1985 var Morrissey som sångare och textförfattare i The Smiths en sexuellt ambivalent, till och med asexuell, feministisk djurrättsaktivist som stred mot rockens – och samhällets – machokulturella konsensus i sina landstingsglasögon och hörapparat. Han bar demonstrativt kofta när alla andra ålade in sig i läderbyxor. Morrissey fyllde sina bakfickor med påskliljor och älskade svarta girl groups, romantisk poesi samt köksbänksrealistisk film och De Arga Unga 1950-talsmännens romaner som filmerna så ofta byggde på. Utan någon större sarkasm skaldade han om hur Thatcher borde giljotineras medan han stod upp för de strejkande brittiska gruvarbetarna.

Morrissey var en modern Oscar Wilde och en uppdaterad Robert Tressell i samma person. Jag har mött honom ett par gånger, för mycket länge sedan: i Paris och – av alla platser – i Salt Lake City, möten som jag för evigt bär med mig. Jag har sällan haft så stimulerande samtal med en popstjärna som var lika bevandrad i Germaine Greers essäer och Curved Airs tidiga singlar som han var engagerad i sin avsky mot det brittiska Torypartiet.

2017 är en t-shirt som pryds av texten ”Love The Smiths, Hate Morrissey” mer såld och åtråvärd än något av Morrisseys egen merchandise, varav några plagg i hans senaste ”kollektion” är baserade på den förintelseförnekande orkestern Skrewdrivers form och idéer.

Jag har dessutom nyligen sett ”Love The Smiths, Hate Morrissey” tatuerad på en ung underarm. The Smiths fortsätter ju att drabba nya generationer med en sådan kraft att de känner att de måste be om ursäkt för det så att absolut ingen ska får för sig att de uppskattar vad Morrissey trettio år senare representerar.

Det säger ganska mycket om hur viktiga The Smiths var och fortfarande är: de var nämligen allt, precis allt, det Morrissey av i dag inte är. Det är en diskrepans som saknar motstycke i den moderna musikhistorien.

Högern beklagar sig traditionsenligt allt som oftast över att de inte har någon egen rock. Well, det har den visst. I alla fall har Ukip och SD samt, tyvärr, en stor del av Moderaterna och KD det nu i sin – det här gör mig fortfarande överraskad, till och med medan jag skriver det – bundsförvant Morrissey.

Finns det då inga försonande stunder på ”Low in high School”?

Det går faktiskt inte riktigt att svara på. Att det är det första så gott som renodlade högerextremistiska konceptalbumet av en artist på den här nivån gör det smått omöjligt att se förbi ambitionen och lyriken.

Då och då lämnar i och för sig Morrissey sin Hanif Bali-rock för att besjunga sin gränslösa kärlek till oralsex istället. Det är, handen på hjärtat, inte heller speciellt lyckat.

Men det är lika fascinerande som det är verkligt skrämmande att det liksom gick att komponera popmusik som Nigel Farage och Jimmie Åkesson kommer att älska. Och att det visade sig vara just Morrissey som frivilligt anmälde sig till detta sjävmordsuppdrag.

Vore Morrissey svensk skulle ingen annan än Timbro vilja ge ut hans rättshaveristiska duetter med, säg, Katerina Janouch, prydda av omslagsessäer av litteraturhistorikern Johan Lundberg eller Alexander Bard.

Ja, hålet Morrissey har grävt ner sig i är så djupt att det inte återstår någon väg tillbaka upp till något som ens påminner om värdighet.