende givetvis, och indikativt på hur lite elitspelare verkar bry sig om allt som har med värdighet att göra. Tittar vi närmare på Ibrahimovic tycks hans enda livsfilosofi för närvarande vara att sälja sig till så många företag som möjligt. Finns det någon produkt människan inte gör reklam för? Och vad är vitsen när han redan badar i pengar? Frågan kan även ställas till Cristiano Ronaldo och Lionel Messi som, trots att de tjänar ännu mer, nyligen dömts till hårda straff för att ha fifflat med skatten.

Här torde fotbollsentusiasten invända att inget av detta spelar någon roll, att det viktiga ju är ”magin” runt fotbollen: stämningen bland supportrar, den karnevaliska utlevelsen av uppdämda känslor, uppslutningen lokalt och ibland nationellt. Men är inte detta det verkligt bekymrande med fotbollsindustrin? Att den mer än något annat utgör ett kulturellt problem?

Här finns oroväckande fenomen som vi ännu vet alltför lite om. Jag tänker inte minst på kriminologen Stuart Kirbys forskning om hur frekvensen av misshandel i hemmet påverkas av världsmästerskap. Kirbys resultat, som utgick från England, visade att när det engelska laget förlorade ökade risken för misshandel med 38 procent. Och även om laget vann eller spelade oavgjort ökade risken med 26 procent. Man bör vara ytterst försiktig med att dra slutsatser utifrån denna typ av korrelationsstudier, men när så många i dag tycker att sambandet mellan kultur och brottslighet är det viktigaste som finns – varför inte ta en titt på detta?

Förbistringen står i öppen dager. I kulten av det imaginära anas en civilisation som inte bara tappat greppet om verkligheten utan också gett upp varje ambition om att återfå det. I barnets dröm om att bli fotbollsproffs bultar de vuxnas stumma olycka. I arenornas vådliga kombination av folkrörelse och hyperkommersialism, av gemenskap och chauvinism, av sammanhållning och konkurrens ser vi det repressiva utloppet för en kraft som, riktad mot något meningsfullt, skulle kunna omvandla samhället i ett trollslag.

Kan vi åtminstone tala om detta? Man behöver inte se det som ett misslyckande att titta på VM, men när vi väl gör det, kan vi påminna oss om det geschäft som omger sporten och att de flesta spelare vi ser är mångmiljonärer och vissa även miljardärer? Att avsky dem är måhända onödigt, men att dyrka dem, dyrka dem mer än vad kungar, kejsare och religiösa ledare någonsin blivit dyrkade, lär i sinom tid framstå som ett historiskt vanvett och sannolikt även dra skam över alla oss som vantrivdes med den industri som fotbollen förvandlats till.