Pånyttfödd

Det sägs att mästaren dyker upp när eleven är redo
Om jag förväntar mig frälsning utan förändring
Borde jag veta att mästaren bara kan visa dörren
Jag själv måste gå in i den, redo att möta döden
Det gamla måste förintas innan jag upplever födseln
Store siare, visdomens sol, vem kan ana vart du bor?
Du bor i alltet och i intet; du är min enda lärare
Alla som jag kallar mästare är blott dina avatarer
Eftersom du är formlös och namnlös, så kallas du
Vid fler namn än jag själv kan minnas och räkna
Du är den evige, som inträder och som utträder
Du är den ofödde, som finns i början och i slutet
Du är den som fängslar och den som befriar
Du bor inuti mitt hjärta, där döden möter livet
Obegriplig, subtil och mystisk, ja osynlig
Motsägelsefull, paradoxal och helt genial
När jag är orubblig i min stillhet så möts vi
När alla begär, all motvilja och all okunnighet
Faller bort från mig, då ser jag dig i medvetenhet
Intelligens är att uppfatta livet som ett barn
När illusionens dröm övergår till vaken helhet
När jaget avslöjas för den lögn som det är
Så uppenbaras det kollektiva Jaget med stort "J"
Alltså det kosmiska havet, den gudomliga grunden
Eldtestet bränner bort allt som inte är min natur
Jag reser mig ur min egen aska, som Fågel Fenix
Pånyttfödd