Mitt liv som Mapuche
Jag vaknade som vanligt idag. Väckarklockan pep, men jag var redan vaken. Jag klev upp från min varma säng, fastän jag inte ville. Jag visste att denna dag skulle vara som alla andra dagar - komma hem med trasig tröja och näsblod. Jag gick in i toaletten, satte på kranen och steg sedan in i det kalla vattnet. När jag var klar kammade jag mitt långa, mörka hår – och nej, jag är inte bög. Det är bara det att mitt hår är så tjockt och det ser ut som håret på en hund, så jag försöker bara göra det bästa av situationen. Sedan åt jag frukost och hann precis med bussen, som vanligt. Ja, allt var som vanligt denna dag, till och med damen med den röda rocken satt framför mig och nynnade till någon låt jag inte kände igen. Dagen hade börjat som vilken dag som helst. Jag hade aldrig kunnat tro att denna dag skulle förändra min livssyn.
Jag klev av bussen vid min hållplats, Plaza de la Victoria, Valparaiso. Sedan gick jag till don Juans kiosk för att köpa min biljett till el Ascensores som skulle ta mig till toppen av Cerro Alegre. Valparaiso är gjord utav bara kullar, därför är hissarna så berg-och-dalbansaktiga. När jag steg ut ur hissen så visste jag att jag skulle få stryk av Jorgé och hans rikemansgäng Alvaro, Pablo och Fernando. De har gjort det i två år, och det verkar inte som att de tänkt sluta med det. Första gången dem slog mig sparkade Jorge av två av mina framtänder som mina föräldrar inte hade råd att fixa. Liksom, vilken indian har ett bra jobb i dagens Chile? Detta är orsaken till varför jag bara har två t-shirts och vårt hus ligger vid ett stup och är byggt av spånskivor, lera och kartong.
I alla fall ska jag inte berätta om mitt meningslösa liv, utan om dagen som förändrade mitt liv. Jag gick in i den rektangulära salen – man skulle aldrig kunna tro att detta var en mattesal. Väggarna var fulla av klotter, bänkarna var smutsiga och den stora svarta tavlan var dammig. Jag plockade fram min bok för att börja räkna när jag i ögonvrån såg att Jorge kom emot mig med bestämda steg.
– Tror du inte att jag lagt märke till dina nya skor, sa han med ett flin.
Egentligen så hade jag inga nya skor, utan jag hade bara putsat skorna ordentligt kvällen innan så att dem skulle behålla sin vita färg.
– Nej, sa jag till honom, med en osäker röst. Efter det visste jag att jag skulle få en knytnäve i ansiktet, men som tur var så kom magistern in.
Lektionen började när magistern hade talat färdigt. Jag minns att han sa något om att en ny elev skulle börja i klassen. Som vanligt så tänkte jag inte ens på det han sade. Varför skulle jag få falska förväntningar om att någon 15-årig kille kanske blir min vän? Jag har som sagt aldrig haft en vän. En gång i tiden hade jag en kompis som jag kunde prata och leka med varje dag tills jag var 10 år, för då insåg jag att jag skulle bli galen om jag fortsatte att ha en låtsaskompis. Men ändå så ville jag inte sluta, för han var precis som den vän jag ville ha; långt fint hår, vältränad, blåögd och absolut inte mörkhyad. Ja, så såg jag ut i mina drömmar. Ett perfekt jag. Jag öppnade min bok för andra gången och började räkna. Efter några minuter hördes det en knack på dörren. Jag lyfte upp blicken, inte för att jag var intresserad, utan mer för att se om det var någon som skulle spela tuff, för då visste jag att han skulle vara med i Jorges gäng och slå mig efter skolan. Men otroligt nog var det en tjej. Rätt så lång, blond, blåögd och ljushyad. En riktigt amerikansk filmstjärna om du frågar mig. Men jag visste redan att hon aldrig skulle lägga märke till mig, så jag försökte att inte tänka på henne något mer. Men jag kunde inte motstå lusten av att titta på henne; hennes ögon hade någon sorts dragningskraft.

Magistern presenterade henne. Hon hette Maria och hade förut bott i huvudstaden Santiago. Magistern sa åt henne att välja en sittplats. Jag hade förstås en fri plats bredvid mig, ingen ville sitta där. Jorge skaffade snabbt en stol bredvid sig och sa åt henne att sätta sig bredvid honom. Jag visste redan då att hon var hans nästa flickvän. Han hade ändå redan haft tusen tjejer och var skolans populäraste kille, till skillnad från mig som aldrig ens haft en vän, och absolut inte en flickvän. Inombords tänkte jag att detta var den enda gången jag skulle se henne som hon egentligen är. Efteråt så kommer hon bara att vara flickvän till skolans populäraste kille. Men konstigt nog så gick hon bara förbi Jorge. Jag följde hennes steg hela tiden tills hon stannade precis framför – jag blev helt chockad! Där stod hon, mitt framför ögonen på mig; flickan som nyss haft chansen att bli skolans populäraste tjej och umgås med det coola gänget.
– Är det ledigt här, frågade hon.
Jag hade aldrig i mitt liv trott att hennes första ord skulle vara ”är det ledigt här?”. Hade förväntat mig något som ”tönt” eller ”indianjävel”. Jag nickade och sade ja. Hon satte sig bredvid mig och tog fram en penna och matteboken som hon precis fått av magistern. Jag iakttog henne hela tiden; från att hon steg in i klassrummet till att hon tagit fram sin bok. Hon öppnade boken och tog fram en ny sida i räknehäftet. Jag satt helt stilla tills hon vred på sitt huvud åt mitt håll.
– Vad dum jag är som inte har presenterat mig. Maria heter jag.
Mitt hjärta stannade. Hon hade presenterat sig. Efter en stund samlade jag all min styrka i kroppen och fick fram dem klokaste orden i världen:
- Hej, jag heter Caupolican.
Jag trodde att hon skulle flytta på sig eller springa efter det, men nej; hon log.