Språket och Gud

Gud är nuet (”jag är den jag är”). Därför kan Gud bara upplevas, erfaras, och aldrig beskrivas i ord. Språket kan bara beskriva det som är känt, men Gud är detsamma som det okända (tomheten). Vi använder liknelser som ”det okända” och ”tomheten” i denna text, för att de representerar nuet innan vi har gjort det ”känt” genom vårt intellekt.

Gud och nuet (nuvarande sekund) är samma fenomen. Nuet befinner sig i ständig förändring och vi kan bara uppleva det, aldrig beskriva det. När vi försöker beskriva nuet så befinner vi oss i det förflutna, därför att en tanke kommer alltid efter nuet har passerat. Utöver det, även om vi hade kunnat tänka så snabbt att vi hinner beskriva nuet samtidigt som det inträffar, så är språket för begränsat för att klara av uppgiften. Det finns inget språk i världen som hade kunnat beskriva nuet, eftersom språk i sig (tal / skrift) är definitioner, alltså begränsningar. När vi använder ett språk så använder vi symboler (ord), för att representera något som är större än orden. Själva syftet med språkets beskrivningar är att bryta ner nuet från en helhet till separata objekt, till vilka vi associerar varsin symbol. Symbolerna kan aldrig innehålla det de representerar, utan de är beroende av den mänskliga fantasin (intellektet) för att få en betydelse. Både när orden talas, och när de uppfattas så passerar de genom det språkliga filtret hos både talaren och lyssnaren. Meningen förvrängs alltså i flera led på grund av att den måste tolkas. Nuet är detsamma som det okända (tomheten), och vår upplevda förståelse och igenkänning av det som nuet innehåller är endast en illusion. Därför är alla försök att beskriva Gud, nuet och verkligheten dömda att misslyckas.

Problemet är inte att våra filosofier och religioner är inkompletta eller missförstådda, utan problemet är att vi ens påbörjade diskussionen om Gud. Nu har denna diskussion redan pågått i så många tusen år, att konceptet ”Gud” är något som alla människor känner till. De flesta av våra religioner målar upp en Gud eller flera gudar, som existerar oberoende av oss och har specifika egenskaper. I fallet med de judisk-kristna religionerna (judendom, kristendom, islam), så beskrivs en ensam Gud med tillhörande specifika personlighetsdrag. Det är denna bild av Gud som är mest bekant för oss i västvärlden. Problemet är att när vi väl har skapat en symbol för Gud, som skiljer Gud från allt annat (inkl. oss själva), så upplever vi oss vara separata från Gud. För att råda bot på detta så har vi importerat den österländska visdomen ”allt är ett”, eller ”Gud är allt”.

Om Gud är allt, alltså hela nuet, behöver vi ens ha ordet ”Gud”? Om nuet är det enda som egentligen är verkligt, behöver vi ens ha ordet ”nuet”? Om allt lever, behöver vi ens ha ordet ”liv”? Om allt är medvetande (”consciousness”), behöver vi ens ha ordet ”medvetande”? Om allt är ett, behöver vi ens konstatera det?

Om vi vill ha kontakt med vår själ, eller vårt ”högre jag”, är det verkligen konstruktivt att ha ordet ”själ” eller konceptet ”högre jag”? Orden vi använder för att beskriva nuet separerar oss från det, och ju mer vi försöker beskriva det desto längre bort från nuet rör vi oss.

Om vi vill ha makt över materia (”mind over matter”), borde vi då inte först göra oss av med konceptet och ordet ”materia”? Hur kan vi ha makt över något som vi trycker ifrån oss, alltså separerar oss från?

Om vi vill uppleva mer utav ”det övernaturliga” i våra liv, borde vi då inte upphöra med att göra en uppdelning mellan ”naturligt” och ”övernaturligt” (onaturligt)? Om vi vill uppleva mer utav ”det andliga” i vår vardag, borde vi då inte upphöra med att göra en uppdelning mellan ”andligt” och ”vardagligt”?

Om vi vill uppleva kontakt och förening med ”moder natur” (djurriket, växtriket, mineralriket), så måste vi först göra oss av med alla koncept och ord som beskriver oss som ”människor”, och annat liv som ”djur, växter och mineraler”.

Om vi vill uppleva kontakt och förening med Gud, så måste vi först göra oss av med alla koncept och ord som beskriver Gud.