Det jag kan säga är att under dessa tre veckor så har jag inte haft några arbetsuppgiter som jag direkt kan relatera till någon av de kurser jag läst eller ja, förutom två kurser. Dessa kurser är Databassystem och objektorienterad mjukvaruutveckling. Men jag hade nog klarat mig utan databassystem då jag får leta upp information där ändå. Just då olika system kan hantera datatyper olika och sådant. Det jag däremot insett är att jag har lyckats lösa problemen just för att jag kan programmera.
När jag skriver ”kan programmera” så menar jag inte på det viset att jag kan olika språk utan istället att jag till exempel kan sätta mig in i kod, förstå den och sedan lösa en bugg. Eller att jag kan ta ett problem, bryta ner det, och sedan göra en tillämpning som jag kan iterera på. Jag menar alltså att jag kan tänka på ett specifikt vis. Och ända sättet för att kunna göra det är genom att börja koda och lösa problem.
När man läser det övre stycket så kan man då börja undra varför jag då läser en 3 årig utbildning inom mjukvaruutveckling där jag dessutom har gått om första året när jag skriver ”jag kan programmera”. Det är för att man behöver en stadig grund, du bygger inte ett hus utan att först bygga en stadig grund för huset att stå på. De kurserna vi har det första året ger en lite av denna grunden men det är inte förens den andra studieperioden i det andra året som jag kan tycka att de kurser som får mig att känna mig att jag har en ordentlig grund kom.
Det dessa kurser gjorde annorlunda var att de faktiskt handlade om att programmera. Vi gick igenom konkreta problem, kända algoritmer och hur dessa fungerar. Labbarna hade kreativa och konkreta programmeringsexempel. Man fick helt enkelt programmera, mycket.
Visst, jag kan inte säga att alla andra kurser inte har varit givande och det tror jag inte heller. Utan jag tror de kompletterar varandra.