Sverige är det land i världen som snabbast avsäger sig det förflutna. Vi rev våra städer på sextiotalet. Vi asfalterade samma förbannade gråtfärdiga gågata och byggde höghus i förorten där de fattiga kunde bo.

Den viktigaste stigen till frid går genom förlåtelsen. Den saknas oss i Sverige. Vi ber knappt om ursäkt när vi trampar varandra på tårna i trängseln på tunnelbanan. I vårt land uppfattas det som ett nederlag att behöva be om ursäkt.

I Norrköping där jag bor rev man som drogade spöken. Det är verkligen en hisnande vacker stad sossarna bombade sönder. Man förlorar sig lätt när man ser fotografier av hur det såg ut här förr, för inte så länge sedan. Vad byggde man då istället? Poängen med att riva och jämna ut är ju att något annat ska komma i dess ställe.

- Kom och titta! Mimmi är i krypläge...

Och få saker har upprört mer än skammen runt Emil Linells död. En sjuksköterska vägrar att skicka en ambulans och skändar Emil med en brist på omtanke och hänsyn som får en bödel att framstå som human.

Är man alltid en vinnare om man håller sig utanför ett krig? Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris? Sverige har alltid varit bra på att blunda, ljuga, förställa. Vi var aldrig så bra som vi trodde under Erlander, Palme och Carlsson. Men vi är inte så vidrigt hemska, rasistiska och inskränkta nu heller. Vi är ett land bland länder. Vi är en blindtarm i världens kropp. Skulle vi sjunka, försvinna, opereras bort, skulle världen ruska lite på sig och snurra vidare. En bli

Minns du förlorargänget du hängde med? Mobbade, utstötta, på flykt från supande föräldrar, från idiotiska lärare och sadistiska klasskamrater? Minns du dungen nedanför skolan när ni träffades efter skolan i ett sorts fåfängt hopp och försök att få vara i fred från idioterna?

Men jag kommer aldrig acceptera att det slentrianmässiga hatet ger sig på MIG i stället för det jag skrivit.

i en ”lyckad olycka”, att jag koketterar med min sorg. Man kan låta bli att bry sig.

All värme och omtanke går till Emils anhöriga.