Vem är latast?
    Det var en gång en kung. Han hade en enda dotter som inte var så ung men fortfarande ogift. Många friare, rika och djärva, lärda och dumma, uppvaktade den vackra kungadottern. Men det var ingen som fann nåd inför den gamle kungens ögon. Han var litet tjurskallig, den där kungen! På vintern åkte han i vagn och på sommaren i släde. Han hade tokiga kläder på sig, inte som andra människor, gick baklänges, och det sägs att hans skägg växte i pannan.
    Den här kungen skickade nu ut sändebud över hela världen för att söka en brudgum till sin dotter. Men sitt kungarike ville han att den allra lataste skulle ärva efter hans död. Det gick tre år innan det förste sändebudet återvände hem. Kungen satt på sin tron, strök sig över skägget i pannan, snusade tobak och befallde sändebudet att rapportera allt han hade hört och sett på vägen.
    -       Ers majestät, började sändebudet, jag har rest genom många olika länder, sett många olika städer, men inte någonstans träffade jag någon som var så lat som Stiapasov Dilde.
    -       Vad är det för en Dilde? frågade kungen strängt.
    (För kungar är ju alltid stränga!)
    -       Ers majestät, det är en väldigt ovanlig människa. Jag träffade honom vid vägkanten. Ena foten hade sjunkit ner i gyttjan, den andra hade han ställt på bron. Jag frågade honom vad han väntade på, och han svarade att han hade stått där nästan tre månader och var för lat att dra upp foten ur gyttjan.
    -       En märklig latmask, instämde kungen och gav sina skrivare ett tecken på att noter den ovanligt late mannen i sina böcker.
    Under tiden hade även det andre sändebudet kommit tillbacka.
    -       Ers majestät, inledde han sin rapport. Många olika berg, dalar och floder såg jag på min vandring, mötte många olika människor. Men den jag minns bäst av alla är en latmask som säkert skull passa er som svärson.
    -       - Vad är det för en latmask? Frågade kungen och nös.
    -       Ers majestät, den där latmasken har låtit skägget och mustascherna växa så långt att de hänger som regnmoln runt hela byn. I ena halvan av mustaschen har en stork byggt bo, och i den andra är det en stor myrstack. Jag frågade honom varför hans skägg och mustascher var så ovanligt långa, men han var för lat för att svara. Bredvid honom såg jag en rostig rakkniv ligga, som aldrig hade varit använd. Folk förklarade att han inte hade kunnat bestämma sig på tjugofyra år för att raka av sig sina långa hårtestar.
    -       En märklig latmask, mumlade kungen, och efter ett litet tag frågade han:
    -       Kliar han sig i skägget, eller är han för lat för det med?
    -       Nej, ers majestät, svarade sändebudet. Det är det enda han gör. Av och till tar han en sten och kastar den efter korparna som ofta vilar ut i hans mustasch.
    Kungen log, vinkade till sig sina skrivare och befallde dem att notera även det andre sändebudets rapport i sina böcker.
    Under tiden väntade det tredje sändebudet i det kungliga förmaket på att få komma in. Han bugade sig djupt för sin beskyddare och prisade kungens vishet. Sedan började han och valde sina ord väl:
    -       Ers majestät! Åh, vad mina ögon har skådat! Tio folianter skulle inte räcka till för att skriva ner allt. Men mest förvånad blev jag över en latmask utan like. Han är säkert värd att bli er svärson.
    -       Nå, sätt igång, berätta om den där latmasken, sa kungen intresserat.
    -       Den där latmasken har suttit hemma vid bordet i fjorton år. Han gör ingenting, ger bara sina grannar goda råd. Precis när jag kom började latmaskens hus brinna. Men han rörde sig inte ur fläcken. Hans jacka började redan glöda på ryggen, sedan tog det eld i hans skägg, men han hoppades fortfarande att elden skulle sluta av sig själv. Tur att de drog bort honom från bordet med våld, annars hade han brunnit inne som en råtta.
    -       En sällsam latmask! Krön honom med superlatmask kransen! ropade kungen. Då fick han bud att det fjärde sändebudet redan väntade på slottet. Kungen befallde att han skulle komma in.
    -       Han föll på knä framför sin härskare, kysste kanten på kungens långa mantel, torkade sedan svetten ur pannan och inledde sin rapport med följande ord:
    -       - Åh, vise, dygderike härskare! Slå mig i bojor eller kasta min kropp åt djuren att äta om ni någonsin har hört något liknande. Jag har dragit ut långt i världen, farit över hav och bestigit berg. Åh, så mycket jag har sett! Men det som förvånade mig mest var en latmask i Drummellandet.
    -       Varför är han så berömd? ville kungen veta och tvinnade sina långa röda mustascher.
    -       Han har legat i skuggan av ett träd i sexton år och väntar på att en morot eller en kålrot ska växa framför munnen på honom. Runt omkring, till och med på hans näsa och panna, växer det runda, gula rovor, men han rör dem inte för att han är för lat att sträcka ut handen. Inte förrän ett bär eller något frukt faller i hans öppna mun äter han. Av det har han redan blivit alldeles mager och uttorkad som ett träspån.
    -       Gillar han det livet? Frågade kungen.
    -       Ja, om, ers majestät! Jag talade länge med honom, jag tror han är en finsmakare. Talar hela tiden om hur härligt det vore om det växte upp något välsmakande framför näsan på honom eller helst direkt i munnen…
    -       Stämmer, medgav kungen. Det är verkligen en unik latmask. Och av allt att döma väldigt lärd och tålmodig. Nu ska vi höra vad det siste sändebudet har att rapportera. Knappt hade kungen vinkat på sina skrivare för att de skulle notera även den här roande historien i sina böcker, förrän det femte sändebudet kom instörtande i tronsalen.
    -       Man ser på dig att du är ivrig, sa kungen. Du har visst sett många sällsamma saker. Låt höra, ut med språket!
    -       Ers högvördighet, började det femte sändebudet. Jag har fått reda på allt dina övriga sändebud har sett, men jag vet inte om de i sin tur har sett vad ödet förunnade mig att få se. Efter tre års vandring och en massa äventyr, då jag ofta med största ansträngning undgick dödens klor, kom jag till ett land långt borta. Där fick hag höra talas om en mycket berömd latmask. En del trodde han var död, andra att han levde, och återigen andra sa att han var helig, medan andra inte visste vad de skulle tro. Jag såg den där latmasken med egna ögon. Han håller till på en liten kulle. Under hans haka och bakom öronen på honom har svalor byggt bo. Han har inte rört sig på sjuttio år. Av idel lättja vill han inte göra något och har klistrat igen öronen med vax. Då han heller inte har någon önskan om att själv tala har han dragit ut tungan ur munnen och bundit fast den vid ett stenblock. Han äter inget för att han är för lat att röra sig, till och med om man sätter maten framför munnen på honom. Han lever alltså bara på luft. Efter sextio års lättja märkte några att han rörde ena läppen och drog slutsatsen att han fortfarande lever.
    -       Han ska bli min svärson! utropade kungen. Han gav sina sändebud rikliga gåvor i belöning, speciellt det siste, och befallde att man snabbt skulle bjuda in gäster från hela världen, hämta latmasken till slottet i hans finaste vagn och fira bröllop.
    -       Det berättas att den där lataste av alla latmaskar regerade landet förträffligt; efter ett antal år lär hans undersåtar ha blivit ännu större latmaskar än han själv.
    26-06-2014