Ray Bradbury hedras med förslag om ny statuskod
Av Patrik Wallström den 31 augusti, 2012	· 0 kommentarer
För att hedra science fiction-författaren Ray Bradbury som dog i juni i år så föreslog Tim Bray på Google en ny statuskod för HTTP. Statuskoden var naturligtvis 451 för att anspela på Bradburys bok Fahrenheit 451, och betydelsen skulle vara att användaren inte fick se resursen på grund av till exempel censur.
På IETF-84 nu i augusti presenterade Tim Bray sin draft om hur statuskod 451 skulle fungera på httpbis-arbetsgruppen.

Diskussionen som följde var naturligtvis intressant på flera sätt. Framför allt var det många argument mot att introducera nya statuskoder i HTTP, eftersom dessa även här är begränsade (precis som adresser i IPv4 är de en bristvara).

Statuskod 404 är väl den som är som de allra flesta känner igen, och den betyder kort och gott att den efterfrågade resursen inte kunde hittas. En annan vanlig är 500 som betyder ”internal server error”, eller bara att servern har problem med att leverera det som efterfrågades. 451 skulle alltså betyda att du inte får se resursen på grund av att den blivit censurerad. HTTP-koderna används för att signalera olika saker till klienten, till exempel sköta automatisk omdirigering av webbsidor eller att be användaren att autentisera sig.

Censurorsaken gör det komplext
Men tittar man närmare på problemet så finns det inget så enkelt sätt att säga att man ”blivit censurerad”. Men det närmaste vi kommer är att resursen som efterfrågats blivit blockerad av någon av följande orsaker:

resursen är blockerad för dig som användare på grund av policy påtvingad av din ISP eller ditt land,
resursen är blockerad för att din arbetsgivare inte låter dig nå den,
resursen är blockerad av tjänsteägaren inte tillåter dig att se den på grund av geografiska begränsningar i avtal.
Geografisk begränsning vanligast
Det vanligaste från svenskt perspektiv är förmodligen att du råkar ut för en geografisk begränsning, där du försöker nå en resurs som har någon form av juridiska begränsningar vad gäller upphovsrätten. Exempel på det är Youtube-klipp med musikvideor, eller SVT Play när du försöker titta på det utomlands. Dessa begränsningar avgörs med någonting som kallas ”geoip”, eller att man försöker göra en geografisk bedömning av var en IP-adress befinner sig någonstans i världen. Vi får nog anledning att återkomma senare här i bloggen om problemen kring detta.

I vissa länder får man inte tydliga felmeddelanden om att resursen inte går att nå, utan bara olika former av ”problem” när man försöker surfa till vissa tjänster – märkliga timeouts och liknande.

Olagligt innehåll censureras genom operatörerna
Vidare finns det också en massa anledningar till att innehåll blockeras på nätet. I vissa fall är det landet som bestämt att vissa typer av innehåll är olagligt och därför censurerar detta genom pålagor till internetoperatörerna. Det kan handla om pornografi, gambling eller krypterad överföring som till exempel VPN-tunnlar, Skype-trafik, politisk satir eller blockering av sajter som sprider upphovsrättsskyddat material olovligen.

Alla dessa olika typer av begränsningar täcks inte in av en statuskod i HTTP, utan kanske kräver ytterligare förklaringar i form av headers i protokollet till klienten. Att bara ha en enda kod som förklarar varför innehållet inte är åtkomligt är en aning fyrkantigt.

Ytterligare en begränsning med en statuskod på det här sättet är att man kanske tänker att hela webbsidan är blockerad – men tänker man efter lite kanske det bara är en eller ett par resurser i en webbsida som är censurerade, till exempel som i fallet med Youtube-klippen. (Youtube-klipp visas inte bara genom Youtube, utan kan även bäddas in på andra sajter.)

Nätcensurens finurlighet
Censur är ofta också finurligare än så här. I sökresultat kan vissa resultat helt enkelt inte dyka upp vid sökningar på känsliga ämnen. Vilket skiljer sig en del från klassisk censur i till exempel importerade tidningar där man tydligt kan se att vissa artiklar är bortklippta.

Det finns dock en massa fiffiga anledningar till att man till klienten vill signalera att innehållet är censurerat. En blockeringssida (som i vårt svenska fall med barnpornografi) kanske inte finns tillgänglig på användarens språk – då kan webbläsaren berätta för användaren att innehållet är censurerat med en särskild markör. Automatiska system kan upptäcka att innehåll är censurerat, och meddela detta i rapportform. En webbläsare kan uppmana användaren att titta på innehållet ändå genom att använda en proxy i ett annat land för att nå innehållet.

Motvilja sätter käppar i hjulet
Men väldigt få av dessa anledningar är starka nog att den som blockerar innehåll ska meddela användaren att han blivit censurerad. Så jag tror tyvärr inte vi får se denna typ av signalering på protokollnivå. Vilket är tråkigt för användaren som vill veta extra tydligt att denne är censurerad.

Blockeringen av materialet kan alltså finnas på olika ställen av nätet, närmast innehållet, i landet eller hos internetoperatören, eller helt enkelt i det lokala nätet. Det bästa motmedlet vi har är faktiskt kryptering som också säkerställer att materialet man skickar inte är förvanskat på vägen, samt är sänt från korrekt avsändare.

Så tyvärr tror jag inte att den som censurerar är så sugen på att låta den censurerade bli medveten om detta. Inte genom ytterligare en statuskod i HTTP, även om det på många sätt är en bra idé.