Soldyrkan

Solen

Stjärnan som befinner sig i mitten av vårt solsystem är solen, och våra åtta planeter kretsar runt den. Vår sol är den viktigaste energikällan för livet på jorden. Solen har dyrkats sedan urminnes tider, och var antagligen det allra första sättet att dyrka Gud. Solen var alltså den första avbilden, och därmed den första symbolen för vår avgudadyrkan.

En av de äldsta formerna av tidräkning är solkalendern, som grundades i Egypten och baserar sig på jordens rotation runt solen. Jorden roterar långsamt runt sin egen axel i en cirkelformad rörelse. Under denna cykel så hinner solen gå igenom alla 12 stjärntecken i zodiaken, då stjärnhimlen långsamt roterar. Cirkeln sluts efter en period på ca 25800 år, och då är vi tillbaka där vi började. Namnet på den sjunde dagen i vår egen kalender (Söndag) kommer ursprungligen från det latinska ”dies solis”, som betyder solens dag. Detta är även namnet på en hednisk högtid. Sabbaten inom judendomen och kristendomen hålls alltid den sjunde dagen i veckan, som anses vara en vilodag. Även flera av våra främsta högtider bygger på jordens relation till solen. Midsommar är en hednisk tradition som grundar sig på sommarsolståndet. Jul inträffar runt vintersolståndet, och runt nyår så befinner sig jorden närmast solen på hela året.

Inom teosofin så tror man att solar fungerar som ett nätverk av linser, som fokuserar och överför energi från universums centrum. Detta sker genom att de Sju Stjärnorna (de Sju Systrarna) i Pleiades stjärngrupp överför den spirituella energin tillhörande De Sju Strålarna från vår galaktiska Logos, till de Sju Stjärnorna i "Ursa Major" (Stora björnen), sen till Sirius. Därifrån sänds energin vidare till vår sol, sen till jorden och slutligen till mänskligheten.

När man studerar Egyptens gudar märker man att de centrala gudarna tenderar att vara solgudar, som beskrevs och avbildades på liknande sätt. Två kända solgudar är Ra och Amun. Ra var även livets och fortplantningens gud, ofta avbildad som en man med huvudet av en falk eller bagge. Ra och Horus slogs ihop till "Ra-Horakhty" (Ra, som är Horus över de två horisonterna). Även Amun slogs ihop med Ra och blev Amun-Ra. En böjning av namnet Amun (Amen) avslutar varje kristen bön. På så sätt är varje kristen bön en hednisk hyllning till solguden Amun.

Lejonet associerades också med solen. Sfinxen, som är det äldsta monumentet i Giza, hade ursprungligen ett lejonhuvud. På grund av detta tror man att den byggdes vid samma tidpunkt som den pekade mot stjärnbilden Leo (Lejonet) på himlen. Sfinxens huvud gjordes senare om till ett huvud av den aktuella faraon. Även gudinnan Bastet hade ursprungligen ett lejonhuvud (under tidsperioden då hon dyrkades som krigsguden Bast), men fick senare lägre status och blev istället avbildad med ett katthuvud. "Lejonet och solen" var en vanligt förekommande symbol i Persien, och prydde Irans flagga innan den islamiska revolutionen i landet. Soldyrkan återfinns även inom den fornpersiska religionen zoroastrism, som är en av världens äldsta monoteistiska religioner. Där dyrkades solguden Ahura Mazda, som bokstavligen betyder "ljus" (Ahura), "visdom" (Mazda).


Sirius

Solar och stjärnor är två beteckningar för samma sak. Stjärnor har även de dyrkats länge av oss, och våra tidigaste observationer av stjärnhimlen ledde till de astrologiska stjärnbilder vi känner till idag. En av de mest framträdande stjärnorna som dyrkats av mänskligheten är "hundstjärnan" Sirius. Sirius är egentligen ett stjärnsystem bestående av två stjärnor (Sirius A & B), varav den mindre (B) kretsar runt den större (A). Stjärnsystemet tillhör stjärnbilden "Canis Major" (Stora hunden). Sirius är ett latinskt ord, härstammande från forngrekiska (Seirios), och betyder "glödande" eller "extrem hetta". Stjärnsystemet är ljusast på stjärnhimlen på grund av att det befinner sig närmst jorden av alla stjärnor, förutom vår egen sol. Sirius befinner sig endast 8,6 ljusår från jorden. I det antika Egypten dyrkades stjärnan under namnet Sothis, personifierad i gudinnan Sopdet som brukade avbildas bärande stjärnans symbol på sitt huvud. Sopdet var guden Sahs maka, som i sin tur representerade Orions stjärnbild. Deras barn är guden Sopdu, dvs vår sol. Dessa tre gudar är parallella med treenigheten Isis, Osiris och Horus. Sopdu avbildades som en falk, och sammanfogades med solguden Horus (till Horus-Sopdu) som avbildades som en människa med ett falkhuvud.

De flesta egyptologer tror att det antika Egyptens fascination av Sirius har att göra med att Sirius reser sig på himlen vid samma tid på året som Nilen översvämmas. Egyptens bönder fick då den nödvändiga bevattningen till sina grödor. Av denna anledning var Sirius livgivande för landet.

Den främsta hinduiska solguden heter Surya, och betyder på sanskrit "det högsta ljuset". Hans namn påminner om Sirius. Surya är även känd i Indien som Mitra, som betyder "vän" på sanskrit. Mithra förekommer även som en aspekt av solguden Ahura Mazda inom zoroastrismen. Efter Alexander den stores erövring av Persien så överfördes guden till den hellenska världen, och senare även till romarriket. En böjning av ordet Mitra är Maitreya, som anses vara en framtida Buddha och efterföljare till den nuvarande Gautama Buddha. Enligt buddhistisk tradition, så kommer Maitreya inkarneras i en period då större delen av mänskligheten har glömt bort sanningen. Hans uppgift är att uppnå total upplysning, och förmedla den sanna läran till människorna. Hans beskrivning påminner delvis om den judiska och kristna bilden av Messias.

Jul är en högtid som bland annat förknippas med Sirius, med tanke på att den femkantiga stjärnan vi placerar i toppen av våra julgranar är en symbol för Sirius. Det finns ett helt kapitel i Koranens budskap, som kallas "Stjärnan" (An-Nadjm) och handlar om Sirius.

"och att det är Han som är Hundstjärnans Herre"
53:49, Koranens budskap


Hednisk religion

Faraon Akhenaten (f.d. Amenhotep IV) förbjöd den traditionella polyteistiska religionen i Egypten, för att lansera sin egen monoteistiska religion (Atenism). Akhenatens namn betyder "tillägnad Aten". Inom atenismen så var den ende guden avbildad som "solskivan" (Aten), som räckte ut sina solstrålar till Akhenaten och hans familj. Detta är i skarp kontrast till de tidigare gudarna, som generellt avbildades som människokroppar med ett huvud tillhörande olika djurarter. Aten beskrevs på ett personlöst sätt som den kraft inom vilken universum är manifesterat. Aten är på ett monistiskt sätt både maskulin och feminin samtidigt.

Akhenaten blev av förklarliga skäl mördad av Amuns prästerskap, som sannolikt kokade av avundsjuka och vrede över det faktum att Akhenaten underminerat deras maktposition. Akhenatens son Tutankhaten (Levande bild av Aten) tog tronen efter sin fars död, och bytte namn till Tutankhamun (Levande bild av Amun). Detta symboliserade återgången till den polyteistiska religionen, och övergivandet av atenismen.

Dagens frimurar-order härstammar från Egyptens mysterieskolor, dock anpassad efter judisk tradition. Judarna kom i kontakt med mysterieskolorna i samband med deras fångenskap i Egypten. Egyptens farao brukade gå till storlogen i landet, inom vilken han var stormästare, för att få politisk rådgivning av prästerna. Mysterieskolorna hade på så sätt ett finger med i alla viktiga politiska beslut i landet, och därmed mycket makt.

Frimurar-loger är byggda likt cylindrar, eller rektanglar. De är avlånga och är orienterade med ingången i väst, och altaret pekande mot öst där logens mästare sitter. Solen går upp i öst. Om man översätter ordet Lucifer från latin, så betyder det "ljusbärare" eller "morgonstjärnan". Ljus är en symbol för kunskap inom esoteriska och ockulta sammanhang. Om man föreställer sig den avlånga frimurar-logen som en liggande människokropp, så skulle huvudet befinna sig på den östra sidan. Logens mästare symboliserar i det fallet tallkottkörteln (i hjärnan) som är kroppens ljus, och även kallas "det tredje ögat". Det tredje ögat är även det västerländska namnet på Ajna-chakrat, som är det näst högsta av de sju. Det allra högsta kallas för kronchakrat (Sahasrara). Färguppdelningen i chakra-systemet är identiskt med regnbågens sju färger, och skalan går nerifrån (röd) och upp (violett). Om man kombinerar alla regnbågens färger så får man vitt ljus.

"Det allseende ögat" är en vanligt förekommande symbol som propageras av de hemliga sällskapen. Där ser vi ett öga i en triangel, med strålar runt triangeln. En triangel i tre dimensioner blir den platonska kroppen "tetrahedron". En tetrahedron är en pyramid varav alla sidor är identiska, till skillnad från pyramiderna i Egypten som har en fyrkantig bas. Cheopspyramiden i Giza kallades för "ljusets hus", eller helt enkelt "ljuset" av egyptens folk.

Alla religioner, samt dagens hemliga sällskap, härstammar från hedniska traditioner. De religioner vi har idag är synkretismer, alltså sammansatta fragment av äldre religioner. Om vi följer ledet hela vägen tillbaka så kommer vi hitta en astronomisk/astrologisk grund till alla dessa. När en ny religion formas så assimilerar den det som passar in i narrativet, och stöter bort det som inte passar. Ett bra exempel är kristendomens sätt att likställa alla äldre gudar, som t.ex. solguden Baal, med Satan. Eftersom något måste stötas bort för att en religion ska kunna skilja sig från andra, så innebär det att alla former av religiös dyrkan är dualistisk.

Ett annat bra exempel på synkretism i allmänhet, är hur Egyptens religion assimilerades av grekerna i samband med den hellenska erövringen av Egypten. För att ena grekerna och den egyptiska befolkningen, så slog man ihop de egyptiska gudarna med de grekiska motsvarigheterna som var mest lika de föregående. Detta skedde inte utan ett visst mått av förvrängning. Senare när den romerska kejsaren Augustus tog över den grekiska provinsen i Egypten, så skedde ett liknande händelseförlopp. Romarna slog ihop sina egna gudar med de grekisk-egyptiska motsvarigheterna, med ytterligare förvrängning som en naturlig följd. Både den hellenska och romerska panteonen är baserad på astrologi, och gudarna representerar olika himlakroppar.


Underkastelse

Dyrkan är en form av underkastelse, vilket inte är något man borde ta lätt på, eftersom det man underkastar sig avgör graden av begränsning i livet. Genom att dyrka något väljer man också mellan att leva ett liv präglat av sanning eller lögn. Faran med att underkasta sig destruktiva krafter förklarar det första av de 10 budorden:

"Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod, någon avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud ..."
5 Mos 5:7-9

Förbudet mot att dyrka avbilder finns just för att vi inte ska bli förvirrade, och börja dyrka skapelsen (lögnen) istället för skaparen (sanningen). Två andra formuleringar av denna princip finns i Bibeln respektive Koranen:

"När du lyfter blicken mot himlen och ser solen, månen och stjärnorna, hela den himmelska hären, får du inte låta dig förledas att tillbe dem och tjäna dem. Dem har Herren, din Gud, tilldelat alla folk under himlen."
5 Mos 4:19

"Bland Hans tecken är natten och dagen, solen och månen. Fall inte ned på ert ansikte inför solen, inte heller inför månen; fall ned i tillbedjan inför Gud som har skapat dem - om det är Honom ni vill dyrka."
41:37, Koranens budskap

När man underkastar sig något, så bör man vara väl medveten om exakt vad det är man underkastar sig. Förmodligen är det en bra idé att underkasta sig vår natur, då den utgörs av universella lagar som existensen bygger på och som vi därför kan lita på. Karmas lag, dvs orsak och verkan, är en sådan lag och kan naturligt kopplas samman med den gyllene regeln (se nedanstående citat). Genom att följa den gyllene regeln så försvinner vårt behov för hierarkiska strukturer med auktoriteter i toppen.

"Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem."
Lukas 6:31

En till lag värd att nämna, som ger ytterligare förklaring till varför den gyllene regeln är viktig, är kärlekens lag. Gud är kärlek, då villkorslös kärlek är det enda som kan tillåta den stora variationen i skapelsen. Kärlek är en expansiv och inkluderande kraft, till skillnad från rädsla som är en kontraktiv och splittrande kraft. Kärlek expanderar, eftersom den måste det för att kunna inkludera mer och mer. Rädsla kontraherar, eftersom den måste det för att kunna exkludera mer och mer. Kärlek kan inkludera allt, t.o.m. rädsla. Med det menas att kärlek kan övervinna rädsla, eftersom den har förmågan att omsluta och inkludera den. Rädsla kan dock aldrig övervinna kärlek, då den av sin natur stöter bort. Ytterligare en aspekt av dessa två tillstånd är att kärlek är en snabbt vibrerande frekvens, medan rädsla är en långsamt vibrerande frekvens.

När vi känner till vad den gyllene regeln innebär, och att den är mer utav en naturlag än en moralisk princip, vilket behov finns det då av ytterligare vägledning av och underkastelse inför religioner? Är det inte dags att vi visar vår självständighet, och tar vårt ansvar, genom att vi är vårt eget ljus? Varför ska vi be andra om kunskapens ljus, när vi själva redan har det inom oss?




Fråga: Vad betyder solen för dig?
* Ljus
* Livskraft
* Gud
* Alla ovanstående


Bild: http://i.imgur.com/GmG1D6T.png

Vad betyder solen för dig?
http://nouw.com/cyberchrist/soldyrkan-18177284