otpad

Avfallshantering i sin mest allmänna betydelse har förekommit under människans hela existens, men det är först med stationärt levnadssätt och tätbebyggelse som en medveten verksamhet för att reducera olägenheterna med avfall har blivit nödvändig. Avfall, det vill säga en ansamling av oönskade produkter från mänsklig verksamhet, är ofta förknippat med föreställningar om orenhet. Endast praktiska åtgärder att hantera avfall faller under begreppet avfallshantering, medan rituella och religiösa handlingar som syftar till att modifiera människornas inställningen till avfall i huvudsak inte gör det.

Att då och då byta boplats kan sägas vara det äldsta sättet att undvika kontakt med avfall. Det förekommer fortfarande där utrymmet så medger, och är där ekologiskt fördelaktigt.

Den mesta avfallshanteringen i världen har därefter kommit att basera sig på en strävan efter kvittblivning. Avfallet har fraktats bort till landsbygden, grävts ner i jorden, slängts i sjön eller bränts upp. Så länge det har funnits plats och det mesta avfallet utgjorts av organiska produkter, som kan omsättas, har detta kunnat fungera utan att man vidare har behövt bry sig om det bortkastade. I tätorter har olägenheterna dock tidigt blivit märkbara och regler har uppställts av samhället för hur kvittblivning får ske.

I fråga om fast avfall från hushåll och industrier resulterade det i avstjälpningsplatser, ”soptippar”, i utkanten av tätorterna. Glas, papper, plast och matresterna som människorna slängde om vartannat i soptunnor, insamlades och kördes raka vägen till tippen. När tippen blev för full antändes den så att den brann upp. Då blev man på ett tidsbesparande sätt av med det man inte ville ha.

Förbränningen gav upphov till rök som ibland drev in över tätorterna. Brännandet reducerade bara delvis avfallsmängden, och tipparna bredde ut sig över allt större landområden. Grundvattnet kring tipparna förstördes genom att lakvatten rann ut.

Efter andra världskriget, när industriproduktionen i Europa ökade kraftig och slit och slängidealet lanserades, började människor mer allmänt inse att mer hållbara avfallslösningar krävdes. Man talade om ”avfallsberget” som växte.

Kretslopp och återvinning blev nu vägledande för arbetet att modernisera avfallshanteringen. Modellen hämtades delvis från tättbefolkade trakter i Asien som under långa tidsperioder utvecklat system, dels praktiska men framför allt som ett ideal, som betonade avfallet som en resurs. Avfallet sågs som en råvara för produktion av framför allt kompostjord. Mer allmänt har man sökt uppnå långsiktighet genom att imitera ekosystemen, vilkas stabilitet bygger på att det finns mekanismer för att garantera att materialflödena hålls igång. En del i detta är att komplexa organiska föreningar bryts ned – biologisk nedbrytbarhet. En annan del är att grundämnena och svårnedbrytbara föreningar transporteras tillbaka dit där de kommer ifrån. Det senare har lett till att avfallshantering allt mer har börjats ses som integrerad med varuproduktionen och -distributionen. Den som tillverkar batterier som innehåller tungmetaller har ett producentansvar att se till att batterierna samlas in, läkemedelstillverkarna ska på samma sätt se till att inte svårnedbrytbara läkemedelssubstanser kommer ut i ekosystemen