I extremare vänstertolkning tycks ”samhället” vara minst lika skyldigt till terrorism som missbruket av religion är. Dags alltså att säga: Förlåt!

Det var förstås bara en tidsfråga. Och jodå, några veckor efter attentaten i Paris, dagar efter Köpenhamn kommer de. De mer kreativa vänstertolkningarna av vem och vad som framför allt orsakade och bidrog till terrorn.

En artikel i Dagens Arena, som redan omskrivits på dessa sidor, framhåller visserligen ett personligt ansvar. Men den pekar också svepande ut ett medskyldigt kollektiv: vi som ”tillåtit ett så ojämlikt och segregerat samhälle”.

Tidningen ETC Göteborg är i en ledare mer specifik. ”Regeringar och and­ra makthavare” i Europa omfattar en ”högerextremism” som bär den största skulden för utvecklingen. Det är faktiskt nyliberaler och konservativa som är ”huvudansvariga för den otrevliga utveckling vi kan se i vårt samhälle och de otrevliga yttringar som det kan ta sig, vilket vi sett i såväl Paris som Köpenhamn under senare tid”.

Ja, det är i sanning ett ohyggligt samhälle vi skapat i Västeuropa, vi ”nyliberaler”. Och, får man anta, även socialdemokraterna som trots allt tillhör de främsta arkitekterna. Det är hög tid att vi ber om ursäkt för vår stora skuld, vårt ”huvudansvar” för radikalisering, tragedier och terrordåd.

Förlåt att vi inte lyckats skapa mer än de mest jämlika samhällsbyggen som någonsin existerat. Förlåt att vi byggt modeller där bara många, och inte ännu fler, människor dagligen kan bära fram idéer och verksamheter oberoende av vilket efternamn deras föräldrar har eller hur mycket pengar de ägt från början.

Vi lever i länder där en majoritet när som helst kan byta riktning på den politik som förs. Förlåt att detta går ut över minoriteten som därigenom inte får sin vilja fram och blir sur, det finns säkert många bättre system och vi har av ren slöhet underlåtit att uppfinna dem.

Förlåt att vi inte släpper in ännu fler flyktingar och ger dem helt nya livschanser. Förlåt att vi tillåtit alla religioner att samleva sida vid sida, detta medför givetvis olycklig kränknings­potential för den som bara vill tillåta sin egen tro, och dessutom bara sin egen tolkning av den.

Förlåt oss för att den skola vi organiserat, som är gratis och där ingen slängs ut på grund av bristande resultat, inte är bättre och ännu jämlikare.

Förlåt för den strukturella rasism som genomsyrar Sverige och Västeuropa. Visserligen är den strukturella antirasismen ännu starkare, med stränga lagar och ofta manifesterad avsky mot fördomar och hat. Men vi ber om ursäkt för att vi ibland inte är mer framstående på att avskaffa strukturerna, då kanske färre skulle ansluta sig till en organisation som kidnappar och skär halsen av civila.

Förlåt att vi i de terrordrabbade Sverige, Frankrike och Danmark visserligen skapat tre av världens högst beskattade ekonomier – men inte höjt skatterna ännu mer. Då hade säkert betydligt färre känt sig tvungna att ­antingen skjuta på konstnärer och judar eller knuffa ner homosexuella från höga torn.

Förlåt för att vi ”dödar muslimer” i krig. Syftet var trots allt att befria till exempel Afghanistan och Libyen från terrorregimer som dödade och fängslade ännu fler muslimer, men vi kanske inte borde ha gjort det. Vi borde också ha stannat kvar på plats längre och säkrat freden bättre – med risk för att då ha blivit tvungna att be om ursäkt för vår strukturella imperialism och kolonialism.

Vi skulle förstås ha lyssnat ännu mer på debattörerna till vänster. Om vi haft större framgångar med att ifrågasätta mansrollen och arbeta för jämlikhet – vilket Västeuropa redan gör mest i världen – hade de olyckliga inte tvingats åka ner och ta kvinnor ur minoriteter som sexslavar.

Men nu när vi ”nyliberaler” ändå är inne på att kräla i stoftet för extremisternas härjningar: borde inte även de mer vänsterradikala ha något att be om ursäkt för?

De kanske kunde börja med alla gånger de bekräftat extremisternas världsbild genom att skrika ut väst­världens allmänna uselhet.

En grundbult i de extrema islamisternas tankevärld är att väst är i krig med deras religion. Det har vunnit genklang hos den vänster som hävdar att väst ­alltid är i krig med allting. En liten ursäkt? Samtidigt kunde vänstern medge att det kanske är en aning uppviglande att ensidigt fördöma allt som Israel tar sig för men gärna bläddra förbi våld, terror och antisemitisk propaganda från landets grannar.

Eventuellt kunde de också mumla ett ”förlåt oss” för sin tendens att peti­mätermässigt dela in människor i grupper, väga dessas intressen mot varandra och tro att den ena gruppens vinst alltid måste vara den andras förlust? Eller för alla tillfällen genom historien då de diskrediterat eller i alla fall misstänkliggjort den politiska demokratin?

Nej, det är inte en framkomlig väg. Extremismen är inte vänsterns fel.

Den är extremisternas fel.