Erik Persson om Fronesis #46-47 i Västerbottenskuriren

VÄSTERBOTTENS-KURIREN VK/VF 2014-12-04 Sida 8  -  Sektion: VK Kultur  -  Del: 2

NYTT LJUS PÅ SAMTIDENS KRISER

Författare: Erik Persson

Vi lever i en tid av global ekonomisk kris. I alla fall är detta en allmänt vedertagen uppfattning sedan den amerikanska fastighetsmarknadens kollaps i början av 2008. Dess följdeffekter på Island, i Grekland, Spanien och i en rad andra länder har successivt etablerat ett krismedvetande i delar av världen.

Även här i Sverige, som av tidigare finansminister Anders Borg ofta beskrivits som en ”lugn hamn i ett stormigt hav”, är tillväxten kroniskt lägre än uppsatta mål, arbetslösheten hög och deflationen ett faktum.

Parallellt tycks allt fler ha accepterat den vetenskapliga empirin om naturresursernas ändlighet och den ständigt ökade produktionens effekter på miljö och klimat. Vi talar vardagligt om en annalkande klimatkris, som åtföljts av såväl lokala kamper som globaliserade proteströrelser.

Att människor i en tid som denna mer aktivt börjar söka efter kristeorier är knappast förvånande. Sedan krisutbrottet 2008 har såväl smala som breda diskussioner om krisens orsaker – i synnerhet med fokus på frågan om den har ett inneboende eller utomstående ursprung – åter blivit en del av den vardagliga samhällsdebatten.

Att den kritisk-teoretiska samhällstidskriften Fronesis i sitt nummer 46-47 valt just temat ”kris”, är på så vis såväl passande som välbehövligt. Ambitionen för temat är att sammankoppla diskussionen om dessa, samtidens två stora kriser, och samtidigt ge utrymme till en rad radikala och kritiska perspektiv som inte nödvändigtvis befinner sig i konsensus sinsemellan, utan tvärtom ger känsla av polemik som väcker tankar och lust efter mer kunskap.

Bland numrets rika innehåll är det emellertid otvivelaktigt historikern Rasmus Fleischers essä Värdekritisk teori – att tänka kapitalets sammanbrott som starkast etsar sig fast i mitt huvud. Fleischer har de senaste åren ägnat en hel del tid åt att introducera en grupp teoretiker, främst företrädda av Robert Kurz och sammanlänkade under epitetet ” värdekritiker”, för en svensk publik.

Lite skissartat kan värdekritiken sammanfattas som en teori om att kapitalet, till skillnad från i dess tidigare periodiska kriser, sedan början av 1980-talet befinner sig i en slags slutkris. Denna hållning tar sin utgångspunkt i de inneboende och processande motsättningar som Karl Marx förutsåg skulle leda till att det kapitalistiska produktionssättet tillslut kollapsade, för att ersättas av något annat.

För Fleischer, och de värdekritiker han framhåller, är det emellertid en specifik motsättning som tyder på att just denna kris bör förstås som just en slutkris.

Under kapitalismen är det, enligt Marx klassiska kapitalteori, endast (den mänskliga) arbetskraften som kan skapa det värde vars ständiga expansion ligger till grunden för kapitalismens fortsatta existens. Motsättningen här, eller kanske snarare paradoxen, är att konkurrensen driver enskilda kapitalister till att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner, och sedan mikroteknologins insteg i en sådan takt att ekonomin i stort inte hinner skapa nya produktiva arbeten som ersätter de som effektiviseras bort. På så sätt håller kapitalet på att effektivisera bort den kärna som är själva grunden för dess långsiktiga överlevnad och expansion. Att nya områden av aktivitet ständigt inordnas på marknaden kan, enligt Fleischer, inte i sig överskrida denna kris, utan endast för en stund skjuta problemet på framtiden. Den relativa stabilitet vi eventuellt idag upplever beror därpå inte på ekonomisk expansion i sig, utan på det falska hoppet om framtida ekonomisk expansion.

Värdekritikerna har mött kraftig kritik för denna deterministiska hållning. De har kallats domedagsprofeter, och jämförts med religiösa dogmatiker. Fleischer är högst medveten om detta faktum, och försöker i Fronesis bemöta det med ett förtydligande om att kapitalismens inneboende tendens till kollaps inte förutsätter att vi passivt behöver invänta detta faktum, eller att det överhuvudtaget vore speciellt smart att göra det. Tvärtom, skriver han, behövs rörelser som kan skapa förutsättningarna för ett alternativ till det barbari som riskeras att uppträda när kapitalismen faller samman.

Just här tydliggör sig emellertid en brist hos såväl Fleischer, som i Fronesis krisnummer i allmänhet. Denna brist går kanske enklast att sammanfatta som ett allt för svåröverkomligt avstånd mellan akademisk teori och dess användbarhet för de som försöker organisera olika typer av rörelser.

Ett avstånd som Johan Örestig faktiskt själv pekar ut som kännetecknande för efterkrigstidens marxism i inledningskapitlet ”…och krisen väller fram ur djupet”.

Den värdekritiska teorin erbjuder få, för att säga inga, tydliga vägar från teoretisk kunskap till rörelsepraktik. Den undviker på så sätt att svara på svåra men avgörande frågeställningar om vilka effekter en kollektiviserad upplevelse av kollapstillstånd ger upphov till, och hur det kan översättas till progressiv organisering. Till syvende og sist riskerar värdekritiken att stå med en profetia där varje uppgång beskrivs som temporär, i väntan på en självuppfyllande kollaps. Och någonstans just där, bär ändå kritiken om domedagsprofetior viss kraft.

Förhoppningsvis ger Fronesis krisnummer, inklusive såväl som exklusive dess mest kontroversiella teser, trots detta välbehövliga perspektiv åt samtidens diskussioner om kriser. Det behövs utan tvivel i ett samhälle präglat av kris, men samtidigt med så tydlig avsaknad av självklara lösningar.

© Västerbottens-Kuriren eller artikelförfattaren.

Fronesis Nummer 46–47: Kris Red: Kajsa Borgnäs och Johan Örestig