Coronaviruset i Sverige
”Vet svenska folket ens vad strategin går ut på?”
Statsepidemiolog Anders Tegnell ska ha en stor eloge för att han sköter pressträffarna så bra. Men kommunikationsstrategin måste vara bredare än så, skriver debattören.
Statsepidemiolog Anders Tegnell ska ha en stor eloge för att han sköter pressträffarna så bra. Men kommunikationsstrategin måste vara bredare än så, skriver debattören. Foto: Lisa Arfwidson
Folkhälsomyndighetens kommunikation kan inte enbart bygga på att Anders Tegnell svarar på frågor. Det finns ett enormt folkbildningsbehov som myndigheterna måste möta, skriver Karin Båge, pedagogisk utvecklare och lärare vid KI.

Under strecket
Uppdaterad 07:01
Publicerad 2020-04-01

Stäng
Dela artikeln:
”Vet svenska folket ens vad strategin går ut på?”
Stäng

Bild 1 av 1

Stäng

Bild 1 av 1

DEBATT | CORONAVIRUSET
Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På Folkhälsomyndighetens dagliga pressträff om covid-19-pandemin i förra veckan frågade en journalist statsepidemiologen Anders Tegnell varför han dagen innan kunde påstå att pandemin var stabil, när Region Stockholm endast fyra timmar senare rapporterade att ”stormen” hade anlänt till sjukvården. Statsepidemiologen sa till journalisten att pandemin och sjukvårdsläget var två olika saker och det var mediernas ansvar att se till att rätt information kommer ut till folket.

Jag kan förstå Tegnell, det är sant – alla instanser måste ta sitt ansvar. Men jag kan också förstå journalisten. Om man i dagsläget skulle fråga majoriteten av befolkningen i Sverige vad en pandemi är, skulle då deras förståelse av detta ganska abstrakta begrepp överensstämma med epidemiologens? Om man uppfattar att ordet ”pandemi” beskriver en situation där väldigt många människor i hela världen plötsligt blir sjuka och behöver akut vård, blir sjukvårdsläget och pandemi samma sak. Eller, i varje fall väldigt närliggande, kanske för närliggande för att man ska förstå att det är två skilda saker. Då blir det förvirrande om den ena experten, vars rekommendationer folket och politikerna följer, säger att pandemin är stabil, medan en annan representant beskriver läget som en storm.

De som jobbar på Folkhälsomyndigheten har mycket kunskap och expertis, men också ett språk och en terminologi som är helt ny för många människor. För att kommunikationen ska bli framgångsrik till den breda massan måste myndigheten ha en insikt om att det finns ett gap mellan vad de själva vet och vad andra i samhället vet, eller tror sig veta. Tegnell ska ha en stor eloge för att han sköter pressträffarna så bra. Han pratar tydligt och fritt från byråkratspråk. Men Folkhälsomyndighetens kommunikationsstrategi kan inte enbart bygga på att Tegnell svarar på frågor. Strategin måste vara bredare än så. Det är skillnad på att reaktivt svara på frågor och att proaktivt få ut ett budskap.

Dessutom har vi en situation där Sverige går på en helt annan linje än många andra länder. När andra länder går på en mycket hårdare linje, är det många som naturligtvis ställer sig frågande till Sveriges strategi. Det som myndigheternas experter menar är de mest effektiva åtgärderna i Sverige just nu verkar nästan gå tvärt emot det som för många skulle kännas intuitivt bra – till exempel påtvingad karantän för alla. När det finns en motsägelsefullhet mellan det som många intuitivt vill göra (eller funderar över) och det som myndigheterna rekommenderar, är behovet av att komplettera pressträffarna med en pedagogisk insats extra stort. Vet svenska folket ens vad den svenska strategin går ut på? Det som går fram i pressinformationen är sannolikt de konkreta budskapen som att tvätta händerna, jobba hemifrån och inte besöka farmor på äldreboendet. Men förstår majoriteten vad detta beteende ska leda till på kort och lång sikt? Handlar det om att dra ut på epidemin i tiden för att sjukvården ska hinna med (platta ut kurvan) och på lång sikt uppnå flockimmunitet? Eller finns det också andra mål? Och framför allt, varför har svenska myndigheter och politiker valt att göra på ett väldigt annorlunda sätt än många andra länder?

Den pedagogiska insatsen blir särskilt viktig då Sveriges strategi innebär att lägga över mycket av ansvaret på just individen; det är hen själv som ansvarar för att agera på rätt sätt för att hindra smittspridning. Men för att kunna ta det ansvaret, måste individen ha rätt underlag för att förstå varför den ska göra på ett visst sätt, och inte bara hur. Risken är ju annars att, precis som hotellägaren Elisabeth Hatlem säger i en intervju i New York Times, det känns som om man ingår i ett stort experiment som man aldrig fick frågan om att delta i.

Och sist men inte minst, om nu vår strategi bygger på eget ansvar – var är den breda kommunikationen till alla i till exempel digitala kanaler på olika språk? Om människor inte läser Svenska Dagbladet eller tittar på Sveriges Television, förstår de då varför Sverige har en väldigt annorlunda strategi än många andra länder? Det finns ett enormt folkbildningsbehov i dessa tider – men vem har det ansvaret? Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) fick den 16 mars 75 miljoner kronor för att ta fram ett nationellt informationsmaterial till alla hushåll. Nu är det början av april. SVT Agenda ägnar ett helt program om huruvida Folkhälsomyndighetens budskap har gått fram eller inte. Vilken myndighet ska föra fram vilket budskap?

Oavsett, så krävs det mer än att bara bitvis överföra information till folket för att upprätthålla den tillit som myndigheterna tydligt förlitar sig på, och som enligt vissa undersökningar ska vara större här jämfört med många andra länder. Myndigheternas kommunikations- och informationsarbete bör – utöver att förklara strategin och vad det innebär för den enskilde individen på ett pedagogiskt sätt – också innefatta lättillgänglig och tydlig information om varför beslut har fattats och vilka analyser som ligger till grund för den strategi som Sverige har.

Förutom att säkerställa sjukvårdens behov och att samhällsviktiga funktioner upprätthålls, bör även en proaktiv, tydlig och tidig informationskampanj med pedagogisk ansats på flera olika språk vara en fundamental del i ett krisförberedande arbete. MSB menar att vi är särskilt sårbara för ryktesspridning i detta läge. Det är svårt att undgå frågan, hur mycket av den sårbarheten hade kunnat förebyggas med just en sådan informationsinsats från myndigheterna i ett väldigt tidigt läge? Folkhälsomyndigheten, MSB och andra gör ett viktigt jobb – men för att förtroendet ska upprätthållas, särskilt i en tid som denna, krävs en proaktiv, större pedagogisk ansats i informationsarbetet. Det finns ett enormt folkbildningsbehov i dessa tider – det är dags att möta det behovet nu.


Karin Båge
pedagogisk utvecklare och lärare, Karolinska Institutet