Han har bildat skola för undersökande journalistik i Sverige, och stått för stora avslöjanden. Samtidigt är Janne Josefsson ångerfull när han blickar tillbaka på några av sina reportage: ”Jag har bäddat för förnedring.”

Sam Sundberg
Publicerad 2019-05-24

Stäng
Dela artikeln:
Janne Josefsson: Jag har gått för långt, har gjort fel
Rigmor Eklind tvekar när jag når henne på telefon. Hon är 79 år och hon litar inte på journalister. Innan hon gick i pension var hon ordförande i socialnämnden i Oskarshamn. Stolt över sitt arbete. Hela tiden med ett överordnat syfte för ögonen: värna barnen.

Men allt kom att ställas på ända efter en intervju med Janne Josefsson.

Jag säger att jag vill prata om vad hon varit med om.

Han har ju varit en tongivande kraft i svensk grävjournalistik under många år.

– Ja, tyvärr.

Samtidigt har enskilda personer skadats av hans framfart.

– Det är bara förnamnet.

Vad jag vill veta är hur han har påverkat ditt liv.

– Ja, ja... Ska vi ta det här nu? Jag skulle gärna vilja befinna mig i min hemmiljö så att jag kan samla tankarna.

Janne Josefsson i SVT-huset i Stockholm, maj 2019.
Janne Josefsson i SVT-huset i Stockholm, maj 2019. Foto: Malin Hoelstad
Karlskrona, 1971. Muck.

Janne Josefsson har gjort lumpen i signaltrupperna, en hård tid under en major med böjelse för kadaverdisciplin och kollektiv bestraffning. Det är värnpliktens sista dag, och tillsammans med de övriga i kompaniet har Janne Josefsson kommit överens om en symbolisk hämnd. De ska inte ta befälet i hand efter hans mucktal.

I ett år har de varit maktlösa, nu har de en sista chans att markera.

Men när de värnpliktiga står där på rad, uppklädda i sina uniformer för sista gången, sträcker en efter en fram sina nävar. Varenda en av dem som lovat att vägra tar fogligt majoren i hand.

Tills han kommer till Janne Josefsson och hans vän Mats Zetterlind.

– Jag såg majoren i ögonen och sa att det finns ingen anledning för mig, efter det som hänt här, att skaka din hand. Så han fortsätter att skaka de andras händer. Men han släpper inte mig med blicken.

Janne Josefsson har beskrivit händelsen som en vattendelare. Den där dagen fick han syn på sin ovilja att böja sig, sin hårdnackade tro på den egna rättfärdigheten. Men i dag är känslan för episoden tudelad.

– Där finns också något nästan fanatiskt. Ett agg mot överordnade och översittare. Jag ogillar ju fanatism, jag är inte en sådan person egentligen. Men jag tyckte det var viktigt att markera, och jag hade sett fram emot att göra det tillsammans. Inte så att jag föraktade de andra för att de tog i hand, men för mig var det viktigt att vara principfast.

Du har en oerhörd förmåga att uthärda obekväma situationer.

– Kanske har jag det. Samtidigt… Nej, jag tycker inte alls om när det blir obekvämt.

Janne Josefsson 2007, när ”Uppdrag granskning” följde upp ”Fallet Louise”.
Janne Josefsson 2007, när ”Uppdrag granskning” följde upp ”Fallet Louise”. Foto: Mikael Fritzon/TT
Som journalist har Janne Josefsson hur som helst varit oupphörligt obekväm sedan "Uppdrag granskning" startade 2001. Han hade vid det laget redan arbetat som journalist i 25 år, bland annat på Sveriges Radio och SVT-programmet "Striptease" där han gjort flera uppmärksammade reportage. Men det var med "Uppdrag granskning" han blev rikskändis.

Programmet tillkom som en uppföljare till ”Norra magasinet”, ”Reportrarna” och "Striptease" med redaktioner i Göteborg, Luleå, Malmö och Stockholm. Resurserna var stora, ambitionerna var höga och Kattis Ahlström var programledare – vilket fick Jan Guillou att påstå att SVT ”bimbofierade” den undersökande journalistiken med en ”raffig” programledare som pratade ”barnspråk” och gjorde ”låtsasintervjuer”.

Nu är jag klar över att det har drabbat folk något alldeles oerhört.

18 år senare kan man konstatera att farhågorna kring "Uppdrag gransknings" bimbofiering kommit på skam. Sedan programmet fick upp ångan (och det fick det omgående med omdebatterade reportage om Göteborgskravallerna och rasism i valstugorna) har fifflande makthavares värsta mardröm varit ett telefonsamtal från programmets researchers. Eller – ve och fasa – från Janne Josefsson.

Genom åren har programmet skildrat segregation, kartlagt kriminella, avslöjat fuskare, nystat upp korruptionshärvor och dragit ner byxorna på hycklande politiker. Många skickliga reportrar och redaktörer har arbetat med programmet, men Janne Josefsson har sedan starten varit dess mest namnkunnige reporter.

Med tiden har han blivit en förebild för grävande journalister, inte bara på SVT utan på redaktioner och journalistutbildningar över hela landet.

Janne Josefsson
Ålder: 66 år

Bor: I Göteborg, i en lägenhet på hemlig adress, förskansad bakom säkerhetsdörrar och larmsystem.

Aktuell: ”Josefsson”, vars sista avsnitt sänds på SVT nu i veckan. Hela serien går att se på SVT Play.

En dag i maj dricker han cappuccino med socker i tv-husets fik. Sedan förra året jobbar han inte längre med ”Uppdrag granskning”. I stället har han ägnat sig åt att granska sig själv. Under arbetet med programmet ”Josefsson”, som nu går på SVT, har han blickat tillbaka på sin produktion, på triumferna och på sådant som han är mindre stolt över.

– Den här typen av journalistik, den gör att många har ju farit väldigt illa. Det har jag varit medveten om redan tidigare. Men nu är jag klar över att det har drabbat folk något alldeles oerhört.

Han tittar ner i sin kopp och berättar att han i sista programmet, som sänds den 29 maj, ringer upp en person han granskat och pekat ut i ett reportage för över 20 år sedan.

– Jag frågar om jag har kommit rätt. ”Ja, du har absolut kommit rätt,” får jag till svar. ”Jag hatar dig. Jag hatar dig. Fattar du att jag nästan tog livet av mig på grund av dig?” Så börjar det sista programmet.

När vi avslöjar dem som hycklar så får vi i deras ställe politiker som säger precis vad de tycker och tänker.

I doktorsavhandlingen ”Den granskande makten” från 2016 diskuterar medieforskaren Magnus Danielson "Uppdrag gransknings" betydelse för den undersökande journalistiken i Sverige. Bland annat konstaterar han att programmets höga profil och anseende gör det till en viktig opinionsbildare och agendasättare, med ”hög normgivande potential för hur allmänhet och blivande journalister uppfattar begreppet granskande tv-journalistik”.

Sedan starten har ”Uppdrag granskning” vunnit Stora journalistpriset fyra gånger och Guldspaden tio gånger. Programmet har haft sina kritiker, även inom journalistkåren – Hanne Kjöller, Peter Kadhammar, Monica Gunne och Jan Guillou är några av dem – men att programmet gått i täten för den undersökande journalistiken i Sverige står utom allt tvivel.

I många fall har samma reportage både hyllats och kritiserats. Valstugereportaget inför valet 2002, där Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson med dold kamera filmade lokalpolitiker som uttalade sig rasistiskt och islamofobiskt, belönades med Stora journalistpriset. Samtidigt kritiserades det för metoden att med dold kamera locka fram rasistiska uttalanden från politikerna.

När Rune Andersson inte vill ställa upp på intervju om en nedlagd fabrik söker Janne Josefsson upp honom i ett mörkt parkeringsgarage.
När Rune Andersson inte vill ställa upp på intervju om en nedlagd fabrik söker Janne Josefsson upp honom i ett mörkt parkeringsgarage. Foto: SVT, ”Josefsson”
Reportaget var en tidig stilstudie i hur ”Uppdrag granskning” är tänkt att fungera. Journalisterna avslöjade hycklande makthavare, som försökte slingra sig undan. Men fällan var gillrad så att undanflykterna bara gjorde att den klämde åt ännu hårdare. När en av de intervjuade tvärsäkert hävdade att han aldrig skulle säga något negativt om muslimer presenterade Janne Josefsson den smyginspelade filmen för honom, där politikern kunde se sig själv ge uttryck för grova fördomar. I det läget hade politikern inget annat försvar än att mot bättre vetande blåneka till att det var han som tittarna med all önskvärd tydlighet såg på filmen.

I efterhand säger Janne Josefsson att det blev förnedrande för politikern. Och även om han tycker att det var rätt att göra reportaget så uttrycker han viss tvekan kring dess effekter.

– Det märkliga är att till slut blir hyckleriet snarast en förmildrande omständighet. För när vi avslöjar dem som hycklar så får vi i deras ställe politiker som säger precis vad de tycker och tänker om saker och ting. Där är vi nu. Det är otäckt.

Jag har för fan mer makt än något enskilt statsråd.

Har du bedrivit självkritik även under karriären, eller kommer den först nu?

– Jag har nog reflekterat mer än vad folk tror. Men vi lever i ett annat samhälle i dag, där vi journalister har fått en otrolig makt, det var inte så när jag började. Makt har vi alltid haft, men i dag är vi i praktiken den första statsmakten snarare än den tredje. Och jag ser ingen självkritik. Det finns anledning att vara självkritisk för egen del; det betyder inte att jag ångrar allt, men det finns grejer jag ångrar. Och jag tror att vi gräver vår egen grav om vi inte inser att det är en tid nu då vi journalister är väldigt ifrågasatta.

Du är själv känd för att vara tvärsäker och att måla i svart och vitt. Det här låter lite som att när fan blir gammal blir han religiös.

– Ja det är klart att jag reflekterar mer över min roll nu, jag har gjort det de senaste åren. Jag har haft som moraliskt rättesnöre att jag ska kunna se folk i ögonen efter att jag har gjort program om dem, men jag ska också kunna se mig själv i spegeln. För vi journalister, vi har en sån jävla impact alltså. Jag som alltid har sett mig själv som en underdog kan ju inte göra det längre, det är självbedrägeri. Jag har för fan mer makt än något enskilt statsråd har.

Nu återvänder Janne Josefsson till gamla reportage för att se hur de påverkat människor.
Nu återvänder Janne Josefsson till gamla reportage för att se hur de påverkat människor. Foto: Malin Hoelstad
Somliga av ”Upprag gransknings” kritiker har med åren omvänts, men kritiken aldrig tystnat. Programmets upphöjda status innebär att reportagen får genklang i hela samhället, men den innebär också att motangreppen blir starka och organiserade, ibland från företag och kommunikationsavdelningar, ibland på gräsrots- eller Instagram-nivå. När ”Uppdrag granskning” i maj 2018 sände ett program om mediernas (inklusive SvD:s) behandling av den våldtäktsanklagade journalisten Fredrik Virtanen mobiliserades en kampanj i sociala medier som resulterade i att programmet anmäldes till Granskningsnämnden för radio och tv över tusen gånger.

Sedan lång tid tillbaka använder sig ”Uppdrag granskning” av en metod för faktakoll som kallas för line by line. Varje rad i varje manus granskas på jakt efter tveksamheter. Programmet har förvisso fällts i Granskningsnämnden elva gånger, men kritiken handlar sällan om felaktiga faktauppgifter, desto oftare om vad som utelämnas för att vinkeln ska bli vass och berättelsen stark.

Han har gjort det genom att använda sig av förnedring, public shaming.

– Tar man bort vissa fakta så märker ingen det, för de känner inte till dem. På så sätt kan man förstärka den tes man driver. Vi jobbar klassiskt, med att någon är ansvarig för ett missförhållande och att någon är drabbad. Då är det risk att den som är ansvarig blir väldigt hårt utpekad, och att vi med olika metoder gör personen till ännu mer gangster än vad den egentligen är. Där har jag också gjort fel, jag är skicklig på att berätta historier, nyanserna försvinner. Det där är jävligt svårt att se själv när man är så engagerad. Och det engagemanget är nödvändigt. Men det är där man åker åt helvete.

”Jag har för fan mer makt än något enskilt statsråd”, säger Josefsson om sin position.
”Jag har för fan mer makt än något enskilt statsråd”, säger Josefsson om sin position. Foto: Malin Hoelstad
Paul Ronge var en gång i tiden undersökande journalist, men strax innan ”Uppdrag granskning” startades sadlade han om till mediestrateg. Han har noggrant följt Janne Josefssons framfart och rådgivit klienter om hur de bäst hanterar reportrar av hans typ, bland annat i boken ”När Janne Josefsson ringer. Så klarar du krisen”.

Ronge hyser inget tvivel om Janne Josefssons betydelse för den undersökande journalistiken i Sverige.

– Utan att ta till överord så har han revolutionerat den. Det han har gjort är att han har skapat ett enormt folkligt intresse för samhällsproblematik, ibland har han lockat över en miljon tittare till ett program om genuint svåra samhällsfrågor. Och han har gjort det genom att använda sig av förnedring, public shaming.

Vi ser samma sorts skandaler gå i repris om och om igen. Samma fiffel med utgifter och kvitton, folk som är giriga och försöker sko sig.

Enligt Paul Ronge har ”Uppdrag granskning” utarbetat ett ”genomtydligt format, en modern skampåle”, där förnedringen av den utpekade ansvariga är ett omistligt inslag.

– Målgruppen är alla vi som kommit hem från jobbet efter en dålig dag. Då får vi se på tv att någon har haft det ännu jävligare än vi själva.

Hade man kunnat nå samma effekt utan förnedring?

– Det är det jag inte tror. Ser man på Ekots grävgrupp, ”Kaliber” i P1 och andra så... de försöker använda samma grepp, men det är inte ett lika tydligt format. Och de får inte samma genomslag.

När medieforskaren Magnus Danielson skriver ungefär samma sak formuleras det som så, att programmet ställer ”frågor som skapar för intervjupersonen obekväma och svårlösta kommunikativa konflikter som han eller hon inför rullande kamera misslyckas med att hantera på ett tillfredsställande sätt, eller också uppenbarar okunskap eller inkompetens”.

Han skriver vidare att de som ställs till svars i programmen gör det ”i egenskap av hot mot det moraliska samhället” samt ”som projektionsytor för indignation och som avskräckande exempel”.

Paul Ronge kallar det för en stupstock.

I ”Josefsson” återbesöker Janne sitt kritiserade reportage om segregationen i Bergsjön.
I ”Josefsson” återbesöker Janne sitt kritiserade reportage om segregationen i Bergsjön. Foto: SVT
Blir det då journalistik som förändrar någonting, eller bara underhållning?

– Det är den riktigt intressanta frågan. Josefsson lyckas ju blixtbelysa vissa ämnen, och det är klart att det är svårare för Ica-handlare att fuska med köttfärsen efter att han gjort ett sådant avslöjande. Men jag är ändå pessimistisk. Vi ser samma sorts skandaler gå i repris om och om igen. Samma fiffel med utgifter och kvitton, folk som är giriga och försöker sko sig.

Janne Josefsson är väl medveten om Paul Ronges kritik.

– Han menar alltså att jag har spelat en jävla stor roll för svensk journalistik, på gott och ont. Han säger att i vår programidé ingår förnedring. Avslöjanden, jag har bildat skola för det menar han, men också för den här förnedringen...

Janne Josefsson stannar upp, startar om, ångrar sig, börjar om igen.

– Jag… jag skulle inte säga att han har helt jävla fel. Förnedring, det är ju ett ord man överhuvud inte vill ta i sin mun att man håller på med, men jag har använt en teknik som bäddar för det. Det är det här att fråga en person någonting, och ge den här personen, en makthavare, chansen att ljuga. Jag hjälper honom att skapa ett sånt jäkla höjdfall.

Ibland blir det som ett jäkla rus. Ibland kan jag känna att ”Där satt det!”

Valstugereportaget är ett exempel, ett annat var när en friskolechef i ett reportage 2013 uttryckte sig rasistiskt om vissa elever och inför dold kamera beskrev dem som ”cancersvulster”.

– Han förnekar det, men när jag visar upp inspelningen fattar han ju direkt vad klockan är slagen. Han inser att han får sälja skolan. Vilket han också gjorde. Det blev fan i mig förnedring.

Men när du får honom på band måste du känna ett jäkla rus: där går reportaget i hamn?

– En del tror ju att jag njuter när folk stakar sig och inte kan svara… Men du har rätt, ibland blir det som ett jäkla rus. Ibland kan jag känna att ”Där satt det!” Men jag har hederliga syften. Jag vill ställa de tuffa frågorna om det finns skäl att göra det. Och om de då inte kan svara så blir det just så fruktansvärt hårt.

– Det är samma som i reportaget från Oskarshamn, om det lätt intellektuellt förståndshandikappade paret som fick barn, och man tog barnet. Det vet jag nu, och det var med i det uppföljande reportaget, att hon blev ju mordhotad den här ordföranden i socialnämnden och någon fler. Det väller fram starka känslor hos tittarna, och det är klart att sättet jag berättar på bäddar för det.

Janne Josefsson ångrar några av sina reportage, framförallt där barn blivit lidande och där människor blivit alltför förnedrade.
Janne Josefsson ångrar några av sina reportage, framförallt där barn blivit lidande och där människor blivit alltför förnedrade. Foto: Malin Hoelstad
Jag når Rigmor Eklind igen, i hemmet i Oskarshamn. Hon är i dag pensionerad sedan många år, dessförinnan ordförande i socialnämnden. Det var hon som i "Uppdrag granskning" ställdes till svars för att kommunen tagit ifrån det intellektuellt funktionsnedsatta paret Lasse och Karin deras nyfödda barn. När Janne Josefsson ringde henne för att göra en uppföljning tackade hon nej. Men hon har bestämt sig för att ändå prata med mig.

I ”Uppdrag granskning”-programmet pekade Janne Josefsson på ett antal tveksamheter i utredningen, bland annat en ifrågasatt tolkning av ett intelligenstest, en utebliven nätverksundersökning (där man undersöker möjligheten för närstående att stötta i föräldraskapet) och bristfälliga resonemang i bedömningen. Reportaget väckte starka känslor i Oskarshamn och runt om i landet, men det kritiserades också av både journalister och experter inom socialtjänsten för att ge en skev bild av fallet.

Det var oerhört smärtsamt. Oerhört jobbigt. Oerhört svårt. Jag har fortfarande svårt att lita på journalister.

När Janne Josefsson i programmet förhör Rigmor Eklind zoomar kameran in tätt, tätt, så att hennes spända anletsdrag fyller tv-rutan. Han pressar på, ber henne gång på gång motivera beslutet, ifrågasätter hennes underlag. Rigmor Eklind sväljer. Flackar med blicken. Blinkar hårt, som om hon på så sätt kunde få den obehagliga situationen att försvinna. Till slut ber hon honom att stänga av kameran.

Den typen av reaktioner är inte ovanliga. Många makthavare vägrar ställa upp på intervju. Andra avbryter intervjun när de inte kan svara. I ett fall låste den intervjuade helt enkelt in sig på toaletten när intervjusituationen blev outhärdlig. Det är så det ser ut i verkligheten när det, med Magnus Danielsons ord, skapas ”för intervjupersonen obekväma och svårlösta kommunikativa konflikter”.

Rigmor Eklind intervjuas i ”Uppdrag granskning” 2002.
Rigmor Eklind intervjuas i ”Uppdrag granskning” 2002. Foto: SVT
Jag frågar Rigmor Eklind hur hennes liv påverkades av reportaget.

– Det vändes upp och ner, fullständigt. Jag blev mordhotad. Jag hade polisskydd i tre veckor.

Hur kändes det att utmålas som en skurk?

– Ja... jag får ta till lite starkare uttryck för att beskriva det: Det kändes för jävligt.

Hon säger att "Uppdrag granskning" inte visade någon hänsyn, utan jagade ledamöterna i socialnämnden. Att klippningen av intervjun missvisande gav bilden av att hon bad honom stänga av kameran efter bara några minuter, när intervjun i själva verket pågått i två timmar – något Josefsson förnekar.

– Janne Josefsson är störst, bäst och vackrast. Han är bara ute efter att berätta sin historia och att uppnå en viss effekt, och så gör han allt för att nå dit. Han klipper bort det som inte passar in i hans berättelse och vinklar allt som det passar honom. Jag fick betala ett väldigt högt pris. Och då måste man fråga sig: Vem vågar ta de svåra uppdragen i kommuner och landsting, om man riskerar att utsättas för sådana här påhopp? Det är en fara för demokratin.

Vilken hänsyn är det rimligt att en grävande reporter ska ta när hen försöker avslöja missförhållanden?

– Jag tycker att vi behöver grävande journalistik. Det görs bra grävande journalistik. Men jag har blivit väldigt mycket på min vakt mot överdrivna vinklingar. Vad Janne Josefsson gör är att han framställer dem han intervjuar som inkompetenta.

Misstag begås å andra sidan överallt, i socialtjänsten liksom i journalistiken. Hur var det i det här fallet?

– Visst, det begås misstag även i socialtjänsten. Men i det här fallet anser jag inte att det har gjorts det. Och jag har facit. Jag har hela bilden, som jag på grund av sekretess valt att inte dela med mig av.

Hur påverkade händelsen dig emotionellt?

– Den har påverkat mig mycket. Väldigt mycket. Jag var tvungen att söka professionell hjälp för att hantera det.

Det blir tyst i luren. När Rigmor Eklind börjar tala igen är rösten skrovlig men stark.

– Det var oerhört smärtsamt. Oerhört jobbigt. Oerhört svårt. Jag har fortfarande svårt att lita på journalister. Jag vet att det alltid finns en annan sida av det som rapporteras.

Hur lång tid tog det innan du kom över känslan av… förnedring?

– Frågan är om jag någonsin kommit över det. Det har jag nog inte. Det påverkar mig fortfarande. Det räcker med att någon nämner ”Uppdrag granskning” för att allt ska gå igång igen.

Kollegan Hannes Råstam har sagt att Janne Josefsson jobbar som en konstnär. Hanne Kjöller har kallat honom en ”redigeringskonstens Joe Labero”.
Kollegan Hannes Råstam har sagt att Janne Josefsson jobbar som en konstnär. Hanne Kjöller har kallat honom en ”redigeringskonstens Joe Labero”. Foto: Malin Hoelstad
Janne Josefsson beklagar att Rigmor Eklind inte ställde upp för en intervju i ”Josefsson”. Men han har å andra sidan sagt att hans eget val skulle vara att genast dra till Bahamas om han blev uppringd av någon som han själv. Han förstår det ojämlika maktförhållandet mellan den som intervjuas och reportern som kräver ut ansvar, som kontrollerar intervjun och klipper ihop inslaget.

– Jag reducerar den människan till bara denna stund. Det kanske är enda gången de är med i tv, eller i något större offentligt sammanhang. I de minuterna reducerar jag den personen till bara de här lögnerna.

Trots mina reportage har det inte blivit bättre. Ibland känner jag att de har inte lett till något positivt överhuvudtaget.

Du har sagt att ditt arbete är nästan som reklam, du siktar på magkänslan, du vill få folk att gråta.

– Jag vill ju få folk att reagera, jag vill att reportagen ska beröra och sätta spår. Och jag har verktygen för att berätta dramaturgiskt med bild och musik. Det är klart att det finns en gräns där det blir en förvriden bild, den vill jag inte gå över. Men det finns alltid en risk.

En risk att det blir underhållning i stället för journalistik?

– Jag vill inte kalla det underhållningsvåld, som vissa gör. Jag sysslar inte med underhållning. Jag vill belägga lögnen, hyckleriet, maktutövande som man försöker dölja. Det är klart att vissa kommer att uppfatta det som underhållningsvåld, men jag kan inte tänka på det, jag måste ha rätt att göra mina reportage.

Ett gott syfte som rättfärdigar hårda tag. Människor som kommer i kläm – även oskyldiga människor, som Janne Josefsson i dag vet har farit illa även om det aldrig varit hans avsikt. Mönstret känns igen.

Janne Josefsson närmar sig pensionsåldern, men planerar inte att sluta jobba.
Janne Josefsson närmar sig pensionsåldern, men planerar inte att sluta jobba. Foto: Malin Hoelstad
– Vi ser oss som riddare på hög, vit häst. Vi försvarar demokratin och de svaga och allt det där. Det är farligt, för det gör att man hela tiden väldigt starkt kan motivera allt man gör, eftersom man har ett så otroligt gott syfte.

Som makthavare har gjort i alla tider.

– Precis. Jag har ju sett att där de mest goda syftena finns, att göra det bästa för barn och sådant, där sker ofta de värsta övergreppen. Och vi journalister, jag själv, står inte heller fri från de farorna.

Vad gör dig bättre än dem?

– Jag kan inte säga generellt vad som gör mig bättre än dem. I det sista programmet ställs den frågan på sin spets. Jag vet ju att människor har farit illa på vägen. Jag vore en idiot om jag sade att jag aldrig har gjort fel. Det är därför vi måste ha system, vi måste ha strukturer och regler, vi måste granska varandra och se till att vi inte går för långt. För jag kan inte själv göra det.

Efter alla dessa år av hårtslående reportage, prestigefulla priser, ansvarsutkrävande intervjuer och fällningar i Granskningsnämnden återstår bara en fråga.

Har din journalistik gjort skillnad?

– Det är frågan. Efter alla år, trots att journalistiken nu är så mäktig… När jag tittar tillbaka på program där jag varnar för en viss samhällsutveckling så ser jag i dag att de har inte haft någon effekt alls. Det blir så konstigt när vi säger att vi har så mycket makt, att vi avgör vad man talar om och hur folk tänker. För trots mina reportage har det inte blivit bättre. Ibland känner jag att de har inte lett till något positivt överhuvudtaget.

Vad drar du för slutsats av det?

– Att det är helt andra saker som avgör vad som händer i världen. Globala ekonomiska strukturförändringar som varken journalister eller politiker har makten över längre. Kanske hade det varit ännu värre utan våra reportage. Kanske är det helt enkelt så att man rår inte på det. De andra krafterna är för starka.