Godhet

Alla får vi lära oss som små, att man ska vara snäll och dela med sig. Det är något som verkar vara ingrott i vår kultur, att uppmana alla att bete sig på ett visst sätt som är det allmänt godkända beteendet. Spelar det någon roll om någon blir uppmanad att bete sig så, är då frågan? Vänlighet och givmildhet kommer naturligt till uttryck hos individer som är i balans inom sig själva. Varför ska vi då uppmana människor att vara snälla, och finns det en risk att detta skapar en ännu större obalans än vad som fanns där från början? Om en människa beter sig illa, så tyder detta på att den har en obalans inom sig själv, och denna obalans blir inte åtgärdad bara för att man uppmanar personen att anpassa sitt beteende. Det kan t.o.m. tyckas som att denna strategi med att anpassa sitt beteende fungerar tillfälligt, genom att personen förtränger sin inre obalans för att kunna tvinga fram mer kärleksfulla uttryck. Vad är konsekvenserna för detta i det långa loppet? Obalansen, som tidigare var medveten är nu omedveten, och kan därmed växa till sig i styrka. När det inte längre finns ett vakande öga som kan se obalansen, så får den fritt spelrum och kan ha sina skadeverkningar utan att personen uppfattar dessa. Förr eller senare rinner bägaren över ordentligt, men tills dess så kommer obalansen till uttryck på olika subtila sätt. Faran i att förtränga frustration, ilska, hat eller sorg, är att den kan se ut att försvinna men i själva verket bara begravs i en djupare grogrund där den kan tillta i styrka. Lösningen på detta är varken att ge uttryck till obalansen, eller att förtränga den, utan att helt enkelt gå bortom motsatserna. Att sluta välja sida är att sluta vara ett offer för pendelrörelsen. Att sluta försöka anpassa sitt beteende till konstgjord kärlek, eller moraliska principer. Lösningen är alltså att våga titta på sig själv så som man är, och acceptera alla sidor hos sig själv. Först då kan man börja närma sig någon form av balans.

Om ovanstående inte låter vettigt eller trovärdigt, så undrar jag om läsaren verkligen har testat att konsekvent följa de sociala reglerna om kärlek så som de bokstavligen predikas? I så fall skulle det till slut märkas att detta påtvingade ”goda beteende” varken lönar sig tillfälligt eller i längden. Det som händer när man tvingar fram kärlek och vänlighet, är att man blir som en dörrmatta som andra kan torka av sina leriga skor på. Eftersom man är vänlig så kommer man alltid att vika sig inför andra mindre hänsynsfulla, och resultatet blir då att man utan undantag får dra det kortaste strået i alla situationer. Efter ett tag när man ser att människor som inte följer samma ”goda regler” som en själv får större framgång i livet, så bygger man upp alltmer frustration och förakt. Ännu värre blir det när argumentet dras att gott beteende är god karma, eller att god sådd leder till god skörd. När man får höra dessa påståenden så kommer man att insistera med sitt ”goda beteende” i hopp om att det en dag ska löna sig. Jag råder alla som tror på denna fiktion att läsa Jobs bok i Bibeln, för att få ett praktexempel på en genomgod man som fick uppleva all slags jävelskap.

Om någon är tillräckligt ouppmärksam, så kan den få tro att den är en god människa, utan att verkligen behöva följa de ”goda reglerna”. Denna person kan hela tiden dra det längsta strået, utan att märka att den i själva verket stjäl det från någon annan. Personen är så ouppmärksam och klumpig att den inte kan se vad den håller på med, och därför får den förmånen att tro att den är en god människa. Den kan leva bekvämt ett tag på andras bekostnad, utan dåligt samvete dessutom. När personen får nackdelar av livet på grund av sitt levnadssätt, så förstår den inte varför, utan ser istället nackdelarna som oförtjänta straff. Någon som är tillräckligt ouppmärksam kommer att insistera på att den är en god människa, hur många bevis livet än lägger fram på att det inte spelar någon roll.

Att vara en ”god människa” är att hela tiden dra det kortaste strået, och dessutom ha dåligt samvete över att man existerar. Det är att gå runt med en konstant skam över sina egna brister, och ett växande förakt för andra människor som är ”mindre goda”. Att fastna i en strävan mot ”godhet”, är att aldrig komma till målet. Det är att aldrig dra lärdomen om att godhet inte är ett resultat av att välja sida mellan två motsatser.

https://www.youtube.com/watch?v=EUBwe2X5OjQ
https://www.youtube.com/watch?v=A71bh8keqbI