Rollen som vårdgivare åt en av Faerûns kanske första magiska hybrid-monstrositet var lika utmattande som man skulle kunna ana, och för Rahmia trots hennes positiva inställning till besten var detta faktum definitivt inget undantag. Det började bli svårt att hålla koll på tiden, då dagarna blev till veckor och veckor så småningom blev till månader. Inte för att den brända ormkvinnan ogillade sitt nya ansvar, att ta hand om Golos och fostra detta nya liv var extremt givande då besten från början hade saknat så många av sina ursprungliga instinkter - Rahmia kunde inte hålla sig för att le åt minnet av att försöka få Golos att förstå att kött var ätbart då besten var helt ointresserad av maten i flera dagar. Trots hot om tvångsmatning uppifrån hade kvinnan lyckats hålla forskarna borta länge nog för att till slut lära Golos att sluka kött i en fantastisk fart så fort denne kom på att den hemska smärtan i hans buk kopplades till att han behövde äta.

Men idag log inte Rahmia, hon var orolig. I snart tio dagar nu hade Golos betett sig konstigt, och innan dess hade hon märkt av en långsam men stadig förändring i hans beteende. Ormkvinnan var inte helt säker på den exakta tiden, men Golos borde vara cirka tre månader gammal nu, och han var redan dubbelt så stor från när han först ‘kläcktes’ ur gnomernas magiska maskin, då var han likt en späd unghund till sin storlek, men nu nådde hans fjälliga mank snart upp till midjan på Rahmia.
Förut brukade Golos alltid försöka gömma sig eller dyka ner i vattenpoolen som fanns i hans cell närhelst forskarna och vakterna gjorde entré. Han fräste och spottade alltid mot dem och rev mot golvet med sina stora svarta klor då de höll fast honom med magi eller satte honom i stasisbubblan där de kunde ge honom de sprutor, magiska ritualer eller undersökningar han ansågs behöva.
Dock ej längre, den senaste tiden hade Golos långsamt slutat med det beteendet, och den senaste veckan hade han blivit helt tyst och passiv dagarna i ända. Rahmia hade redan haft svårt att få besten att leka med henne förut, men nu verkade han helt ointresserad trots hennes bästa försök, tillochmed maten åt han med ett milt ointresse. Istället spenderade han den mesta av sin tid att bara ligga lutad mot en av cellens pelare där han nästintill uttråkat observerade forskarna och vakterna som kom och gick, och när de inte var där observerade han Rahmia - hans ögon följde henne med en kuslig nyfikenhet när hon städade i hans cell och rensade undan maten.

Rahmia var i färd med att skrubba rent den skål hon burit in Golos köttremsor i för dagens lunch då den tunga skyddsdörren till bestens cell knuffades upp. Golos som vanligt gav knappt de två svartklädda människorna som klev in mer än en snabb blick innan han åter lade sitt huvud mellan sina framtassar, snart till synes helt ointresserad. Det var ingen forskare med de två vakterna idag och Rahmia kunde bara skymta deras ögon bakom de mörka silkesjalarna de bar över sina ansikten. Hon kände dock igen dem på deras röster då de pratade sinsemellan, de båda greppandes varsin shockstav. De två var del av en trupp på sex åtta vakter som delade skiftet på Golos cell.

“Du där, få ner besten i vattnet så vi kan säkra den i bubblan.” Beordrade den kvinnliga vakten Rahmia - ormen fnös då hon visste att de alla kunde hennes namn vid det här laget.

“Äh, vad är poängen? Vi ska bara hålla Läsarstenen mot den i ett par sekunder sedan är vi klara, den ligger ju bara där som en säck potatis i alla fall nuförtiden.” Svarade mannen bredvid henne med nonchalant gest från sin shockstav.
“Och om saten nafsar ge den bara en shock, vi brukade föda upp jakthundar där jag kommer ifrån och de som uppfostras med färdigskuren mat blir också sådär lata och slöa, de passar bara till sällskapsdjur. Jag lovar dig att den ser farligare ut än vad den är, Monsieurs nya leksak för Exotiskt Begär ingen tvekan om det.”

Kvinnan bredvid mannen fnös och tände oavsett till sin shockstav vilket fick de två kopparpinnarna i toppen att surra då bågar av energi hoppade mellan dem.
“Som om någon skulle vilja ha den där på ryggen. Gör inte mig nåt om den biter dig, bara få det gjort så kan vi gå och kolla om kocken börjat med äppelpajen han lovade igår.”

Ytterligare ett surr fyllde rummet då mannen skrockade och tände till sin egen stav, vilket var standard närhelst besten var utanför sin stasisbubbla. I vanliga fall brukade vakterna redan ha dem på när de klev in i cellen men Golos senaste passivitet hade fått dem att sänka sin garde en aning.
“Okej ligg du bara där.” Talade mannen med en dominant ton till Golos då han försiktigt klev upp mot den svartfjälliga besten som nu långsamt tittade upp mot honom medan hans kollega klev runt för att ta upp position bakom hybriden redo med sin egen shockstav. Rahmia bevakade intensivt situationen, vakterna brukade alltid stoppa in Golos i bubblan när de skulle utföra en enklare uppgift, men de kanske fanns en poäng i vad mannen sagt om jakthundarna då Golos inte ens morrade då de två vakterna omringade honom.
“Försiktigt Petyr!” Mumlade kvinnan.
“Jag är inte blåst Stessa.” Var hans torra svar och då han var nära nog mumlade mannen en besvärjelse vilken snart manifesterade sig som ett rödglänsande fält över den vilande Golos, en enklare stasismagi för att hålla besten på plats, vakterna var fortfarande väldigt försiktiga, även om de släppt en del av sina rutiner.

Då stasisfältet förankrade sig över hybridbesten andades mannen ut och gick ner på knä intill Golos där han släppte shockstaven på marken för att gräva fram ett litet magiskt gem ur sin ficka, Rahmia hade sett dessa stenar förut, och så långt hon förstod sökte de efter magisk instabilitet mot vadhelst de hölls emot. Ormen bet sig fortfarande i läppen då mannen nonchalant tog tag i Golos långa huvudspröt för att rycka bak besten så att dess hals blottades där han snabbt pressade stenen mot hybridens släckta blå rand.


Golos ögon spärrades plötsligt upp och hela hans kropp ryckte till under trycket från stasisfältet, men den svartklädde mannen hann knappt reagera förrän den svarta bestens käft öppnades och Golos röt honom rakt i ansiktet med ett öronbedövande vrål. Självaste luften framför hybridens mun tycktes vibrera och lysa upp med ett blåaktigt sken och sekunden senare försvann stasisfältet från monstrets kropp, men besten var inte färdig utan svängde runt sitt fjälliga huvud för att inkludera kvinnan bakom honom i det pulserande blå skenet från hans mun. Hon skrek till körde shockstaven rakt in i Golos sida, men staven var plötsligt avstängd och inte mer farlig än en träklubba.


Hybriden rörde sig med en nästan overklig kvickhet då han slöt sina käftar kring mannens hals och slet ner honom på det kalla marmorgolvet där varmt blod snart sprutade så snart bestens tänder slet upp människans kött som nu sprattlade och gurglade likt en fisk på torra land. Kvinnans stav vägrade till synes starta upp igen trots upprepade försök innan hon desperat drämde till bestens bakhuvud med den, men Golos morrade bara från slaget innan han sträckte en arm bakåt och slöt sina klor kring hennes läderrustning för att dra henne till sig. När hon var nära nog slog han undan hennes ben med svansen så hon for i backen innan han med enkelhet drog hennes kämpande kropp till poolkanten där han tryckte ner hennes ansikte under vattenytan.

Rahmia stod i chock från synen framför henne, på loppet av bara ett par sekunder hade Golos gått från att passivt lata sig på golvet till att vara i färd med att slita upp den ena vaktens hals, hans blod sprutandes över hela golvet då mannen kastade sig fram och tillbaka medan hybriden samtidigt dränkte den andra kvinnan som sprattlade våldsamt under hans fjälliga hand, hennes högljudda gurglande kraftigt nedtonat av det kalla vattnet.